November var som vanligt något av en svart månad för Arsenal. Som vanligt eftersom det har blivit mer eller mindre en tradition under Arsene Wenger att Arsenal gör svaga resultat under november månad. Det stämde tveklöst den här gången där november inleddes med en rejäl överkörning i München för att fortsätta med blott två poäng på tre ligamatcher.
Ändå är det inte så mycket resultaten och poängen som var det värsta med november för Arsenal. Det var istället ett annat okärt återkommande tema för Arsenal sedan många år tillbaka, skadeeländet. Theo Walcott, Hector Bellerin, Alex Oxlade-Chamberlain och Mikel Arteta gjorde bland andra Jack Wilshere sällskap i sjukstugan. Än värre var de skadorna på nyckelspelare som Francis Coquelin, Alexis Sanchez och Santi Cazorla.
Det faller sig kanske inte mig naturligt att tycka synd om Arsenal, men det är i det här fallet ändå lite svårt att låta bli. Det var den här säsongen mer än någon annan på mycket länge som Arsenal äntligen skulle utmana om ligatiteln igen, och rent spelmässigt såg de till sist ut att ha hittat ett fungerande koncept. I det läget och på tröskeln till en intensiv vintersäsong tvingas man alltså brottas med en skadesituation av närmast episka proportioner.
Det är naturligtvis inte första gången Arsenal befinner sig i den här situationen, den enda skillnaden är kanske att den här gången har man verkligen chansen att vinna ligan. Men att det händer om och om igen gör så klart att man måste börja överväga möjligheten att Arsenals återkommande skadekriser inte bara är otur eller tillfälligheter. Det har spekulerats i möjliga orsaker under en längre tid och kanske kan de sammanfattas i följande teorier.
Elaka motståndarteorin
En ofta framförd teori från Arsenallägret och kanske då i synnerhet Arsene Wengers, vars åsikter naturligtvis idisslas och sedan rapas upp av legioner av fans runtom hela världen. Arsenal drabbas av alla dessa skador eftersom motståndarna tillåts spela fult och farligt mot dem. I vissa stunder får man intrycket att Wenger helst av ville att ingen motståndare alls skulle få tackla någon Arsenalspelare.
Vad teorin misslyckas med att förklara är hur det kommer sig att Arsenal drabbas av fler skador än de flesta av sina motståndare. Alla möter ju alla så motståndarnas elakhet borde ju rimligtvis drabba alla lika, men så verkar alltså inte riktigt vara fallet. Något som möjligen skulle kunna tala för teorin är att motståndarna har läst in att Arsenal mer än något annat lag ogillar fysiskt spel och därför medvetet vrider upp volymknappen mot just dem.
Träningsteorin
En annan vanligt framförd teori är att Arsenals träningsmetoder helt enkelt gör spelarna känsliga för allvarligare skador. Anekdotiska bevis för denna teori har framförts av spelare som lämnat Arsenal för andra klubbar och väl på plats uttrycker sin förvåning över hur hårt det tacklas på träningarna och att det aldrig tacklades på det viset på Arsenals träningar.
Nu är knappast jag någon fysiolog så något annat än amatörkunskaper och i bästa fall sunt förnuft har jag inte att komma med. Men man kan anta att en vana vid tufft och fysiskt spel på träningarna både härdar kroppen rent fysiskt och förbättrar spelarnas förmåga att gå in i sådana situationer och i största möjliga mån undvika skador.
Gulliverteorin
Den här teorin slängdes fram av Barney Ronay för någon vecka sedan. Den tar sin utgångspunkt i vilka spelare Arsenal har i sitt lag. Gulliverteorin utgår från idén att Arsenal är ett lag av lilleputtar, det vill säga i huvudsak spelare som är fysiskt mindre än genomsnittet i ligan, och som därför tvingas ligga oftare och närmare sina absoluta fysiska maxnivåer för att kunna hävda sig fysiskt, vilket leder till ett ökat fysiskt slitage.
Det finns en logik i den här teorin. Arsenal och Arsene Wenger har under en längre tid fokuserat på i första hand tekniskt orienterade spelare, vad som lite grovt kan sammanfattas under hans offensiva mittfältar-fetisch. Det betyder ofta mindre spelare med bra balans och lägre tyngdpunkt. Spelarnas övriga aspekter, såsom fysisk förmåga, har inte getts samma prioritering i spelarnas rekrytering – eller kanske utbildning.
Pappa vet bäst-teorin
En annan teori skulle kunna fokusera på relationen mellan Arsene Wenger och spelarna. Wenger fick utstå ganska hård kritik i samband med Alexis Sanchez skada då det var väl känt att Sanchez hade en ömmande lårmuskulatur, men ändå fortsatte spela utan någon egentlig vila. Wenger fräste att spelarna fanns där för att spela och inte vila, vilket låter hårt, men istället handlar det kanske om en ovilja att säga åt sina spelare att de behöver vila.
Professionella fotbollsspelare är inte alltid bra på att lyssna på sina kroppar. De är unga och outbildade på området, och de är även prestigedrivna i meningen att de normalt sett vill spela alla matcher. Det kan vara svår pedagogisk utmaning att förklara för dem att de måste stå över några matcher. I synnerhet kanske att förklara detta för lagets bästa spelare, där det också alltid finns ett incitament att ta en kalkylerad risk att låta dem spela.
:::
Sanningen står med all säkerhet att hämta i samtliga dessa fyra teorier kring orsakerna bakom Arsenals skadeproblem. Arsenal kan inte själva göra så värst mycket åt den första teorin, motståndarna gör som de gör. De kan däremot själva styra sina träningsmetoder, och framför allt kan Arsene Wenger skapa ett rotationssystem som möjliggör vila och återhämtning bättre än vad som varit fallet den här säsongen.
Det omedelbara problemet för Arsenal gäller Champions League. Att behöva slå Olympiakos på bortaplan med två mål var svårt nog till att börja med, att behöva göra det utan nyckelspelare som Coquelin, Cazorla, Sanchez och Walcott blir en riktigt svår utmaning. Ligaspelet är emellertid en utmaning över längre tid och nyckelfrågan kommer bli Arsenals förmåga att hänga på tabelltoppen under vintersäsongen, fram till och med februari.
Spelschemat där är varierat. Där finns klart överkomliga matcher som mot Sunderland idag, Aston Villa, Newcastle och två möten med Bournemouth. Där finns emellertid också svettiga möten med Man City och Chelsea hemma på Emirates, samt Liverpool och Man Utd på bortaplan. Bortamöten med Stoke och Southampton är även de svåra matcher på förhand.
Arsenal har inte råd att titta för långt fram. De måste fokusera på att ta sig igenom skadeläget och överleva vintersäsongen. Har de fortfarande häng på tabelltoppen när februari går över i mars och vårsäsongen inleds, så har inte skadorna förstört säsongen för dem. Vintersäsongen börjar nu och avgör troligtvis Arsenals hela säsong.
Winter is coming!