Premier Leagues tio bästa januarivärvningar

Januari är en särskilt svår månad att handla spelare under. Det brukar de flesta vara ganska överens om. Få klubbar är villiga att bli av med sina bästa spelare mitt under säsongen. De klubbar som å sin sida är ute efter att köpa spelare i januari gör det ofta för att lösa något mer eller mindre akut problem och sitter således i ett riktigt aptaskigt förhandlingsläge.

Januarivärvningar är därför i förmodligen större utsträckning än vad man kan kalla för sommarvärvningar svårare att lyckas med. De är genomgående sämre researchade än andra värvningar, de kastas direkt in i hetluften med en betydligt kortare startsträcka, och de är i större utsträckning belastade med höga krav och förväntningar sett till säsong och transfersumma.

Det utesluter naturligtvis inte att det har funnits januarivärvningar i Premier League som har blivit riktigt lyckade. Kort sagt succéer, även om det heller inte hör till vanligheterna. De tio bästa januarivärvningarna under Premier League-eran ser, enligt mitt sätt att se på saken, ut som följer:

(10) Clint Dempsey, New England Revolution till Fulham, 2007

Blev den dyraste spelaren att värvas från MLS när Fulham köpte honom för £4m i januari 2007. Utvecklades till en av klubbens bästa och viktigaste spelare under en period när Fulham hade sina kanske största framgångar i Premier League, och dessutom tog sig hela vägen till final i Europa League. 60 mål på 232 matcher i Fulhamtröjan är ingen dålig bedrift och få amerikanska spelare kan hävdas ha gjort ett större avtryck än just Dempsey.

(9) Christophe Dugarry, Bordeaux till Birmingham, 2003

Invald i Birminghams Hall of Fame. Det säger kanske något om den kultstatus som Dugarry åtnjuter i Birmingham. Birmingham hade precis tagit sig tillbaka till Premier League för första gången på många år och kämpade med näbbar och klor för att hålla sig kvar. En inspirerad Dugarry bidrog med bland annat fem mål på fyra matcher under våren att lyfta Birmingham upp ovanför nedflyttningsstrecket till en slutlig 13:e plats.

(8) Javier Mascherano, West Ham till Liverpool, 2007

Många höjde på ögonbrynen när West Ham under sommaren 2006 meddelade att de värvat Javier Mascherano och Carlos Tevez. Lyckan skulle bli kortvarig för West Ham. Mascherano blev bara kvar ett halvår i klubben innan Liverpool blev de första att dra nytta av situationen. Under tre och en halv säsong var Mascherano en viktig del av ett av ligans bästa centrala mittfält när Liverpool kämpade i toppen av såväl Premier League som Champions League.

(7) Mikel Arteta, Real Sociedad till Everton, 2005

Det är lätt att låta efterklokheten färga minnet av saker. David Moyes har fått ett försvagat renommé av sitt misslyckande i Man Utd. Artetas begränsade framgångar med Arsenal har sänkt hans kurs i onödan. Men det fanns goda skäl varför Arsenal en gång värvade Arteta, och på Evertons centrala mittfält bidrog han med bollsäkerhet, passningsskicklighet och kreativitet på ett sätt som gjorde Everton till ett ständigt farligt fotbollshot.

(6) Robert Huth, Stoke till Leicester, 2015

Kanske den spelare på listan som har haft allra mest direkt och påtaglig impact på sitt lag. Leicester låg drop dead sist i Premier League i januari för ganska precis ett år sedan, mycket på grund av ett allt för svagt försvarsspel. Lånet av Huth från Stoke, som skulle permanentas under sommaren, blev den kanske tydligaste vändpunkten. Leicester iscensatte en anmärkningsvärd räddning av säsongen och exakt ett år senare leder Leicester Premier League.

(5) Gary Cahill, Bolton till Chelsea, 2012

Ingen spelare har med ett engelskt lag på så kort tid vunnit samtliga stora titlar sedan han kom till klubben. I tur och ordning FA-cupen, Champions League, Europa League, Ligacupen och Premier League. Det var minst sagt ett helt okej byte Cahill gjorde där januari 2012, från nedflyttningsstriden med Bolton raka vägen in i Champions League-hetluften med Chelsea. Det var inget lätt försvar att slå sig in i, Cahill lyckades.

(4) Riyad Mahrez, Le Havre till Leicester, 2014

Det här är egentligen en slamkrypare, i och med att Leicester faktiskt inte spelade i Premier League när värvningen gjordes. Men låt gå. Mahrez värvades för jordnötspengar under januarifönstret och var en bidragande faktor bakom Leicesters seger i The Championship och uppflyttning till Premier League. Han var den offensive spelare som främst bidrog till Leicesters vändning under första våren, och nu är han en av ligans mest spännande spelare.

(3) Patrice Evra, Monaco till Man Utd, 2006

Om första intrycket ska vara avgörande så hade det här snabbt avfärdats som en riktig fiaskovärvning. Utbytt redan i halvtid när Man Utd-floppförlorade ett derby mot Man City. Men Evra skulle komma tillbaka och under de kommande åtta säsongerna var han konsekvent en av ligans och världens absolut bästa vänsterbackar, bidrog starkt till en av Man Utds bästa perioder under vilket laget både vann ligan tre säsonger i rad samt spelade tre finaler i Champions League.

(2) Luis Suarez, Ajax till Liverpool, 2011

Om man skulle göra en lista över de bästa anfallarna som spelat i Premier League så skulle Suarez utan tvekan vara en av de hetaste kandidaterna i toppen av den listan. Riktigt så bra såg det kanske inte ut i början av hans tid i Liverpool och ett tag såg hans bristande disciplin ut att bli en för stor belastning för klubben. Men under en enastående säsong fick han Anfield att hoppa, skaka, koka och drömma.

(1) Nemanja Vidic, Spartak Moskva till Man Utd, 2006

Att vara mittback är aldrig lika sexigt som att vara anfallare, men kanske inte mindre viktigt. En lista över Premier Leagues absolut bästa mittbackar någonsin blir sannerligen inte lång, men Vidic är given på den. Hårdför, kompromisslös, positionssäker och brytningsskicklig, en tongivande ledargestalt i ett av världens absolut bästa försvar under dessa år. Värvad för £6m från Spartak Moskva. Där kan man snacka om value on the market.

:::

FA-CUPENS FEMTE OMGÅNG:

Reading vs West Brom/Peterborough. Tony Pulis säger sig vilja satsa på FA-cupen den här säsongen, och lottningen har onekligen gett honom hyfsat rakt spår ända fram till kvartsfinalerna. Men det gäller ju att vinna matcherna också, omspel mot Peterborough var kanske inte vad han räknat med.

Chelsea vs Man City. Omgångens stormöte och rackarrysare. Chelsea ser under Guus Hiddink piggare ut än på länge, och ser säkert det här som en möjlighet att revanschera sig för en katastrof till säsong. Tuffast möjliga möte för Man City som dock inte lär vika ner sig.

Shrewsbury vs Man Utd. Louis van Gaal kan nog klaga på att ha både det ena och det andra emot sig den här säsongen, men knappast lottningarna. Det var en rejäl vändning i slutminuterna Shrewsbury svarade för mot Sheffield Wednesday, belöningen blev alltså denna chans till cupset.

Watford vs Leeds. Det verkar vara Watfords lott att slå ut klassiska engelska lag den här säsongen. Upp poppade Odion Ighalo med ett vinstmål i slutminuterna mot Nottingham Forest, och nu är det alltså Leeds tur. Leeds ska dock inte underskattas, och de ser nog chansen att ta sig till kvartsfinal.

Tottenham vs Crystal Palace. Ingen drömlottning för något av lagen precis. För Tottenham är FA-cupen en given titelchans bland flera den här säsongen, och hemmaplan borde hjälpa dem att klara den här uppgiften. Dock måste de betvinga sin gamle nemesis alternativt hjälte, Adebayor.

Blackburn vs Liverpool/West Ham. Blackburn imponerade mot Oxford i fjärde omgången och hoppas förmodligen på ett lokalt möte med Liverpool i femte rundan. Det beror nog till stor del på hur Jürgen Klopp väljer att ta ut laget till returen på Boleyn Ground.

Bournemouth vs Everton. En riktig godbit i gottepåsen. Bournemouth är absolut inte ofarliga och det här kan bli en riktigt underhållande match mellan två spelande och öppna, stundtals förmodligen alltför öppna, lag. Oklart vilka som är vinnare när krutröken skingras.

Arsenal vs Hull. Titelförsvararna Arsenal fortsätter få ytterst överkomliga lottningar och då inte minst på hemmaplan. Arsenal självklart stora favoriter här. Hull, som leder The Championship och hoppas på uppflyttning, får ett jättetest att brottas med.

Ett Chelsea under de senaste tio-tolv åren har varit väldigt välorganiserade och svåra att bryta ned. Det har varit ett lag präglat av extremt skickliga målvakter, försvarare och mittfältare. Petr Cech, John Terry, Ricardo Carvalho, Ashley Cole, Branislav Ivanovic, Claude Makelele, Frank Lampard, Michael Essien, Michael Ballack och så vidare – listan av världsklasspelare kan göras lång.

Men rör man sig uppåt till anfallet blir det omedelbart tunnare. Naturligtvis dyker Didier Drogba upp snabbt men därefter får man tänka länge och väl innan man till sist ger upp. Att hitta och värva anfallare har helt enkelt varit en av Chelseas svaga punkter. Man kan så klart hävda att Chelsea inte har behövt värva anfallare med Drogba i laget, men det har å andra sidan inte hindrat dem från att försöka – tvärtom!

Det är på sitt sätt uppseendeväckande eftersom Chelsea innan Roman Abramovich tog över klubben snarast var kända för sina spektakulära anfallare, med namn som Jimmy-Floyd Hasselbaink, Eidur Gudjohnsen, Gianfranco Zola, Gianluca Vialli med flera. Men den traditionen fick sig med andra ord ett något abrupt slut.

Chelsea därefter har varit om inte sämst i Premier League på att värva anfallare, så i alla fall den klubb som misslyckats mest frekvent och mest spektakulärt. Det har varit ineffektivt, det har pajat mer än vad det har lagat, och det har inte minst sagt varit obscent dyrt. Och hade man inte haft Didier Drogba att falla tillbaka på under dessa år så hade det förmodligen varit betydligt mer uppmärksammat.

Kanske började det med Hernán Crespo, stor målskytt i Serie A som däremot aldrig lyckades hitta målfötterna i Chelsea. Ungefär samtidigt med Crespo kom Mateja Kezman till klubben, vilket blev en i stora drag misslyckad historia som Chelsea brottades med juridiskt i många år därefter. Det var tidiga försök att värva stjärnor som kulminerade med det lika onödiga som misslyckade köpet av Andriy Shevchenko, en värvning som föranledde José Mourinhos första exit från Chelsea.

Åren därefter lugnade Chelsea ned sig en aning. Istället värvades något mindre profilstarka spelare som man hoppades skulle kunna utvecklas i Chelseatröjan, exempelvis Salomon Kalou och Florent Malouda, men ingen av dem kan sägas ha motsvarat klubbens förhoppningar. Värvningen av Nicolas Anelka i januari 2008 var ett första exempel på vad som skulle bli flera vad man kan kalla för nödvärvningar, och förmodligen den mest lyckade. Anelkas framgång i Chelsea var blandad.

Den mest spektakulära nödvärvningen av dem alla var med tämligen bred marginal £50m-värvningen av Fernando Torres i januari 2011. Inte minst sett till priset kommer den här värvningen under lång tid framöver rankas väldigt högt om inte högst upp av alla totalmisslyckade värvningar i Premier League, möjligen i konkurrens med den andra samtidiga anfallarvärvning den i sin tur gav upphov till.

Efter Fernando Torres har ett koppel anfallare värvats till Chelsea utan att lyckas ha gjort något som helst avtryck, bland dem Demba Ba och Loic Remy som kort tid efter att de värvats betraktats som överflödiga. En annan speciell kategori av värvningar är unga anfallare som tagits till klubben men aldrig vare sig fått eller tagit chansen – här kan nämnas Shaun Wright-Phillips, Daniel Sturridge, Romelu Lukaku, Victor Moses, Scott Sinclair med flera.

Den spelare som till sist skulle ersätta Didier Drogba blev Diego Costa, och det är kanske det närmaste Chelsea har kommit att göra en anfallarvärvning med samma kvalitet och kaliber som just Drogba. Samtidigt är juryn fortfarande ute vad gäller Costa, vars första säsong inleddes väldigt starkt men som därefter visat sig vara både skadedrabbad och humörstyrd. Hans svaga insatser är en anledning till Chelseas stora problem den här säsongen.

Vid sidan av Diego Costa har en annan kategori av anfallare börjat värvas till Chelsea, vad som skulle kunna kallas för långskottvärvningarna, stora namn med gamla meriter men tveksam effekt för Chelsea. Det började med Samuel Eto’o, fortsatte inför den här säsongen med Radamel Falcao, en spelare som redan fått chansen en säsong i Premier League utan att göra något som helst avtryck.

Det är i den kategorin som Chelsea nu gör ett nytt försök med lånet av Alexandre Pato, också han ett stort namn med gamla meriter som Chelsea väljer att ta något av en chansning på. Pato är förvisso bara 26 år gammal så här långt, men har varit väldigt skadedrabbad och har tillbringat de senaste åren i Brasilien. Det är med andra ord en spelare som befinner sig långt bort från den succé han gjorde i unga år med Milan.

Risken är självklart mindre för Chelsea i och med att de den här gången inte har köpt en anfallare utan istället valt att låna Pato. Det ger så klart dem möjlighet att utvärdera spelaren under en halv säsong innan de därefter bestämmer sig för om det är värt besväret. För Alexandre Pato är det så klart en chans att hitta tillbaka in i den europeiska elitfotbollen. För Chelsea är känslan att de fortsatt bara söker möjliga reserver till Diego Costa.

Det är ett försök värt att göra. Men det är samtidigt en värvning som inte på något uppenbart eller särskilt troligt sätt kommer göra Chelsea mindre känsliga för de brister som finns i lagets anfallsspel, som i väldigt hög utsträckning är beroende av en frisk och spelsugen Diego Costa, vilket under hans 18 månader i klubben har visat sig vara en bristvara.

Det vore fel att på förhand beskriva Alexandre Pato till Chelsea som någon särskilt bra värvning. Men det är utan tvekan en värvning som, sett till de befintliga alternativen i laget, är värd att göra, och kan visa sig vara väldigt värd att göra.

Bolton utgör den engelska fotbollens just nu kanske mest talande exempel för den så kallade Premier League-drömmen. Flera klubbar har tagit stora ekonomiska risker för att ta sig upp i Premier League. Andra klubbar såsom Bolton drog på sig stora ekonomiska kostnader för att hålla sig kvar i Premier League.

För tio år sedan såg allt så annorlunda ut. Bolton slutade bland Premier Leagues åtta bästa lag fyra säsonger i rad. Flera av fotbollens världsnamn skrev på för Bolton. Youri Djorkaeff och Vincent Candela, världsmästare med Frankrike. Den japanske ikonen Hidetoshi Nakata. Fernando Hierro och Ivan Campo med bakgrund i Real Madrid. Nicolas Anelka, Jay-Jay Okocha och Jared Borgetti var andra av tidens stora namn i klubben.

Från det att Bolton gick upp i Premier League från och med säsongen 2001-02 till dess att de elva år senare, 2011-12, åkte ur Premier League igen, så var de vid sidan av de så kallade fyra stora klubbarna, den klubb som presterade de jämnaste resultaten och tabellplaceringarna. Sam Allardyce blev ett namn inom engelsk fotboll med sitt sätt att kombinera brittiskt fysisk fotboll med individuell stjärnglans.

Var och hur gick det fel är ett ständigt diskussionsämne runt Macron Stadium och Bolton Wanderers.

De flesta verkar överens om att problemen slog rot under Boltons strålande och storstilade tid i Premier League. Med ambitionen att hålla sig kvar i Premier League och fortsatt jaga på tabellens övre halva drog klubben på sig kostnader som dess intäkter inte förmådde täcka. Lagets importerade stjärnor tjänade med Boltons mått mätt enorma löner. Klubbens underskott omvandlades till lån av Boltons ägare Eddie Davies.

Davies drev klubben utan någon egentlig insyn från någon annan. Få om någon visste alltså om hur illa ekonomiskt ställt det egentligen var med klubben. Det är inte heller helt långsökt att tänka sig att klubbens framgångar, och de spektakulära spelarköpen, distraherade många från att alls ställa besvärliga frågor, och de som eventuellt ändå gjorde det tystades ned som gnällspikar av en entusiastisk majoritet. Bröd och skådespel.

Bolton åkte ur Premier League säsongen 2011-12. En redan ansträngd ekonomi knäcktes under sin egen tyngd när intäkterna sjönk som en sten efter några säsonger i The Championship. De årliga förlusterna har varit så höga som £50m bara under en enda säsong. Mattan rycktes slutligen undan under klubbens fötter när Eddie Davies lät meddela att han inte längre hade för avsikt att med egna medel täcka klubbens underskott.

Ilskan är stor i samhället och bland supportrarna. Publiken har i stor utsträckning uttryckt sin frustration genom att strunta i att gå på lagets hemmamatcher. När Bolton spelade sin omspelsmatch mot Eastleigh i förra omgången av FA-cupen kom bara drygt 8,000 åskådare. Kanske är det också så att fansen inte har lust att skicka in mer pengar i ett Bolton under nuvarande ägare och ledarskap.

Motgångarna verkar ändå ha samlat supportrarna. Snart 10,000 supportrar har skrivit upp sig medlemmar i Boltons Supporters’ Trust. Under ledning av klubbens ikoniske spelare John McGinlay vill supportrarna genom stiftelsen få inflytande över vilka som köper klubben från Eddie Davies, samt garantera en ökad transparens och ett större finansiellt ansvarstagande. Förhoppningen är att undvika att klubben sätts under tvångsförvaltning, vilket skulle mer eller mindre garantera nedflyttning.

FA-cupen brukar vara ett välkommet uppehåll från vardagens besvär för klubbar med problem. Inte för att det märktes på Bolton i tredje omgången där de var otäckt nära att åka ur mot icke-ligalaget Eastleigh, lägst rankat av alla återstående lag. Det krävdes omspel på hemmaplan för att ta sig vidare och väl i omspelet tog Eastleigh ledningen innan Bolton vände och lyckades avgöra med ett mål i slutminuterna.

Därmed tog sig Bolton trots allt till fjärde omgången. Väl där möter de en annan klubb i The Championship med en likartad historik av Premier League-relaterade finansiella bekymmer, och med samma besvärliga relation mellan fansen och klubbens nuvarande ägare. Om inte matchen i sig ger upphov till samtal så kan Boltons och Leeds fans helt säkert kunna fördriva tiden med att diskutera vilka som egentligen är fjättrade vid den sämsta ägaren.

Bolton och Leeds. Två klubbar som under olika tidsperioder lät sig förföras av stjärnglittret i Premier League, dess bröd och dess skådespel. En slags hybris som de fortfarande, flera år i efterhand, måste betala för. Leeds befinner sig betydligt längre längs den resan, och kanske kan Bolton dra lärdom av Leeds resa, både vad gäller vad som krävs och vad de absolut till varje pris måste försöka undvika.

Både Leeds och Bolton har tvingats lära sig den hårda vägen att ingen klubb i längden kan trotsa fotbollens stjärnfysik.

Januarifönstret stänger på måndag kväll. Vilket innebär att vi samtidigt som vi har en brinnande FA-cuphelg borde kunna se fram emot ett hyfsat aktivt veckoslut på transfermarknaden när de engelska klubbarna obönhörligt närmar sig den så kallade punkten utan återvändo.

Det finns en hel del att hålla ett getöga på under dessa tre-fyra återstående dagar. Har Arsene Wenger snöat in på ett Nigeriabrev för mycket? Lyckas Alex Teixeira gråta sig till en flytt från Ukraina till Liverpool? Blir det en flytt till England för Alexander Pato? Lyckas och vill någon klubb befria Saido Berahino från sitt slavkontrakt med West Brom? Fanns det egentligen någon säljklausul i Man Utds nya kontrakt med David De Gea?

Hittills under januari är det ju i första hand lagen i botten av tabellen som har viftat flitigast med sina kreditkort. Det är fascinerande summor inte minst sett till att tre av dessa fem lag förmodligen kommer åka ur Premier League. Hittills den här säsongen har Aston Villa spenderat £52m, Newcastle £81,6m, Sunderland £30,75m and counting, Norwich £31,5m samt Bournemouth £41m på nya spelare.

Men i princip ingen action alls med andra ord för de riktigt stora klubbarna, med något enstaka undantag. Både ovanligt och anmärkningsvärt sett till de rent reella behoven får man lov att säga. Kommer det bli ändring på detta under januarifönstrets sista dagar?

Betygskalan är den vanliga för den här bloggen.

Emmanuel Adebayor, fri till Crystal Palace. Här kan man tala om att det är svårt att bestämma sig om en värvning. Vi vet att Crystal Palace är i stort behov av en skicklig anfallare. Vi vet också att Adebayor i sina bästa stunder är en gudabenådad anfallare men att dessa bästa stunder är få och kortvariga. Så värst stor risk tar dock inte Crystal Palace med Adebayor och med 15 matcher kvar av ligasäsongen behöver man för tillfället inte titta så långt bortom Adebayors förväntade inledande effekt. Med beröm godkänd (++++)

Lamine Koné, Lorient till Sunderland. Kvantitet snarare än kvalitet verkar så här långt vara Sam Allardyces recept för att få ordning på sin felande backlinje. Det receptet har knappast varit Sunderland till hjälp genom åren. Från Lorient hämtar nu Sunderland alltså en mittback, och det känns som vanligt som att det kan bli godkänd men knappast spektakulär. Ytterst tveksamt om det är en värvning som kan göra någon betydelse för Sunderland den här säsongen. Godkänd (++)

Daniel Amartey, FC Köpenhamn till Leicester. Imponerade stort när han spelade i Djurgården under två säsonger för några år sedan innan flyttlasset drog vidare till Köpenhamn. Det råder ingen tvekan om att Amartey är en talangfull spelare, både som försvarare och mittfältare, som passar ganska väl in i den typ av värvningar som Leicester har lyckats så bra med på senare år. Steget upp till Premier League är inte något litet steg men Amartey har förutsättningarna att lyckas. Väl godkänd (+++)

Andros Townsend, Tottenham till Newcastle. Tänk att det bara vara några få år sedan som Townsend var firad ung spelare som succédebuterade i landslaget och spåddes en lysande framtid. Sedan verkar han minst sagt ha hamnat på kant med tillvaron, tränarna och Mauricio Pochettino. Talangen kan dock inte ha försvunnit det är en spännande värvning som Newcastle faktiskt gör här, och Townsend borde rimligtvis vara både revanschlysten och ivrig att visa upp sig inför sommarens EM-slutspel. Väl godkänd (+++)

Daniel Iversen, Esbjerg till Leicester. 18-årig dansk målvakt värvas alltså av Leicester. Det finns naturligtvis inga som helst skäl att förvänta sig att Iversen kommer ha någon som helst betydelse för Leicesters ligaspel den här säsongen eller någon av de närmaste säsongerna. Mest en ungdomsvärvning således som med tiden blir antingen bra eller mellanmjölk. Okänd (+)

Moussa Dembele, Fulham till Tottenham. Typiskt strulklubben Tottenham att samma dag förlänga kontraktet med Mousa Dembele som man värvar Moussa Dembele från Fulham. Man anar den framtida förvirringen. Dembele, det vill säga Moussa, ses som en mycket lovande fransk anfallare alternativt offensiv mittfältare. Har länge varit väldigt lovande i Fulhams framgångsrika akademi och har potentialen att verkligen växa ut i Tottenham. Väl godkänd (+++)

https://static.guim.co.uk/ni/1453310423410/DFML-2016.pdf

Och detta är fortfarande bara en beskrivning av nuläget. Framtiden kommer föra med sig en än mer dominerande position i ekonomiskt avseende för de engelska klubbarna, i och med att de nya skyhöga TV-avtalen börjar kicka igång från och med nästa säsong. De största engelska klubbarna kommer hamna i paritet med de europeiska gigantklubbarna, och alla andra engelska klubbar kommer finansiellt distansera samtliga europeiska motsvarigheter förutom de fyra stora, samt möjligtvis Juventus.

Det är en utveckling som skrämmer skiten ur övriga Europa. Karl-Heinz Rummenigge, Bayernhöns och ledande talesman för ECA, European Club Association, satte surkålen i halsen i sådan utsträckning att han började förfäkta idén om en separat europeisk superliga, som inte skulle inkludera de engelska klubbarna, som ett alternativ till Champions League. Ett hot lika löjligt som tomt då absolut ingen skulle vara intresserad att se eller betala för en turnering som aktivt utestängde hälften av de storsäljande klubbarna.

Den bakomliggande kritiken är därtill både föråldrad och felaktig. Kritiken mot de engelska klubbarna har genom åren varit att det har varit fråga om överspendering och det orättvisa i det. Men med kraftigt ökade TV-intäkter och med de financial fair play-regler som den engelska fotbollen självt har infört, har numer majoriteten av professionella engelska klubbar en i grund och botten stabil ekonomi och är i högsta grad självförsörjande. Något som få andra länder har möjlighet att hävda.

Nu är inte pengar i sig särskilt intressant. Men som smörjmedel för den engelska och europeiska fotbollen är det ett intressant perspektiv, och något man måste ta med i beräkningen om man vill förstå fotbollens framtid och utveckling. Alla kan läsa en rankinglista för att se vilka klubbar som hamnar högst respektive lägst i Deloittes sammanställning, mest intressant är ändå att fundera på hur dessa ekonomiska grundförutsättningar påverkar några trots allt konkreta frågeställningar.

Hur påverkas den engelska ligafotbollen, i synnerhet Premier League?

Intäkterna ökar dramatiskt i Premier League, vilket också rinner nedåt i det engelska seriesystemet. Ökade intäkter äts oundvikligen upp av ökade kostnader, framför allt spelarlöner, men inte i sådan omfattning att klubbarnas ekonomi inte förstärks.

Kvaliteten ökar och konkurrensnivån jämnas ut. Alla klubbar har råd att värva riktigt bra spelare på global nivå vilket oundvikligen ökar både lägstanivån och genomsnittsnivån i Premier League och nedanför. De största klubbarna kommer fortfarande ha mest pengar, men med avtagande marginalnytta blir skillnaderna inte alls lika betydelsefulla som förut.

Den främsta spelartalangen kommer i huvudsak att söka sig till Premier League, högre löner inom engelsk fotboll suger till sig talangen, och även stora och medelstora europeiska klubbar kommer få släppa spelare till även mindre engelska klubbar. En utveckling vi redan ser.

Hur påverkar det övriga europeiska klubbar och ligor?

Först och lättast att konstatera är kanske vilka europeiska klubbar det i grova drag inte direkt påverkar. Det handlar om de fyra europeiska superklubbarna, Real Madrid, Barcelona, Bayern München och PSG. Klubbar med sådan resursbas och tradition att de fortsatt står starka.

Men i övrigt blir effekten omfattande. De bästa spelarna i klubbarna under dessa fyra superklubbar kommer i mycket högre utsträckning söka sig till Premier League och engelska klubbar. Enskilda och tillfälliga undantag kommer alltid finnas, men knappast över tid.

Allt behöver inte vara negativt. Som Tysklandsbloggens Adam Nilsson beskriver kan de mindre klubbarna sälja vidare sina bättre spelare med god vinst och använda pengarna och skicklig scouting till att utveckla både lag och klubb, mer pengar i Premier League tricklar nedåt och utåt i systemet.

