Nyårskarameller från Englandsbloggen
Peter Hyllman
Ännu ett år är till ända. Och vi befinner oss exakt halvvägs in på säsongen med det mesta roliga kvar av säsongen. Jodå, visst finns det alla anledningar att se fram emot 2016 den här fullständigt galna säsongen då precis allt verkar kunna hända.
Under några dagar kan vi lägga fotbollen åt sidan. Idag är det nyårsafton med allt vad det innebär. Nyårsdagen är backhoppning och Ivanhoe enligt klassiskt format. Englandsbloggen tar paus för den dagen men återvänder omedelbart dagen därefter då den engelska fotbollen rullar vidare.
Till dess får ni hålla tillgodo med en såväl kort som begränsad sammanfattning av året som varit, med ett enhetligt fokus på vad som skett den här säsongen, det vill säga efter sommaren. Och så får jag väl även passa på att önska alla ett gott nytt år!
Årets Klopp: Jürgen. Hela Europas darlingtränare beslutade sig för att avbryta sin exil och landade i Liverpool. Väl där har han till fullo levt sig in i den uppgift som kanske var hans allra viktigaste, att bara vara Jürgen Klopp. En bombastisk tränare i en ganska bombastisk klubb, funkar definitivt bättre på tyska än med Brendan Rodgers.
Årets Flopp: Louis van Gaal. En säsong senare och en fantastiskt massa miljoner spenderade på spelare, det var knappast underverk som förväntades av van Gaal vars Man Utd dock misslyckats med att infria ens de allra lägst ställda förväntningarna. Inväntar fortfarande sparken, i nästan vilken som helst annan klubb hade den redan varit ett faktum.
Årets Topp: Claudio Ranieri. Förnedrad tidigare under sin karriär som en naiv och ständig förlorare av José Mourinho. Få hade kunnat förutse en säsong där Ranieri ledde ligan med Leicester ända fram till nyåret och där Mourinhos Chelsea flirtade med nedflyttningsstrecket. Ranieri har hittat den perfekta balansen mellan taktik och frihet i Leicesters lag.
Årets Snopp: José Mourinho. På något sätt var det som om Mourinho satte agendan för hela säsongen redan i dess första match. Det var i premiären mot Swansea som hans vrede riktades mot läkarteamet och därefter gav han manschauvinsmen ett ansikte genom att metaforiskt avsnoppa Eva Carneiro som ”kvinnan som inte kan fotboll”.
Årets Propp: Alan Pardew. Det finns sällan skönare saker än att tvåla till gamla arbetsgivare. Newcastle har haft en viss tendens att skapa sådana fiender genom åren. Pardew fick mycket kritik i Newcastle men visar i Crystal Palace vad Newcastle alltjämt saknar. Crystal Palaces 5-1-förnedring av Newcastle var precis vad Pardew hade beställt.
Årets Floskeltopp: Tim Sherwood. Få personer på den engelska scenen har likt Sherwood så aningslöst lyckats kombinera både att tala om sig själv i tredje person och att uttala sig nästan enbart i rena floskler. Att kämpa, att vilja, att ge gärnet, allt det där är naturligtvis väldigt viktigt, men utan taktisk kompetens i grunden så blir det till sist ingen substans i vare sig spelet eller laget.
Årets Dopp: Garry Monk. Hyllades välförtjänt efter förra säsongen då han på 18 månader först räddat Swansea från nedflyttning och därefter tagit Swansea upp på lagets bästa ligaplacering någonsin, ett näshår från Europa. Det började bra den här säsongen också men därefter gick det snabbt utför och bara några månader senare sparkade Swansea Monk utan att ännu ha hittat någon ersättare.
Publicerad 2015-12-31 08:00