Begreppet ”den moderna fotbollen” har blivit alltmer etablerat under de senaste 10-20 åren som ett sätt att karaktärisera den allmänna förändring fotbollen gått igenom under dessa år. Det är ett begrepp bestående av flera aspekter. Framför allt ekonomi i och med den enorma kapitalinförseln i fotbollen och koncentrationen av ekonomiska resurser hos allt färre stora klubbar. Men även taktik där fotbollen har blivit alltmer tekniskt utvecklad men även likriktad.
Normalt sett beskrivs det här som en större utveckling som tagit formen av en enda stor linjär rörelse. Med en viktig brytpunkt runt 1992, i alla fall början av 1990-talet, då för övrigt både Premier League och Champions League bildades, så bytte fotbollen skepnad från vad som idag kan kallas för Old Football till Den Moderna Fotbollen. Mängden pengar som flutit in i fotbollen har inte bara inflaterat priser och kostnader utan även medfört en fenomenalt accelererad professionalisering av fotbollen, och en intensiv kommersialisering.
Varje ny epok bär dock inom sig fröet till sin egen undergång, eller åtminstone omprövning. En ny rörelse sker inte utan sammanhang utan som en reaktion på en tidigare rörelse. Så är det inom fotbollen liksom i samhället som stort. Som en reaktion på den medeltida mysticismen uppstod upplysningen med sina ideal om rationellt tänkande. Romantiken tog vid för att mätta behov som upplysningen lämnade otillfredsställda, och romantiken i sin tur gav upphov till vad som kom att kallas för realismen. Och så där har det fortsatt, i stort såväl som i smått.
Den moderna fotbollen har fått utstå kraftfull kritik från puritaner och supportrar överlag. En stor del av kritiken har sin utgångspunkt i de klyftor och ojämlikheter som den moderna fotbollen, med sina väldiga ekonomiska skillnader, gett upphov till. Kapitalet ses mer eller mindre som roten till allt det onda, och man drömmer sig tillbaka till en rosaskimrande tid innan fotbollen blev kapitalets gisslan. Föga skulle det förmodligen falla dessa den moderna fotbollens kritiker in att det till sist skulle vara kapitalet som utdelade nådastöten till Den Moderna Fotbollen.
Vad kritikerna nämligen missar är att ekonomisk jämlikhet går att uppnå på i grund och botten två olika sätt. Att alla har lika lite pengar, vilket lite grovt kan beskriva situationen innan den moderna fotbollens inledning. Eller att alla har lika mycket pengar, vilket alltmer börjar bli fallet, återigen grovhugget, i Premier League i och med de nya TV-avtalen. Effekten är oavsett vilket att de konfigurationer av ett fåtal klubbar som karaktäriserat den moderna fotbollen, antingen de kallats för Big Four, Sky Six eller något annat, har börjat tappa alltmer i dominans och relevans.
Alla har självklart inte lika mycket pengar ändå, oavsett om det var innan den moderna fotbollen eller efter den moderna fotbollen. Men Premier Leagues nya TV-avtal har fört upp samtliga klubbar i Premier League till en så hög lägstanivå att skillnaderna inte längre blir lika meningsfulla, då varje mer krona i skillnad inte längre har samma marginalnytta. Differensen mellan 10m/100m är avsevärt mer betydelsefull än differensen mellan 100m/200m, trots att den i själva verket är mindre, för att använda ett illustrerande räkneexempel.
Kapitalismen i Premier League har alltså blivit till en motor för konkurrens och jämlikhet, det vill säga raka motsatsen till hur kapitalismen har karaktäriserats under flera år. Men det råder i själva verket en betydligt mer genomgående ekonomisk och sportslig jämlikhet i Premier League än i påstått mer idealistiska och föreningsbaserade ligor som Bundesliga och La Liga, där det också rör sig stora pengar, som tvärtom präglas av fundamental och institutionaliserad ojämlikhet.
Det är en utveckling som är klart och tydligt manifesterad i Premier League den här säsongen, 2015-16. Det syns klart och tydligt i att Leicester leder ligan så här vid annandag jul, liksom i hur klubbar som Liverpool, Chelsea och Man Utd ramlar nedåt i tabellen vid minsta tecken på svaghet, eller hur lag som Everton, Crystal Palace och Tottenham hävdar sig allt bättre. Visst kan man hävda att detta till viss del beror på att storklubbarna är svagare än tidigare, men det är utan tvivel också så att övriga klubbar har blivit betydligt starkare. Spelplanen är utjämnad.
