Man Utd förlorade mer eller mindre som väntat mot Stoke och därmed har man förlorat fyra matcher i rad för första gången sedan 1989. Den gängse frågan som cirkulerar runt i England för tillfället är ifall det också var den sista matchen med Louis van Gaal som Man Utds manager. Mycket tyder på det i försnacket och även van Gaals prat om möjligheten att själv avgå pekar i den riktningen.
Alltid när det diskuteras om en manager ska få sparken, och kanske i synnerhet när det handlar om just Man Utd, så pratas det mycket om kontinuitet och vikten av långsiktighet. Just kontinuitet har blivit ett sådant här nästan religiöst laddat värdeord inom fotbollen där det alltid används som argument mot att byta ut en manager, utan att på något sätt närmare reflektera över den specifika situationen, vilket man rimligtvis måste göra. Kontinuitet är rätt lite värt om det bara leder till att bevara något som inte fungerar.
Lika enerverande, men naturligtvis något helt givet när det alltså handlar om just Man Utd, är de ständiga referenserna till Alex Ferguson och hur han minsann fick sex år på sig innan han började vinna titlar. Han fick för det första bara fyra år på sig. För det andra var detta i en helt annan tid och framför allt i ett helt annat läge. Det är en jämförelse som implicit utgår från att vi nu ska betrakta Man Utd som insomnad jätte, en bohemisk loserklubb runt mitten eller till och med botten av tabellen och med en ingrodd alkohol- och festkultur i spelartruppen – vilket var fallet under 1980-talet.
Att det är spelarna som har ett ansvar lyfts också ofta fram som ett försvar för Louis van Gaal och därmed som en invändning mot att låta honom bära hela ansvaret. Och visst, det stämmer nog till en del. Men samtidigt går det inte med Louis van Gaal, till skillnad från med David Moyes, att bortse från hur han själv skapar de problem vi ser i spelartruppen och på planen. Dels med en taktik som gör laget både sämre och mer restriktivt. Dels med en ganska speciell syn på man-management där varje misstag hängs ut offentligt samtidigt som bra insatser sällan leder till beröm i motsvarande utsträckning.
Vad avser taktiken under Louis van Gaal har bloggen Analytics FC gjort en ganska intressant körning där de tittar på spelare i Man Utd som spelat minst två säsonger såväl utan Louis van Gaal som manager som med Louis van Gaal som manager, och som spelat hyfsat mycket under dessa säsonger. De tittade då på hur många skott dessa spelare faktiskt presterade med frågan huruvida de skjuter mer eller mindre med van Gaal som manager. Resultatet illustreras i den här grafen:
![Shots]()
Ligger man på den prickade linjen så skjuter en spelare exakt lika många skott med Louis van Gaal som manager som utan van Gaal som manager. Det är ganska häpnadsväckande att egentligen samtliga spelare skjuter betydligt mindre med van Gaal som manager, de befinner sig under eller till höger om den prickade linjen. Allra värst verkar det ha drabbat en i grund och botten kreativ spelare som Memphis Depay.
Alla spelare förresten? Ånej, Angel Di Maria passade faktiskt på att skjuta mer skott under sin säsong i Man Utd, med Louis van Gaal som manager. Men vad hände då med honom kan man då fråga sig? Jo, han förpassades ganska omgående i frysboxen, såldes efter ett år till PSG, där han för närvarande är en av de bästa och mest dominerande spelarna i Ligue 1. Kanske fanns det även andra skäl att Di Maria ville lämna Man Utd, men hur han behandlades som spelare i Man Utd lär inte ha påverkat hans uppfattning eller önskemål i någon positiv mening.
Efter en och en halv säsong med Louis van Gaal som manager, och han har inte saknat pengar eller förutsättningar att värva spelare, är det alltså ganska uppenbart att hans taktik gör laget sämre, inte bättre. En Man Utd-spelare producerar i genomsnitt 31,5% färre skott med van Gaal som manager jämfört med en annan taktik. Ren intuition och sunt förnuft säger oss att det är bättre att producera fler skott och fler chanser, liksom att det produceras fler chanser med ett snabbt offensivt spel som gör det svårare för motståndarna att hinna samla och organisera sitt försvar.