Över tid sker ändå en slags talangdränering. Hur bra ett scoutingsystem och coachprogram än är så kan det i längden inte fortsätta att utan uppehåll kompensera för att de bästa spelarna försvinner. Dock kan klubbarnas ekonomi runtom i Europa stabiliseras, vilket i sig är positivt.

Där Premier League tack vare inflödet av pengar alltså blir betydligt jämnare så är alltså den påtagliga risken att övriga ligor blir än mer ojämna än vad de redan är. På så vis kan man hävda att också de fyra superklubbarna tjänar på Premier Leagues TV-avtal.

Vad betyder det för engelska klubbar i det europeiska cupspelet?

Frågan är inte så självklar som den kan tyckas. Å ena sidan framstår det som helt uppenbart att engelska klubbar bara kan bli starkare av att få bättre förutsättningar att locka till sig de bästa spelarna, så det borde ge dem en fördel i europeiskt cupspel.

Å andra sidan förbättras inte dessa förutsättningar nämnvärt gentemot Real Madrid, Barcelona, Bayern München eller PSG. Dessa klubbar kommer även de fortsatt attrahera de absolut bästa spelarna. Därtill i än högre utsträckning med möjligheten att koncentrera sig fullt ut på Champions League.

Och å tredje sidan innebär jämnheten i Premier League att felmarginalerna i ligaspelet blir om möjligt än mindre. Det gör det väsentligt svårare, inte lättare, för engelska klubbar att konkurrera i europeiskt cupspel, de gånger man alls lyckas ta sig dit.

Det kan med rätta hävdas att kapitalövertaget i Premier League inte har motsvarats av ett kompetensövertag. Engelska klubbar har under senare år varit dåliga på att få ut ett högt värde per krona, och istället valt att lösa sina problem med plånboken, med tveksam effekt. Över tid kommer kompetensen dock komma ifatt kapitalet.

Hur påverkas planerna för en eventuell europeisk superliga?

Kapitalinflödet i Premier League har fått tankarna att börja snurra hos övriga klubbar i Europa. Karl-Heinz Rummenigge, som sagt, har luftat tankarna om en stängd europeisk superliga om cirka 12-14 klubbar, ej inkluderandes engelska klubbar.

Detta tolkades som ett alternativ till Champions League, vilket är tämligen orimligt då engelska klubbars deltagande vore helt nödvändigt för att upprätthålla intresse och marknadsvärde. Möjligen kan det betraktas som ännu ett i raden av förhandlingsmarkeringar gentemot UEFA.

En möjlighet är dock att Rummenigge inte alls tänkte sig det som ett alternativ till Champions League, utan som en insikt att övriga nationella ligor har spelat ut sin roll, åtminstone för klubbar som Bayern München, Real Madrid, PSG och Barcelona, vad gäller att kunna konkurrera med Premier League.

Men vad skulle i så fall teoretiskt kunna konkurrera med Premier League? Ja, det är klart, skapar man en liga med för resonemangets skull 16-20 av de allra största kontinentala europeiska klubbarna – ja, då börjar man faktiskt ha en riktigt intressant produkt.

Det är en idé som bryter upp de befintliga nationella ligorna och därför skulle stöta på massivt motstånd både uppifrån och underifrån. Hur kopplingen till Champions League skulle se ut är en fråga som är lika lite löst som oviktig. Men som idé är den fascinerande.

Vad betyder den ekonomiska utvecklingen för supportrarna?

Kapitalet har trängt in i Premier League men på samma gång trängt ut fansen menar skeptikerna. Matchupplevelsen och supporterkulturen har fått sig en rejäl knäck menar de allra flesta, liksom man menar att biljettpriserna i allt högre utsträckning prisar ut hela supportergrupper.

Klubbarnas intäkter brukar grovt delas in i tre kategorier. Matchdagsintäkter är en av dessa kategorier. TV-intäkter och kommersiella intäkter är de två övriga kategorierna. För tio år sedan utgjorde matchdagsintäkter i snitt ganska precis en tredjedel av en klubbs totala intäkter.

Under 2014-15 utgjorde matchdagsintäkterna i genomsnitt 19% av de engelska klubbarnas totala intäkter, en rejäl minskning. Med TV-intäkterna på väg att skjuta rejält i höjden är den logiska konsekvensen att matchdagsintäkternas andel av intäkterna kommer att fortsätta sjunka och sjunka kraftigt.

Det här gör självklart inte supportrarnas upplevelser viktigare. Den potentiella ekonomiska maktbas supportrar faktiskt har att påverka sina klubbar grävs alltså ur ytterligare. Nu finns knappast något incitament för klubbar att inte eftersträva en positiv matchupplevelse, men heller inte för aktiva reformer.

Den historiskt sett väldigt väl fungerande så kallade svenska modellen hade gått ut på att staten höll sina klåfingriga lagstiftande vantar borta och att arbetsgivare och fackliga organisationer kom överens meddelst samförstånd och förhandling. Med vänstervinden i ryggen fick så fackförbunden för sig att tiden var kommen att själva ta kontrollen över kungariket.

Ett antal lagstiftningsprojekt sjösattes. Lagen om anställningsskydd kringskar arbetsgivarnas traditionella rätt att leda och fördela arbete, men gav ökad trygghet åt de som redan befann sig på arbetsmarknaden. Det lagstiftades också om rätt för arbetstagarrepresentanter i företagens styrelser, vilket i längden mest ledde till att göra fackförbunden till företagsledningarnas nyttiga idioter.

Ett mer ambitiöst och omfattande lagstiftningsprojekt var MBL, den så kallade Medbestämmandelagen. Den angav att företagsledningen hade en skyldighet att informera och konsultera med de anställda och fackliga representanter i samband med strategiskt viktiga beslut eller andra beslut av vikt för de anställda i företaget.

Det där lät så klart väldigt vackert men resulterade i slutänden i föga mer än en ren papperstiger där ett påstått medbestämmande bara blev till en slags organisationsteater i vilken företagsledningen pliktskyldigast informerade om vad som var på väg att ske, lät diskussionen rulla ett tag, innan man ändå gör som man själva tänkte från början. Att ”MBL:a” har mer eller mindre blivit ett svenskt arbetslivsbegrepp sedan dess.

Det är mer eller mindre exakt denna konstruktion som den brittiska regeringen efter samtal med den engelska fotbollens samtliga intressenter föreslår ska införas i Premier League och i alla professionella klubbar. Behovet av ett ökat supporterinflytande har länge framhållits som en nödvändig åtgärd, detta blev alltså gensvaret.

Enligt reformplanen kommer klubbledningen i alla professionella klubbar vara tvingade att vid åtminstone två tillfällen per år arrangera ett möte med klubbens supportrar för att informera och konsultera om strategiskt viktiga frågor för klubben. Några frågor har specificerats som nödvändiga att diskutera med supportrarna, såsom klubbens namn, färger och logotyp.

Att informera och konsultera är naturligtvis till intet förpliktigande, det kan betyda precis allt och inget på samma gång. Alla som någon gång har varit på ett så kallat stormöte, informationsmöte eller dylikt på sin arbetsplats, eller på skolan, har säkert en ganska bra aning om graden av meningsfullhet som dylika möten har. De medför inget reellt medbestämmande, men ger supportrarna chansen att prata av sig och klubbledningen möjlighet att hävda att de minsann har konsulterat med supportrarna.

De olika supportergrupperna i England är självklart inte omedvetna om problematiken. Football Supporters Federation kommenterade förslaget med att ”djävulen återfinns i detaljerna” och att det kommer vara viktigt för dem och andra supportergrupper att bevaka att det på dessa möten faktiskt tas upp och behandlas viktiga och meningsfulla frågor.

Även Labours talesman i idrottspolitiska frågor, Clive Efford, var skeptisk till hur betydelsefull reformen egentligen skulle kunna bli: ”Changing the rules to allow fans to have two meetings a year with their clubs is a far cry from having voices in the boardroom, and fall way short of Labour’s own proposals.” Att man själva får möjlighet att prata innebär inte att andra har någon skyldighet att lyssna. Vad som inte fungerade i Sverige på 1970-talet är inte mer sannolikt att fungera i England under 2010-talet.

Att placera supportrarna i klubbarnas styrelser är inte nödvändigtvis någon önskvärd lösning det heller. Vid tillfället sågs det som en seger för de svenska fackförbunden när den lagstiftningen blev till verklighet, men det tog istället udden av hela den svenska fackföreningsrörelsen. Gör man sig själva delaktiga i beslutsfattandet är det inte längre möjligt att protestera mot besluten i efterhand, och de fackliga representanterna blir företagsledningens gisslan snarare än arbetstagarnas röst.

Vad många alltså ser som ett steg för att öka supportrarnas inflytande över den engelska klubbfotbollen riskerar alltså i själva verket leda till att ett redan litet inflytande blir ännu mindre. Med den brittiska regeringens reformplan så är dock frågan ur världen under en överskådlig framtid utan att egentligen så värst mycket blev av det hela, vid sidan av en ren symbolåtgärd. Som så ofta blir fallet när arbetsgrupper och kommittéer ska göra saker.

Någon demokratisering av den engelska fotbollen blev det alltså inte. Men som vi lärt oss från den svenska arbetslivshistorien, allt som beskrivs med vackra ord är inte nödvändigtvis av godo.

Det gick att se på Liverpoolspelarna och höra på Anfieldpubliken exakt vad segern och finalplatsen faktiskt betydde för dem. Förra säsongen förlorade man två cupsemifinaler, den här gången tog de sig förbi samma hinder. Och förhoppningen att Jürgen Klopp ska kunna vinna en titel redan under sin första säsong lever vidare.

Den 28 februari spelas finalen i Ligacupen. Liverpool inväntar nu kvällens match för att se vilka som blir deras motståndare. De gör det i vetskapen att oavsett vem det än blir så blir det ett riktigt häftigt möte. Antingen blir det ett riktigt stormöte med Man City på Wembley, två av Englands riktigt stora klubbar. Eller så blir det Everton och således ett Merseysidederby.

Manuel Pellegrini krattade manegen inför kvällens semifinal med att hävda att Everton eventuellt var mer motiverade att ta sig till finalen. Det kan så klart vara ett listigt sätt att lasta över en del av pressen på motståndarna liksom det kan vara ett sätt att hålla sina egna spelare på tårna. Men naturligtvis är en Ligacupfinal en större grej för Everton i nuläget.

Dito verkar supportrarna i Manchester tycka. Man City har annonserat efter fler supportrar att närvara vid kvällens match, vilket känns anmärkningsvärt när det ändå är Ligacupsemifinal och Wembley står på spel. Samtidigt beviljades Evertons förfrågan om att få fler biljetter och dessa biljetter såldes också ut mycket snabbt.

Pellegrini själv antas ha för avsikt att lufta flera spelare som har fått vila mycket på sistone. Det skulle i så fall betyda starter för Pablo Zabaleta, Raheem Sterling, Fernando och Kelechi Iheanacho. Det är i någon mening klokt av Pellegrini och behöver inte nödvändigtvis vara till någon nackdel. Kvaliteten är hög nog att kunna vinna matchen på hemmaplan.

Everton tar med sig en 2-1-ledning in i matchen. Det är självklart allt annat än en särskilt trygg ledning på Etihad, allra helst som Everton knappast ger ett stabilt defensivt intryck. Det gör å andra sidan inte Man City heller så det kan ju bli många mål i den här matchen. Ironiskt nog slutade å andra sidan ligamatchen på Etihad lagen emellan för exakt en vecka sedan just 0-0.

Förhandssnacket från Evertons håll har till största delen handlat om John Stones. Roberto Martinez har pratat om honom som blivandes en av Englands största spelare och att han befinner sig på helt rätt ställe att utvecklas i den riktningen. Vilket snarast ger intrycket att Martinez vet om att storklubbar för närvarande rycker i Stones.

Oddsen är inte särskilt höga att just Man City är en av dessa storklubbar. De är dessutom i behov av förstärkningar i mittförsvaret.

Framför allt försvaret har varit Man Citys akilleshäl hittills under säsongen. Det är lätt att stirra sig blind på backlinjen här så klart, och den är definitivt inte klanderfri, men en viktig del i problemet är att mittfältet understundom inte heller skyddar sin backlinje. Det är med andra ord gamla och bekanta problem vi ser hos Man City.

Man City betraktas nog allmänt sett så här långt ha haft en med deras mått mätt tämligen medelmåttig säsong. Och det kan ju stämma så långt att man kanske hade förväntat sig betydligt mer av dem i ligaspelet. Samtidigt tvingas man också nicka instämmande i Manuel Pellegrinis försvarstal att Man City också är den enda engelska klubben som är kvar i alla fyra turneringar, och med vinstchans i samtliga.

Man City måste betraktas ha goda vinstchanser i alla inhemska turneringar, det vill säga i ligan, i Ligacupen och i FA-cupen. Vinstchanserna är betydligt mer blygsamma i Champions League men Man City är knappast någon klubb som kan räknas bort från slutsegern. Resan är självfallet väldigt lång, men Man City är alltjämt enda engelska klubb som fortfarande är kvar på vägen.

Evertonfansen och Man City-fansen kommer nervöst att bänka sig på Etihad eller framför TV-apparaterna ikväll för att se om deras lag kommer att ta sig till Wembley. Liverpoolfansen å sin sida kan ha varvat ner ett dygn och kommer själva kunna sätta sig ner lugnt och njutningsfullt i vetskapen att de redan har passerat hindret, och nu bara har att invänta sin motståndare.

Men vilken motståndare föredrar då Liverpool?

Man City är självklart ett på pappret tuffare motstånd och därmed dem man helst av allt undviker. Samtidigt vore det naturligtvis en superhet final. Här vet Liverpool också med sig att de har några väldigt starka segrar mot just Man City med sig i bagaget, Man City verkar kort och gott vara ett lag som rent taktiskt passar Liverpool mycket bra.

Everton skulle innebära att finalen blir ett derby och det är självklart en väldigt speciell känsla, något som för tankarna bakåt i tiden till ett 1980-tal som var oerhört vänligt mot båda klubbarna, då de möttes i två cupfinaler. På pappret är Everton ett svagare lag än Man City, men fotboll spelas på gräs och Everton har ett i sina bättre stunder rasande skickligt lag, som i en cupfinal, därtill mot Liverpool, naturligtvis skulle vara taggade till tänderna.

Till Liverpools fördel kan tala den psykologiska storebrorsfördelen, Everton brukar ha märkligt svårt att vinna mot just Liverpool. Liverpool har å andra sidan närmast föredragit att ha fått slå ur underläge hittills den här säsongen, det skulle man få göra mot Man City men knappast mot Everton.

Vilka blir det? Svaret får vi ikväll.

Jag är benägen att tro det senare. Det är med andra ord ingen lätt uppgift Stoke har framför sig ikväll på Anfield, att vända ett ettmålsunderläge på Anfield, således en match de helt enkelt måste vinna. Och för att använda en typ av statistik jag egentligen hatar så blir det inte lättare av att det var 57 år senast som Stoke över huvud taget vann på Anfield. Liverpool har heller aldrig förlorat en Ligacupsemifinal på Anfield.

Mark Hughes verkar dock tro på uppgiften. Och varför skulle han inte göra det kan man fråga sig. Sämre lag än Stoke har vunnit på Anfield den här säsongen och Liverpools försvar imponerar onekligen inte. Gör Stoke första målet så står helt plötsligt matchen och väger på en mycket tunn lina. Stoke har chansen och Hughes gör helt rätt som uppmanar sina spelare att ta den.

Det vore i så fall ett stort steg närmare ett stycke fotbollshistoria för Stoke, som bara har vunnit en enda stor titel i sin långa historia. Närmare bestämt just Ligacupen, säsongen 1971-72. En vinst i Ligacupen, med tillhörande spel i Europa League, vore onekligen ett stort framgångsbevis för den klubb i Premier League som kanske genomgått den största positiva förvandlingen de senaste åren.

”Why can’t we do something special?” frågade sig Mark Bowen, Stokes assisterande manager, retoriskt efter att Stoke spelat 0-0 hemma mot Arsenal för någon vecka sedan. I frågan inkluderades vetskapen att Stoke också besegrat bland andra Chelsea, Man Utd och Man City den här säsongen. Det väcker så klart följdfrågan, hur bra kan Stoke egentligen bli?

Inne på sin åttonde raka säsong i Premier League så har Stoke onekligen lyckats etablera sig som ett stabilt mittenlag. För några år sedan valde man så att ömsa sitt babyskinn och röra sig mot en mer konstruktiv fotbollsidé. Något som har gett resultat både i tabellen, där man ligger sjua, och i spelartruppen till vilken man nu kan värva spelare av en kaliber som Xherdan Shaqiri, Ibrahim Afellay, Bojan Krkic med flera utan att blinka.

Men det är sedan det blir svårare. Har man väl tagit sig upp på tabellens övre halva så finns där både betydligt mer resursstarka klubbar som också har möjlighet att locka till sig ytterligare en kaliber av stjärnspelare. Stoke kommer förmodligen aldrig kunna förvänta sig att till exempel få spela europeisk cupfotboll, men de har potentialen att bli en av det flertal klubbar i Premier League kapabla att varje säsong ha ambitionen att lyckas med det.

Den drömmen måste Stoke naturligtvis ha, och det är också Stokes skyldighet gentemot sina supportrar att ha dessa drömmar. Drömlandet är ett speciellt ställe. Det befinner sig någonstans mitt emellan den krassa realismen och de stora förväntningarna. Som klubb blir det viktigt att träda en försiktig balans mellan dessa båda ytterligheter.

Den krassa realismen förordas vanligtvis av klubbledningen och den som är manager, som hela tiden påtalar vad som är rimligt och försöker förankra ambitionen i verkligheten. Men som supporter vill man inte vara begränsad till verkligheten, det är man redan i arbetslivet och privatlivet. Som supporter vill man drömma fritt. Man kan alltså inte låta sig nöjas, man måste hela tiden sträva bortom den nuvarande verkligheten.

De stora förväntningarna är myntets andra sida och är ofta en supportrarnas slaggprodukt. Vad som börjar som ambitioner och förhoppningar riskerar med tiden förvandlas till krav och förväntningar. Istället för att låta sig nöja med framsteg längs vägen så odlas därmed ett missnöje med att ännu inte ha nått fram till vägens slut. I ett sådant läge kan en klubb inte längre göra framsteg, bara misslyckas i olika stor utsträckning.

Ligacupen är den här säsongens drömland för Stoke. Visst kan Stoke och dess supportrar hoppas på en framskjuten ligaposition men Ligacupen är ändå det just nu mest konkreta titelhoppet. Ska de lyckas måste de klara av något som Stoke aldrig har lyckats med under Premier League-eran, besegra Liverpool på Anfield.

Men någon gång ska ju vara den första. Varför skulle inte Stoke kunna göra något speciellt? De har ju, skulle man kunna tycka, redan gjort det genom att först ta sig till Premier League och väl där göra en av den engelska fotbollens större makeovers.

:::

“We are always having to solve problems. Consistency is only possible when you have a settled lineup. We haven’t been able to do that.” – Jürgen Klopp

Klopp pratar här om Liverpools försvarsspel vars brister han menar till stor del beror på lagets många skador i försvaret. Själv tycker jag citatet belyser något vars omfattning kanske är unikt just för Premier League – managern som problemlösare.

Om just förmågan till problemlösning är en viktig egenskap för en manager att lyckas i Premier League så infinner sig element av pragmatism och flexibilitet som är inte helt förenliga med den mer kontinentala bilden av managern som ideolog och visionär.

:::

Det låter inte helt omöjligt att det kommer att komma nyheter från Old Trafford under dagen.

Backlinjen däremot känns direkt svag. Tre av fyra spelare tillhör visserligen Liverpool, men det är inte för inte som två av dem är utlånade. Jon Flanagan har kämpat sig tillbaka efter ett och ett halvt års skadehelvete, och man ska ändå komma ihåg att han innan sina skador var och nosade på det engelska landslaget. Ben Davies var också han högaktuell för just Liverpool när han lämnade Swansea men hamnade till slut alltså i Tottenham när The Reds istället satsade på ett år äldre Alberto Moreno. Davies har haft svårt att ta en plats i Spurs och frågan är om inte han likt klubbkollegan Kieran Trippier måste ses sig om efter en ny arbetsgivare inom kort för att kunna fortsätta utvecklas som fotbollsspelare. Mittbacksparet Tiago Ilori och Andre Wisdom har visserligen framtiden för sig, men behöver ta många steg framåt om de ska spela till sig permanenta platser i något av de bättre Premier League-lagen.

Mittfältet är (som så många gånger tidigare) obalanserat åt det offensiva hållet. Här finns dock riktigt intressanta spelare i framför allt Ross Barkley och Alex Oxlade-Chamberlain. Att dessa två i så ung ålder håller den klass de gör bådar gott både för både dem själva och för det engelska landslaget. Bredvid dem hittar vi en joker i form av fransmannen Florian Thauvin, ett jättelöfte som det ska bli spännande att se hur han kommer att utvecklas i Newcastle när han fått anpassa sig till Premier League.

Innan jag gjorde researchen till denna bloggserie ska jag erkänna att jag på rak arm inte hade plockat att 1993 års lag hade ett så starkt anfall som de faktiskt har. I Romelu Lukaku och Harry Kane har man två riktigt bra anfallare och även om jag personligen aldrig har insett Saido Berahinos storhet så förstår ju också jag att han inte är helt oduglig på plan. Kort sagt, en startelva med mängder av talang, ett hypervasst anfall men en alltför svag backlinje.

Hur ser din 1993-elva ut?

1993: Butland – Flanagan, Ilori, Wisdom, Davies – Thauvin, Barkley, Oxlade-Chamberlain – Lukaku, Kane, Berahino.

Bubblare:

Målvakter: Sam Johnstone, Man United.

Backar: Tyrone Mings, Bournemouth; Deandre Yedlin, Sunderland; Jamal Lascelles, Newcastle.

Mittfältare: Manuel Lanzini, West Ham; Jordan Veretout, Aston Villa; Joao Teixeira, Liverpool; Alex Pritchard, Tottenham.

Anfallare: Patrick Bamford, Crystal Palace; Aoyze Perez, Newcastle; Connor Wickham, Crystal Palace.

Av: Fredrik Norrström

Bubblare:
Adrian, West Ham
Simon Francis, Bournemouth
Christian Fuchs, Leicester
N’Golo Kanté, Leicester
Dimitri Payet, West Ham
Roberto Firmino, Liverpool
Diego Costa, Chelsea

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Chelsea. Vissa matcher är göttare att vinna än andra, och för Chelsea som har hamnat i en för dem otroligt märklig sits den här säsongen var det självklart extra skönt att inte minst visa för sig själva att de kan vinna en sådan här match. Arsene Wenger var med viss rätta orolig inför matchen, tabelläget betyder mycket lite i sådana här matcher.

Liverpool. Försvarsproblemen fortsätter för Liverpool och man kan naturligtvis påpeka att Liverpool fick flera av sina egna mål mer eller mindre till skänks av Norwich. Men vilken fantastisk match att vinna för Liverpool och vilket fantastiskt sätt att vinna den på. En typ av vinst som kan vända en hel säsong och ge laget ett helt nytt självförtroende.

Tottenham. Tottenham fortsätter jaga på bakom ledartrion och ska verkligen inte räknas bort i titelstriden. Laget visar en styrka att hämta upp underlägen och vara effektivt framåt på ett sätt man verkligen inte är vana vid att se Tottenham. Harry Kane har utvecklats till en stabil målskytt och i Dele Alli har Tottenham onekligen en fantastisk talang.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Man Utd. Inte en enda skapad målchans av ens halvvettig kaliber under drygt 90 minuters spel på Old Trafford. Fler ord är överflödiga. Man Utds styrelse kan inte fortsätta agera handlingsförlamat likt lallande fånar.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Francesco Guidolin. Det finns sämre sätt att debutera i Premier League som Swanseamanager än att ta en meriterande seger och trepoängare borta mot Everton. Det är lite för tidigt att säga något specifikt om Swanseas offensiv men redan idag gick att se ett defensivt väldigt välorganiserat Swansea.

OMGÅNGENS MÅL

Dele Alli, Tottenham 2-1, Crystal Palace (a). Den engelska pressen gick fullständigt bananas sedan Alli avgjort matchen med sitt konstmål, funktionellt jonglerandes bollen några gånger innan han smäller in den lågt på volley. Givet att det är mästerskapsår så lär det inte bli något lätt halvår för pojken. Men vilket mål, även om originalet förmodligen var ännu bättre.

:::

TRE PUNKTER

Bad Bobby. Everton ligger tolva i tabellen. Detta under en säsong som förväntades bli betydligt bättre än förra säsongens bottennapp, som ändå slutade bättre än denna. Laget har inte vunnit en enda av sina senaste tio matcher, de har bara vunnit tre hemmamatcher under hela säsongen, samt har ligans sämsta defensiva statistik på hemmaplan. Det duger helt enkelt inte och frågetecknen börjar alltmer hopa sig gällande Evertons utveckling under Roberto Martinez.

Naivt Arsenal. Om Arsenals förhoppning var att göra ett statement att de nu var mogna nog att ta tillvara sin chanser i titelstriden så kom dessa förhoppningar hårt på skam den här matchen. Möter man ett Chelsea på hemmaplan kan man inte vara så naiva i sitt positionsspel som Aaron Ramsey och Mathieu Flamini är, något som lät Chelsea styra matchbilden under hela första halvlek och därtill ledde fram till utvisningen. Arsene Wengers matchcoachning i samband med utvisningen var dunkelt uttänkt och lika dunkelt genomförd vilket ledde fram till Chelseas ledningsmål.

Short Draw. Att kämpa i bottenträsket är aldrig enkelt. Både Aston Villa och Sunderland är i stort behov av poäng och hade den här omgången chansen att vardera plocka tre poäng. I det här fallet blev det oavgjort vilket å ena sidan är ett godkänt resultat men som helt enkelt inte räcker till. Aston Villa var det genomgående bättre laget mot West Brom men var märkligt nog lite för försiktiga för egen del för att verkligen kunna få hål på West Brom. Frågan är vad de anser sig längre ha att förlora.

:::

FÖR ÖVRIGT

På något sätt kändes det typiskt att det var just Christian Benteke som boxade glasögonen av Jürgen Klopp.

Cesc Fabregas gjorde en kanonmatch mot sin gamla klubb. Men man kan inte påstå att han gör sitt bästa för att göra sig kompis med sina gamla fans.

Jag känner mig generellt rätt skeptisk till att utvisade och utbytta spelare duschar och byter om innan matchen är över.

Förvånad och irriterad reaktion på Olivier Giroud när han blir utbytt. Positivt är att han har självförtroendet att bli irriterad på Wenger i det läget.

Det krävs i genomsnitt 21 inlägg för att åstadkomma ett mål och bara en femtedel av inläggen når numer sitt mål i Premier League. – Rory Smith på The Times.

Om Riyad Mahrez hade satt sina två straffar på slutet så hade Leicester förmodligen haft en sjupoängsledning i ligan nu.

Någonstans kan jag känna att Chelsea skulle behöva vinna två-tre matcher i rad i alla fall innan John Terry börjar prata om att “go on a run”.

Naturligtvis har detta spritt sig också in på planen och upp på läktarna, konstigt vore annars i och med att en manager i sådan utsträckning personifierar sin klubb, och då kanske särskilt inom engelsk fotboll. Och få managers i Premier Leagues historia personifierar kanske sina klubbar mer än just Arsene Wenger i Arsenal och José Mourinho i Chelsea.

