Nyheten att José Mourinho fick sparken, eller avgick, eller både och, från Chelsea slog ned som en bomb under torsdagskvällen. Det var om möjligt på samma gång lika väntat som fullständigt oväntat. Väntat på grund av Chelseas utsatta läge men oväntat eftersom… tja, eftersom det är Mourinho.
Den naturliga reaktionen hos många var, som vanligt ska sägas, att kritisera Chelseas beslut eftersom det visade en brist på kontinuitet. Kontinuitet är ett värdeord inom fotbollen som antagit en närmast religiös betydelse för vissa, det spelar för dem mer eller mindre noll roll ifall något är kontinuerligt bra eller kontinuerligt dåligt, så länge det är kontinuerligt.
Visst kan kontinuitet vara värdefullt för en fotbollsklubb, men kontinuitet kan inte rimligtvis ha något egenvärde. Håller man fast vid något som snabbt är på väg att sjunka mot havets botten så gör man klokast i att släppa om man inte har lust att följa med ned i djupet.
Skadeglädjen flödade självklart friskt under gårdagen från de som av ett eller annat skäl råkar ogilla José Mourinho, Chelsea eller både och. Det kan ändå i det sammanhanget vara läge att påminna om att Mourinho alltjämt förblir en av vår tids mest framstående managers. Det förändras inte av att han nu lämnar Chelsea.
De som å sin sida står på José Mourinhos sida gjorde å andra sidan sitt för att smeta över den här säsongens fundamentala problem. Intrycket som gavs var att alla lag drabbas av dylika problem och att Mourinho borde ha fått tid på sig att åtgärda dem. Men nej, det finns helt enkelt inga prejudikat där ett engelskt mästarlag har haft de problem som Chelsea har den här säsongen.
Det är i själva verket en unik situation. Flera menar att José Mourinho trots allt är en av världens bästa managers och ifrågasätter vem Chelsea egentligen kan hitta som är bättre. Frågan låter klok men är i själva verket irrelevant. Ingen manager är oberoende av sitt sammanhang, och en manager som blivit omöjlig i sitt sammanhang kan vara precis hur bra som helst – det hjälper inte.
Den relevanta frågan är således inte vem som är den bästa managern, utan vem som är rätt manager för Chelsea i den här situationen?! Och det enda man kan säga med någon form av säkerhet är att den managern är inte José Mourinho.
Teorierna är många varför Mourinho misslyckades i sin andra sejour i Chelsea, och flera av dem diskuterades i förra bloggen. Att Mourinho verkar ha kommit rejält på kant med spelartruppen i Chelsea framstår som uppenbart, där verkar inte längre ha funnits något ömsesidigt förtroende. Ständiga konflikter med folk både inom och utanför klubben gjorde säkert sitt till att destabilisera situationen.
Men ska vi verkligen acceptera premissen att José Mourinho faktiskt misslyckades i Chelsea under sin andra runda? Man antar att det beror lite på vad man egentligen hade för förväntningar. Hur man än vänder och vrider på det så går det ändå inte att komma ifrån att på dessa två och ett halvt år så vann Chelsea en ligatitel samt Ligacupen. Vilket, om det ska betraktas som ett misslyckande, ändå får anses vara ett helt okej misslyckande.
Var förväntningen å andra sidan att Mourinho skulle bli kvar i Chelsea många år härefter och vinna titlar på löpande band så ligger misslyckande närmare till hands som beskrivning. Men kanske var det i så fall en förväntning som saknade förankring i verkligheten. Den har i alla fall ingen grund i vare sig Mourinhos historia eller kända personlighet.
Man kan självklart hävda att som regerande ligamästare efter nästan halva den tredje säsongen befinna sig på 16:e plats i tabellen, en poäng ovanför nedflyttningsstrecket och hela 14 poäng upp till Champions League-platserna, 20 poäng upp till tabelltoppen, i sig utgör ett fenomenalt misslyckande. Men ska helheten värderas enbart utifrån avslutningen?
Michael Emenalo, Chelseas tekniska direktör, sportchef är kanske den närmaste svenska arbetsbeskrivningen, gav en på sitt sätt ganska märklig intervju på Chelsea TV under torsdagen där han menade att Chelsea var tvingade att fatta ett tråkigt beslut, samt verkade till synes placera ansvaret för lagets svaga prestationer hos José Mourinho:
”This is the same group of players who won the league and the League Cup last season, they did it by sweating tears and blood. They played to instruction, they adhered to everything the manager asked them to do. It’s very easy to make that kind of inference [att spelarna inte ansträngde sig för Mourinho] but it’s not one that the club accepts.”
Nu ska inte betydelsen av det där överdrivas. Emenalo och Chelsea kan i själva verket inte säga något annat. Hela idén med ett managerbyte är att skapa en nystart och titta framåt, och där den förre managern fäster sig på korset för att ge spelarna syndernas förlåtelse. Samtidigt poängteras naturligtvis att det nu är upp till spelarna att bevisa alla fel som menade att det i själva verket är de som har varit Chelseas problem.
Spelarnas egen stolthet borde betyda att de vill försöka reda ut den här situationen. José Mourinho var till och med vänlig nog att tillhandahålla den yttre motivationen genom att efter förlusten mot Leicester helt avfärda Chelseas möjligheter att komma bland de fyra bästa som helt obefintliga. Det skulle naturligtvis sitta fint för Chelseas spelare att bevisa honom fel på den punkten.
Omöjligt? Nej, faktiskt inte, i alla fall inte den här säsongen där resultaten hackar så betänkligt för samtliga lag. Skulle Chelsea hitta samma form som under stora delar av förra säsongen så kan de fortfarande bli ett allvarligt hot om Champions League-platserna. Men då krävs naturligtvis att alla Chelseas spelare hugger i och arbetar stenhårt, inte alibispelar som de gjort hittills under säsongen i tron att det ska räcka för att de är Chelsea.
Vi kommer att få se ett nytt Chelsea under de återstående fem månaderna och 22 ligaomgångarna av den här säsongen. Den stora frågan är bara vilket Chelsea vi egentligen kommer att få se.