Inget lag i Premier League spelar dock mindre direkt och mer långsamt än just Man Utd, och det är här som det allmänna intrycket helt enkelt är att Louis van Gaal har hamnat helt fel i analysen av vad som rent taktiskt krävs för att lyckas i Premier League. Inte bara leder det till otillräckliga resultat, det har inte minst lett till kraftigt reducerad spelglädje och kampmoral i spelartruppen, en känsla av alienation och avsaknad av identitet hos supportrarna, och följaktligen ett minskat förtroende för Louis van Gaal själv.
Ännu en inte ovanlig kommentar på sociala media under dagarna har varit att retoriskt ifrågasätta hur många av de som nu ropar på Louis van Gaals avgång som gjorde detsamma innan lagets nuvarande svacka; självklart en kritik om kortsynthet i förklädnad. Personligen inledde jag min vendetta mot Louis van Gaals energidödande systemfotboll redan för tre, snart fyra månader sedan, precis i början av säsongen, och var därmed definitivt först i Sverige med den analysen och slutsatsen, förmodligen också i världen.
Helt irrationellt blir jag därför nästan lite irriterad när jag nu under de senaste veckorna ser alltfler bloggar och artiklar som i liknande termer försöker berätta varför van Gaal nu måste få säcken. Självklart måste de ha rätt att skriva detta, kanske vill jag bara ha credden för att ha varit först med dessa tankar långt innan det fanns resultatmässiga skäl till det. Större än så är jag alltså inte. Det är hur som helst inte någon slutsats som är baserad i kortsiktighet, utan i en djupare förståelse för vad som verkligen fungerar i en stor engelsk klubb, och då i Man Utd i synnerhet.
Louis van Gaal kan inte vinna Premier League! Det var så jag kokade ner min slutsats till ett lättillgängligt påstående. Men, ett andra påstående, Man Utd kan alltjämt vinna Premier League, till och med redan den här säsongen även om det måste ses som ett långskott. Den här bloggen är skriven sen kväll på annandagen, något nytt besked om van Gaals status efter förlusten mot Stoke har ännu inte kommit. Redan under söndagen kan det dock komma att meddelas att van Gaal och Man Utd går skilda vägar, vilket i så fall inte beror på kortsiktighet utan just på oförenligheten i dessa två påståenden.
Det hade för en klubb som Man Utd kunnat vara acceptabelt med en resultatmässig och tabellmässig svacka som laget nu befinner sig i om det fanns en positiv framtidstrend. Men Louis van Gaal kan inte vinna Premier League, hans riskminimerande systemfotboll kan som bäst placera Man Utd runt tredje eller fjärde plats, om allt stämmer. Det är inte orimligt att förvänta sig mer av en klubb med Man Utds resurser och förutsättningar, och det är inte ett tecken på kortsiktighet att uppfatta det som helt otillräckligt, allra helst som spelet inte ens förmår underhålla eller glädja.
Det är tvärtom något av det kanske mest långsiktiga som finns inom fotbollen, att vägra låta sig själva acceptera medelmåttighet som en acceptabel standard, att vägra ”låta sig nöja”. Accepterar man medelmåttighet så blir det heller aldrig mer än medelmåttigt. Men alla storklubbar och alla stora framgångar bygger på stora drömmar och drivkraften att förverkliga dessa drömmar, strävan efter perfektion även om man aldrig når riktigt hela vägen fram. Man måste sikta mot stjärnorna.
Sådant kräver mod och våghalsighet. Vägen fram till paradiset är nämligen kantad av möjliga misslyckanden, ändå är det en väg man måste vandra för att nå fram till målet. Louis van Gaals riskminimerande fotboll har lämnat vägen och istället parkerat vid sidan av. Självklart tappar spelarna glädje för spelet och kampmoral i motgång, det finns inte längre något att glädjas över eller kämpa för. Naturligtvis blir stämningen på läktarna alltmer modfälld och desillusionerad, det är The Theatre of Dreams men det dröms inte längre trots att spelet försätter alla i djup sömn.
Och om nu någon frågar sig varför Louis van Gaal får sparken från Man Utd så är detta därför. Frågan är inte längre om, utan när. Och svaret kan bara vara mycket, mycket snart. Kanske redan idag.