Det vore så klart fel att säga att det inte har funnits någon rivalitet mellan Arsenal och Chelsea när José Mourinho inte har befunnit sig i Chelsea. Det har utan undantag fortfarande varit möten mellan två topplag. Men den riktigt bitska och hätska stämningen har aldrig infunnit sig på riktigt samma sätt, den har stundtals till och med varit närmast kordial.

Bakgrunden är självklar. José Mourinho kom till Chelsea och Premier League när Arsenal var regerande ligamästare och så kallade Invincibles. Sedan dess har Arsenal aldrig mer vunnit någon ligatitel och en framträdande anledning till det var just Chelsea och Mourinho. De ändrade spelplanen i Premier League på ett sätt som Arsenal kanske inte ens ännu riktigt hämtat sig från.

Det odlade redan från början en bitterhet mellan två födda vinnare. Arsene Wenger kunde inte hålla sig från sura kommentarer om fusk av det ena eller andra slaget, ständigt tutandes metabudskapet att Chelsea inte var riktigt lika värdiga vinnare som Arsenal. José Mourinho kunde naturligtvis inte avstå från nedsättande repliker, vilket fortsatt genom åren.

Det var en konflikt som återupptogs närmast omedelbart när José Mourinho återvände till England och Chelsea. Incidenterna radades upp på led. Under en match började de knuffa på och mucka gräl med varandra efter en tuff tackling av Gary Cahill på Alexis Sanchez. Pikarna har fortsatt hagla i media och en så enkel gest som ett vanligt handslag blev till en slags improviserad balansakt.

I någon mening kulminerade konflikten i samband med förra mötet mellan Chelsea och Arsenal, på Stamford Bridge. Det var den i efterhand ökända Diego Costa-matchen, i brist på bättre sammanfattning. Det var en match Chelsea vann, men med röda kort och kontroverser längs vägen, vars eftermäle fick Mourinho att muttra konspiratoriskt om Wengers inflytande.

Då som nu möttes de båda lagen i ett på förhand oväntat utgångsläge, med Arsenal i toppen av tabellen och Chelsea överraskande långt ned. Då som nu ansågs Arsenal ha väldigt goda chanser att vinna matchen och haka av Chelsea i tabellen. Arsenal förlorade emellertid matchen, vilket å andra sidan inte betydde det lyft för Chelsea man då trodde skulle komma.

Det strategiska misstaget Arsenal gjorde i den matchen var att i någon mening just ta den alltför personligt. Diego Costa är en trubbelmakare, det vet man på förhand, vars hela väsen i någon mening går ut på att provocera fram misstag hos sin motståndare. Arsenal i allmänhet, Gabriel Paulista i synnerhet, gick rakt in i fällan. Sedan var det kört.

Återigen möter Arsenal nu Chelsea. Återigen möts de i ett på förhand minst sagt oväntat utgångsläge, med Arsenal i toppen av tabellen och med Chelsea långt ned på tabellens nedre halva. Återigen, till och med i ännu större utsträckning, förväntas och förmodas Arsenal vinna den här matchen, som nu spelas på hemmaplan. Blir utfallet detsamma?

José Mourinho finns inte längre kvar i Chelsea, men Diego Costa finns alltjämt kvar och han verkar ha hittat framfötterna igen under Guus Hiddink. Minnet av förra matchens orättvisor, verkliga såväl som inbillade, lever naturligtvis kvar i Arsenals psyken, både på planen, vid sidlinjen och på läktarna. Självklart kommer det prägla atmosfären i dagens match.

Ska Arsenal vinna den här matchen har de helt enkelt inte råd att gå i samma fälla de gick förra gången. De måste hålla sig kalla på planen och inte låta känslorna ta överhanden. Hemmaplan gör inte uppgiften lättare. Dels på grund av pressen att vinna som oundvikligen finns där. Dels då hemmafansen snarare kommer piska upp masspsykosen än lugna ned den.

För Arsenal gäller det att hålla ögonen på bollen, och bollen i det här fallet är titelstriden. Titelstriden lämnar inte utrymme att börja ta saker personligt och jaga personliga vendettor. Uppgiften är att tre poäng och ta sig ett steg närmare ligatiteln. Inget personligt, bara business! Kan Arsenal visa upp den inställningen så visar de att de har lärt sig av läxan från Stamford Bridge.

Dessutom vinner Arsenal i så fall förmodligen matchen. De är för närvarande ett bättre fotbollslag än Chelsea, besitter ett större självförtroende, och spelar hemma på Emirates. Håller sig Arsenal kalla är de stora favoriter i den här matchen. Givet matchpsykologin kan dock båda lagen förväntas vara ganska humörstyrda, så matchbilden och inte minst första målet blir viktigt.

Men handling väger tyngre än ord. Och för all den skadeglädje som Arsenal eventuellt känner av Chelseas oväntade fall nedåt i tabellen den här säsongen, och lagens närmast ombytta roller, så gäller det för Arsenal att verkligen skrida till handling, och bevisa den nuvarande skillnaden mellan lagen på planen, genom att vinna matchen.

Det kan vara värt att reflektera över vad det var som egentligen fick stormen att bedarra första gången. Ett drägligt 0-0 hemma mot Chelsea, en skakig 2-1-vinst hemma mot Swansea, ett straffmål i slutminuten mot Sheffield United, en darrig 3-3-poäng mot Newcastle, och en turlig 1-0-vinst mot Liverpool.

Följt av en bedrövlig 0-1-förlust hemma mot Southampton i en match där inte en enda bra chans skapas. Kort sagt, om det där var att betrakta som förbättring så säger det förmodligen mest om hur förbannat illa det såg ut innan dess.

Buropen har ekat runt Old Trafford under stora delar av säsongen, så även den här dagen. Detta på en arena där toleransen och tålamodet med det egna laget och dess managers är traditionellt sett mycket hög. Men gränsen är helt enkelt passerad.

Pontus Kåmark i Viasatstudion är helt rätt på frågan när han konstaterar att det inte är resultaten i sig som väcker buropen, utan den pinsamhet fansen upplever av att se ett Man Utd-lag spela så fegt, så försiktigt, och så totalt utan någon som helst egentlig offensiv ambition.

Det händer både titt som tätt att stora klubbar förlorar mot mindre klubbar, även på hemmaplan. Men det måste vara ganska unikt att större klubbar förlorar på hemmaplan och det är den mindre klubben som också i ledning visar upp den mesta anfallsviljan och offensiva kvaliteten.

Det var ingen tillfällighet när Southampton väl gjorde sitt mål, det hade tvärtom legat i luften under hela andra halvlek. Varenda moment för Man Utd tar för lång tid, varje sekvens innehåller för många passningar och för lite rörelse – effekten blir total impotens.

I stort sett alla matcher, med några få undantag, den här säsongen har följt samma mönster. Man Utd har börjat med bollinnehavet, motståndarna har varit lite avvaktande till en början men efter cirka en knapp halvtimme inser de att något farligt kommer inte inträffa, så de tappar respekten, släpper rädslan och börjar själva ta över matchbilden.

Detta är vad Louis van Gaal har lyckats producera efter 18 månader och efter flera hundra miljoner pund. Utvecklingen går knappast framåt, snarare bakåt, och Champions League-spel nästa säsong blir alltmer avlägset. Detta med ett lag som åtminstone den här säsongen borde kunna utmana om ligatiteln.

Två huvudsakliga frågor hänger i luften för Man Utds styrelse angående Louis van Gaal. 1) Vad är det för värde man egentligen anser att van Gaal har adderat under sin tid i klubben? Och som en följd 2) Under hur lång tid ska van Gaal tillåtas fortsätta sabotera klubben inifrån?

Problemet är inte att Louis van Gaal är en ond man, som en lundensisk spexare uttryckte det. Ett av hans förlåtande drag är att han är allt annat än ovillig att ge unga spelare chansen. Men van Gaal är inte rätt man på rätt plats, han har missförstått i princip allt som är möjligt att missförstå med sitt uppdrag.

Konkurrensläget i Premier League, den engelska fotbollens taktiska krav och matchpsykologi, läktarkulturen, behovet av en bred och mångsidig spelartrupp, allt hör till vad van Gaal har missförstått eller felbedömt. Problem som förvärras när van Gaal själv inte vill inse sina missförstånd.

Att sparka Louis van Gaal är inte ett beslut som automatiskt löser Man Utds alla problem. Men det är ett beslut som adresserar ett grundläggande problem och ett beslut som måste fattas innan Man Utd kan börja bearbeta och lösa sina övriga problem.

Övriga klubbar har varit betydligt mer handfasta i sitt agerande. Man Utds styrelse måste helt enkelt sluta agera lallande fånar och fatta det beslut som varit skrivet i stjärnorna i minst en månad och byta ut sittande taktiktomte tillika managergeni. Alternativen finns tillgängliga och tiden är mogen.

Därefter är det dags för klubbens styrelse att ta tag i klubbens mer övergripande strukturproblem. Klubbens transferpolitik är en bedrövelse, akademin är sorgligt eftersatt och utan verkställande chef sedan flera månader tillbaka, scoutingen är ostrukturerad. Tre kärnområden för en toppklubb.

Ed Woodward har flera andra ansvarsområden och verkar inte uppgiften mäktig. Arbetsuppgifterna är förmodligen för omfattande för vilken som helst manager som är ny på jobbet. Lösningen för Man Utd ser alltmer ut att vara att anställa en sportchef (football director, technical director…), om än underställd den som är manager.

Varje fotbollsklubbs större uppdrag är att producera förhoppningar, att ge sina supportrar utrymme att drömma. Det är ingen tillfällighet att Old Trafford kallas för just The Theatre of Dreams, det är nämligen den insikten att fotbollen är till för supportrarna som varit en av klubbens grundpelare genom alla år.

Matt Busby hade den insikten. Alex Ferguson har den insikten. Louis van Gaal verkar fullständigt sakna den insikten. Effekten blir ett buande Old Trafford vilket är i princip något historiskt unikt, så illa var det inte ens på 1980-talet som Erik Niva i Viasatstudion hänvisade till.

Och där finns inte ens heller den dåliga ursäkten att det är en fotboll som fungerar, det vill säga att ändamålet helgar medlen.

Andra saker är däremot lite svårare att smälta. Så fort det börjar pratas om Midlandsderbyn till exempel så blir det nästan omöjligt att hålla koll på ena foten från den andra. Midlands till att börja med låter extremt ospecifikt rent geografiskt, närmast som om området mest råkar innefatta allt som inte råkar tillhöra någon annan av de mer uppenbara regionerna i England.

För enkelhetens skull brukar man ofta prata om östra Midlands och västra Midlands, inte helt uppenbart kanske. Östra Midlands innehåller klassiska klubbar som Nottingham Forest, Derby County, Notts County, tillika världens äldsta fotbollsklubb, Leicester med flera. Nottingham Forest och Notts County är inte helt förtjusta i varandra då båda klubbarna är hemmahörande i just Nottingham, men i och med att de så sällan spelar i samma division har inte det här varit någon hetare rivalitet.

Desto värre har det i så fall varit mellan Nottingham och Derby. När båda dessa klubbar drabbar samman är det naturligt att Brian Clough hamnar i förgrunden, en ikonisk och framgångsrik manager för båda dessa klubbar. Men rivaliteten går längre bak i tiden än så, inte minst sedan Nottingham och Derby drabbade samman i FA-cupfinalen 1898, en match där Derby var stora favoriter men som Nottingham vann med 3-1.

Vissa saker har dock Nottingham och Derby gemensamt. Bland dem att man helt enkelt inte gillar Leicester överdrivet mycket. Nottingham stod bland annat för Leicesters största förlust någonsin, 0-12 säsongen 1908-09, vilket har skapat en hel del ont blod mellan klubbarna. Även Derby och Leicester har haft många heta matcher genom åren. Rivaliteten mellan dessa tre klubbar har kunnat upprätthållas ganska länge i och med alla tre i så stor utsträckning har spelat i samma division genom åren.

Västra Midlands skulle kunna sammanfattas i ett enda tämligen kontroversiellt påstående: Alla hatar Aston Villa, men det skiter Aston Villa i! Det finns flera klubbar som förmodligen skulle protestera mot beskrivningen men det är Aston Villa som är den stora dinosaurien i regionen. Anor och traditioner, antalet supportrar, storstaden i ryggen, ligatitlar och Europacupvinnare; i termer av ren storlek är det ingen klubb i området som slår Aston Villa på fingrarna, vilket gör klubbens nuvarande problem desto mer tragiska.

Eller komiska om man istället väljer att se det ur den synvinkel som supportrarna till Birmingham, West Bromwich Albion och Wolverhampton arbetar med.

Upstairs – Downstairs. Birmingham är Englands andra största stad, en status som gett upphov till namnet Second City Derby mellan Aston Villa och Birmingham, som är ett ovanligt irriterat derby givet att det pratas så relativt lite om det utanför stadsgränsen. Facit mellan de båda lagen skulle kunna sammanfattas med att Aston Villa har vunnit de flesta matcherna, men Birmingham har vunnit några av de viktigaste matcherna, inte minst Ligacupfinalen 1963. Birmingham brukar beskrivas som arbetarklasslaget i staden samtidigt som Aston Villas supporterbas kommer från de lite mer välbärgade delarna av staden, något som naturligtvis sätter sin prägel på rivaliteten klubbarna emellan, inte minst i kombination med Aston Villas större framgångar.

Storstad – småstad. Konflikten mellan storstaden och glesbygden är ofta en central del i all idrottsrivalitet, något inte minst bekant i Sverige. Detsamma gäller i Midlands där hyfsat stora klubbar som Wolves och West Brom befinner sig som geografiska satelliter till Birmingham. Hätskheten är störst med Aston Villa, vilket accenturerar deras överordning i Birmingham, hos både Wolves och West Brom, men det är West Brom och Aston Villa som har den mest infekterade relationen med varandra. Den rivaliteten sträcker sig tillbaka ända till slutet av 1800-talet då de möttes i tre FA-cupfinaler på kort tid, och genom åren är det framför allt Aston Villa och West Brom i den här regionen som har gett sig in i kampen om de stora titlarna.

Men allt är inte frid och fröjd mellan West Brom och Wolves heller. Det är ett möte som går under namnet Black Country Derby, syftandes på att navet i den brittiska kolgruveindustrin står att finna i det här området. Vanligtvis har de här båda klubbarna stött på varandra längre ned i seriesystemet men det var 1953-54 som rivaliteten verkligen tog fart då de båda klubbarna tampades om den engelska ligatiteln. West Brom var flair-laget som spelade en offensiv och tilltalande fotboll och som ledde ligan långt in i mars. Skador drabbade dem hårt och ett betydligt mer cyniskt spelande Wolves kunde knipa ligatiteln under slutspurten. West Brom fick nöja sig med FA-cupen den säsongen, men var så nära att bli den första klubben under 1900-talet att vinna The Double.

Är man på det humöret så skulle man kunna inkludera Stoke i diskussionen om Midlandsrivaliteterna, men det är kanske något av ett långskott. Helt ovidkommande är det emellertid inte i och med att Stoke idag möter Leicester på bortaplan. Det är däremot inte det stora Midlandsderbyt den här lördagen i och med att West Brom och Aston Villa drabbar samman på The Hawthorns, ett möte som borde passa West Brom-fansen som handsken – en chans att slå ännu en spik i Aston Villas Premier League-kista. Den chansen har knappast förunnats dem många gånger genom åren.

Alla hatar Aston Villa, men det skiter Aston Villa i! Så gick det alltså att något grovt sammanfatta derbystrukturen och rivaliteten i Midlands. Nu är det naturligtvis något lättare att bära upp attityden att man skiter i vad andra tycker om en när man är otvetydigt störst, bäst och vackrast. När man som Aston Villa i nuläget håller på att i allt väsentligt tappa överhanden till West Brom blir det betydligt svårare. Jantelagen beskrivs som ett svenskt fenomen, men finns i olika former över hela världen. Många värms så klart av skadeglädjen när den stora klubben från de välbärgade delarna av storstaden befinner sig i trångmål.

Det lär höras på The Hawthorns under dagen. Om Aston Villa ska fortsätta gripa efter halmstrån till en av Premier League-erans mest anmärkningsvärda säsongsvändningar i nedflyttningsstriden så måste de se till att det blir de som skrattar bäst och skrattar sist.

Ibland går det lite för snabbt. Sam Byram rapporterades för någon vecka sedan som klar för Everton, men det visade sig vara att sälja skinnet innan björnen faktiskt var skjuten. West Ham blandade sig nämligen in i leken och det blev för några dagar sedan klart att det blev London för Byram, inte Merseyside.

Betygskalan är den vanliga för den här bloggen. Någon större aktivitet under januarifönstret har det däremot inte varit i Premier League. Kanske brakar det loss under sista veckan.

BERÖMLIG (+++++)

Steven Naismith, Everton till Norwich. En genuint lysande värvning utifrån Norwichs förutsättningar. Norwich har saknat den riktiga spetsen framför målet vilket börjat dra dem nedåt i tabellen. Naismith befann sig precis på gränsen till att vara ordinarie i Everton utan att riktigt lyckas slå sig in, vem glömmer exempelvis bort hans show mot Chelsea?! Naismith är ingen mirakelarbetare men kan bli väldigt betydelsefull för Norwich.

MED BERÖM GODKÄND (++++)

Charlie Austin, QPR till Southampton. Behovet för Southampton av ännu en anfallare känns kanske inte akut, samtidigt har Graziano Pellè en besvärande tendens att tappa målformen under långa perioder. Austin är å sin sida en mycket pålitlig målskytt. Southampton klagar knappast på prislappen om £4m heller, så sent som i somras så tackade QPR nej till flera bud i krokarna £12-15m för Austin.

VÄL GODKÄND (+++)

Sam Byram, Leeds till West Ham. Talangfull högerback i Leeds som kanske inte fått riktigt det där genombrottet man hade hoppats på. Dock bra investering av West Ham som saknat ett permanent alternativ på högerbacken under ett par säsonger. Med Aaron Cresswell på vänsterbacken och Sam Byram på högerbacken har West Ham potentiellt ett riktigt giftigt ytterbackspar.

GODKÄND (++)

Timm Klose, Wolfsburg till Norwich. Det ska fan vara tysk mittback att debutera i Premier League. Sunderland värvade Jan Kirchhoff från Bayern som gjorde en magnifikt usel debutmatch. Klose har haft väldigt svårt att få speltid i Wolfsburg och det är svårt att omedelbart se honom tillföra Norwich så värst mycket mer än bredd, försäkring mot skador och lite fler alternativ för Alex Neil att välja mellan.

Nordin Amrabat, Malaga till Watford. Ett ganska genomgående tema för Watford har varit deras totala offensiva beroende av Odion Ighalo och Troy Deeney. Amrabat kan komplettera dessa båda spelare framför allt med sin förmåga att spela både centralt och på kanterna. Någon stor målspruta är det inte och det är ett stort steg från Malaga till Premier League.

UNDERKÄND (-)

Costel Pantilimon, Sunderland till Watford. I mina ögon en smått obegriplig värvning. Inte för att Pantilimon är en dålig målvakt, det är han absolut inte, men Watford har redan Heurelho Gomes som dels borde vara den obestridlige förstamålvakten, dels inte har mentaliteten att bli bättre av konkurrens. Det är svårt att se Pantilimon fylla någon annan funktion för Watford än bra backup-målvakt, men det gör knappast någon lycklig.

Första gången på Anfield

Tanken med första dagen i Liverpool var att vi skulle ta oss mot Beatles-museet och kolla runt i staden, men vi bestämde oss istället för att chansa på en obokad Anfield tour då vi antog att det skulle vara väldigt svårt att få plats i en sådan tour på en lördag innan stormatch. Antagligen hade vi rätt, för vi kom med i sista gruppen utan några problem och de sa att det i stort sett varit omöjligt att kunna vara med dagen därpå. Den guidade turen var intressant och såklart med en lagom dos av brittisk humor, men man var tvungen att lyssna med 100 % fokus för att hänga med i allt som sades. Scousetjöt är inte direkt som vanlig engelska… En stor respekt för klubbens historia var en röd tråd, tillsammans med meningslös men för nörden intressant info såsom att Anfield var den första arenan i världen som använde sig av en viss slags betongkonstruktion som lade grunden till skyskrape-byggandet i New York, eller att Kop Stand är Europas näst största sektion efter Dortmunds gula vägg. Sedan fick man också se loungerna i arenan och man fick en stolthetskänsla över sin klubb när de berättade om “Kop for kids” som hyr en lounge helt gratis och dit spelarna kommer för att hälsa på och vara med barn som drabbats av svåra sjukdomar, något som givetvis också gör mycket för familjerna.

Museet var en del av guidning fast där fick man gå och se det själv, bilder på gamla legender, beskrivningar om vilka de var och givetvis också en egen Gerrard-utställning samt en egen del om Istanbul. Tyvärr hade de helt skippat Joe Allen, troligen för att han fortfarande är aktiv i klubben, men när jag frågade guiden om detta (Ja, jag gjorde det) så skrattade han bara. Som en bonus fick jag mig en titt på Alan Kennedy genom ett fönster, som höll någon form av föreläsning i rummet intill. Summa summarum var guidning ett lika trevligt som självklart inslag i hela resan.

Beatles och utelivet                                                                                                                                               

Dag två bestämde vi att ett besök till Beatles-museet var vad vi skulle satsa på, för att sedan se Chelsea-Everton på någon pub. Första intrycket var dock väldigt negativt, allting kändes bara överexploaterat och souvenirshopen var större än museet. De sa iof att det var uppdelat i två delar, en där vi var och en tio minuter bort vid Albert Docks, så vi tog oss bort mot andra delen. Och om ni någonsin åker till Liverpool kan ni helt skippa stället vi var på, som ligger nära Liverpool Museum, och hoppa direkt till denna del som ligger vid Albert Docks under marken. För här var det faktiskt ett riktigt Beatles-museum, med mycket av deras musik i luften, mycket gamla bilder, sköna intervjuer från dem och en hel del historia på det. Man har ju flera gånger i sitt liv hört att Beatles rörde om det ordentligt i musikbranschen, att de var så oerhört stora och föregångare för mycket, men iaf jag har aldrig lyckats skapa mig en fullständig bild om hur och varför de är så välkända förräns efter detta.

Maten under hela resan var föga förvånande ingen höjdare, men om man likt mig tycker det kan vara gött med lite skräpmat från och till kommer man klara sig. Fish & chips kan de iaf göra på ett bra sätt. Men nog om det, om det var något som verkligen var över all förväntan så var det de engelska pubarna. Nog för att stället vi var på för att se första halvlek av Everton-matchen mer var en partypub än en matchpub, där en stackars själ var på lyset redan vid halv fyra-tiden firandes sin 40-årsdag, men det var ju en lika rolig upplevelse det. Lagom till andra drog vi oss istället till en ordentlig pub med riktiga fotbollsfans och inte personer som partar loss med hög musik, och det var precis som man trodde med personer som skriker ditten och datten, blir glada och arga och framförallt en man som fått i sig en hel del och hade mycket åsikter om domaren.

Pubarna/Uteställena på kvällarna var också oerhört bra. I Sverige, eller iaf i Göteborg, är det svårt att hitta ställen där det spelas mycket livemusik som är värd namnet och där stämningen fortfarande är på topp. I Liverpool på Cavern walks (Matthew Street) var detta regeln, där i stort sett alla ställena hade en toppenstämning och det var en rejäl åldersmix. Bäst var The Cavern, stället där Beatles slog igenom (inte samma ställe exakt då det revs, men det har byggts upp så likt det kan bli). Mycket folk, pratglada personer som man kunde tjöta Liverpool med, personer som ville köra någon låt med livebandet eller bara stå där bredvid och dansa, återigen en fin åldersmix och som grädde på moset en stackars tjej som inte kunde sjunga för fem öre men ändå körde hela “Imagine” på ett så uselt sätt att man måste varit döv eller hennes mamma för att tycka det var vackert. Mer öppet, tjötigt och igång än något uteställe jag varit på tidigare, och när bandet drog igång en Beatles-låt blev det alltid ökat tryck nere i källarpuben. Även den äldre i resesällskapet som varit med om mer än en nyfylld 20-åring tyckte det var bland de bästa, mest stämningsfyllda områdena han varit på där de helt klart lyckats behålla känslan från förr.

Liverpool-Manchester United                                                                                                                                                            

På söndagen vaknade man fylld av förväntningar och med en matchstart 14:05 valde vi att åka in till Anfield två timmar tidigare för att supa in stämningen runtom. Tyvärr var det  faktiskt inte alls som jag hade tänkt mig, där pubarna utanför arenan inte alls var fyllda med matchstämning, högljutt tjöt på scouse-mål och en och annan ramsa utan av småprat och, i brist på andra uttryck, en “högljudd tystnad”. Någon pint blev det iaf innan det var dags att gå in på arenan, där vi stod långt ner på the Kop ute mot vänstra hörnet. Ca 5-10 min innan matchstart började stämningen på arenan dra igång ordentligt, och när det äntligen var dags för “YNWA” var det mäktigt att stå där vi stod. Framförallt, som man också hör hemma i teverutan, så är det på slutet av sången som trycket är som störst och det gav minsann lite gåshud att vara en del av detta.

Under resten av matchen var det däremot halvdant. När det väl drog igång, antingen för att United-klacken tog över för mycket eller för att Liverpool hade gott momentum, så var det riktigt bra men det ebbade ut på tok för fort och man såg att det var många runtomkring en som ofta stod helt tysta alt bara klappade i händerna. När United gjorde sitt förbannade skitmål som jag visste att de skulle få gjort på en fast situation dog publiken helt och hållet istället för att lägga in en extra växel och den största chocken kom för mig när folk började gå i ganska stora antal redan i den 85:e minuten. När domaren blåste av var det bara att lämna och traska mot bussarna som tar en in mot centrala delarna av Liverpool och på bara en timme var man hemma på hotellet. På vägen pratade vi en hel del om vad som egentligen var frågan med den halvdana stämningen, som inte alls var lika igång som bortaklacken hade varit på Emirates och hur detta också kom lite som en chock då en bekant till pappa varit på Anfield 2013 och sett segern med 1-0 pratar om en helt magisk stämning. Att det kan vara så enkelt som att det rör sig om medgångssupportrar har jag svårt att tro, och när man frågade local lads om vad det handlade om var svaret ganska enkelt; för mycket folk utifrån som bara går för att uppleva någonting, men inte bidra till det. Och givet pengarna det finns att tjäna för säsongskortsinnehavare att hyra ut kortet i en match så är detta ett alltmer vanligt förekommande problem.

Summa summarum var resan väldigt bra och det var allt en upplevelse, men dessvärre fick man verkligen uppleva det man tidigare hört mycket om angående läktarkulturens “förfall” då ens lag inte fick mycket till support när motgången kickade in. Däremot var det helt klart värt att ta en dag extra i staden och inte åka över enbart för matchens skull, för både utelivet, Anfield-touren och Beatles-museét var väldigt kul att uppleva. Saker som jag gärna hade gjort men som inte gjordes ändå var att besöka Liverpool-museét, Titanic och en tur genom Stanley Park till Goodison Park (Var äkta Göteborgs-väder under hela vistelsen), nog har vi väl någon rutinerad Liverpoolare som har koll på lite av detta? Dela gärna med er av egna minnen och erfarenheter i bloggen, kan ju vara en trevlig omväxling från allt vardagstjat om Giroud, Chelseas ungdomar, Van Gaal etc.

