Sju minuter in i matchen mellan Man Utd och PSV så lyste mobilerna runtom Old Trafford i en stillsam ljusshow till minne av George Best, Man Utd-ikonen som gick bort för på dagen tio år sedan. Det var en värdig erinran om en av världens bästa spelare någonsin, med ett tragiskt livsöde, som var en fotbollens första rockstjärnor och en sann showman på planen.
Det skulle visa sig bli kvällens enda erinran om något som alls påminde om kreativitet, anfallsvilja och spelglädje på Old Trafford. Vad som följde var cirka 90 minuter av total fotbolltristess.
Det fanns stunder under första halvlek där tendenser till bra spel kunde anas hos Man Utd. Dock utan att bära någon som helst frukt eller blomma ut i något mer än en svag antydan. Hela andra halvlek var dock en upplevelse som hämtad ur en brittisk psykologisk thriller från 1960-talet. Det var en match Man Utd behövde vinna, de var aldrig ens riktigt i närheten.
Ja, Louis van Gaal har onekligen lyckats få Man Utd defensivt väldigt väl organiserade. Det kan man tycka är en bedrift om man vill, Man Utd var emellertid knappast defensivt odugliga tidigare heller. Men offensivt har laget absolut inget att hämta. Om något lag i världen skulle behöva välja att försvara sig mot något europeiskt topplag så skulle de utan att blinka välja Man Utd, lättare uppgift kan de knappast hitta.
Spelet är alldeles för långsamt. Det beror knappast på att spelarna inte är kapabla till ett högre tempo, utan på att hela taktiken och spelidén bygger på ett långsamt bolltempo och ett kontrollerat bollinnehav. Men det där passar naturligtvis motståndarna utmärkt som får all tid i världen att samla ihop sig och organisera sitt försvarsspel. Hinner man göra det så är det betydligt lättare att försvara sig – all modern offensiv fotboll bygger på den grundläggande insikten. Dock ej Louis van Gaals.
Möter man ett samlat försvar blir det naturligtvis helt nödvändigt både att ha ett systematiskt anfallsspel och att enskilda spelare ges friheten och har självförtroendet att ta egna initiativ framåt. Men också detta saknas i ett Man Utd där spelarna framstår som fjättrade till en riskminimerande fotbollsidé, där väldigt få någonsin tar en risk och utmanar motståndarna, och där det aldrig är flera som gör det samtidigt.
De försök som görs blir mekaniska snarare än organiska och på så vis alldeles för lättlästa för till och med ett minimalt begåvat försvar. Motståndarna vet redan innan Memphis Depay har kommit på idén själv att han kommer att försöka vika inåt planen. Motståndarna vet redan på förhand att efter några tafatta passningar i sidled så kommer det komma en planlös lyra mot bortre stolpen.
Det större problemet för Man Utd är självklart inte att det råkar se ut så här i någon match. Det kan så klart hända alla lag. Problemet är att det är så här det är tänkt att se ut, och det är så det också hela tiden ser ut, även de gånger som Man Utd faktiskt lyckas vinna sina matcher, oftast på ett icke övertygande vis och efter att mer eller mindre ha lyckats snubbla in något mål. Vad vi tvingades bevittna mot PSV var inte ett olycksfall i arbetet, det var själva planen.
”Det blev inte bättre i andra halvlek, trots mina förändringar” menade Louis van Gaal efter matchen. Dessa förändringar bestod huvudsakligen i att byta ut Bastian Schweinsteiger mot Marouane Fellaini i ett försök att åstadkomma oklart vad. De bestod emellertid inte i att använda sig av snabba, tekniska och initiativrika spelare som Juan Mata och Andres Pereira som fanns på bänken. I Louis van Gaals huvud kan det aldrig vara hans plan det är fel på. “Trots” var ordet. “På grund av” hade kanske varit mer mitt i prick.
Systemfotbollen i ett nötskal. Det är defensivt väldigt stabilt men det är inte något spel som vinner titlar eftersom det i längden inte är en taktik som syftar till att vinna fotbollsmatcher, utan snarare undvika förlust. Det är så långt bort från Man Utds traditioner och värderingar som är möjligt att komma och man märker också på laget att där saknas den spelglädje som alltid finns när spelarna känner sig fria att uttrycka sig själva på planen, spela för att vinna och spela för att göra mål. Spelarnas frustration tilltar i symbios med publikens frustration.
Helt i onödan hänger nu Man Utds vidare öden i Champions League på en mycket skör lina. Enkelt sammanfattat måste man nu vinna borta mot Wolfsburg i sista omgången för att alls ta sig till slutspel, då man får anta att PSV kommer kunna vinna hemma mot CSKA Moskva. Vinner Man Utd mot Wolfsburg så vinner man gruppen. Lyckas man enbart matcha PSV:s resultat så slutar man vid förlust eller oavgjort tvåa.
Det är naturligtvis en svår match borta mot Wolfsburg, om än inte på något sätt någon omöjlig match. Vad som talar för Man Utd är lagets defensiva skicklighet. Vad som emellertid talar mot Man Utd är att de återigen kommer vara tvingade att försöka bryta ned ett lag som precis som PSV ikväll kan spela på ett oavgjort resultat. Det är inte Wolfsburg som måste blotta sig, det är Man Utd som kommer behöva göra det.
I ett Man Utd där spelare som George Best tilläts härja fritt så hade inte det varit någon avskräckande uppgift. Men för ett Man Utd där en spelare som George Best är ett minne blott, och där spelare som visar en sådan benägenhet allt som oftast placeras på bänken eller i frysboxen, så framstår det hela som en tämligen plågsam uppgift med ett alltför förutsägbart utfall. Louis van Gaal hade förmodligen betraktat George Best som ett avskräckande exempel snarare än en förebild på planen.
George Best å sin sida hade inte skrädat med orden om han hade haft den beklagliga möjligheten att bevittna den fotboll som Man Utd för tillfället presterar under Louis van Gaal. En av världens största och rikaste klubbar, som spenderat mängder av pengar på nya spelare under senare år, spelar för tillfället den fattigaste fotbollen i Europa.