Den mest förtalade yrkesgruppen inom fotbollen är utan tvekan och med bred marginal domarkåren. Det där beror säkert på två olika saker. Dels att det är på gränsen till oundvikligt att undvika att göra minst hälften av de som följer matchen förbannade. Dels att den faktiska kunskapen om domares arbete är både liten och förföljd av fördomar och förutfattade meningar.
Statistiskt är det dock den kanske bäst fungerande yrkesgruppen, inte bara inom fotbollen. Flertalet undersökningar visar att professionella domare idag fattar rätt beslut i en bit över 90% procent av fallen. En spelare som gör rätt i mer än 90% av sina aktioner är sällsynt, en manager ännu mer sällsynt. Man kan försöka föreställa sig hur mycket bättre världen vore om våra politiker hade samma facit.
För någon månad sedan blev jag tillfrågad att göra en blogg om de bästa domarna i Premier League. Det finns flera anledningar varför det är en väldigt svår blogg att göra. För det första finns det ingen domare som inte har gjort något eller några uppseendeväckande misstag vilket utan undantag används av vissa för att betrakta honom som helt oduglig och en fullständig waste of space. För det andra är det inte precis lätt att definiera objektiva kriterier att bedöma olika domare med.
Om jag skulle fråga mig själv vilka egenskaper jag ser hos en riktigt bra domare så vore det naturligtvis en god kunskap om regelboken. Det måste man dock anta att alla domare på den här nivån har. Den viktiga egenskapen handlar kanske istället om att förstå hur regelboken bäst ska tillämpas i handling ute på planen, när man måste vara bokstavsfundamentalist och när det istället måste läsas mellan raderna.
En annan viktig egenskap enligt mitt sätt att se på det är förmågan att hålla kontroll på matchen. Det där är en kombination av faktorer; förmågan att hålla koll på vad som händer, prata med sina assistenter, kunna fatta snabba beslut och tydligt kommunicera dessa till spelarna. Mycket handlar om att kunna behålla lugnet, inge förtroende samt visa upp en mjuk auktoritet. Det är den här förmågan som ligger bakom uttrycket att en bra domare inte syns.
Enligt mitt sätt att se på det här med dömeri så kommer en domare som besitter dessa båda egenskaper vara en bra domare. Det utesluter inte på något vis att misstag alltjämt sker, ibland kanske till och med pinsamma misstag. Men det existerar inga domare som inte gör dessa misstag. Vad som karaktäriserar en bra domare är hur de hanterar dessa misstag och lär sig av dem.
Det finns åtminstone tre domare i Premier League som jag tycker passar bra in på den här beskrivningen, och som alltid får mig att känna mig lugn när jag hör att de ska döma en stormatch i ligan. Å andra sidan har jag inte för vana att jaga upp mig på förhand över vem som är domare i vilken match. Dessa tre domare är följande.
LEE MASON
Visar ofta upp ett beundransvärt lugn på planen och verkar kapabel att hantera även explosiva situationer utan att tappa kontrollen. Ett tecken på hans skicklighet är att många av de bedömningar han gör på planen som överklagas och kritiseras av inblandade klubbar, vidhålls i senare granskning. Vilket händer om man oftast har rätt. Jag blev inte minst såld på Mason genom det sätt han hanterade en högexplosiv cupmatch mellan Chelsea och Man Utd på Stamford Bridge 2012, bara tre dagar efter ett infekterat ligamöte lagen emellan, där han tvingades fatta ett flertal väldigt svåra beslut.
ANDRE MARRINER
Det är svårt att erinra sig något riktigt högprofilerat misstag av Marriner, åtminstone som grundas i en genuin felbedömning och inte bara en mänsklig fuck-up som kan drabba alla, typ blanda ihop spelare. Det är i sig ganska imponerande på en så intensivt bevakad scen. Andra domare, som exempelvis Mark Clattenburg och Mike Dean, har ett par väldigt välkända misstag. En talande tystnad omgärdar Marriner, som jag alltid tycker får ett bra flyt i de matcher han dömer.
MICHAEL OLIVER
Oliver är faktiskt bara 30 år gammal och började döma i Premier League redan som 25-åring. Hans ringa ålder blev ofta en utgångspunkt för kritik i början, där man ofta fick känslan att olika managers ganska cyniskt utnyttjade att han var ung för att rättfärdiga sin kritik. Inledningsvis gjorde Oliver också ett par ganska saftiga misstag, men har i mina ögon ganska snabbt växt in i rollen som domare i Premier League, fortfarande yngre än flera av de spelare han dömer på planen, en inte helt enkel förutsättning. Något som imponerat på mig är förmågan att fatta modiga beslut i svåra situationer, och inte välja den lätta vägen ut även om storklubbar som Man Utd, Liverpool eller Arsenal står i vägen eller arenan är Stamford Bridge, Anfield eller Etihad.
Det där ska inte betraktas som en uttömmande lista av alla bra domare i Premier League, eller för den delen en lista i någon särskild rangordning. Det är tre domare jag tycker är mycket bra domare. Det finns även andra domare jag tycker är väldigt bra, i själva verket har jag svårt att spontant erinra mig en enda domare jag tycker är direkt dålig. Min spontana uppfattning är att domarna i Premier League håller mycket hög klass, en uppfattning jag stärks i varje gång jag slår på en Champions League-match.
Det där kommer självklart inte många hålla med om. Det hör ju inte till ovanligheterna att folk börjar oja sig över vem som är domare innan matchen ens har börjat. Och vissa domare är ju till sin själva natur helt urusla om man ska tro på vad en del säger. Det är den typen av kategoriska omdömen som får mig att undra hur dessa personer själva skulle klara sig om man satte dem under ständig bevakning i deras arbetsliv, studentliv eller privatliv – och detaljgranskade och nagelfor varenda beslut och handling, baklänges, framlänges, i repris och i slow-motion.
Ingen skulle förmodligen klara sig helskinnad från en sådan granskning. Ändå begär och förväntar vi oss att en Premier League-domare ska göra det, i en av världens kanske mest utsatta arbetsmiljöer därtill. Kanske är det värt att stanna upp en sekund och överväga möjligheten att det kanske inte är domarna som är det egentliga problemet i den ekvationen.