Cheers // Julius Ramberg

Närmast i ögonfånget har förmodligen Liverpools skadeproblem varit, i och med att deras spelschema dessutom har varit så tajt med både semifinaler i Ligacupen och omspel i FA-cupen vid sidan av ordinarie ligaspel. Där har också uppstått en i vissa avseenden märklig diskussion huruvida det är Jürgen Klopps träningsmetoder som orsakat alla dessa skador.

Inte helt utan orsak kan hända. Liverpools träningar har blivit betydligt mer intensiva under Klopp för att bättre förbereda laget för Klopps föredragna höga presspel. Fler högintensiva löpningar leder oundvikligen till högre slitage. Men det är knappast hela sanningen då Liverpool även drabbats av andra typer av skador såsom knäskador och dylikt.

Det är knappast något som är till de engelska lagens fördel, flera har också uppmärksammat att omfattande skadeproblem är något som verkar drabba just de engelska lagen snarare än övriga europeiska lag. Man kan så klart fundera på vad som är orsaken till detta, och man kan säga att det simmar omkring ett antal olika teorier i frågan.

Försäsongsteorin

En av de vanligare teorierna baseras på den grundläggande fysiologiska insikten att en grundlig uppbyggnadsträning minskar risken för slitage och skador. Det är en teori som ingått i ifrågasättandet av Klopps metoder, då han börjat införa dem mitt under säsongen.

Uppbyggnadsträningen sker nödvändigtvis under sommaren, eller försäsongen som man mer populärt kallar det. Men teorin bygger alltså på att engelska klubbarna fuskar i det här avseendet och inte sköter sin uppbyggnadsträning på bästa möjliga sätt.

Som vanligt när det fuskas med kvaliteten så är det pekuniära motiv som antas vara orsaken. Engelska klubbar prioriterar hellre att boosta sina kommersiella aktiviteter med ett ständigt tourande runtom i världen, för att på så vis bygga varumärke, kundbas och intäkter.

Matchningsteorin

Det spelas mycket fotboll i England. Många matcher står på programmet. Med två inhemska cuper dubbleras cupschemat. Något uppehåll finns inte heller att tala om och det är svårt att se något utrymme för ett uppehåll, julfotbollen är helig i England.

Utländska tränare som kommer till England blir ofta chockade när de får full insikt i det späckade spelschemat. Just det intensiva matchandet antas vara en förklaring till de omfattande skadeproblemen, även om det samtidigt inte kan förklara varför dessa skadeproblem verkar ha ökat i omfattning och börjar allt tidigare på säsongen.

Det är en teori som är besläktad med försäsongsteorin då den också påtalar sambandet mellan match och träning. En utgångspunkt är att engelska klubbar är för dåliga på att hitta balansen mellan vila, rehab och träning mellan matcherna.

Rotationsteorin

Det spelas mycket fotboll i England. Många matcher står på programmet. För bara några år sedan verkade de stora engelska klubbarna bättre på att rotera spelare och på så vis minska slitaget för varje enskild spelare. En kompetens som verkar försvunnen.

Man kan hävda att den ökade konkurrensen i Premier League har gjort sådan rotation svår eller till och med omöjlig. De större klubbarna tvingas ställa ut sina bästa spelare utan undantag för att så långt som möjligt undvika att halka efter i ligaspelet. Resultatstyrda managers vågar inte annat.

Men det är inte hela sanningen. I själva verket verkar det ha gått en trend hos många managers att hellre jobba med mindre spelartrupper. Konkurrens och rotation var ledord förut men är det inte längre. Det minskar möjligen kraven på man-management men ökar slitaget och skaderisken för spelarna.

Spelteorin

Spelteorin… höhö, ekonomhumor. Nä, något fångarnas dilemma är det inte fråga om men väl en idé att själva spelet i den engelska fotbollen ökar risken för skador. Här skulle kanske kunna slängas någon floskel om tufft och hårt spel, men det är samtidigt heller inget nytt under solen.

Men det är mer action i Premier League än i andra ligor, och då talar vi högintensiv action. Säsongen 2014-15 genomförde den flitigaste spelaren i Bundesliga totalt 875 sprintlöpningar. Under samma säsong hade samtliga av de tio flitigaste spelarna i Premier League fler än 1,400 sprintlöpningar.

Även om vi tar Bundesligas färre antal matcher med i beräkningen så genomför den tionde flitigaste spelaren i Premier League minst 43% fler sprintlöpningar per säsong än den flitigaste spelaren i Bundesliga. Precis den typ av löpningar som främst orsakar slitageskador. Liknande siffror går att se jämfört med La Liga, där även antalet spelardueller skiljer sig åt markant.

Farten, hastigheten, intensiteten, den fysiska kampen, allt är mer intensivt i Premier League, där andra ligor i större utsträckning prioriterat teknik och taktik. Rent psykologiskt är det vad som förväntas av Premier League, publiken kräver det och domarna tillåter det. Bättre bollar och bättre planer har bokstavligt talat accelererat det hela.

:::

Från varje teori med måttlighet. Det borde vara utgångspunkten för engelska klubbar att jobba med sina skadeproblem, för det håller ju inte i längden att det ska fortsätta på det här viset. Det gäller också att förstå hur de olika teorierna hänger ihop och samverkar.

Spelteorin går inte att göra så mycket åt, den kommer inte förändras i någon markant utsträckning. Farten, intensiteten och kampen är så centralt i vad som gör Premier League och engelsk fotboll till en så attraktiv produkt för så många runtom i världen.

Vad avser matchningsteorin och rotationsteorin så handlar det däremot i större utsträckning om kompetens och att engelska klubbar arbetar mer aktivt med sina egna rutiner gällande balans mellan vila, träning och match, och bättre roterar spelare. En idé om en tunn spelartrupp är kanske hållbar i Bundesliga, men fungerar den inte i Premier League så bör en klok manager omvärdera.

Försäsongsteorin behöver också adresseras. Det går att genomföra utan att lägga ned klubbernas tourer, som inte bara är kommersiella projekt utan också ger fans över hela världen möjligheten att se sina klubbar på plats.

Det går att köra uppbyggnadsträning i USA eller Kina likaväl som i London eller i Manchester. Men det krävs bättre tourplanering som möjliggör en fast bas så inte försäsongen hackas upp av ett ständigt resande och sidoaktiviteter. Det här har också poängterats av flera managers i Premier League.

Helt säkert skulle det heller inte skada (tihi) att studera närmare hur spanska, tyska och italienska klubbar arbetar med uppbyggnadsträning inför säsongen och rehab under säsongen. Förutsättningarna är måhända olika, men det går alltid att överföra och anpassa kompetens.

Det finns onekligen pengar nog i Premier League att betala för kompetensen. Kanske är det bättre spenderade pengar än att slänga iväg ytterligare några hundra miljoner på fler spelare.

Så engagerade i FA-cupen är Liverpool och Tottenham att de har sett till att få spela en extra match i den tredje omgången. Det vore kanske inte att göra de båda klubbarnas inställning rättvisa, där åtminstone Liverpool har meddelat att de kommer att spela många yngre spelare även i omspelet mot Exeter hemma på Anfield.

Man får kanske ha viss förståelse för Jürgen Klopp som den senaste månaden verkar ha fått en snabb och brutal crash course i engelska cupregler. Det kom som en obehaglig överraskning att Ligacupen spelade sina semifinaler i form av dubbelmöten. Klopp lär ha blivit förskräckt av insikten att FA-cupen tar till omspel likt ett medeltida tortyrredskap för att skilja fiender åt.

Det är den engelska fotbollens kanske största paradox. Å ena sidan så totalt driven av ekonomiska och affärsmässiga intressen. Å andra sidan djupt och fast rotad i gamla traditioner och sociala ritualer. Och mitt i den paradoxens skärningspunkt befinner sig FA-cupen.

Att Liverpool spelar yngre spelare mot Exeter är förvisso inte något särskilt anmärkningsvärt. Samma unga spelare klarade av oavgjort på bortaplan och bör naturligtvis kunna vinna på Anfield. Det är klok trupphantering men samtidigt också ett delvis högt spel av Jürgen Klopp. En förlust mot Man Utd är kanske olycklig. Att följa upp den i nästa match med en cupexit mot Exeter vore direkt deprimerande.

Två insikter bör ha drabbat Liverpool och klubbens supportrar under de tre månader som Jürgen Klopp nu varit manager. För det första att de problem som gick att se med laget under Brendan Rodgers inte försvann med honom. För det andra att Klopp inte är någon mirakelarbetare, är utan brister, eller utan behov av anpassning till den engelska fotbollens villkor.

Det har pratats spaltmil om problemen med Liverpools transferstruktur, både här på bloggen och på många andra håll. Ett mer jordnära och konkret problem i Liverpools lag är vad som bara kan beskrivas som en brist på ledargestalter, en fråga som blivit aktuell sedan Steven Gerrard lämnade klubben. Ledarskap mytologiseras lätt och gärna i engelsk fotboll, men det är trots allt en egenskap varje bra lag behöver.

Liverpool har inte saknat ledargestalter genom åren. Gerrard och Jamie Carragher är två självklara och mångåriga exempel. Men vem axlar ett sådant ledarskap i dagens Liverpool? Äldre spelare såsom Kolo Touré finns, men ålder innebär inte nödvändigtvis ledaregenskaper. Jordan Henderson är lagkapten men inte riktigt av samma material som Gerrard.

Liverpool lämnar sina två senaste matcher, hemmamatcher i ligan mot Arsenal och Man Utd, med blott en enda poäng som var fasligt nära noll poäng, trots att man förmodligen hade det bättre spelet i båda dessa matcher. Liverpools forcering och kvittering mot Arsenal visar att laget har potential, men hur många poäng hade Liverpool haft med sig från dessa matcher med fler ledare på planen, och hur hade deras tabelläge i så fall sett ut nu?

Ledarskapsfrågan är självklart inte obesläktad med transferfrågan. För en transferkommitté som fattar beslut baserat på i huvudsak statistisk analys kommer oundvikligen fokusera på egenskaper som går att kvantifiera, är mätbara och lätta att jämföra. Andra egenskaper, såsom inte minst ledarskap, hamnar lätt på sidan av bedömningen utan att för den sakens skull vara det minsta mindre betydelsefulla.

Ledarskap prövas inte minst i motgång. Och det är framför allt därför jag väljer att bli tjatig i frågan just den här dagen. Liverpool behöver studsa tillbaka efter förlusten mot Man Utd, laget skulle inte må bra av två tuffa motgångar i rad, särskilt inte den kritik som skulle följa på att åka ur FA-cupen mot League Two-motstånd.

Det stora ledarskapet kanske inte finns i laget den här säsongen, så ska Liverpool kunna förverkliga sina återstående förhoppningar i år så måste de undvika djupare svackor. Något utrymme att åka ur FA-cupen redan i tredje omgången mot Exeter finns helt enkelt inte.

Men det härliga med engelsk cupfotboll är att det mycket väl kan hända.

:::

Kvällens andra omspelsmatch är den på förhand betydligt mer öppna matchen mellan Leicester och Tottenham. Det blev 2-2 på White Hart Lane efter en sen kvittering för Tottenham.

Leicester har kanske tappat stinget något sedan sin fantastiska avslutning på höstsäsongen, men är alltjämt ett farligt lag offensivt och välorganiserade defensivt.

Tottenham har för övrigt mött Leicester tre gånger tidigare den här säsongen utan att lyckas vinna. Fjärde gången gillt?

:::

Gårdagens omspelsmatcher resulterade kanske framför allt i att Portsmouth vann hemma mot Ipswich med 2-1, vilket betyder att Portsmouth i fjärde omgången hemma på Fratton Park möter Bournemouth.

Sydkustderby med andra ord. Kanske lite extra häftigt i och med att Portsmouth ligger i League Two samtidigt som Bournemouth som bekant spelar i Premier League.

Historiskt sett är det ombytta roller för de båda klubbarna. Säsongen 2007-08 när Portsmouth vann FA-cupen och spelade i Premier League så var det Bournemouth som befann sig i League Two.

Det kan alltså svänga snabbt. Portsmouth föll ju genom serierna mycket tack vare katastrofalt ägarskap med följande finansiella bekymmer. Sedan dess har klubben tagits över av sina supportrar och krigar nu i toppen av League Two.

Stor bonus för Pompeyfansen naturligtvis att så här pass tidigt belönas med ett sydkustderby på hemmaplan.

Märkligt nog stämmer inte detta riktigt. Skaran har måhända stadigt sjunkit i antal men det finns fortfarande många West Brom-supportrar som ser skeptiskt på Tony Pulis och som menar att klubben och laget har slagit in på fel väg.

I bakgrunden ligger så klart samma typ av skepsis som ständigt omgärdar andra managers som Sam Allardyce, Steve Bruce, David Moyes med flera. Det mumlas och muttras om någon slags West Brom Way, en föreställning om hur West Brom traditionellt spelar fotboll som inte stämmer överens med Pulis mer funktionella form av fotboll.

Eller kanske snarare perceptionen av Pulis som en funktionell manager. Han blev med viss rätta ganska förbannad efter West Broms 2-2 mot Liverpool på Anfield då han ställdes inför en kritisk synpunkt om att ha spelat rakt, eller direkt. Med viss rätta då Liverpool i själva verket var det lag som slagit flest långbollar den matchen.

Det är i defensiven som Tony Pulis framför allt gör skäl för ryktet om en funktionell spelstil där inte minst hans vilja att spela extremt centralt, med mittbackar även på ytterbackspositionerna, skapar en väldigt unik stil. Att sedan alla Pulis-lag spelar tufft och ganska kompromisslöst bidrar självklart till ett intryck av cynism.

Offensivt är det dock en annan melodi och West Brom saknar definitivt inte offensiva kvaliteter. Att West Brom skulle vara ett tjångalångtlag motsägs av lagets förhållandevis höga bollinnehav. West Brom öser knappast in mål men har också haft problem med ojämna eller ofokuserade anfallare.

Skeptikerna och tvivlarna har dock fått vatten på sina kvarnar under januari då West Broms spel och resultat har hackat. Det började redan på annandagen då man blev första lag att förlora mot Swansea sedan i augusti. För några dagar sedan kapitulerade man på bortaplan mot Southampton. Mest anmärkningsvärt var kanske att man behövde ett mål på stopptid för att rädda oavgjort och omspel i FA-cupen mot Bristol City på hemmaplan.

Det omspelet spelas ikväll. Det blev 2-2 på The Hawthorns sedan Bristol City vänt ett underläge till 2-1 under matchens sista kvart, innan James Morrison i matchens sista minut kvitterade på volley. Ikväll beger man sig till Ashton Gate för att försöka säkra en plats i fjärde rundan, och ett hemmamöte med målgalna Peterborough.

Något svagt lag ställde inte West Brom upp med i första mötet, om något så tvärtom. Det är alltså allt annat än en lätt match som väntar West Brom ikväll mot Bristol City som kämpar i nedflyttningsstriden i The Championship.

Mycket har hänt i Bristol City sedan de senast mötte West Brom för en och en halv vecka sedan. Steve Cotterill, lagets manager, fick sparken bara några dagar senare sedan Bristol City förlorat hemma mot Preston. Bara några dagar senare trotsade dock Bristol City och knäckte de dominerande serieledarna Middlesbrough med 1-0.

Ömsom vin och ömsom vatten således för Bristol City. Det är i sådana lägen som en cupframgång kan bli en slags vändpunkt under en säsong, och lyckas man i omspelet med vad man var så nära med redan på bortaplan så kan man verkligen tala om att Bristol City har förvandlat vatten till vin.

West Brom å sin sida har sitt på det torra i ligan. De är alldeles för bra för att åka ur Premier League. De är å andra sidan inte tillräckligt bra för att utmana om de europeiska cupplatserna. En FA-cuptitel är något som faktiskt ligger inom teoretiskt räckhåll för West Brom den här säsongen, och vill Tony Pulis omvända alla fans så är FA-cupen en ambition han bör försöka förverkliga.

Tony Pulis har aldrig blivit nedflyttad. Hans fotboll är uppenbart framgångsrik på en viss nivå, den fungerar bevisligen. Hans stora utmaning är dock att spela en fotboll som inte bara fungerar, utan också ger supportrarna anledning att drömma och hoppas.

Passande då att ingen cup är så full av drömmar som FA-cupen.

Bristol City mot West Brom är inte dagens enda omspel. Aston Villa omspelar också mot Wycombe. Portsmouth möter Ipswich, MK Dons möter Northampton, Bradford mot Bury, Yeovil mot Carlisle, Bolton mot Eastleigh och Reading möter Huddersfield. Och så sent som igår kväll så besegrade Blackburn walesiska Newport i en händelserik match.

Intressant ska det hur som helst bli. Swansea brottas för fullt i botten av tabellen och Watfords momentum under hösten ser ut att ha avtagit, och de är ännu inte immuna mot att dras in i nedflyttningsstriden.

Intressant är det också eftersom Swansea ser ut att krångla till tränarfrågan ännu mer än vad man på förhand hade kunnat ana.

Alla vet så klart att Garry Monk fick sparken i början av december. Han skulle ersättas av en erfaren manager eller head coach, vilket till sist ändå landade i att man tillsatte en fullständigt oerfaren Alan Curtis resten av säsongen.

Det tog Swansea ganska precis en månad att komma fram till det beslutet. En vecka senare meddelar alltså Swansea att man nu anställer Francesco Guidolin som head coach för resten av säsongen.

Vad hade hunnit hända den här veckan? Dels förlorade Swansea i FA-cupen mot Oxford. Dels förlorade man den viktiga matchen mot Sunderland i ligan, och nu befinner man sig under nedflyttningsstrecket.

Guidolin är förvisso inte någon orutinerad dununge. Hans erfarenhet från Italien är omfattande, där han inte minst fick både Vicenza och Udinese att prestera väldigt bra utifrån deras förutsättningar.

Någon erfarenhet av engelsk fotboll har han däremot inte, i all synnerhet inte någon erfarenhet av en engelsk nedflyttningsstrid.

En vecka sedan Swansea meddelat att Alan Curtis ska fungera som ställföreträdande manager så beslutar man sig alltså för att anställa Francesco Guidolin som head coach.

Situationen blir inte mindre komplicerad av att Curtis alltjämt behåller sin position och de båda är tänkta att jobba bredvid varandra. Exakt hur rollen som head coach förhåller sig till och skiljer sig från rollen som manager förblir dock oklart.

Risken för rollkonflikt är uppenbar. Swanseas beslut känns ogenomtänkt och präglat av stress och panik.

Vem kommer i slutänden bestämma över Swanseas taktiska upplägg? Vem kommer Swanseas spelare huvudsakligen välja att lyssna till och kan samma sägas för alla spelare eller bara vissa?

Ett första scenario är att Alan Curtis förblir ansvarig för laguttagningar, taktik och matcherna i sig, samtidigt som Francesco Guidolin tar mer rollen som sportchef, det vill säga sköter spelarköp med mera.

Det är en roll som Guidolin har haft för familjen Pozzo, Watfords ägare, under senare år, med framgång. Guidolins koll på den europeiska spelarmarknaden är alltså omfattande, något som också låg bakom hans framgångar med Udinese mellan 2010 och 2014.

Ett andra scenario är att Alan Curtis helt enkelt är en wingman och inte heller ser sig själv som något annat. I så fall behöver det inte uppstå någon rollkonflikt, om Curtis villigt accepterar att ta ett steg tillbaka.

Swansea, tidigare så kända och erkända för sin stabilitet, har alltså på bara lite mer än en månad sparkat en manager, velat i en månad med att hitta och anställa en ersättare, meddelar därefter att man anställer vikarien, för att en vecka senare göra höger-vänster-om och anställa en ny manager, samtidigt som man behåller vikarien.

Som sagt, intressanta tider att följa Swansea. Farhågan är så klart att det är intressant på samma sätt som en bilolycka alltid intresserar många.

Francesco Guidolin är också han ett intressant namn. Men i ett läge där Swansea kanske mest av allt behöver lugn och ro så slänger Swanseas styrelse in ännu ett element av osäkerhet och förändring.

Swansea hoppas självklart att de ska hitta sin egen variant på Mauricio Pochettino. Det kan dock precis lika gärna visa sig bli deras egen variant på Felix Magath eller Pepe Mel.

Swansea är lite som datorn som har hängt sig. Swanseas styrelse agerar ungefär som ljushuvudet som trycker på alla knappar på en gång och hoppas att någon av knapparna löser problemet.

Det kan funka, men det är inget man räknar med.

Francesco Guidolin sägs befinna sig på Liberty Stadium ikväll för matchen mot Watford, även om han ännu inte befinner sig på bänken. Själv följer jag nyfiket matchen på TV. Så nördig är jag.

Om vi ändå börjar bakifrån och tittar på målvaktsposten så ser vi snabbt att en av ligans, och världens, bästa målvakter är född just detta år. Thibaut Courtois kom tillbaka till Chelsea från Atlético Madrid och tog förstaplatsen ifrån Petr Cech. Han är dessutom given i det Belgiska landslaget som förutom att det förfogar över ett antal riktigt duktiga målvakter, i skrivande stund också ligger etta på FIFA:s världsranking. Bakom Courtois backar mindre kända namn upp, men här finns lovande framtidsnamn som Jakob Haugaard och Raphael Spiegel.

Backlinjen kändes given till tre fjärdedelar. Att Carl Jenkinson, Alberto Moreno och Phil Jones alla skulle ta varsin plats var det aldrig något snack om. Den sista platsen, mittbackspositionen bredvid Jones däremot. Där måste jag erkänna att det nog var en av de svåraste uttagningarna hittills i denna bloggserie. Anledningen är att det fanns flera alternativ och här kan jag tänka mig att en del tycker att jag är helt ute och cyklar. Inte minst Jores Okore och Marc Muniesa var heta alternativ att ta platsen. Den som valet dock föll på i mitt fall var Massadio Haidara. Fransmannen som haft en brokig Premier League-karriär känns ändå strået vassare än tidigare nämnda bubblare, men fråga mig imorgon och jag kanske resonerar annorlunda.

Mittfältet känns som tidigare nämnt väldigt starkt och här finns också en hel del begåvade spelare att återfinna bland bubblarna. Jonjo Shelvey, Erik Lamela och Wilfried Zaha är väl de som i första hand utmanar den utvalda trion om startplatserna i denna elva. Trion känns dock rätt så given, då deras kvaliteter står ut på ett positivt sätt. Det hade helt klart varit högintressant att se Christian Eriksen och Philippe Coutinho spela tillsammans.

Anfallet kan tyckas stjärnfattigt och vid en första anblick ganska osexigt sett med fotbollsögon. Här finns dock mer att hämta än vad som visas i vid första anblicken och det är väldigt tråkigt att både Ings och Wilson ådragit sig svåra knäskador som håller dem borta under en längre tid. Bland bubblarna noterar jag ytterligare två Bournemouth-anfallare utöver Callum Wilson. Andra bubblare som inte riktigt blommat ut än, men som har stor potential är Joel Campbell i Arsenal och Jesse Lingard i Man United.

Sammanfattningsvis vill jag återkoppla till inledningen om den gyllene årgången 1992. I dagsläget kanske inte detta lag (denna trupp) håller världsklass på alla positioner, men jag känner mig relativt övertygad om att saker och ting ser helt annorlunda ut om man gör denna typ av bloggserie om tre till fyra år. Vem vet, då kanske grabbarna födda 1992 är de som är bäst i ligan.

Hur ser din 1992-elva ut?

Bubblare:

Målvakter: Raphael Spiegel, West Ham; Ryan Allsop, Bournemouth; Jakob Haugaard, Stoke; Paulo Gazzaniga, Southampton.

Backar: Jordi Amat, Swansea; Marc Muniesa, Stoke; Jores Okore, Aston Villa; Adam Matthews, Sunderland; Kevin Wimmer, Tottenham; Zeki Fryers, Crystal Palace.

Mittfältare: Erik Lamela, Tottenham; Jonjo Shelvey, Newcastle; Muhamed Besic, Everton; Wilfried Zaha, Crystal Palace; Carles Gil, Aston Villa; Robbie Brady, Norwich; Jeff Schlupp, Leicester; Marco van Ginkel, Stoke; Tom Carroll, Swansea; Pedro Obiang, West Ham.

Anfallare: Joel Campbell, Arsenal; Jesse Lingard, Man United; Heung-Min Son, Tottenham; Joshua King, Bournemouth; Christian Atsu, Bournemouth; Leandro Rodriguez, Everton.

Av: Fredrik Norrström

Bubblare:
Petr Cech, Arsenal
Jose Fonte, Southampton
Charlie Daniels, Bournemouth
Victor Wanyama, Southampton
Fabian Delph, Man City
Giorginio Wijnaldum, Newcastle
Diego Costa, Chelsea

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Man Utd. Med bara en enda vinst på de åtta senaste ligamatcherna, sug på den resultatsviten liksom, så var det knappast med någon större optimism man betraktade Man Utds chanser på Anfield. Men det blev en 1-0-seger som satt som balsam på själen för Louis van Gaal, i sig rätt imponerande att Man Utd hade ganska exakt ett enda skott på mål under hela matchen, om än lite fler chanser än så. Det är en seger som vare sig kan betraktas som någon taktisk triumf eller ett daylight robbery, utan en match mellan två ganska svaga lag där ett lag har ett ännu svagare försvar. Men vinsten var onekligen otroligt viktig för Man Utd som hakade av ett par andra lag i tabellen samtidigt som de hakade på de fyra lagen ovanför dem.

Newcastle. Viktig seger för Newcastle som i och med tre poäng mot West Ham tar sig upp ovanför nedflyttningsstrecket igen. Mer än resultatet i sig så är det dock spelet som ser ut att ha börjat stämma för Newcastle, och att döma av dennes debut i Newcastletröjan så är köpet av Jonjo Shelvey en strålande affär, kanske till och med en säsongsräddare, för Newcastle. Hemmafansen blev lovade nya vinterjackor om Newcastle vann matchen, så nu borde inte fansen frysa i vinter.

Bournemouth. Benik Afobe var en annan spelare jag trodde gjorde en strålande debut i helgen, men så visade det sig att han ju faktiskt redan spelat en match under veckan. Bournemouth var flera klasser bättre än Norwich den här helgen och det var en viktig match för Bournemouth att vinna, man håller sig fem poäng ovanför nedflyttningsstrecket samtidigt som man också passerar just Norwich i tabellen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Everton. Att klara oavgjort på Stamford Bridge är ingen dålig sak i sig så på sätt och vis bär det emot att klandra Everton för hårt. Men att för andra gången den här säsongen göra ett sent avgörande mål för att därefter släppa in en ännu senare kvittering, efter att först ha haft en tvåmålsledning, är unikt i all sin tafflighet. Irritationen över offsiden på Chelseas kvitteringsmål bör inte maskera Evertons återkommande yrsigheter i försvarsspelet.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Eddie Howe. Viktig trepoängare för Bournemouth och naturligtvis också lite av en prestigeseger mot en annan av säsongens nykomlingar. Det var inte bara en seger utan en övertygande seger. Där Bournemouths vinster förut kanske kändes lite som en blixt från klar himmel så har nu Howe hittat nivån så att vinsterna känns helt naturliga.

OMGÅNGENS MÅL

Giorginio Wijnaldum, Newcastle 2-0, West Ham (h). Ibland är det lätt att hamna på sådana här listor. Själva avslutningen på det här målet var kanske inte så mycket att skriva hem från kolonien om, men förspelet var desto mer strålande. En lysande hollywoodpassning från Shelvey ut på kanten till Janmaat som gör ett bestämt inspel. Målet därefter en ren formalitet.

