En snabb twitterpoll under gårdagen lät mig förstå att 62% hade för avsikt att följa matchen mellan Man City och Liverpool framför El Classico mellan Real Madrid och Barcelona. Det kan naturligtvis förstås som att det i huvudsak är fans av engelsk fotboll och Premier League som följer mig på twitter, men indikerar ändå att kvällens match är något mer än ren kattskit.
För två år sedan var det här en match som skulle kunna gälla ligatiteln. Så är det naturligtvis inte nu längre. Man City vidmakthåller sin nutida position som ett av ligans allra främsta lag samtidigt som Liverpool har fallit ner ett antal steg i ligans hackordning. Och ikväll drabbar man samman med den spelare som kanske mer än någon annan symboliserar detta fall.
Raheem Sterling.
Sterling var lite av the next big thing i Liverpool. Köpt från QPR som 15-åring 2010, imponerande i Liverpools olika ungdomslag och gavs sina första chanser att pröva sina vingar i a-laget under Kenny Dalglishs andra styre, men det var under Brendan Rodgers han verkligen slog igenom, och då i synnerhet under den makalösa säsongen 2013-14.
Under loppet av en säsong och utdragen transfersommar så skulle dock uppfattningen om Sterling snabbt förändras i riktning mot en överreklamerad pojkspoling vars enda motivationsgrund var den egna plånboken. Under förra säsongen eskalerade Sterlings missnöje med situationen i Liverpool och kulminerade med hans vägran att skriva på ett nytt kontrakt och uttalade vilja att byta klubb.
Mycket av skulden för denna segslitna historia har lagts på Sterling själv och dennes agent, Aidy Ward. I själva verket så är det snarare så att Liverpool i stor utsträckning har sig själva att skylla, med ett klantigt och andefattigt agerande som inte bara förklarar varför Sterling ville bort från klubben, utan också varför Liverpool rasade samman så eftertryckligt.
En hörnsten i Liverpools och Fenway Sports Groups strategi är att göra Liverpool till en attraktiv klubb för världens talangfulla spelare. Affärsidén är i grunden enkel. Värva talangfulla spelare tidigt och förhållandevis billigt, låt dem spela och utvecklas till världsspelare i Liverpool som viktiga beståndsdelar i återkommande titelstrider, och därefter sälj dem eventuellt vidare för dyra pengar.
En sådan strategi bygger självklart på två komponenter. För det första att man lyckas värva sådana spelare till klubben. För det andra att man förmår behålla dem till dess att de fyllt sitt syfte för klubben. I synnerhet bör man inte tappa dessa spelare till andra engelska klubbar. Men Liverpools olika beslut kring Raheem Sterling ligger allt annat än i linje med denna strategi.
Brendan Rodgers gjorde sig känd inte minst med sina storvulna uttalanden gränsandes till överdriften. Mot slutet av säsongen 2013-14 omnämnde han Sterling som den bästa unga spelaren i Europa. Sant eller inte sant så var Sterling hur som helst redan en viktig spelare i Liverpool. Än mer så när det blev klart att Luis Suarez skulle lämna klubben.
Ändå valde Liverpool i det läget att inte erbjuda Sterling ett nytt kontrakt, och han låg alltså kvar på sitt första proffskontrakt med klubben motsvarande en lön om £30,000 i veckan. För en spelare som betraktas som en av Europas bästa unga spelare så är det naturligtvis en mycket låg lön. Förhandlingar om ett nytt kontrakt inleddes förra säsongen. Sterling krävde £140,000 i veckan vilket skulle göra honom likvärdigt betald med lagets bäst betalda spelare, Liverpool ville inte erbjuda mer än £100,000 i veckan.
Sterlings kontraktskrav var knappast orimliga. Vare sig sett till hans status och betydelse i Liverpool, eller det faktum att han skulle komma att skriva på ett kontrakt med Man City som ger honom £180,000 i veckan. Från Liverpools perspektiv kan man hävda att man vill hålla sig inom sin lönestruktur, men man kan fråga sig hur effektiv en sådan lönestruktur är sett till klubbens ambition när man tappar Sterling för att man inte vill betala honom £140,000 i veckan, och samtidigt värvar James Milner och betalar honom £150,000 i veckan.
Som brukligt är när en spelare lämnar en klubb på eget initiativ så riktas ilskan mot spelaren. Så har inte minst blivit fallet för Raheem Sterling. Som supporter till Liverpool bör man dock överväga att en stor del av ansvaret faller på den egna klubbledningens axlar, och dess oförmåga att leva upp till sina egna ambitioner i konkret handling. Möjligheterna finns, kan man betala £150,000 för Milner så kan man självklart betala £140,000 för en stor talang som Sterling.
Raheem Sterling och Man City kan gå nöjda ut ur affären. Man City har fått en förvisso inte fulländad men alltjämt förbättringsbar spelare som bidrar med fart och djup i spelet, och som kan utvecklas i och spela för klubben i minst ett kommande årtionde. Liverpool å sin sida beger sig idag till Etihad som ett försvagat lag på tionde plats i tabellen, långt ifrån vad som är klubbens faktiska ambition.
Ska Liverpool nå de framgångar på fotbollsplanen som motsvarar denna ambition så är det helt nödvändigt att Liverpools klubbledning börjar fatta betydligt bättre beslut utanför fotbollsplanen än vad de kunnat visa upp vad avser Raheem Sterling, och där den påträngande känslan är att dessa beslut inte var något enskilt och tillfälligt olycksfall i arbetet.