För lite och för sent. Det är den bestående känslan från Man Utds Champions League-äventyr som igår kväll tog slut borta mot Wolfsburg. Men gruppen förlorades i själva verket inte igår kväll. Ingen kunde klaga på Man Utds offensiva ambitioner mot Wolfsburg, men matchen blev ändå en smärtsam erinran om att om Man Utd spelat med samma ambition i tidigare matcher under gruppspelet så hade man inte bara gått vidare till slutspel utan också vunnit gruppen.
Misslyckandet är naturligtvis monumentalt och man får förvänta sig att pressen på och frågorna om Louis van Gaal och Man Utd kommer att öka i intensitet, allra helst som det är ett misslyckande som kommer att manifesteras om och om igen under vårsäsongen under ett antal kommande torsdagskvällar, när Man Utd ska försöka återupprätta någon form av heder i Europas alldeles egen tröstturnering, Europa League.
Det finns egentligen inga större skäl att vara direkt kritisk mot Europa League annat än i just detta viktiga hänseende, att UEFA har det dåliga omdömet att lagom till slutspelet helt plötsligt öppna upp turneringen för åtta lag som torskat i Champions League. Det institutionaliserar Europa League som en ren b-turnering för ett antal klubbar som flera av dem hellre hade spelat en annan turnering eller, ännu värre, hellre hade sluppit delta i Europa League över huvud taget.
Engelska klubbar har genomgående behandlat Europa League ytterst styvmoderligt, vilket inte är svårt att se de rationella skälen för men ändå är i mina ögon både tråkigt och kontraproduktivt i längden. Hittills den här säsongen har både Tottenham och Liverpool glädjande nog sett ut att ta Europa League på det allvar turneringen faktiskt förtjänar, och man kan bara hoppas dels att det håller i sig också under vårsäsongen, dels att Man Utd följer i deras fotspår.
Tottenham, Liverpool och Man Utd riskerar så klart att få ytterligare engelskt sällskap i Europa League efter den här kvällen. Både Arsenal och Chelsea befinner sig i farozonen att missa Champions Leagues slutspel. Det var ju den unika situationen inför den här avslutande gruppomgången att England faktiskt kunde ha allt mellan alla fyra lag i slutspel till endast ett. Och den bestående känslan för alla tre lagen som riskerade att åka ur – Arsenal, Chelsea och Man Utd – är att det är en otroligt onödig situation att befinna sig i.
Bäst ser trots allt läget ut för Chelsea. För dem räcker det trots allt med oavgjort på hemmaplan mot Porto för att ta sig till slutspel. Det hade så klart inte framstått som någon särskilt uppseendeväckande uppgift, men den här säsongen är helt enkelt inte normal för Chelsea, och kan Bournemouth vinna på Stamford Bridge så går man självklart heller inte säkert mot ett europeiskt rutinerat Porto.
Förutsättningarna är trots allt enkla för Chelsea. Vinner man så vinner man också gruppen. Spelar man oavgjort så kommer man i vilket fall som helst att komma tvåa. Chelsea kan faktiskt gå vidare även om man förlorar mot Porto, men det bygger på den mycket skakiga förutsättningen att Dynamo Kiev inte lyckas vinna mot Maccabi Tel-Aviv på hemmaplan, ett Tel-Aviv med fem raka förluster och 1-15 i målskillnad.
Det kan bli rejält nervöst på Stamford Bridge, både på planen och vid sidan av planen. José Mourinhos position är ständigt ifrågasatt nu för tiden, och många ser en europeisk cupexit som det berömda halmstrået som knäcker kamelens rygg. Finns det egentligen någon väg tillbaka för Chelsea då den här säsongen och är det möjligt att hitta den vägen med Mourinho som manager, eller måste man helt enkelt bryta ny mark?
Arsenal är ett lag på jakt efter sitt alldeles egna Olympiakosmirakel. Det kan kanske vara ett positivt omen för Arsenal att det faktiskt har varit ett annat engelskt lag som har gått in i sista gruppomgången mot Olympiakos och behövt vinna med två mål för att ta sig till slutspel. Det var Liverpool den gången, säsongen var 2004-05, och Liverpool lyckades till sist med uppgiften och gick vidare för att till sist vinna hela turneringen. Låt gå för att den matchen var på hemmaplan.
Inte heller är det någon helt obekant uppgift för Arsenal. De har spelat i Aten mot Olympiakos flera gånger under senare år. Och inte minst är det ju bekant i högsta grad för Arsenal att behöva bege sig till en bortamatch på den europeiska sydkusten och troligtvis behöva vinna med två mål för att gå vidare i Champions League. Det hände så klart förra säsongen, mot Monaco, och Arsenal var nästan sin vana trogna snubblande nära, men ändå bara nära, att lyckas med uppgiften.
Det riskerar självklart bli samma utfall ikväll. Olympiakos har hemmaplan och har den stora fördelen att kunna spela på vad som i praktiken är en tvåmålsledning, och kan således ligga mycket lågt i sitt försvarsspel och spela på snabba omställningar, en taktik vi såg att de behärskade på Emirates. Arsenal å sin sida måste jaga mål samtidigt som de också måste ha i sina bakhuvuden att varje insläppt mål gör deras uppgift så mycket svårare. Det gäller att kunna balansera offensiv frihet med defensivt ansvar, något som ofta visar sig vara ett bekymmer för Arsenal.
Ska man våga sig på ett försök till sannolikhetsbaserad prognos så får det nog på förhand bli att två engelska lag tar sig till slutspel i Champions League, och två lag försvinner till Europa League. Chelsea bör kunna greja oavgjort på hemmaplan. Arsenal är självfallet kapabla att lösa uppgiften, men att påstå att man har 50% chans att lyckas eller mer vore att blanda samman krass verklighet med optimistisk förhoppning.
Mitt i den brittiska bedrövelsen kan det dock vara värt att lyfta på hatten för Man City, som i en betydligt svårare grupp än vad något annat engelskt lag hade att brottas med den här gången, faktiskt slutar etta. Självklart en liten revansch för Man City som länge mobbats för att vara det engelska laget som inte ”vet hur man lyckas i Europa”. Nu är de i själva verket det engelska laget som åtminstone så här långt lyckats bäst av alla, kanske är man till och med det enda engelska laget i slutspel.
Två förluster mot Juventus visar kanske framför allt att Man City ännu kanske inte riktigt behärskar den europeiska fotbollens mer cyniska element. Vad man däremot visat upp i övriga fyra matcher är ett närmast klassiskt brittiskt element av kampmoral och never-say-die-attityd, där samtliga fyra matcher vänts och vunnits i dess slutskeden. Man City har alla skäl att känna optimism inför ett kommande slutspel.
Hur många andra engelska lag kommer kunna säga detsamma?