:::

TRE PUNKTER

Blue Herring. Chelsea kan lämna matchen med Everton med någon slags eufori i bakhuvudet och Guus Hiddink kan hävda att han förblir obesegrad med Chelsea. Men frågan är om inte det döljer mer än det belyser, och vad det döljer är att Chelsea över huvud taget inte är i närheten av att ha löst de problem som plågade laget under José Mourinho. För att lösa ett problem måste man dock medge att ett problem existerar, risken är med andra ord att ett räddat oavgjort resultat sopar problemen under mattan.

Red Sucks. Mot Arsenal spelade Liverpool på ett sätt som borde ha garanterat dem en vinst och tre poäng. Mot Man Utd spelade Liverpool på ett sätt minst borde garanterat dem en poäng. Om det inte i båda fallen hade snubblat på ett undermåligt försvarsspel, inte minst då på fasta situationer. Det håller helt enkelt inte i längden. Normalt sett är fasta situationer någon som är förhållandevis lätt även för en ny manager att organisera, så här mer än i något annat avseende måste Jürgen Klopp ta sitt ansvar.

Candy Land. Något säger det trots allt om ljgans utveckling. En bortamatch mot Stoke, exempelvis, var för några år sedan en match som absolut kunde sluta oavgjort, men då var ändå känslan att det var två tappade poäng och ett ganska svagt resultat. Nu åker man till Stoke, exempelvis, och spelar oavgjort och betraktar det som ett acceptabelt resultat och en vunnen poäng, utan att för den sakens skull ha fel eller ha sänkt sina ambitioner. Men framför allt bortamatcherna i Premier League har blivit så oerhört mycket tuffare.

:::

FÖR ÖVRIGT

Cirkusen i Swansea fortsätter. Nu meddelas det hastigt och lustigt att Swansea kommer tillsätta Francesco Guidolin som ny head coach för återstoden av säsongen.

Adam Johnson > Mesut Özil!

QPR tackade under sommaren nej till bud på Charlie Austin om både £12m och £15m. Ett halvår eller tolv ligamatcher senare accepterar de ett bud från Southampton på £4m. Bra business…

Bra resultat för de båda managerna på Anfield. Man Utd spelar skit men vinner. Liverpool spelar bra men förlorar oturligt. Både van Gaal och Klopp kan lämna med sina huvuden höga.

Aston Villas benägenhet att ta någon poäng här och där gör dem snarast till den här säsongens party poopers än ger dem någon rejäl chans.

Julius – förväntar mig en reseberättelse i gästbloggsform från din resa till Anfield under helgen.

Vad pysslar egentligen Phil Jagielka och Tim Howard med i samband med Diego Costas reduceringsmål? Parodi på försvarsspel.

Ändå är läget inför just den här matchen annorlunda för de båda klubbarna och dess managers. En förlust för Liverpool kommer inte att förändra det positiva momentum laget har med Jürgen Klopp, i det avseendet kan Liverpool tvärtom spela utan press. En förlust för Man Utd kan skicka såväl laget som Louis van Gaal tillbaka till det totala kristillstånd där man befann sig under julhelgerna.

Manchester och Liverpool är två städer som alltid tävlat mot varandra; inom musik, film, litteratur, mode, konst, teater, industri och politik. Inom vart och ett av dessa områden kan någon av städerna sägas ha haft överhanden. Den stora skiljelinjen, the tiebreaker, har hela tiden så långt tillbaka sedan allra minst andra världskriget varit fotbollen.

Historia och tradition vilar tungt över matchen. Ett derby mot Everton är stort för Liverpool på samma sätt som ett derby mot Man City har väldigt stor betydelse för Man Utd, liksom ett möte med Leeds har för lokala och äldre supportrar. Men i mötet mellan Liverpool och Man Utd finns en särskild hetta, en mer febrig stämning på läktarna, ett hårdare klimat på planen, ett mer irrationellt förhållningssätt överlag.

Det brukar beskrivas som den största matchen inom engelsk fotboll. Som sådan har den inte samma fullständigt ohotade status som exempelvis El Classico har i Spanien. Det är naturligtvis en match mellan världens två förmodligen allra största klubbar, men den stora skillnaden inom engelsk fotboll är att andra lokala och regionala derbyn i sig själva är så stora.

Att andra matcher även de är stora och betydelsefulla förminskar naturligtvis inte det klassiska mötet mellan Liverpool och Man Utd. För Man City-fans faller det sig måhända naturligt för tillfället att vilja framhäva Manchesterderbyt som större, vilket resulterat i ett visst mått av historierevisionism. Liksom de som inför dagens match halvskojar om matchen som ett möte mellan åttan och sexan i tabellen något missar måltavlan.

Man kan diskutera sig blå i ansiktet om man vill försöka komma fram till vad som karaktäriserar en stor match. Tittarsiffror brukar vara ett vanligt numeriskt mått. Ett mer subjektivt mått brukar vara intensiteten mellan supportrarna. Ett möte mellan Liverpool och Man Utd skäms inte för sig i något av dessa hänseenden. Just hur supportrar till helt andra klubbar pratar om mötet och förhåller sig till det kan vara en annan ganska säker indikation, det är mer än ett möte för de närmast sörjande.

Louis van Gaal har vad man kan tycka är ett märkligt bra facit mot just Liverpool. Tre gånger har Liverpool stått för motståndet och tre gånger har Man Utd vunnit. Förra säsongens motsvarande möte på Anfield var om inte den sista så definitivt den första spiken i kistan i Liverpools utmaning om spel i Champions League, och vad som till sist lade grunden för Man Utds återkomst till turneringen.

Lite grann i enlighet med sin personlighet så har van Gaal hela tiden pratat om vikten av att hålla huvudet kallt och känslorna under kontroll i den här typen av matcher. Förra säsongen såg det ut att bära frukt när det istället visade sig bli Steven Gerrard som kokade över och blev utvisad mer eller mindre innan han ens hunnit in på planen. Den här gången är det dock inte lika självklart att kyla kommer vara svaret för Man Utd.

För på andra sidan M62-motorvägen, på andra sidan planen, på den andra bänken idag på Anfield, finns nu mer hetta, eld och glöd än vad vi sett på länge i Liverpool. Jürgen Klopp har gjort vad man förväntade sig att han skulle göra när han tog över klubben, spelat upp känsloläget i klubben, laddat med energi och släppt på handbromsen. Presterar Liverpool en liknande fotboll som de gjorde mot Arsenal så kommer Man Utd befinna sig i stora problem.

Jürgen Klopp är redan en väldigt populär figur på Anfield. En vinst i hans första match mot Man Utd skulle befästa hans status som framtidens man för klubben och i princip köpa honom ett frikort mot kritik för resten av den här säsongen. Louis van Gaal å andra sidan är alltjämt en i bästa fall kontroversiell figur på Old Trafford. En förlust mot Liverpool, i så fall hans första, skulle kunna besegla hans öde.

Utöver att föra upp Liverpool på samma poäng som Man Utd i tabellen, och tappa ytterligare mark i jakten på fortsatt Champions League-spel.

Idag möts alltså Chelsea och Everton igen. Det är i grund och botten samma Everton som ställde upp i september, men det är ett Chelsea som är förändrat i framför allt ett viktigt avseende, manager är inte längre José Mourinho utan Guus Hiddink. Precis som matchen mot Everton definierade Mourinhos höst, kan dagens match mot Everton definiera Hiddinks vår.

Chelsea är hittills obesegrade under sina första fem matcher under Guus Hiddinks ledarskap. Det låter måhända lite bättre än vad det faktiskt är givet att tre av dessa matcher är oavgjorda, och en av vinsterna kom i FA-cupen mot Scunthorpe. Överlag är känslan att Chelsea har blivit något bättre, men inte tillräckligt mycket bättre, under dessa fem matcher.

De gamla orosmolnen hopade sig återigen under Chelseas veckomatch mot West Brom. Chelseas backlinje framstod återigen som oorganiserat och virrigt, mittfältet sprang i cirklar och försatte backlinjen i ännu större problem, anfallsspelet blev endimensionellt, samtidigt som Diego Costa sökte gräl med sin egen skugga.

Inte minst lagets defensiva problem återkom. Efter att ha släppt in mål i massor tidigare under säsongen såg Guus Hiddink ut att ha återfört den defensiva disciplinen till Chelsea, som höll nollan i tre raka matcher, inklusive tuffa matcher på Old Trafford och Selhurst Park, innan matchen mot West Brom. När problemen återuppstår så aktualiseras återigen dess orsaker.

Det är alltid lättare och görligare att ge en manager sparken än att byta ut spelartruppen. Det borde emellertid inte utesluta en grundlig utvärdering av Chelseas spelartrupp. Det är alldeles för många spelare som helt enkelt inte drar sin vikt, av ett eller annat skäl, hopplöst ojämna i sina insatser. Och Hiddink framstår lika frågande inför detta som Mourinho gjorde.

Någon sådan utvärdering verkar dock inte ha gjorts. Hiddink fortsätter att pussla runt med de etablerade spelare han har tillgång till, och verkar inte särskilt mycket mer villig att lufta yngre spelare än vad Mourinho var. Kanske såg vi en vändpunkt under matchen mot West Brom  där Hiddink tvingades byta ut en oduglig Pedro i halvtid mot Kenedy, som sånär avgjorde matchen.

Man kan fundera över i vilken utsträckning Chelseas egen hållning gentemot yngre spelare har grävt den grop som laget nu befinner sig i. Både Mourinho och Hiddink skulle säkert vilja ha möjligheten att verkligen bänka spelare som inte presterar, men dessa spelare vet i grund och botten att det i praktiken inte finns några som kan ersätta dem, åtminstone inte över någon längre tid.

Det finns så klart fler skäl att på ett tydligare sätt integrera yngre spelare för Chelsea. Det ger en ungdomlig energi och hunger till spelartruppen liksom en ökad konkurrenssituation. Det ger också en möjlighet att avlasta och vila vissa spelare under vissa matcher. Man kan inte undgå känslan att detta adresserar kärnan av vad som varit Chelseas problem den här säsongen.

Det går heller inte att förneka att Chelsea när de nu möter Everton också stöter på en rent fysisk manifestation av sina egna tillkortakommanden. Romelu Lukaku har varit en av Premier Leagues bättre anfallare under flera säsonger, den här säsongens kanske allra bäste. Hur Chelsea lät en sådan spelare glida dem mellan fingrarna framstår som ofattbart.

Han är heller inte det enda exemplet, Kevin De Bruyne är ett annat mycket tydligt exempel. I båda fallen är det extremt kompetenta spelare, på gränsen till världsspelare, som nu istället förstärker två av Chelseas konkurrenter. Det finns många mycket goda skäl för Chelsea att utvärdera och ifrågasätta de beslut och prioriteringar som resulterat i dessa för dem olyckliga utfall.

Vi andra kan så klart dribbla med tankeleken hur annorlunda Chelseas säsong och situation hade varit om Romelu Lukaku och Kevin De Bruyne istället spelade för dem, och inte för Everton respektive Man City.

Guus Hiddink har kommit med lite olika budskap på senare tid angående Chelseas möjligheter den här säsongen. Han har å ena sidan framhärdat med att en plats bland de fyra bästa inte är omöjligt. Å andra sidan har han också helt nyligen konstaterat att Chelsea ännu inte är ute ur nedflyttningsstriden. I båda fallen har han förmodligen åtminstone teoretiskt rätt.

Det kanske största bidrag han emellertid kan göra till Chelsea under det halvår han befinner sig i klubben har kanske inget med poäng och tabellplacering att göra. Delvis beroende på hur vårsäsongen utvecklar sig så vore kanske hans största bidrag att krossa glastaket mellan Chelseas a-lag och klubbens akademi och ungdomslag.

Låt de stora kanonerna fokusera på Champions League, lufta ungdomarna i övrigt. Det saknas onekligen inte stor talang i Chelseas ungdomslag och bland Chelseas många utlånade spelare. Gör vårsäsongen till ett startskott för en nystart. En katastrofal höstsäsong ger samtidigt Chelsea lyxen av en vårsäsong där inget finns att förlora.

Till stor del handlar det också för Chelsea om att skapa sig själva de flesta och bästa möjliga alternativen inför 2016-17 – och att kunna måla den säsongen med en så full och färgrik pallett som möjligt.

Liknande bedömningar tenderar göra åtskillnad på lån och rena transfers, inte minst för att de jämför värvningarna mot transfersumman. Någon sådan åtskillnad gör inte riktigt jag då jag väljer att bedöma varje transfer utifrån det värde det kan tillföra laget den här säsongen, och potentiellt på sikt, vilket både lån och köp kan göra.

Det finns dessutom enligt mig för många oklara variabler för att egentligen uttala sig särskilt begåvat om en värvnings värde sett till köpesumman. Det finns för många missförstånd, inte minst bland journalister, om vad beloppet egentligen innebär. En sådan bedömning är inte minst beroende av under hur lång tid spelaren blir kvar i klubben, vilket är helt omöjligt att veta i nuläget.

Liksom tidigare är det med värvningar självklart också viktigt att komma ihåg att det alltså inte är spelaren som betygsätts, utan just värvningen. Det betyder att man väger samman en bedömning av spelarens kvalitet och kompetens med lagets faktiska behov på kort såväl som lång sikt, i relation till andra möjliga och tillgängliga alternativ.

Betygskalan är den traditionella för den här bloggen. En berömlig värvning är en värvning av en väldigt bra spelare för den nivå klubben befinner sig på och som fyller ett tydligt och viktigt behov för laget och innebär en märkbar kvalitetshöjning. En underkänd värvning å andra sidan är en värvning av en spelare som inte är bättre än något alternativ som redan finns och som inte utgår från någon identifierad brist i lagets befintliga repertoar.

En vanlig uppfattning om januarifönstret är att det brukar vara svårt att köpa spelare under det fönstret och att det i huvudsak handlar om mer eller mindre panikartade köp mitt i säsongen. Hittills under januari bekräftas den allmänna uppfattningen då det i huvudsak är klubbar i ligans bottenskikt som stått för de flesta övergångarna.

Räkna med några till sådana här uppsamlingsheat under januari. För rykten och så vidare hänvisar jag till Fotbollskanalens sillyblogg.

BERÖMLIG (+++++)

Ännu inga berömliga värvningar.

MED BERÖM GODKÄND (++++)

Steven Caulker, QPR till Liverpool, lån. En värvning som onekligen fyller sitt syfte för Liverpool som behöver hitta fler kompetenta alternativ till sin backlinje. Det finns hög kapacitet i Caulker som för några år sedan sågs som en av ligans mer intressanta mittbackar, och på sikt kan det bli ett kap för Liverpool om Caulker hittar sin nivå under Jürgen Klopp.

Jonjo Shelvey, Swansea till Newcastle. Ett bra passningsspel även på längre avstånd och en motor på mittfältet som Newcastle har saknat ett tag nu. Var stundtals lysande i Swansea innan något verkar ha gått snett där. Kan bli en rejäl förstärkning för Newcastle samtidigt som det i samma smäll försvagar Swansea. Frågetecknet gäller Shelveys mentalitet.

VÄL GODKÄND (+++)

Benik Afobe, Wolves till Bournemouth. Beskrevs i media som den förre Arsenalanfallaren, vilket var generöst mot både Afobe och Bournemouth. Men det har gått bra för Afobe i såväl MK Dons som Wolves och nu får han chansen att verkligen visa vad han går för. Hög potential och passar in bra i Bournemouths spel.

Jan Kirchhoff, Bayern München till Sunderland. Länge lovande tysk mittback som aldrig lyckats slå sig in i Bayern, vilket å andra sidan inte är den lättaste uppgiften i världen. Sunderland är i stort behov av kvalitet i sin backlinje, Kirchhoff kan visa sig vara ett riktigt lyckodrag.

Ivo Pinto, Dinamo Zagreb till Norwich. Högerbacken har måhända inte varit Norwichs starkaste position och här värvar man nu en erfaren högerback som också kan erbjuda fler alternativ i offensiv riktning. En värvning som kan gå lite i vilken som helst riktning.

Mohamed Elneny, Basel till Arsenal. Skadan på Francis Coquelin har visat att Arsenal behöver förstärka på sitt defensiva mittfält. Det gör man med Elneny även om det är tveksamt ifall kvaliteten i sig på kort sikt blir särskilt mycket högre än vad spelare som Flamini, Arteta och Chambers redan erbjuder.

GODKÄND (++)

Juan Iturbe, Roma till Bournemouth, lån. Det har varit några sådana här ögonbrynshöjare till värvningar från Serie A under senare år, där stora namn I slutänden ändå fått mindre effekt. Vi kan förvänta oss att det finns en köpoption i det här lånekontraktet beroende på Iturbes prestation och om Bournemouth lyckas hålla sig kvar i Premier League.

Lewis Grabban, Norwich till Bournemouth. Grabban försökte driva igenom den här flytten redan i somras och gjorde sig då ovän med Norwich, vilket förmodligen gjorde januariflytten till en formalitet. Bournemouth behöver anfallare, om än tveksamt ifall Grabban kan bli mer än utfyllnad.

Demarai Gray, Birmingham till Leicester. Snabb, kreativ och lurig ytter som passar tämligen bra in i Leicesters allmänna spelupplägg. Man ska kanske inte förvänta sig att Gray tillför laget så mycket redan den här säsongen men kan på sikt bli en viktig spelare.

Sam Byram, Leeds till Everton. Har varit en under flera år uppsnackad högerback i Leeds som nu har blivit klar för Everton. Löser inget omedelbart problem för Everton som har Seamus Coleman på den positionen, men kan bli en viktig spelare på sikt och ett breddalternativ i år.

Dame N’Doye, Trabzonspor till Sunderland, lån. Det är kanske inte särskilt uppmuntrande när en anfallare flyttar till Turkiet och inte lyckas ta plats i Trabzonspor, men som en riskfri backup till mardrömsscenariot att Jermain Defoe går sönder så kan det vara en värvning värd besväret.

Henri Saivet, Bordeaux till Newcastle. Gå tillbaka drygt fem år i tiden och Saivet var en av de mest spännande ungdomarna inom fransk fotboll. Den gnagande känslan nu är att Newcastle har upprepat köpet av vad som för dem blivit ett slags signum, den franska budgetvärvningen.

OKÄND (+)

Matty Foulds, Bury till Everton. Värvad för framtiden till Everton och kommer i den egenskapen knappast ha något med den här säsongen att göra, och vilken nytta han kommer vara av för Everton är liksom för alla ungdomar svårt att bedöma på förhand.

UNDERKÄND (-)

Ännu inga underkända värvningar.

De lägre divisionerna är inte längre Premier Leagues mest åtråvärda shoppingcenter men det finns fortfarande chans för gamla och hederliga (nåja) engelska (utlandsägda) klubbar att tjäna sina nötter i januari. Kanske är det dags för Blackburn att sälja Jordan Rhodes eller någon av sina unga mittbackar innan kycklingarna kommer hem för att rosta (det är svårt att översätta ordspråk) eller kommer Bolton sätta upp utförsäljningskylten och hoppas man åtminstone kan konkurrera i League One nästa säsong?

I vanlig men oregelbunden ordning tänkte jag nämna ett gäng attraktiva transfermål från The (English) Football League som kan hjälpa Premier League-klubbar under våren när de försöker hålla sig kvar eller värva något fint till reservlaget. Några av spelarna är dock snarare tilltänkta till de uppflyttningsjagande lagen i Championship eller helt enkelt någon från League One/League Two/National League som är så åtråvärd att han måste nämnas.

Som Jamie Vardy bevisat denna säsongen kan även något så litet som en miljonvärvning från Fleetwood påverka toppen av Premier League.

:::

NOTERBARA TRANSFERS HITTILLS:

Demarai Gray är bara 19 år men kan kanske redan denna säsongen göra ett litet avtryck i Leicester som inhoppare då han är en svårstoppad spelare som leder Championship i lyckade dribblingar även om han ännu är långt ifrån produktiv med mål eller assist. Nick Blackman var i Steve Clarkes Reading en sensation i höstas men de har sedan fallit i tabellen och ligatvåan Derby har därför tillåtits köpa honom för under £3m för ersätta en närmast mållös Darren Bent samtidigt som han också kan spela på en kant.

Tidigare Leicesteryttern Anthony Knockaert klar för Brighton vilket känns som en väldigt passande ersättare för långtidsskadade Solomon March; Det är också lite roligt att han ersätter March efter ha blivit ersatt av Mahrez i Leicester. Ganska nyblivna Doncaster-managern Darren Ferguson har värvat en av sina gamla spelare från Peterboroughtiden i Craig Alcock då ett av hans nyårslöften är att tacka ja till Alcock som erbjuds. Gary Gardner har återvänt till Nottingham Forest och förhoppningsvis fortsätter han göra väldigt snygga mål där. Derby har värvat Abdoul Camara från Angers som enligt Derby Telegraph hävdas vara ansedd som den snabbaste spelaren i fransk fotboll.

Det är också värt att nämna att följande klubbar inte får värva spelare på grund av ett transferembargo: Bolton, Nottingham, Fulham. Vilket dock inte hindrar dem från att låna in spelare men uppmuntrar dem att sälja sina bästa spelare. Leeds och Blackburn å andra sidan är inte längre embargoade och QPR håller fortfarande på att överklaga den böter (och möjligt embargo) de ådrog sig från säsongen 2013-14 då de gick till PL via playoff.

Likaså kan Bournemouth, Millwall, och Leicester komma att få böta/embargo om de någonsin vågar visa sig i The Championships kvarter igen.

SPELARE ATT HÅLLA KOLL PÅ UNDER JANUARIFÖNSTRET:

Ha i åtanke att alla nämnda “intressanta klubbar”, ryktade bud, eller vad som helst kommer från opålitliga källor likt allting som har med transfers att göra. Men jag försöker i alla fall sålla bort den värsta “sillyblogg”-skiten och klubbar som inte behöver förstärka den position ifråga, även om det sällan stoppar klubbarna själva.

Charlie Austin, 26 år, QPR.

Det som gör Charlie Austin så attraktiv för målkåta PL-klubbar är de 18 Premier League-mål han gjorde för QPR ifjol. Tillsammans med de övriga drygt 200 målen han gjort sedan han började ösa in mål i tionde divisionen som 17-åring.

Han behöver inte alltför många chanser för att göra mål. Han kan göra mål lite hursomhelst och behöver inte spela med en anfallspartner nödvändigtvis. Det som talar mot honom är att han inte är fantastisk utanför straffområdet och frågetecken ifall han har något fel på knäna eller överhuvudtaget är tillräckligt vältränad för en spelare på toppnivå.

Hittills har han dock inte haft några återkommande eller ens längre skadeproblem och det är en besvikelse ifall han inte gör minst 20 mål varje säsong oavsett nivå.

Intressanta klubbar: Crystal Palace, Newcastle, Bournemouth, Norwich.

:::

Jordan Rhodes, 26 år i februari, Blackburn.

Om Charlie Austin skulle visa sig vara envis och motstå lockropen från nedflyttningshotade Premier League-klubbar eller misslyckats under en läkarundersökning finns det ett fullgott om än lite mer skotskt alternativ i form av Jordan Rhodes. Han skulle till och med kunna ses som mer folklig då fler britter antagligen varit på Rhodos än i Austin. Conor Washington vore också ett acceptabelt tredjeval.

Rhodes borde spela i Premier League. Han hade otur med sitt beslut att välja Blackburn när han lämnade Huddersfield men har ändå sedan dess gjort 25 mål per säsong för ett lag som inte direkt hotat toppen av tabellen. Han gör garanterat mål, han har gjort fler mål än Charlie Austin under samma period men liksom han blev kvar för länge i League One har han varit för länge i en trist situation i Blackburn.

Hans målskytte-CV bör dock komma med en asterisk då alla hans mål gjorts utan mållinje-teknologi och i vissa fall framför åskådare på ståplats. Jag kan dock konstatera efter noggrann research att han gjort flertal mål med icke-brittiska (eller irländska) försvarare i närheten.

Intressanta klubbar: Aston Villa, Middlesbrough, Bournemouth, Norwich.

:::

Sam Byram, 22 år, Leeds

Kanske är det namnet som gör Sam Byram så eftertraktad eller så beror det på att han spelar i Leeds vilket mångdubblar både rykten och hype. För att förutom hans två mål mot Wolves, då han dessutom spelade högerytter, har han haft en ganska dålig säsong. Han är dock fortsatt den mest eftertraktade högerbacken i Championship och han verkar ovillig att förlänga sitt kontrakt som går ut i sommar.

Kanske är han bättre i en mindre giftig miljö än Leeds men jag ser i alla fall inte honom som nästa stora framgångsrika ytterbacksexport från The Championship i stil med Nathaniel Clyne, Aaron Cresswell, Kyle Walker eller Kieran Trippier.

Intressanta klubbar: Everton, West Ham, Norwich.

:::

Moussa Dembele, 19 år, Fulham

Undrar om jag undersäljer detta unga franska anfallslöfte när jag inte nämner att flera rykten hävdar att italienska och franska storklubbar också är intresserade. Samtidigt är jag inte lika övertygad att Dembele visat tillräckligt för att större klubbar ska vara intresserade redan nu i januari, isåfall lär de värva honom men låta honom bli kvar i Fulham säsongen ut.

Jag tror han spelar i en större klubb i framtiden. Han är en väldigt bra mångsidig anfallare som kan dribbla sig in och ur problem samtidigt som hans avslut sitter bra denna säsongen. Samtidigt spelar han också med Ross McCormack som är en färdig anfallare (och bra framspelare) som gör Dembeles jobb mycket enklare. Dessutom är han bara 19 år och det syns i hans ojämna prestationer.

Intressanta klubbar: Manchester United, Tottenham, Everton, Crystal Palace.

:::

Lewis Dunk, 24 år, Brighton

En länge beryktad mittback som delvis på grund av sin bekvämhet med bollen gjort honom uppskattad. Han gjorde trots allt sin debut för snart sex år sedan och var en startspelare nästan hela säsongen 2011-12 innan han hade två tuffare säsonger av starkare konkurrens och vissa skador.

Ifjol levde han upp till alla förväntningarna och var en starkt bidragande anledning till att Brighton höll sig kvar i The Championship. Bakåt stoppade han belägringar och offensivt stod han för fem mål och två assist. Han spelar också i ett Brighton som uppmuntrar sina mittbackar att bidra i passningspelet men är inte en mittback som bara kan hyllas för sitt passningspel.

Intressanta klubbar: West Ham, Newcastle, Bournemouth, Everton, Norwich.

:::

Curtis Davies, 31 år i mars, Hull och Shane Duffy, 24 år, Blackburn.

Curtis Davies är visserligen till åren och Hull lär vara väldigt ovilliga att släppa honom då de slåss om uppflyttning. Samtidigt vore han en förstärkning för många lag. Han får också symbolisera att många lag också är intresserade av Steven Caulker som är utlånad från QPR till Southampton men där måste Saints avsluta lånet för att han ska vara tillgänglig.

Personligen skulle jag rekommendera Shane Duffy eller hans mittbackspartner Grant Hanley från Blackburn då de både är blott 24-25 år och har en bra säsong för ett mediokert Blackburn. Duffy i synnerhet som är lång men rörlig och kommer från Evertons akademi. Han leder dessutom hela Championship i vunna höjddueller med viss marginal.

Intressanta klubbar: Newcastle, Sunderland, Bournemouth, Crystal Palace.

:::

Bradley Dack, 22 år, Gillingham och Romaine Sawyers, 24 år, Walsall

Jag har inte med Dack här tillsammans med Romaine Saywers enbart för att vi är födda på samma dag (31 december 1993) utan de är båda här snarare på grund av Dele Alli.