Det går inte att säga att den här jämnheten och det ökade motståndet i ligan är till de engelska lagens fördel i Europa och Champions League. Det där kan kanske avfärdas som dåliga ursäkter, men i det avseendet råder en rörande enighet mellan många yrkesverksamma auktoriteter som Arsene Wenger, José Mourinho, Jürgen Klopp, Louis van Gaal, Mauricio Pochettino och Manuel Pellegrini. Det positiva med detta är däremot att det i sig är ett incitament för de stora engelska klubbarna att systematiskt utveckla sig att framgent kunna hantera både Premier League och Champions League.
Kapitalutjämningen i Premier League leder ofrånkomligen till en omfokusering från ekonomin till mer konstruktiva faktorer som taktisk kompetens, mentala och moraliska aspekter i lagbyggandet, man-management och gruppdynamik, kort och gått sådant som kan sammanfattas som management. Den avgörande frågan blir inte i samma utsträckning hur mycket man kan betala utan istället hur bra man är på att göra vissa saker. Och på den senare frågan kan ett lag som Southampton hävda sig i grund och botten lika väl eller bättre än till exempel Man City.
Även taktiskt pågår en slags motreaktion mot den moderna fotbollens tendenser med en under många år alltmer generisk och detaljstyrd taktik som blivit alltmer likriktad. Men den engelska fotbollen har alltid i mycket hög utsträckning varit driven av känslor, både på och utanför planen, på gott och på ont. Det är inte fråga om någon direkt motsättning mellan taktik och känslor men väl en balansgång, där den engelska fotbollen ofta tenderar pendla mot den heta känslan snarare än det kalla taktiska tänkandet.
I viss utsträckning har åtminstone de större engelska lagen under åtminstone de senaste tio åren rört sig bort från detta och lite grann glömt bort vilka de är, sin bakgrund och sina styrkor. Det är en slags identitetskris som syns på planen likaväl som den hörs på läktarna. Det som gjorde de engelska lagen dominanta i Europa för snart tio år sedan var de taktiska aspekterna i kombination med de klassiskt brittiska karaktärsdragen. Under de därpå följande tio åren har de taktiska aspekterna blivit alltmer betonade på karaktärsdragens bekostnad.
Nu börjar pendeln svänga tillbaka igen. Leicester är ett utmärkt exempel på hur gamla värderingar som spelglädje, kampmoral, och fartfylld emotionsfotboll kan få ett nytt genomslag i Premier League. Av storklubbarna är det framför allt Man City och Arsenal som hävdar sig väl i tabelltoppen som visar upp mest av de klassiskt brittiska dragen, paradoxalt nog kan tyckas.
Jürgen Klopp känns som en så spännande kandidat för Liverpool just för att hans intensiva presspel ligger så nära en engelsk fotbollsidé. Crystal Palace når framgångar på ungefär samma sätt som Leicester. Everton är som bäst när de blir mer direkta i sitt spel samtidigt som stora klubbar som Tottenham och Man Utd, historiskt sett klubbar som varit mycket brittiska till sin karaktär, lider när de blir för långsamma och omständliga. Den moderna fotbollen har utvecklat tanken med fotbollen, och byggt på en omfattande professionalisering. Den utveckling vi nu ser betonar återigen känslans betydelse, även om det inte ska ske på tankens bekostnad.
Det där går även att beskriva på omvänt sätt. Det har sagts under den här säsongen att alla lag slåss om rätten att få ligga på kontring. Det bygger på bilden att alla lag i Premier League nu har kvaliteten på spelarna, kunnandet i laget och den organsatoriska skickligheten att kunna ligga lågt, täppa till ytor och effektivt försvara sig. Alla lag har blivit så skickliga att det inte går att helt på egna villkor utmanövrera dem. Det klassiska engelska spelet, baserat på press och på ett snabbt omställningsspel, har alltså återigen fått en taktisk relevans.
De ekonomiska och taktiska byggstenar som utgjorde och i viss mån ännu utgör Den Moderna Fotbollen har alltså i grunden förändrats. Det är en utveckling vi ännu befinner oss i början av, men som ändå redan får så tydliga effekter den här säsongen. Leicester har blivit galjonsfiguren för denna utveckling i och med att de mot all rim och reson inte bara leder Premier League utan ser ut att kunna hålla sig kvar i tabelltoppen säsongen ut. Kapitalet som många menade skulle bli fotbollens död, blir kanske istället bara Den Moderna Fotbollens död, efter att först ha banat dess väg.
En förbehållningslöst positiv effekt av denna utveckling är att vi nu har att se fram emot den kanske mest spännande och definitivt på förhand mest ovissa Boxing Day inom engelsk ligafotboll på väldigt många år. Tio matcher på en enda dag. Icke-brittiska managers, med undantag för Arsene Wenger, gråter blod över att behöva spela fotboll under julhelgerna. I själva verket en tradition som gör den engelska fotbollen så speciell och fantastisk.
God fortsättning!