En fluga gör inget transferfönster men Dele Alli gick rakt ifrån att dominera League One till att imponera i Premier League med Tottenham och i landslaget. Jag skulle inte säga att någon av dessa spelare är lika bra som Alli men båda dessa bör och kommer antagligen spela åtminstone i Championship till nästa säsong. För Sawyers del finns det dessutom en del Premier League-buzz medan Dack snarare nämnts som exempel på de potentiella “Dele Allis” som finns i League One.

Sawyers som började sin karriär i West Bromwichs akademi har varit starkt bidragande till Walsalls framgångar med sina tio assist och sex mål. Han har kommit till sin rätta i en offensivare mittfältsposition där hans framspelningar, fallenhet för långskott, och sena löpningar in i straffområdet gör honom svårstoppad.

Bradley Dack är liknande en offensiv mittfältare som gärna gör snygga mål och han har gjort tolv mål denna säsongen tillsammans med sju assist för ett imponerande Gillingham. Kan tycka han är för egoistisk på planen ibland och att han ser ut som han snarare borde spela i ett band talar väl inte till hans fördel.

Intressanta klubbar Stoke, Celtic, Brentford, Sunderland, Aston Villa.

:::

Zach Clough, 20 år, Bolton

En spelare med väldigt stor potential som haft sin karriär hittills störd av skador och Boltons kollaps. Att han spelat så få matcher och hans skador och ringa fysik gör att han antagligen inte lär gå direkt till en Premier League-klubb i nuläget. Bournemouth har det ryktats om lite och han är nämnvärd här för att han vore antagligen väldigt billig och ifall en klubb likt Bournemouth skulle vara intressanta skulle han säkerligen lämna Bolton.

Osäkert ifall han är en anfallare eller offensiv mittfältare men varje gång jag sett honom blir jag imponerad av hans avslut, hans spelförståelse, och teknik.

Intressanta klubbar: Bournemouth, Sheffield Wednesday, Birmingham, Bristol City.

:::

Benik Afobe, 23 år i februari, Wolverhampton

(Gästbloggen skriven innan Afobe faktiskt blev klar för Bournemouth, så det var allt en förskräcklig tur för Linhem att Bournemouth var en av de intressanta klubbarna. /PH)

Afobe lämnades utanför matchtruppen när Wolves spelade mot West Ham i helgens FA-cup möte och anledningen sägs vara ett bud på £10m från Bournemouth.

Vilket vore passande då Afobe är till spelstil och målproduktion lik om inte bättre än Bournemouths skadade skarpskytt Callum Wilson. Han gjorde ifjol 32 mål på 51 matcher spelandes först för Milton Keynes (19 mål på 30 matcher, nio i cupspel) i League One och under våren för Wolverhampton (13 mål, alla i ligan) i The Championship.

Denna säsongen har han “bara” gjort tio mål på 24 matcher men det i ett sämre Wolveslag som saknar både Bakary Sako och Nouha Dicko från ifjol. Han skulle passa lysande i Bournemouth då han är otroligt bra i djupled, han behöver få chanser för att göra mål, och han kan både hålla bort anfallare samt avsluta med huvudet. Även i Palace vore han intressant.

Intressanta klubbar: Bournemouth, Newcastle, Crystal Palace, Norwich.

:::

Kemar Roofe, 23 år, Oxford

Roofe har tillsammans med lagkamraten Liam Sercombe gjort 19 av Oxfords 40 mål denna säsongen och har tilldragit sig intresse från större klubbar. Likt Saywers ovan är han en kreativ offensiv mittfältare som började i West Broms akademi men WBA:s förändringar i organisationen tvingade dem att söka sig ner i seriesystemet för att få en skymt av seniorfotboll.

Hans namn är passande då han ofta hittar nättaket och lämnar påverkade försvarare eller målvakt i dåligt skick. Enligt rykten har han framför allt scoutats av Newcastles mästerscout Graham Carr.

Intressanta klubbar: Newcastle, Hull, Brighton, Burnley.

:::

David Marshall, 30 år, Cardiff

Ett hetare namn innan Cardiffs nedflyttning men 30 år är ingen ålder för en målvakt och Marshall har länge varit en klassmålvakt för Cardiff. Frågan är om han vill lämna för ett mindre säkert jobb där han inte är garanterat första val. Cardiff som fortfarande hyser uppflyttningsambitioner säger att det kommer krävas £10m för att köpa loss honom vilket säkerligen lär vara för mycket för sparsamma Everton eller West Brom att betala.

Intressanta klubbar: Everton, West Bromwich.

Precis utanför listan: Tom Ince, Andre Gray, Ademola Lookman, Lewis Cook & Alex Mowatt, Ross McCormack, Che Adams, Alan Judge.

:::

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter

Bubblare:
Kasper Schmeichel, Leicester
John O’Shea, Sunderland
Matt Targett, Southampton
Cesc Fabregas, Chelsea
Enner Valencia, West Ham
Joselu, Stoke
Olivier Giroud, Arsenal

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Sunderland. Söderut i tabellen spelades det en riktig sexpoängare på Liberty Stadium mellan Swansea och Sunderland. I och med segern har nu Sunderland tagit två raka sådana så kallade sexpoängare, efter vinsten mot Aston Villa i förra omgången. Jermain Defoe visar sig alltjämt otroligt nyttig för Sunderland, med fem mål på dessa två matcher och tre igår mot Swansea. Häng i tabellen för Sunderland samtidigt som Swansea sjönk ned i träsket riktigt rejält.

Leicester. Vem hade kunnat tänka sig att Leicester i januari hade kunnat mäkta med att göra bara ett enda mål på sina fyra senaste matcher, men ändå ligga på poängmässig delad förstaplats i Premier League? Det var kanske lite daylight robbery över Leicesters vinst på White Hart Lane, men laget som helhet försvarade sig väldigt bra, Casper Schmeichel (”Catfish Michael”) var lysande i målet, och då kan det räcka med en Huth för att vinna matchen.

West Ham. Säsongens spelare i Premier League? Svårt att säga så här tidigt på säsongen men Dimitri Payet kommer med all sannolikhet vara en av de heta kandidaterna, liksom en av sommarens stora frågor kommer vara om han spelar i West Ham också nästa säsong. West Ham gör i snitt två mål per match med Payet på planen jämfört med 0,7 mål per match utan honom. Borta mot Bournemouth vände Payet matchen mer eller mindre på egen hand.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Swansea. Sparkningen av Garry Monk såg inledningsvis ut att ha fått viss effekt på spelarna, men den effekten verkar i så fall ha avtagit. Matchen mot Sunderland var riktigt viktig, en sexpoängare på hemmaplan, och då har man inte råd att släppa in fyra mål. Än mindre har man råd med fullständigt idiotiska utvisningar på mittplan med mindre än halva matchen spelad. Swansea ser alltmer ut som ett lag för nedflyttning.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Sam Allardyce. Louis van Gaal må vara ett manargeni, men ligans allra mest missförstådda geni måste ändå vara Sam Allardyce. Så fantastiskt på precis allt han gör men ändå så föga uppskattad för något han gör. Rätt man på rätt plats vid rätt tidpunkt för Sunderland hur som helst, och Sunderlands två vinster på rad visar på nyttan med honom.

OMGÅNGENS MÅL

Andre Ayew, Swansea 2-1, Sunderland (h). Han hade mycket hyss för sig i den här matchen, Ayew. Men förspelet och snurrfinten till det här målet strax innan halvtid för Swansea var riktigt snyggt och visade prov på mycket god teknik, samtidigt som avslutet i bortre hörnet bara kan beskrivas som kliniskt.

:::

TRE PUNKTER

Heavy Metal. Om Liverpool hade slängt in ett band med pudelrockare från 1980-talet i Liverpools backlinje så är frågan om de hade gjort ett sämre jobb än vad Liverpools backlinje orkade med mot Arsenal. Försvaret ger opressat bort bollen i tid och otid, markerar dåligt och läser spelet illa, samtidigt som målvakten gör rena juniormisstag på löpande band. Det är något Liverpool måste adressera, det kan inte vara lätt att vara mittfältare och anfallare i Liverpool och försöka spela med vetskapen att även om de spelar på topp så spelar det till sist ingen roll eftersom det ringer minst lika ofta bakom dem.

Straw men. Man blir lite skeptisk när Alan Pardew efter förlusten mot Aston Villa pratar sig varm om hur han hoppas att Aston Villa håller sig kvar i Premier League, efter en match där laget förlorat med 0-1 sedan den egna målvakten släppt in en dundertavla. Det vore högst förmätet att påstå att Aston Villa är tillbaka i kampen på allvar, det är en lång väg kvar att vandra och de befinner sig fortfarande i stora problem, men om där fanns ett sista halmstrå att greppa så gjorde de det nu.

Bättre (not). Det hostar och hackar i de båda maskinerna hos Chelsea och Man Utd. Båda lagen verkar befinna sig i någon slags märklig limbo där det på något sätt ser lite bättre ut än vad det gjort tidigare men där det ändå på samma gång inte blir särskilt mycket bättre. Båda lagen föll den här omgången tillbaka i gamla synder och tappade onödiga två poäng vardera i respektive matchers slutminuter. Båda lagen måste lyfta sig omgående om det ska bli aktuellt med något Champions League-spel nästa säsong.

:::

FÖR ÖVRIGT

Glädjande att Wayne Rooney verkar ha hittat tillbaka till något som liknar form igen. Vet inte om det känns så stabilt att det motiverar Louis van Gaal att börja kalla Rooneys kritiker för tjockisar.

Statistiken från Anfield över antalet meter samtliga spelare sprungit under matchen visade att Jürgen Klopp sprang längre än Christian Benteke. Energiefussball.

Mitt i veckan-ligafotboll är fantastisk!

På flera sätt är Arsenal och Liverpool under de senaste fem-tio åren mer eller mindre varandras motsatser. Arsenal är välkända som kanske den jämnaste och mest förutsägbara klubben i Premier League, alltid bland de fyra bästa men aldrig högst upp. Liverpool har svajat utanför de fyra bästa lagen vid flera tillfällen men har samtidigt också vid ett par tillfällen kommit betydligt närmare ligatiteln än Arsenal.

Det är kanske en filosofisk fråga vilken väg som föredras att vandra. Arsenal har å sin sida aldrig missat Champions Leagues fotboll eller intäkter men kan å andra sidan sägas ha förlorat viktiga vinnaregenskaper längs vägen. Liverpool har försvagats av uteblivet Champions League-spel men har å andra sidan vunnit mer och aldrig släppt taget om sina egna drömmar.

Arsenal och Liverpool liknar emellertid varandra i två viktiga avseenden. För det första så sitter de båda klubbarna på tämligen liknande totala lönekostnader, och löner är ju den faktor som mest av alla förklarar ligaplaceringar. För det andra så är det två klubbar som fäster förhållandevis stor vikt vid kvantitativ analys av spelare, gällande såväl värvningar som laguttagningar.

Idén med kvantitativ analys av spelare är att klubbar ska få ut ett större värde på sina satsade pengar. Genom att bättre kunna värdera och bedöma spelare, genom att hitta de olika fynden, hitta spelare som bättre passar in i det egna lagets taktik och så vidare, så hoppas en klubb kunna förbättra lagets prestation utöver vad lönekostnaden i sig självt gör.

Inte minst i Liverpool har analysavdelningen kommit under skarp kritik givet Liverpools många tveksamma spelarköp. I och med att analytikerna dessutom har en plats i den numer beryktade transferkommittén så har analytikerna även fått en politisk roll i Liverpool. Arsenals analysavdelning har aldrig hamnat under samma offentliga mikroskop.

Ett vanligt sätt att mäta kvaliteten i en klubbs analysavdelning är att se i vilken utsträckning laget presterar bättre eller sämre i termer av poäng än förväntningarna sett till lagets lönekostnader. En jämförelse av Arsenal och Liverpool för de senaste fem säsongerna illustrerar ganska väl beskrivningen av Arsenal som den jämna och förutsägbara klubben, och av Liverpool som den mer ojämna men svårplacerade klubben.

Arsenal placerar sig under samtliga fem säsonger antingen på eller precis strax ovanför förväntningskurvan. De presterar således aldrig sämre än förväntat utan nästan alltid precis som förväntat, eller kanske något bättre. Liverpool å andra sidan presterar sämre än förväntat eller till och med klart sämre än förväntat under fyra av dessa fem säsonger. Det stora undantaget är självklart 2013-14 då Liverpool presterar mycket bättre än förväntat, och så när plockar hem ligatiteln.

Slutsatsen är egentligen ganska uppenbar. Över tid, givet att både Arsenal och Liverpool har lägre lönekostnader än ett par andra klubbar i Premier League, så måste båda klubbarna prestera bättre i värde per krona om de ska kunna ta hem ligatiteln. För att lyckas med det måste man i någon utsträckning våga chansa lite, hitta de där spelarna som kan ge en förhållandevis hög avkastning men som också medför en högre risk.

Liverpool verkar ha insett detta. Men kvaliteten och kompetensen i valet av spelare har inte varit den bästa, balansen mellan risk och avkastning har vägt fel för Liverpool oftare än den vägt rätt. I någon utsträckning behöver Liverpool också hitta en större stabilitet i sin spelarrekrytering, och har i det avseendet en hel del att lära av Arsenal. De har helt enkelt inte råd att pendla så stort mellan höga berg och djupa dalar.

Arsenal å sin sida skulle kanske kunna vinna på att börja ta ut svängarna lite mer. Att hela tiden prestera precis som förväntat är bara önskvärt i längden som storklubb om man förväntas prestera bäst av alla. Annars riskerar det lätt bli mellanmjölk av lagets ambitioner. Om det nu inte, som kanske till stor del är fallet den här säsongen, råkar vara så att samtliga eller flertalet av de potentiella konkurrenterna presterar sämre än förväntat.

Det vore väl sällan en fördel att karaktäriseras som att man presterar sämre än förväntat. Men för Liverpool har det molnet ändå en silverkant. Det betyder nämligen att det finns en uppenbar förbättringspotential för dem som kanske inte finns på riktigt samma sätt för övriga konkurrenter, utan att de måste kasta in mer pengar på problemet.

En sådan förbättring kommer dock inte hinna få någon effekt redan den här säsongen. Och ett sätt som Liverpool kan skapa bättre förutsättningar för sig själva att åstadkomma en sådan förbättring är självklart att så snart som bara möjligt ta sig tillbaka till Champions League. Och ska Liverpool lyckas med det den här säsongen så vore en vinst mot Arsenal ikväll hemma på Anfield en väldigt bra början.

Louis van Gaals Man Utd lyckades under de första 20 ligamatcherna under 2014-15 göra 34 mål. Den målstatistiken har kraftigt försämrats till hans andra säsong med klubben, under 2015-16 har Man Utd hittills, efter 20 spelade ligamatcher, lyckats producera 24 mål. Man Utd har skapat 131 skott på mål under samma period, men å andra sidan hållit nollan vid tio tillfällen.

Fotboll brukar gå ut på att vinna matcher sägs det. Louis van Gaal hade efter 20 ligamatcher sin första säsong en vinstprocent om 50%, en siffra som sjunkit till 45% under hans andra säsong. Han är i princip likvärdig med David Moyes i det avseendet som även han hade en vinstprocent om 50% under sina första 20 ligamatcher med Man Utd.

Alex Fergusons vinstprocent under Man Utds första 20 ligamatcher säsongen 2012-13? 80%.

Hade Alex Ferguson under 2012-13 en bättre spelartrupp än vad David Moyes och Louis van Gaal har haft tillgång till? Nej, tvärtom skulle man utan problem kunna hävda att både Moyes och van Gaal i själva verket har haft tillgång till bättre spelare, allra minst likvärdiga spelare. Hade Ferguson bättre defensiva spelare? Om han hade det så resulterade det i alla fall inte i fler matcher i vilka man höll nollan.

Förklaringen står nog snarare att finna i managerns personlighet, som i sin tur formar lagets personlighet. Alex Ferguson beskriver sin inställning i sin senaste bok, Leading, som fokuserar just på hans ledarskap: ”I expected to win every time we went out there. I am a gambler, a risk taker, and you can see that in how we played in the late stages of matches. Being positive and adventurous and taking risks – that was our style. We were there to win the game. Our supporters understood that, and they got behind it. It was a wonderful feeling, you know, to see us go for it in those last 15 minutes. A bombardment in the box, bodies everywhere, players putting up a real fight. Of course, you can lose on the counterattack, but the joy of winning when you thought you were beaten is fantastic.”

Om man skulle klippa ut och anonymisera det där stycket så är chansen helt och hållet obefintlig att man skulle kunna tillskriva det Louis van Gaal. Där Ferguson var en risktagare så är van Gaal en riskminimerare, defensivt balanserad och med bollinnehavet som främsta ledstjärna. Där Ferguson såg en glädje i att bombardera motståndarmålet så stoltserar van Gaal efter en match mot Sheffield United istället med att motståndarna inte lyckades skapa några större chanser på dem.

En teori är att det här beror på en rädsla för att förlora och en rädsla för att förlora jobbet. Alex Ferguson kunde gå ut och ta risker eftersom han var säker på att han hade jobbet kvar, en uppfattning som kanske inte helt tar Fergusons tidiga år i klubben med i beräkningen. Louis van Gaal, och David Moyes före honom, har inte den tryggheten, varje förlust för honom närmare sparken. Så den teorin spekulerar i att med en annan styrelse så hade kanske Louis van Gaal vågat spela en mer underhållande fotboll.

Men inte heller det håller riktigt vatten. Om Man Utds styrelse hade varit så otåliga som den teorin vill göra gällande så hade Louis van Gaal redan fått sparken. För van Gaals huvudsakliga problem för närvarande är inte med styrelsen, som snarare håller honom om ryggen, utan med supportrarna, och det är inte resultaten i första hand utan snarare den långsamma, ineffektiva och tråkiga fotboll som presteras som orsakar problemen och missnöjet. Och om det är en produkt av rädsla för att få sparken så bevisar det i all tydlighet att det Louis van Gaal kanske borde vara rädd för mest av allt är rädslan i sig själv.

Mest sannolikt är ändå att Louis van Gaals taktik har mycket lite med rädsla i någon form att göra. Istället är det något som speglar hans taktiska filosofi och inställning, det är helt enkelt så han vill att hans lag ska spela fotboll, oavsett om det visar sig fungera eller ej. Det producerar svaga resultat, det alienerar spelarna och det skapar ett utbrett missnöje bland supportrarna som inte längre ser sitt lag spela enligt klubbens traditioner och värderingar. Ingen tittar på fotboll för att se sitt lag hålla nollan, allra helst inte ett lag med Man Utds resurser och förutsättningar.

Den värsta krisen för Louis van Gaal verkar dock ha ebbat ut, åtminstone för stunden. Han är fortfarande kvar på jobbet och pratet om hans omedelbara avgång har avtagit. Grundproblemet finns dock fortfarande kvar och var aldrig avhängiga av några kortsiktiga resultat. Men styrelsen verkar ha valt att skjuta problemet på framtiden, kanske för att de ännu inte är villiga att medge sitt eget misslyckande, och de enda som kan tänkas jubla över detta är Premier Leagues övriga klubbar och supportrar.

Ikväll Newcastle, som i en hemmamatch mot Man Utd borde se ett utmärkt tillfälle till tre poäng och att åtminstone tillfälligtvis skjuta sig själva upp ovanför nedflyttningsstrecket. Det hade de aldrig kunnat säga mot något av de lag som Alex Ferguson ställde på banan, men mot Louis van Gaals Man Utd vet de redan att de kan hålla nollan utan några större problem, till och med på Old Trafford. Deras första match den här säsongen slutade 0-0, men vad som blev en poäng för Newcastle i den matchen hade lika gärna kunnat vara tre poäng.

Newcastle har under stora stunder varit bedrövliga den här säsongen, ligger i en stor farozon att åka ur Premier League, och skulle knappast kunna beskriva sig själva som favoriter mot något motstånd i Premier League för närvarande. Det säger något om sakernas tillstånd i Man Utd under Louis van Gaal när de smarta pengarna inte är på att Man Utd vinner den här matchen.

Det krävs ett managergeni för att i rådande läge göra Newcastle till favoriter mot Man Utd. Och Steve McClaren är inte något managergeni.

Grejade omspel förresten. Det har tydligen varit en månad av jobbiga överraskningar för Jürgen Klopp. Först fick han veta att Ligacupens semifinaler spelas i form av ett dubbelmöte. Sedan fick han lära sig om den engelska traditionen av omspel i FA-cupen. Han spelade kids för att underlätta spelschemat, nu får han oönskat en match till på spelschemat för att han spelade kids.

Svindlande nära omspel också för Man Utd som behövde en straff i 93:e minuten för att kunna besegra Sheffield United på hemmaplan med 1-0. Louis van Gaal väljer efter matchen att beklaga sig över att ingen påpekar hur Sheffield United minsann inte heller tillåts skapa några chanser, i vad som bara kan betraktas som ett av säsongens mest pinsamma ”glaset är i alla fall halvfullt”-uttalanden hittills.

Man City imponerade borta mot Norwich och vann bekvämt vad som hade kunnat bli en jobbig historia. Middlesbrough gjorde vad man ytterst sällan gjort den här säsongen, tappade en 1-0-ledning på hemmaplan och åkte ur FA-cupen mot Burnley. Omgångens stora skräll var dock Oxford, hemmahörandes i League Two, som med 3-2 besegrade Swansea.

43 lag återstår i FA-cupen. 21 av dessa lag vet redan att de kommer att spela den fjärde omgången. Elva matcher, involverandes 22 lag, kommer att gå till omspel, bland dem Exeter och Liverpool, Tottenham och Leicester, Wycombe och Aston Villa, Northampton och MK Dons, West Brom och Bristol City, Ipswich och Portsmouth, Newport och Blackburn, Bury och Bradford, Eastleigh och Bolton, Huddersfield och Reading, samt Carlisle och Yeovil.

Helgen den 29 januari till och med den 1 februari spelas den fjärde omgången av FA-cupen. Den omgången lottades ikväll, med följande intressanta utfall och spännande cupmöten:

Arsenal v Burnley. Fortsatt bekväm inledning på FA-cupen för regerande cupmästarna Arsenal. Hemma på Emirates ska de naturligtvis vara favoriter mot allt motstånd, inte minst mot lag från The Championship. Burnley är dock inte helt oävna och kommer ställa krav på en bra prestation från Arsenals sida.

Exeter/Liverpool v West Ham. Få lag har ställt till så stora problem för Liverpool den här säsongen som West Ham. Nåja, tredje gången gillt verkade Ian Wright tycka. Liverpools belöning, ifall de skulle lyckas besegra Exeter på hemmaplan, blir alltså ett hemmamöte med West Ham. Exeter kan hoppas på ännu ett hemmamöte med Premier League-motstånd.

Derby v Man Utd. Om League One-motstånd kan ställa till problem för Man Utd på Old Trafford så undrar man vad The Championship-motstånd kan ställa till med på hemmaplan. Derby är dessutom ett topplag i The Championship, så det är onekligen en match som kan gå lite hur som helst.

Wycombe/Aston Villa v Man City. Man City klagar förmodligen inte på den här lottningen. Bortaplan förvisso, men när alternativen är antingen ett League Two-lag eller ett formsvagt Aston Villa så är chanserna till vinst goda. Tufft för Aston Villa i den enda återstående framgångsmöjligheten för dem.

Northampton/MK Dons v Chelsea. Chelsea fortsätter undvika Premier League-motstånd i FA-cupen. MK Dons på bortaplan är dock inte en helt lätt uppgift vilket andra lag än Chelsea har fått erfara på senare år. Ändå en match där Chelsea är favoriter.

Colchester v Tottenham/Leicester. Tuff lottning för Colchester som lyckades besegra Charlton i tredje omgången. Tottenham och Leicester ska först mötas i ett omspel, och vinnaren där kan alltså belönas med ett mer än vinnbart bortamöte i den fjärde omgången.

Crystal Palace v Stoke. Det på pappret kanske tuffaste och jämnaste mötet som innehåller Premier League-lag. I grund och botten två jämnspelta lag, och Crystal Palace svär nog lite över lottningarna så här långt. Först Southampton, och nu Stoke.

Ipswich/Portsmouth v Bournemouth. Vilken grej för Portsmouth. Om de lyckas besegra Ipswich i omspelet på hemmaplan så väntar alltså ännu ett hemmamöte, ett sydkustderby mot Bournemouth. Stort för hela området så klart, frågan är om Ipswich vill annorlunda.

West Brom/Bristol City v Peterborough
Eastleigh/Bolton v Leeds
Huddersfield/Reading v Walsall
Shrewsbury v Sheffield Wednesday

Nottingham Forest v Watford
Carlisle/Yeovil v Everton
Bury/Bradford v Hull
Oxford v Newport/Blackburn

Fotbollsspelare som är födda 1991 fyller 24 år i år. Det är en ganska ung ålder för en målvakt, men att det skulle vara ett hinder för att ha hunnit bli riktigt bra är ett argument som faller platt när vi ser att burväktare som bland annat Thibaut Courtois och Jack Butland är yngre än så. Ändå ekar målvaktsposten tom när jag sonderar utbudet i Premier League. Först när jag börjar snegla mot avbytarbänken på Carrow Road inser jag att det faktiskt finns någon att placera i mål över huvud taget.

Eller två stycken rättare och sagt. Den bättre av dem heter Declan Rudd och han är den som närmast utmanar John Ruddy om platsen som förstamålvakt i Norwich City. Eller ja, utmanar och utmanar, i ärlighetens namn finns han nog mer på plats i det fall Ruddy skulle bli skadad eller avstängd. I annat fall lär han bli kvar på bänken. Det är lätt att göra sig lustig över målvakternas liknande namn (Rudd och Ruddy, det låter som tecknad serie) men jag nöjer mig med att konstatera att målvaktsposten är en av de svagaste i hittills i hela bloggserien, inte minst eftersom Rudds enda utmanare om platsen i startelvan är lagkamraten Jake Kean.

Backlinjen däremot är aningen mer namnkunnig. Enda orosmolnet är bristen på PL-erfarenhet då tre av fyra spelare är relativt nya i leken. Samtliga fyra är dock duktiga och har imponerat på olika sätt under säsongen. Nathaniel Clyne får i denna elva agera vänsterback då jag tror att han är mer lämpad att byta kant än Cedric Soares. Bland bubblarna hittar vi i alla fall två riktigt intressanta namn, båda för närvarande i Southampton. Steven Caulker och Virgil van Dijk är båda duktiga mittbackar, men den ene har passerat karriärens topp och den andre har inte riktigt nått dit än.

Mittfältet känns otroligt bollsäkert och stabilt. Enda svagheten skulle kunna vara att Victor Wanyama och Francis Coquelin är lite för lika varandra, samt att de båda inte är tillräckligt kreativa i det offensiva spelet. Kreativitet finns dock i deras mittfältskompanjon Oscar, och i detta lag skulle han kunna få en fri roll att opera i på det centrala mittfältet. På bubblarbänken noterar vi i första hand namn som Xherdan Shaqiri, Ryan Mason och Roberto Firmino.

Anfallarna från detta år är, ja hur ska man säga, rent ut sagt usla (och då är jag snäll). Ändå är anfallslinjen en av de absolut bästa i hela bloggserien. Varken Riyad Mahrez, Eden Hazard eller Kevin De Bruyne är egentligen anfallare, men de tillhör alla tre några av Premier Leagues absolut bästa spelare. Bland bubblarna hittar vi Fabio Borini som aldrig lyckades övertyga i Liverpool och även om han får spela till och från i Sunderland så var varken han eller Leicesters Andrej Kramaric ens aktuella för startelvan. Att det inte finns fler bra renodlade Premier League-anfallare som fyller 24 år i år är märkligt, men att det inte ens finns fler halvbra eller ens mediokra sådana är högst anmärkningsvärt.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att 1991-laget består av inte mindre än sex spelare från Southampton, varav två tar plats i min elva. En elva som är lika bra på vissa positioner som den är dålig på andra. Ett starkt mittfält och en solid backlinje ackompanjeras av en målvaktsuppsättning som i det närmaste är skrattretande dålig. Detta samtidigt som anfallet i brist på anfallare fylls ut av offensiva mittfältare. Höga toppar och djupa dalar var det.

Hur ser din 1991-elva ut?

Bubblare:

Målvakter: Jake Kean, Norwich.

Backar: Steven Caulker, Southampton; Virgil van Dijk, Southampton; Paul Dummett, Newcastle; Leandro Bacuna, Aston Villa; Steve Cook, Bournemouth; Adam Smith, Bournemouth; Kyle Bartley, Swansea.

Mittfältare: Andros Townsend, Tottenham; Ryan Mason, Tottenham; Callum McManaman, WBA; Jordon Mutch, Crystal Palace; Jack Rodwell, Sunderland; Oriol Romeu, Southampton; Jordy Clasie, Southampton; Steven Berghuis, Watford; Roberto Firmino, Liverpool.

Anfallare: Fabio Borini, Sunderland; Andrej Kramaric, Leicester.

/Fredrik Norrström

Swansea styrdes däremot på ett annat sätt, med en femtedel av klubben i supportrarnas händer, och med supporterrepresentanter i styrelsen. Ledningen fattade beslut med ett långsiktigt fokus, och det var det som föranlett Swanseas vandring uppåt i det engelska seriesystemet. Swansea var beviset att en alternativ och mer delaktig ägarmodell var möjlig i Premier League.

Alla beslut blev kanske inte till det bästa. Michael Laudrup var en chansning som kanske var värd att ta, men visade sig ganska snabbt leda fel. Swansea såg däremot ut att ha dragit lärdom därav och visade både stort lugn och ett beundransvärt mod när man gav klubbikonen Garry Monk förtroendet att ta laget vidare.

Resultaten rättfärdigade förtroendet. Under Monks ledarskap lyfte Swansea första säsongen från nedflyttningsstriden till en säker mittenplacering. Den därpå följande säsongen skulle bli förmodligen Swanseas bästa säsong någonsin med en åttondeplats i ligan, strax under Europaplatserna. Framtiden såg ljus ut.

Inte minst såg den ljus ut eftersom Garry Monk under tiden hade byggt ett väldigt spännande lag. Ashley Williams och Lukasz Fabianski utgjorde ryggraden i försvarsspelet, på mittfältet växte Jonjo Shelvey ut till en viktig spelare, och offensivt kunde Swansea mönstra skickliga spelare som Gylfi Sigurdsson, Andre Ayew och Bafetimbi Gomis.

Även den här säsongen började bra för Swansea som tog poäng av både Chelsea och Man Utd i augusti. Men där någonstans spårade tåget av rälsen för Swansea. Det tog från den tidpunkten endast tre månader för Swansea att komma fram till att Garry Monk inte längre räckte till. Men vad hände då egentligen under dessa tre månader, eller elva matcher?

Vad som naturligtvis framför allt hände var att Swansea inte längre lyckades vinna fotbollsmatcher. På dessa elva matcher vann Swansea en enda, mot mer eller mindre hopplösa Aston Villa, en match som skulle visa sig bli Tim Sherwoods svansång. Ändå befann sig Swansea alltjämt hyfsat tryggt ovanför nedflyttningsstrecket, och det var fortfarande bara början på december.

Men det räckte för att Swansea skulle tappa nerverna. Det har rapporterats att Huw Jenkins, Swanseas ordförande, ville anställa en erfaren hjälpreda till Monk, något som dock Monk tackade nej till. Farhågan verkade vara att Monk saknade erfarenhet, vilket å andra sidan inte var någon nyhet när man anställde honom, men Monk var samtidigt ovillig att knyta sin egen snara genom att ta in en hjälpreda.

I början av december dinglade han ändå i snaran. Huw Jenkins lyfte just fram erfarenheten som det tunga argumentet bakom beslutet, och att man nu sökte just en ersättare med nödvändig erfarenhet. Efter att ha velat i ganska precis en månad landar Swansea alltså i att hålla fast vid Alan Curtis säsongen ut, en 61-åring utan någon som helst tidigare erfarenhet som manager.

Beslutet att byta ut Garry Monk gick att förstå om Swansea faktiskt hade haft en tydlig ersättare i åtanke och i praktiken klar. Nu verkar där inte ha funnits någon särskild tanke alls. Om idén var att Curtis skulle ta över, varför i så fall vela en månad först? Alternativet är att Swansea hoppades kunna hitta en ersättare utan att lyckas.

Resultaten under Alan Curtis har blivit något bättre. På hans första fem matcher har tagit fem poäng, vunnit en match och spelat två oavgjorda, samt pressat både Man City och Man Utd på bortaplan. Men kontentan är ändå att Swansea befinner sig blott två poäng ovanför nedflyttningsstrecket, men nu med en helt oprövad manager istället för en ung, lovande manager med ett par riktigt bra säsonger i bagaget.

Var det verkligen tanken? Eller ligger det kanske närmare till hands att Swansea föll i samma fälla som så många andra klubbar, såg nedflyttningsstrecket börja närma sig i tabellen, började tänka på det astronomiska TV-avtalet och dess intäkter som rullar igång nästa säsong, och vådan av att missa det, och drabbades av panik?!

Oavsett svaret på den halvt retoriska frågan så måste svaret ändå bli att Swansea i alla fall för den här säsongen har övergett det långsiktiga perspektiv som fått många att beundra dem. Långsiktig utveckling står inte längre på agendan den här säsongen, Alan Curtis enda mandat och uppdrag är att Swansea ska hålla sig kvar i Premier League. Inte förbättra, istället bevara.

Kanske hade Swansea till sist den här säsongen tvingats att fatta detta beslut ändå. Det får vi nu aldrig veta. Men det går inte att säga att de var tvingade därtill i början av december, lika lite som de vore tvingade till det nu. Istället har de gjort vad så många klubbar före dem har gjort, tagit en chansning och hoppas på det bästa.

Det kan gå vägen. Men det är inte längre beundransvärt.

Redan igår spelades alltså den första matchen. Exeter tog emot Liverpool hemma på St James Park. Inte konstigt att TV-bolagen ville sända den matchen så klart; dels Liverpool som ett av lagen, dels den klassiska skrällchansen. Nu blev det kanske som mest en halvskräll, Exeter klarade oavgjort och därmed ett för dem lukrativt omspel på Anfield.

Med en match redan avklarad, och fem matcher att spelas under söndagen, så räknar den snabbtänkte ut att vi kommer att kunna följa hela 26 matcher i FA-cupen under denna späckade lördag. Det finns självklart inte en chans att hinna eller kunna se alla dessa matcher, men här kommer i alla fall en liten förhandsguide till dem.

Wycombe v Aston Villa (13:45). Det inte Exeter lyckades med får Wycombe försöka göra bättre. En match med rejäl skrällpotential. Wycombe befinner sig i toppskiktet i League Two. På hemmaplan ska de ha goda chanser att kunna störa ett demoraliserat Aston Villa, avhängda och i praktiken mer eller mindre nedflyttade från Premier League. Wycombe.

Watford v Newcastle. Riktigt jobbiga tider för Watford på senaste tiden med två demoraliserande förluster i matchernas slutskeden, först mot Tottenham och därefter Man City. De ges emellertid en chans till återhämtning hemma mot ett notoriskt ojämnt Newcastle som även de har visat upp en viss förmåga att plocka förluster ut ur vinstens käftar. Watford.

West Brom v Bristol City. Inte precis en lottning man avundas stackars Bristol City, som härjar långt ned i The Championship. Bortalottning mot Premier League-motstånd och då mot ett snålt spelande lag som West Brom. Bristol City saknar hårdheten att knäcka West Broms försvarsspel såväl som tuffheten att stå emot defensivt. West Brom.

West Ham v Wolves. En på förhand spännande match. West Ham tuffar på i Premier League och har två raka vinster på hemmaplan. Wolves ligger och lurpassar i bakdraget i The Championship, har tre raka vinster och skulle kunna vara en playoff-kandidat vad tiden lider. West Ham har det normalt sett lite svårare när de måste föra spelet. Omspel.

Colchester v Charlton. Två lag i fullständigt fritt fall. Colchester i League One, Charlton i The Championship. Väldigt mycket oroligheter just nu i Charlton med ilska mot klubbens ägare som man menar är på väg att sabotera klubben. Inget av lagen lär vara överdrivet mentalt redo för FA-cupspel men lär få två chanser på sig. Omspel.

Peterborough v Preston. Kinkigt möte för Preston som på bortaplan tvingas möta ett ganska bra League One-lag. Lite sin vana trogna så öser Peterborough in mål, överlägset flest i hela divisionen, men släpper också in klart flest mål av samtliga lag på övre halvan. Vilket Preston borde kunna utnyttja. Preston.

Northampton v MK Dons. Northampton svävar högt i League Two, på andra plats och med god chans på uppflyttning den här säsongen. MK Dons parkerar å andra sidan i botten av The Championship och är ett av fem lag som just nu ser ut att försöka undvika tre nedflyttningsplatser. Form och psykologi kan ta hem det här för Northampton. Northampton.

Arsenal v Sunderland. Dubbla titelförsvararna Arsenal ger sig in i ett försök att vinna för en tredje raka gång. De inleder med en match som förmodligen är avgjord redan på förhand. Sam Allardyce är legendariskt avog mot allt cupspel och har redan aviserat att han kommer ställa upp med ett svagt lag, vilket säger något när det handlar om Sunderland. Arsenal.

Newport v Blackburn. Tvärusel form för Blackburn just nu med tre raka förluster i The Championship. Newport har det inte precis särskilt lätt de heller i botten av League Two, dit de flyttades upp för två och ett halvt år sedan. Ingen helt lätt match för Blackburn men ändå en match de förmodligen klarar av till sist. Blackburn.

Ipswich v Portsmouth. Mycket har hänt i Portsmouth sedan de befann sig i Premier League. Ekonomisk härdsmälta, supporterövertagande, nu positivt topplag i League Two. Vann FA-cupen för åtta år sedan. Det gör man inte nu, men till fjärde omgången kan man ta sig. Portsmouth.

Birmingham v Bournemouth. Intressant möte mellan ett jagande lag i The Championship och en nykomling i Premier League. Birmingham har fördelen av hemmaplan och jag tror det blir svårt för Bournemouth att spela med pressen på sig som favoriter, ovant läge för dem. Birmingham.

Sheffield Wednesday v Fulham. Sheffield Wednesday går bra den här säsongen. Jagar playoff-plats i The Championship samtidigt som man slog ut Arsenal på ett imponerande sätt i Ligacupen. Fulham å andra sidan kämpar för att undvika nedflyttningsstrid i The Championship, och har det jobbigt med formen. Sheffield Wednesday.

Bury v Bradford. Ungefär så jämn matchning som går att få. Båda lagen ligger inom en poäng från varandra i mitten av League One. Bury dock med en miserabel ligaform som håller på att begrava alla chanser till playoff-spel. Bradfords form är marginellt bättre, båda lagen har emellertid förlorat båda sina två senaste matcher. Omspel.

Southampton v Crystal Palace. Ytterst oviss match mellan två på pappret likvärdiga lag. Southampton befinner sig i en sällsynt dålig period i vilken de bara verkar kapabla att mosa Arsenal. Crystal Palace å sin sida har svårt att avgöra matcher. Inget av lagen vill ha något omspel här, men båda två får det. Omspel.

Eastleigh v Bolton. Eastleigh är det lägst rankade kvarvarande laget i FA-cupen, för närvarande på fjärdeplats i The National League. På hemmaplan möter man krislaget Bolton, tvärsist i The Championship och med skenande ekonomiska problem. Det är inte ofta som nonleague-lag tar sig vidare från tredje omgången, men här finns goda chanser. Omspel.

Nottingham v QPR. Två klassiska engelska lag. Två lag som samtidigt verkar vara mer eller mindre oförmögna att vinna fotbollsmatcher för närvarande, men samtidigt också ganska duktiga på att undvika förlust. I cupsammanhang borde det bara kunna betyda en sak, men Nottinham borde kunna utnyttja QPR:s slappa försvar. Nottingham.

Doncaster v Stoke. Doncaster gör mål men släpper in desto fler och befinner sig i League Ones ingenmansland. Stoke ångar på i Premier League men har haft två tröttare matcher i rad på slutet. Mark Hughes kommer nog spara på krutet i den här matchen, men det kommer förmodligen räcka ändå. Kanske får Peter Crouch en start?! Stoke.

Leeds v Rotherham. Omständigheternas spel ville att Leeds skulle stöta på Rotherham igen. Säsongen har sett en kontroversiell managerrockad mellan de båda klubbarna där Steve Evans flyttade till Leeds samtidigt som Rotherham blev hemvist till den av Massimo Cellino utfryste Neil Redfearn. Evans har gjort Leeds svårslagna och på uppgång. Leeds.

Huddersfield v Reading. Möte mellan två lag i mitten av The Championship, Huddersfield sämre placerade men med bättre form. Det tillsammans med hemmaplan avgör till Huddersfields fördel. Huddersfield.

Middlesbrough v Burnley. Riktigt prestigemöte. Båda klubbarna slåss i toppen av The Championship och båda satsar på att återvända till Premier League. Den ene hoppas kunna skapa ett övertag på den andre. Middlesbrough vann motsvarande ligamöte för en knapp månad sedan med 1-0, är otroligt svåra att göra mål på. Omspel.

Norwich v Man City. Jobbigt spelschema för Man City just nu, dessutom med semifinaler i Ligacupen att tänka på. Ett bortamöte mot annat Premier League-motstånd i form av Norwich är kanske inte vad man allra helst önskar då. Man City har haft det svårt på bortaplan, hade det svårt mot Watford i ligan och förlorade cupmötet med Everton. Norwich taggade. Norwich.

Hull v Brighton. Ett andra möte mellan två topplag i The Championship där en seger riskerar bli något pyrrhusbetonad då man ger en ligakonkurrent ett mildare spelschema. Sådant kan man dock inte fästa för stor vikt vid. Hull har bra form samtidigt som Brighton är på rejäl nedåtsväng med tre förluster på sina fyra senaste. Hull.

Hartlepool v Derby. Hartlepool ägnade övertid i andra omgången åt att slå ut babyface-laget Salford City men ställs nu mot betydligt tuffare motstånd. Derby är topplag i The Championship med chans på uppflyttning samtidigt som Hartlepool harvar i botten av League Two. Derby.

Brentford v Walsall. Förra säsongens överraskning i The Championship, Brentford, håller formen. Sniffar i bakvattnet runt playoff-platserna hittills den här säsongen, men ställs nu inför toppmotstånd från League One som vunnit fem av sina sex senaste matcher, huvudsakligen med bra defensiv. Omspel.

Everton v Dag & Red. Från att härja i den absoluta botten av The Football League till cupmöte på Goodison Park. Lång resa för Dag & Red som dock vunnit sina två senaste möten. Everton kommer helt säkert spela ett roterat lag men ska ändå bekvämt gå vidare här. Everton.

Man Utd v Sheffield United (18:30). Det är något i stil med den femtielfte raka TV-sända matchen i FA-cupen för Man Utd. Sheffield United sniffar på playoff i League One. Middlesbrough slog tidigare ut Man Utd på Old Trafford den här säsongen, men har en oändligt bättre defensiv. Bör bara kunna sluta med favoritseger. Man Utd.

26 rätt är respekt!

Olycksbådande för Liverpool kan tyckas. De beger sig ju ikväll till St James Park, vilket händelsevis råkar vara namnet också på Exeters arena, för lite fredagsmys i FA-cupen. Exeter som för närvarande ligger ganska mitt i tabellen i League Two, 76 ligaplaceringar under Liverpool. Det är den engelska cupromantiken i ett nötskal.

Den lilla kvartersklubbens triumf över den stora proffsklubben. Det är den drömmen som närt FA-cupen, världens äldsta cupturnering, genom samtliga dess 144 år. Det är också den drömmen som gjort cupspel så framträdande inom just engelsk fotboll. Helt säkert en metafor för den lilla människans kamp och triumf mot överheten. Fotbollen i England har redan från början varit arbetarklassens sport, och det har gett FA-cupen dess profil.

Tiderna har förändrats sedan dess så klart. Likt de flesta gamla industriländer har England alltmer blivit ett tjänstesamhälle och det har självklart påverkat också inställningen till fotbollen. Supportrar har blivit mer av konsumenter, och det är inte enbart en påtvingad företeelse utan är till viss del också efterfrågestyrt. Men just i ett sådant större sammanhang äger FA-cupen alltjämt viktig relevans, som en påminnelse om tradition och gamla värderingar.

De stora skrällarna hör inte längre till vanligheterna. Det har de förvisso aldrig gjort, i så fall vore de inte längre skrällar. Men allt större resursklyftor, och en allmän professionalisering av fotbollen som idrott, har gjort det allt svårare för de mindre klubbarna att hävda sig. Å andra sidan ökar chanserna i och med att de riktigt stora klubbarna har andra prioriteringar, något som inte var aktuellt förr då FA-cupen var näst intill större att vinna än ligan.

Andra prioriteringar har blivit det återkommande temat vad avser cupspelet i såväl Ligacupen som FA-cupen. Frustrerande så kryper resonemanget allt längre ned i seriesystemet. Titelstriden, kampen om Champions League-platser, hålla sig kvar i Premier League, flyttas upp i Premier League, och så vidare nedåt i divisionerna, allt har i fallande ordning blivit en ursäkt eller ett svepskäl att nedprioritera cupspelet.

Delvis är det medias fel. Det produceras i debatten kontinuerligt vad man kan kalla för falska dikotomier, där alternativen framställs som att man måste satsa på antingen till exempel ligaspelet eller cupen. Så sent som igår diskuterades Man Utds säsong och hur en plats bland de fyra bästa är mycket viktigare än en cuptitel, som om det faktiskt var så att man bara kunde få det ena genom att säga nej till det andra! Idioti.

Andra prioriteringar måste det inte nödvändigtvis vara frågan om ikväll för Liverpool och Jürgen Klopp. Liverpools skadekris, om vilken det har brutit ut ett helt bisarrt ordkrig mellan Klopp och Sam Allardyce av alla människor, innebär att Liverpool måste ställa upp ett mycket ungt lag mot Exeter ikväll. Kanske för det ändamålet har Liverpool också återkallat från lån tre spelare i form av Sheyi Ojo, Ryan Kent och Tiago Ilori.

Men andra åtaganden väger så klart tungt även de. Jürgen Klopp säger det mer eller mindre i klartext när han uttrycker sig som att naturligtvis vill Liverpool gå vidare och förtjänar kritik ifall de inte gör det, men att han måste ta hänsyn till fler matcher än bara denna. I slutänden kan man bara kritiseras om man inte ställer ut ett lag som är kapabelt att klara av uppgiften, och Liverpool ska oavsett prioriteringar eller skadekris inte behöva befinna sig i den situationen.

Paul Tisdale, Exeters minst sagt stilfulle manager, ger dock intrycket av att vara rejält laddad för kvällens fredagsmys: ”The whole thing has been really exciting for me, the players and the club in general. We’ve done our preparation as we always do, and we have to make sure we bring our best game into Friday night. This will be a League Two, mid-winter pitch, and the weather has been poor. If we can get three goals in the first half against Liverpool, I’ll be more than happy.”

Ett rejält förändrat lag med en hel del unga spelare och debutanter. En halvkass fotbollsplan mot brunkigt och topptaggat League Two-motstånd. Jodå, nog är det lite olycksbådande för Liverpool allt. Det här är en typ av match som storlag i andra ligor bara kan förlora om de råkar spela avstängda spelare, men i England är det tillräckligt hög risk för att hela tiden ställa krav på en bra insats från storlagen.

Cupspelet är stort i England, det går inte att komma ifrån. FA-cupfinalen är det närmaste England har en motsvarighet till NFL:s Superbowl. Cupfinalerna kan självklart vara uppmärksammade också i andra länder, men något av storleken med FA-cupen märks i hur även tidigare omgångar, inte minst då den här tredje omgången, omvälvs med tradition och ceremoni, mystik och ritual. Det är ju i tredje omgången som storklubbarna går in i turneringen, och det är i den tredje omgången som skrällchanserna är som allra störst.

Kan Exeter starta och sätta ribban för den tredje FA-cupomgången med en rejäl skräll på St James Park?!

Vad händer nu med Rafa Benitez kan man fråga sig. Beger han sig till Tyskland eller Frankrike så har han så klart möjligheten att bli rätt unik med att ha misslyckats i fyra länder i rad. Redan tre länder är så klart en bedrift. Real Madrid var ett jobb lite ovanför hans kompetensskala. Lite manifesteras kanske detta påstående i avslöjandet att Benitez precis innan Real Madrid hörde av sig var på väg att skriva på för West Ham.

Med all respekt för West Ham, det är en himmelsvid skillnad att träna dem jämfört med Real Madrid, inte minst politiskt. Man kan självklart inte klandra Benitez för att ta chansen när den erbjuds honom; vilken tränare, och vilken spansk tränare i synnerhet, skulle tacka nej till det? Men som någon erinrade mig på twitter så är Benitez nog främst lämpad för klubbar som Valencia, Aston Villa och Swansea.

Att Benitez ändå var så nära att ta över West Ham indikerar dock att en återkomst till Premier League definitivt står högt på hans agenda. Mycket talar för att så borde vara fallet även nu. Få klubbar i Italien lär nog vara intresserade av honom. Några mindre klubbar i Spanien lär inte intressera honom, och de större spanska klubbarna söker inte folk. I Valencia är han redan frälsaren så det vore kanske dumt att äventyra det med en andra rund dömd att aldrig kunna leva upp till den första.

Just nu är dock inte arbetsmarknaden jätterörlig i Premier League. West Ham-jobbet är upptaget och lär så fortsätta vara ett bra tag. Någon återkomst till Liverpool är knappast aktuell. Klubbar som Man Utd och Chelsea får strykas illa kvickt av olika men jämförbara skäl, samtidigt som även övriga storklubbar som Arsenal, Man City och Tottenham bara är till att glömma. Det behöver inte vara något problem, Benitez gör förmodligen allra bäst i en klubb strax under de riktigt stora.

Uppenbara krisklubbar som Sunderland och Aston Villa har däremot redan gjort sitt managerbyte den här säsongen och lär ju näppeligen göra ännu ett, och det står väl heller inte särskilt högt upp på Benitez önskelista att ta över några sjunkande skepp. Norwich och Bournemouth har unga och inte särskilt erfarna managers, men ingen av de klubbarna har gett några som helst signaler om att vilja ersätta dem.

Vad man än anser om Rafa Benitez, och jag anser en hel del, så går det så klart inte att bortse från att mannen besitter vissa kvaliteter som tränare. Hans lag är alltid defensivt väldigt väl organiserade, när han får forma det efter egna tankar, och svåra att besegra. Precis som José Mourinho driver han snarast antitesen till filosofin om bollinnehav och siktar mer på att pressa och stressa, utnyttja misstag och ställa om snabbt. Egenskaper som sitter som ett smäck i Premier League för tillfället.

Frågan är vilka engelska klubbar som just nu ligger närmast till hands att vilja dra nytta av dessa egenskaper. Det finns som sagt inte så många särskilt realistiska kandidater, men jag räknar åtminstone till tre engelska klubbar som skulle kunna vara på väg att bli Rafa-lizerade:

SWANSEA – 30 %

För: Swansea har redan sparkat sin tidigare head coach och säger sig leta efter en ersättare, något som rimligtvis i sig borde göra dem till en het kandidat för Benitez, liksom han för dem. För allt prat om Swanseas snygga fotboll så är det också värt att hålla i minnet att deras spel, inte minst under Garry Monk, faktiskt var mycket defensivt balanserat, på ett sätt som inte alls är väsensskilt från Benitez normala upplägg.

Mot: Swansea är en lite speciell klubb som verkar gilla att köra hemvävt, och anser sig kanske ha dåliga erfarenheter av att ha anställt en europeisk prestigetränare i Michael Laudrup. Att Swansea ännu inte verkar ha hittat någon ersättare till Monk, utan fortfarande kör på med Alan Curtis som tillförordnad, samtidigt som Swanseas spel i alla fall ser bättre ut, kan tyda på att de väljer att försöka upprepa tricket med Monks anställning.

NEWCASTLE – 20 %

För: Prestigemässigt den klubb av de tre som borde ha lättast att locka Rafa Benitez. En storklubb uppe i nordöst, massor av supportrar, en stor arena, en klubb med potentialen att verkligen utmana de allra största. På ett märkligt inverterat sätt är det svårt att hitta en större kulturell motsvarighet till Napoli i Premier League än just Newcastle. Newcastle är också ett lag som skulle behöva bättre organisation.

Mot: Det kommer med mycket i bagaget när man tar över som manager i Newcastle, och den besvärliga ägarsituationen lär inte bokföras på pluskontot för en tränare som Benitez. Newcastle å sin sida verkar allmänt sett inte vara så pigga på att byta ut sin manager, något de normalt sett faktiskt är ganska saktfärdiga med. Steve McClaren är också inne i en ganska bra period med Newcastle, så mycket talar för att man vilar med avtryckaren.

SOUTHAMPTON – 10 %

För: Mer eller mindre en perfekt fit mellan klubb och tränare. Southampton och Rafa Benitez passar varandra väldigt bra, både taktiskt och sett till spelartruppen. Det vattnas lite i munnen av att tänka på vad Benitez skulle kunna åstadkomma med ett försvar bestående av José Fonte och Virgil van Dijk, omfamnade av Ryan Bertrand och Cedric Soares. Och framför dem Jordy Clasie och Victor Wanyama. Snabba anfallsspelare som Sadio Mané, Shane Long, Graziano Pellè, och bra passningsspelare som Dusan Tadic, James Ward-Prowse med flera, passar också Benitez som handsken.

Mot: Southampton har förvisso stagnerat den här säsongen, och är inne i en direkt svag period för närvarande, och skulle förmodligen inte må dåligt av en ny energikick, men inte särskilt mycket talar för att de faktiskt överväger att göra sig av med Ronald Koeman, som själv verkar ha tappat sugen lite. Det han surar över är förvisso något som också skulle kunna besvära Rafa Benitez, nämligen Southamptons benägenhet att casha in på sina bättre spelare. Det verkar inte finnas samma handlingskraft i Southampton som när Nicola Cortese lite från ingenstans beslutade sig för att ersätta Nigel Adkins med en då ganska okänd Mauricio Pochettino.

Mycket kan i och för sig hända mellan nu och nästa säsong. Omöjligt är det självklart inte att PSG bestämmer sig för att göra ett försök med Guardiola som nästa steg i deras projektutveckling. De som jobbar med teorin att Guardiola föredrar lite lättare utmaningar skulle säkert betrakta detta alternativ som inte helt osannolikt.

Pep Guardiolas ledighet har självklart försatt alla större engelska klubbar i någon slags allmän beredskap. Man City har signalerat ett intresse för Guardiola under en längre tid. Likaså har Chelsea och Roman Abramovich som söker en permanent lösning till nästa säsong. Louis van Gaal har det besvärligt i Man Utd, och Arsene Wenger måste rimligtvis gå i pension någon gång.

Delvis är den här bloggen ett beställningsjobb. Det hade varit ganska enkelt att säga att Pep Guardiola i själva verket är klar för Man City, det väntas bara med att göras offentligt, och allt annat är rökridåer, en red herring ägnat att distrahera från onödiga spekulationer under kvarvarande säsong. Givet vad vi faktiskt vet emellertid, vilket naturligtvis även gäller de som hänvisar till olika insiders, så är frågan alltjämt öppen.

MAN CITY – 70%

För: Den stora huvudkandidaten. Man kan så klart fråga sig om Pep Guardiola verkligen skulle lämna Bayern München utan att ha nästa jobb påkritat och i praktiken färdigt, och då kan det bara handla om Man City. Guardiola har en etablerad och personlig relation till Man Citys klubbledning med Ferrian Soriano och Txiki Begiristain. Man City söker chefsideologen som kan etablera dem som en dominerande kraft både i England och i Europa. En modern akademi med många bra spelare och i teknisk framkant borde också kunna tilltala Guardiola.

Mot: Inte särskilt mycket. Supportrar till Arsenal och Man Utd kan hoppas att de har mer romantiska namn, men Man City har sin historia också de. Den mest konkreta invändningen är att Man City hittills visat upp en brist på tålamod med sina managers som eventuellt inte tilltalar Guardiola. Samtidigt är det något som kompenseras av just relationen mellan Guardiola och Man Citys klubbledning.

CHELSEA – 15%

För: Chelsea är arguably den enda klubben som för närvarande aktivt söker en ny manager till nästa säsong. Roman Abramovich har velat ha Pep Guardiola som manager i Chelsea en längre tid och finns chansen att knyta honom till klubben nu så lär han göra allt han kan och lite till för att det ska ske. Kan lova Guardiola stora pengar att förstärka laget med, och med Guardiola kanske Chelsea äntligen kan börja ett angeläget arbete med att integrera en stark akademi med a-laget.

Mot: Om Man Citys bristande tålamod talar till deras nackdel så brottas Chelsea med ännu större problem där. Spelmässigt finns också väsentliga skillnader mellan Chelseas traditionella taktik och Guardiolas spelidé. Att Guardiola även säger en sådan sak som att han skulle behöva byta ut tio spelare i Chelsea tyder inte på en manager som är helt intresserad av att ta över ett visst lag.

MAN UTD – 10%

För: Det är inte precis sketet ur näsan att bli erbjuden ett jobb med Man Utd, och har man tidigare tränat Barcelona och Bayern München så vore det kanske ett fascinerande uppdrag att ta på sig. Särskilt mycket större jobb finns inte i fotbollsvärlden. Man Utds traditionella upplägg, med fullständig autonomi åt managern, skulle också kunna tilltala Pep Guardiola som får köra sitt eget race, liksom klubbens traditioner av långsiktighet och att satsa medvetet på unga spelare.

Mot: Det är inget litet jobb att ta på sig, och med väldiga krav. Det saknas inte resurser i Man Utd, men mycket har blivit eftersatt på senare år, inte minst akademistrukturen. Hur mycket romantik och prestige som Man Utd än kan erbjuda så är det samtidigt ett väldigt riskfyllt projekt med stor potential för misslyckande.

ARSENAL – 5%

För: Förmodligen den klubb som ideologiskt och fotbollsmässigt ligger närmast Pep Guardiolas egna idéer. Arsenal befinner sig rimligtvis också i den tid då de håller ögonen öppna efter möjliga efterträdare till Arsene Wenger och då kan ett namn som Guardiola vara högaktuellt. Precis som Man Utd så lyckas Arsenal ranka högt i kategorier som romantik och långsiktighet, och med Arsenal hittar Guardiola garanterat en klubb som är införstådda på hans sätt att arbeta och vilja spela fotboll.

Mot: Det blir ingen liten uppgift att försöka ersätta Arsene Wenger i Arsenal och att som första jobb i Premier League dessutom ta på sig den ryggsäcken låter kanske inte helt attraktivt. Arsenal slåss även med andra klubbar som är beredda att erbjuda mycket mer både i termer av lön och i möjlig konkurrenskraft. En flytt i Arsenal skulle innebära att man köper möjligheten att Guardiola går från två helt dominerande klubbar i först La Liga och därefter Bundesliga till om inte outsider så i alla fall dark horse i Premier League, något som kanske inte ligger i hans natur. Mot talar även att enda chansen att Arsene Wenger avgår från Arsenal är att han vinner Premier League den här säsongen, vilket inte är någon säkerhet.

Cupfotbollen i England är speciell, så till den grad att till och med en andra cupturnering har betydligt större tyngd och tas på större allvar än vad kanske någon annat lands cup gör. Den fulla satsningen från de mindre klubbarna, tillsammans med fansens förväntningar, gör naturligtvis detta. Och när man väl kommer till semifinal så är det inte till att tänka på ens för de större klubbarna att gå för annat än full maskin.

Nu slumpar det sig på det viset att av de fyra semifinallagen så är det bara Man City som eventuellt skulle kunna känna att de har större projekt på gång den här säsongen, även om de självklart inte kommer lägga några fingrar mellan de heller. Men för Liverpool, och inte minst Jürgen Klopp, så vore vilken som helst titel en stor framgång. Och både för Everton och för Stoke så vore det självklart enormt.

Det är något speciellt med Ligacupens semifinaler. Det är långt fram i en cupturnering utan att man gjort som i FA-cupen där man förlagt semifinalen inte bara till en neutral arena utan därtill det ganska generiska Wembley. Det är ett dubbelmöte, i sig unikt inom engelsk cupfotboll. Det är kvällsmatcher mitt i veckan vilket brukar betyda en liten annan sammansättning på läktarna vilket skapar en nästan gammaldags febrig stämning under strålkastarna.

Kvartetten med semifinallag är den här gången också särskilt spännande då det som jag ser det är väldigt svårt att förutse hur det egentligen kommer att gå. Alla lag är utan tvivel kapabla att slå varandra, det finns egentligen inga riktigt klara favoriter. Det är också i grunden fyra bra lag som nu drabbar samman i dessa semifinaler. Men hur kommer det då att gå? Jag gör följande bedömning av vinstchanserna för de fyra lagen:

(4) Liverpool – 10 %

På pappret borde Liverpool vara andrahandsfavoriter till den här cuptiteln, men fotboll spelas som bekant på gräs. Det finns svagheter i Liverpool som gör att jag helt enkelt inte tror de kommer klara av att gå hela vägen i ett cupspel, vilket inte minst ska ses som ett styrkebevis hos motståndet. Men för att vinna Ligacupen måste Liverpool göra tre bra matcher, och det är en jämnhet de helt enkelt inte visat upp den här säsongen. Delvis frågar jag mig också hur Jürgen Klopp faktiskt ser på de här semifinalerna givet att han ojat sig ett par gånger över antalet matcher och turneringar i England.

(3) Everton – 25 %

Senaste gången Everton vann en titel var 1995, och då var jag på dåligt humör I minst en månad efteråt. Nu finns det förmodligen ingen klubb jag unnar en titel och önskar ska vinna en titel mer än just Everton. De har mycket goda chanser att gå hela vägen och framför allt ta sig vidare från semifinalen mot Man City, men farhågan är att lagets defensiva spöken ställer till det för dem mot Man City, som därtill har fördelen att få avsluta hemma. Men kan Everton få igång sitt intensiva anfallsspel och få ett skakigt Man City-försvar ur balans, och ta med sig ett bra resultat från Goodison Park, då ligger vägen till final öppen för dem.

(2) Man City – 30 %

Let’s face it, kan Man City träffa sina maxnivåer så kan inget annat lag som är kvar i den här cupen betraktas som favoriter mot dem. Men det är ett hektiskt schema som Man City har framför sig, och i synnerhet om de tar sig hela vägen till final så har de minst två andra fronter att koncentrera sig på samtidigt. De har haft märkligt svårt på bortaplan hittills den här säsongen och om det upprepar sig mot Everton så kan de finna sig själva i ett hål de inte förmår gräva sig ut ur redan i semifinalen. Jag vågar gissa att de lyckas ta sig till final, men väl där tror jag både Stoke och Liverpool skulle ha mycket goda möjligheter att få spela den matchen helt på sina egna villkor.

(1) Stoke – 35 %

Det pratas mycket om Stokealona och dylika lustigheter, men Stoke har utvecklats till något av den engelska fotbollens Frankensteinmonster. Visst, offensivt ser vi ett helt nytt och sprudlande spännande Stoke med riktigt skickliga spelare som Bojan Krkic, Marko Arnautovic och Xherdan Shaqiri, kompletterade av Jonathan Walters, Joselu, Ibrahim Afellay med flera. Men bakom dem har vi skuggor av det gamla Stoke, genuin brittisk betong i form av Ryan Shawcross, Geoff Cameron, Glenn Whelan och Glenn Johnson, bredvid Philipp Wollscheid och Erik Pieters, och med Jack Butland i målet, en sensation hittills den här säsongen. Mark Hughes har skapat ett välspelande och inte minst vinnande lag av Stoke, som spelar med stor entusiasm, och vars chanser på klubbens första titel på 44 år måste betraktas som mycket goda. Året var då 1972, och det var Ligacupen man vann.

:::

Och alla som har koll på hur mina förutsägelser brukar slå in fattar ju att jag därmed har jinxat bort Stoke från Ligacupsegern. Samtidigt som eventuella Liverpoolfans som vredgas över min enastående fräckhet att baissa deras chanser istället borde vara tacksamma att jag har åtminstone dubblerat deras vinstchanser.

David De Gea vaktar målet, vilket han förmodligen gjort oavsett vem mer som varit född detta år. Han är helt enkelt Premier Leagues bästa målvakt. Det återstår att se hur länge han blir kvar, jag misstänker att hans nya kontrakt innehåller en mycket tydlig utköpsklausul som Real Madrid avser aktivera till sommaren. Men trots de Geas självklara plats är det ändå intressant att se vilka målvakter som hamnar bland bubblarna. Eller snarare, vilken målvakt som hamnar där. I mitt sökande efter målvakter i Premier League födda år 1990 hittar jag nämligen, förutom De Gea, endast reservmålvakten i Everton Joel Robles. Inget ont om honom, men borde inte målvaktsuppsättningen i denna årskull ha varit större och starkare?

Backlinjen har jag varit inne på, ytterbackarna kommer båda från Tottenham och mittbacksparet från Liverpool respektive Arsenal. Överlag en stabil och bra backlinje. Dock så känns bubblarbänken aningen svag defensivt. Bortsett från tidigare nämnda Trippier tycker jag mig sakna riktigt bra backar. På mittfältet hittar vi tre spelare av olika karaktär, men som alla besitter stora kvaliteter. Georginio Wijnaldum står för lyxliret medan Aaron Ramsey och Jordan Henderson mer får agera slitvargar och bollvinnare. Samtliga, ska dock sägas, har ändå en enastående förmåga att leverera både assist och mål. Mittfältet är också den position i detta årgångslag där det finns flest alternativ. Spelare som Daley Blind, Joe Allen, Victor Moses och Yann M’Vila hamnar alla utanför min startelva.

Anfallet är högintressant, inte minst för att det är som gjutet för en 4-3-3-uppställning. En stor stark nummer nio i Christian Benteke som flankeras av snabba tekniska ytterforwards i Bojan Krkic och Danny Welbeck. Stjärnglansen lyser som sagt med sin frånvaro, men jag är övertygad om att dessa tre skulle kunna störa de flesta försvarslinjer. Alternativen till det valda tremannaanfallet är dock lätträknade. En avbytarbänk med Dwight Gayle och Joselu ger inte skrämselhicka till speciellt många försvarare.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att laget med spelare födda 1990 överraskar på flera sätt. Avsaknaden av flera storstjärnor är tydlig, samtidigt som laget är otroligt jämt över alla lagdelar. Bristen på alternativ är dock påtaglig, vilket resulterar i att år 1990 i mina ögon bjuder på en stark startelva men en överraskande svag bubblarbänk.

Hur ser din 1990-elva ut?

Bubblare:

Målvakter: Joel Robles, Everton.

Backar: Sebastian Coates, Sunderland; Kieran Trippier, Tottenham; Martin Kelly, Crystal Palace; Craig Dawson, WBA

Mittfältare: Bryan Oviedo, Everton; Victor Moses, West Ham; Ashley Westwood, Aston Villa; Yann M’Vila, Sunderland; Joe Allen, Liverpool; Daley Blind, Man United.

Anfallare: Dwight Gayle, Crystal Palace; Joselu, Stoke.

Av: Fredrik Norrström

Bubblare:
Artur Boruc, Bournemouth
Toby Alderweireld, Tottenham
Charlie Daniels, Bournemouth
Gareth Barry, Everton
Oscar, Chelsea
Michail Antonio, West Ham
Diego Costa, Chelsea

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Man City. Det såg ut att bli ännu en deprimerande bortaförlust för Man City, under svåra förhållanden på Vicarage Road. Fram kliver först Yaya Touré och sedan Sergio Agüero och hastigt och lustigt har förlusten vänts till vinst, inte första gången den här säsongen och förmodligen inte sista. Självklart en rejäl bonus för Man City som därmed inte tappade mark på Arsenal i tätstriden, men som nog behöver börja vifta fram ”lilla draken” tidigare i sina matcher, för det håller inte i längden att hela tiden försätta sig i sådana här lägen.

Sunderland. Ruggigt viktig match för Sunderland som man var tvungen att vinna och som man till sist också vann. Jermain Defoe gjorde vad han gör bäst, nämligen mål. Det vore väl fel att påstå att det här placerar Sunderland på säker mark i nedflyttningsstriden, långt därifrån, men det är betydligt bättre att ligga fyra poäng från strecket än sju. Men nu måste Sunderland börja plocka poäng mot lagen ovanför dem i tabellen också.

Chelsea. Chelsea verkar ha återfunnit sin mojo igen, med en imponerande seger på bortaplan mot Crystal Palace. Inte minst offensiven ser bättre ut nu för Chelsea, där Diego Costa verkar ha hittat tillbaka till något liknande form och kvalitet. Därmed börjar också Cesc Fabregas hitta fler alternativ på planen och ser även han ut som en bättre spelare helt plötsligt. Lång väg kvar att vandra för Chelsea, men jakten på fjärdeplatsen är i full fart.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Aston Villa. Det var en match som Aston Villa var absolut piskade att vinna men som man trots det förlorade. Efteråt väljer Remi Garde att surt påpeka att han inte skakade hand med Sam Allardyce eftersom denne inte hälsat honom välkommen till Sunderland innan matchen. Måhända tidigt att säga det, men det här var nästan säkert omgången då Aston Villa i praktiken åkte ur Premier League för första gången på 29 år.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Guus Hiddink. Det förekommer en ganska löjlig teori som går ut på att Chelseas spelare medvetet tankade under José Mourinho. De flesta som har varit i någon slags relation i sitt liv vet dock att relationer ständigt förändras, att vad som från början kan vara upplyftande och inspirerande med tiden kan bli irriterande och destruktivt. Med Guus Hiddink har relationerna i Chelsea ändrats och förnyats och klimatet därmed förbättrats. Mer machiavelliskt än så behöver det inte vara.

OMGÅNGENS MÅL

Wayne Rooney, Man Utd 2-1, Swansea (h). Om man nästan aldrig gör mål så får man passa på att göra riktigt snygga mål när man väl gör det. Med det bagaget Rooney bär på sina axlar den här säsongen, och det utsatta läge Man Utd återigen befann sig i mot Swansea, så är det ju både modigt och våghalsigt att pröva ett sådant avslut med klacken han lyckades med här. Snyggt var det också.

:::

TRE PUNKTER

Klopp. Nej, Jürgen Klopp är absolut ingen flopp, om inte annat för att det har gått för kort tid för att verkligen bedöma honom, och för att hans möjligheter att sätta sin prägel på spelartruppen hittills har varit begränsade. Samtidigt går det heller inte att bortse från att det definitivt förväntades att Klopp skulle lyfta Liverpool i tabellen mer än vad han faktiskt har lyckats göra. Han har betydligt större problem än förväntat, och det går inte att skylla på att Liverpool har en dålig spelartrupp. Någon New Wave of British Heavy Metal har det ännu inte blivit med Klopp.

Foxy. Leicester hade fram till julafton gjort flest eller näst flest mål av alla lag i Premier League. Offensiven med Jamie Vardy och Riyad Mahrez skördade stora framgångar. Nu lämnar Leicester julfotbollen med tre raka matcher utan att ha gjort ett enda mål. Motståndet har förvisso inte varit det enklaste i dessa tre matcher, men lite påvisas väl Leicesters svaghet som byggt så mycket av sin offensiva styrka på dessa båda spelares individuella insatser snarare än en systematiserad lagoffensiv. Om det då klickar för båda dessa spelare så uppstår naturligtvis problem.

What for? Uff, tunga dagar för Watford. I två raka matcher, först mot Tottenham och sedan mot Man City, har man spelat riktigt bra och haft greppen om poängen med mersmak bara för att drabbas av en rejäl boxning mitt i maggropen, inte bara en gång utan två gånger i rad. Först ett orättfärdigt förlustmål mot Tottenham och sedan en snabb vändning halvt från ingenstans av Man City. Watford är ett av höstens succélag men de såg riktigt demoraliserade ut efter gårdagens match.

:::

FÖR ÖVRIGT

Tottenham har gjort två riktigt bra bortamatcher den här säsongen, mot Arsenal och mot Everton, men ”bara” fått en poäng med sig från dessa matcher.

Management är inte mitt långsiktiga mål, menar Gary Neville. Inte säker på att Valenciafansen sörjer.

Tungtung vinst för Middlesbrough i seriefinalen mot Derby i The Championship igår. Åtta raka nollor i ligan, hittills nio nollar på hemmaplan, klubbrekord i båda fallen. Det ser bra ut inför nästa säsong i Premier League.

Chelsea vinner. Arsenal vinner, Man City vinner, Man Utd vinner, i samtliga fall utan att spela särskilt bra. Storklubbarnas hämnd och återkomst?

Mysteriets lösning finner vi framför allt i försvarsspelet. För samtidigt som Everton gör många mål så släpper de också in väldigt många, och även väldigt många per match. De släppte in fyra mot Stoke, tre mot Bournemouth och mot Leicester, två mot Sunderland och, för att verkligen visa hur illa det ligger till, så släppte de in tre mål mot Man Utd. Med 28 insläppta mål har inget lag på övre halvan släppt in fler än Everton. Att Tim Howard samtidigt är den målvakt i Premier League som gjort flest räddningar visar på problemets omfattning. Då spelar det liksom mindre roll att bara två klubbar har gjort fler mål än Everton den här säsongen.

Den typen av brister har man helt enkelt inte råd med i Premier League, de avslöjas blixtsnabbt och brutalt. Det är därför Everton ligger i mitten av tabellen, när de i själva verket hade kunnat vara i högstra grad med i striden om Champions League-platserna, där å andra sidan kvällens motståndare Tottenham deltar för fullt.

Everton och Tottenham möts alltså på Goodison Park; Premier Leagues kanske två främsta nästan-klubbar. Två klubbar som under ganska många år nu har försökt jaga och nafsa de största klubbarna i hälarna, utan att riktigt nå hela vägen fram, även om både Everton och Tottenham vid några tillfällen har tagit sig in bland de fyra bästa. Två klubbar som befinner sig i skuggan av större och mer framgångsrika klubbar i sina respektive städer.

Det går så klart att fokusera på bristerna i Everton och Tottenham om man vill, men det låter sig ändå inte riktigt göras. Det finns nämligen mycket som talar till deras fördel. Inte minst kanske de båda klubbarnas tydliga satsningar på unga spelare som verkligen har burit frukt. Everton och Tottenham är troligtvis de två engelska klubbar just nu med de mest talangfulla grupperna av inhemska och egenproducerade spelare.

John Stones och Ross Barkley är två självklara namn i Everton, två spelare som kommer vara bland de allra största namnen inom engelsk fotboll under de närmaste tio åren. Den här säsongen har också Brendan Galloway kommit fram som ett väldigt spännande alternativ på vänsterbacken, men också Tyias Browning har visat framfötterna, och dessa spelare kompletterar övrigt engelskt och brittiskt material som Seamus Coleman, Tom Cleverley och James McCarthy.

Tottenham å sin sida har haft något av en ungdomsrevolution det senaste året, vilket verkligen måste tillskrivas Mauricio Pochettino. Få managers har modet att satsa så uttalat på unga spelare. Men det börjar verkligen ge utdelning. Där finns självklart Harry Kane, one of our own som Tottenhamfansen sjunger. Han har kvickt fått sällskap av spelare som Dele Alli, Nabil Bentaleb, Ryan Mason och Tom Carroll. De kompletterar spelare som Eric Dier, Kyle Walker och Kieran Trippier på ett väldigt bra sätt.

Mycket märkligt vore det alltså om inte Roy Hodgson befann sig på Goodison Park ikväll. För på den gräsmattan borde han hitta en stor del av den stomme som bör vara bärande för England inför och förhoppningsvis under kommande världsmästerskap i Ryssland. Tidigare kom den stommen från klubbar som Man Utd och Liverpool, nu kommer den alltså istället från Everton och Tottenham. Ett tidens tecken kanske i sig.

Två väldigt framgångsrika klubbar i det avseendet således. Men i tabellen är det Tottenham som skördar de främsta framgångarna så här långt. Det var en säsong som inleddes trögt men som nu ändå ser Tottenham stabilt förankrade bland de fyra-fem främsta lagen, med hugg på titelstriden. Sakta har man växt sig in i säsongen. Så med Tottenham på fjärde plats, och med Everton på elfte plats, vad är det egentligen som förklarar skillnaden i framgång?

Enkla svar är oftast de bästa. Och kanske är det inte svårare än att det handlar om en ren managerfråga här. Mauricio Pochettino har tätat till defensiven betänkligt i Tottenham och skapat en stark defensiv organisation. Därmed har Tottenham fått vad Tottenham nästan aldrig tidigare har haft, jämnhet och pålitlighet. Kanske i någon mening på gränsen till förutsägbarhet. Det vill säga, raka motsatsen till vad Everton visar upp med Roberto Martinez, vars defensiv aldrig har varit särskilt betryggande.

BBC eller The Guardian, någon av de större brittiska medierna, gjorde en twitter poll för några dagar sedan där supportrar fick svara om föredrog att deras lag vann eller att deras lag var underhållande. Svaren på den enkäten får så klart tas med en rejäl nypa salt, folk tenderar svara vad de borde tycka snarare än vad de faktiskt tycker. Everton har definitivt varit underhållande den här säsongen. Men jag vågar påstå att deras supportrar mer än gärna hade bytt i alla fall något av den underhållningen mot Tottenhams jämnhet.

Personligen hade jag gärna bytt med dem båda.

Amerikanska ägare av engelska fotbollsklubbar är ofta måltavlor för både besk och hätsk kritik. Stan Kroenke i Arsenal, Fenway Sports Group i Liverpool och Glazers i Man Utd får alla kläda skott för hur engelska klubbar har tagits över av kapitalister och bort från folket. Bloody Yanks. Men där talar vi ändå ägare som i någon mening faktiskt utvecklar sina respektive klubbar.

Andra amerikanska ägare behöver inte utstå riktigt lika frän kritik. Delvis för att klubbarna i sig kanske inte är riktigt lika högprofilerade. Delvis för att de kanske kom in ganska tidigt och heller inte har gjort något större väsen av sig. Ändå är det kanske just dessa ägare, såsom Ellis Short i Sunderland och Randy Lerner i Aston Villa, som framför allt förtjänar kritik.

Ellis Short köpte Sunderland 2009. Randy Lerner köpte i sin tur Aston Villa för snart tio år sedan, 2006. Det började bra för Aston Villa, men båda klubbarna har i själva verket under tiden som förflutit stått mer eller mindre stilla i sin utveckling; två stora klubbar som mest på grund av egen passivitet nu löper en allvarlig risk att åka ur Premier League.

Det borde egentligen inte behöva hända. Båda klubbarna har egentligen alla nödvändiga yttre förutsättningar inte bara att hålla sig kvar i Premier League utan också hävda sig väl där; goda resurser, många supportrar, globalt kända varumärken, mångårig tradition och så vidare. Vad som däremot helt verkar saknas i båda klubbarna är en funktionell organisation, en genomtänkt strategi och en långsiktig plan.

Bristerna i dessa avseenden märks inte minst på managerposten. Mellan 2010 och 2015 har både Sunderland och Aston Villa haft sex olika managers vardera, ställföreträdare ej inräknade. Det har även satt sina spår i rekryteringen av nya spelare, där det har värvats mycket men sällan särskilt klokt. Det är två splittrade klubbar och två splittrade spelartrupper.

Föga förvånande befinner sig nu både Sunderland och Aston Villa i ett mycket utsatt tabelläge. Sist och näst sist. Aston Villa med åtta poäng efter halva serien spelad, elva poäng upp till nedflyttningsstrecket. Sunderland på tolv poäng, sju poäng till strecket. Båda lagen om inte redan avhängda så i alla fall på god väg att bli det.

Och idag möter de alltså varandra. Sunderland mot Aston Villa på Stadium of Light.

FourFourTwo skämtade lite om matchen som en niopoängare. Matcher brukar ju kunna beskrivas som sexpoängare, men den här fick alltså en uppgradering, skämtsamt placerad i Sam Allardyces mun. Och visst är matchen viktig. Aldrig förr har det varit så dyrbart att åka ur Premier League som den här säsongen, med det lukrativa TV-avtal som drar gång nästa säsong. Sällan har det nog heller varit riktigt så svårt att ta sig tillbaka.

Visst, vi befinner oss ännu bara i januari, även om det inte är så bara. Mycket hinner så klart hända under säsongens andra halva, men det är betydligt mer sällan mirakel och great escapes faktiskt sker än de aldrig blir av. Det är så klart därför det är så oväntat när det sker. Den bestämda känslan är hur som helst att oavsett om Aston Villa eller Sunderland förlorar matchen, så är det lag som förlorar i praktiken avhängda i och utslagna ur Premier League.

Man kan fråga sig hur det har blivit på det här viset både för Sunderland och för Aston Villa. Som sagt, det borde inte ha behövt hända. Kanske är det den klassiska fällan med två klubbar som tror sig vara för stora för att åka ur. Det borde inte vara så för Sunderland som ju åkt ur ett par gånger i modern tid. För Aston Villa kan det dock ligga i farans riktning, det är snart 30 år sedan de senast behövde förlika sig med att flyttas ned.

I själva verket finns en hel del likheter med Aston Villa den här säsongen och Aston Villa för 30 år sedan när de åkte ur gamla Division One säsongen 1986-87, som berättat i The Guardian av Steven Pye. Ekonomiska neddragningar, en ung och oerfaren spelartrupp, hög manageromsättning och en chansartad och inte helt sammanhängande transferpolitik; samtliga faktorer som konspirerade för att få Aston Villa nedflyttade, då som nu.

Utrymmet finns inte längre i Premier League för den typ av stillastående utveckling och planlöshet som både Sunderland och Aston Villa under ett flertal år har visat upp. Rör man sig inte framåt så kommer man ofrånkomligen att ramla bakåt. I det avseendet kan man välja att se en möjlig ljuspunkt med en nedflyttning, för båda klubbarna, att man väcks ur sin gemensamma dvala och faktiskt tar ett större och längre grepp om ledningen av klubben.

Bäst av allt vore så klart att ta det greppet med bibehållen Premier League-status. Men ska det vara möjligt för Sunderland och för Sam Allardyce så måste de vinna dagens match. Och ska det vara en möjlighet för Aston Villa och för Remi Garde, som inte alls fått den effekt man kanske hoppades på, så måste också de vinna den här matchen.

Eller åka ur tillsammans och träffas igen nästa säsong i The Championship.