Swansea har egentligen ända sedan de i maj 2011 vann playoff-finalen i The Championship och flyttades upp till Premier League betraktats med väldigt blida ögon, en förhoppning om att något annat är möjligt i Premier League än klubbar som är ägda av riskkapitalister, oljerövare, eller affärsmän med mer eller mindre, oftast mindre, genuina relationer till klubben.
Swansea styrdes däremot på ett annat sätt, med en femtedel av klubben i supportrarnas händer, och med supporterrepresentanter i styrelsen. Ledningen fattade beslut med ett långsiktigt fokus, och det var det som föranlett Swanseas vandring uppåt i det engelska seriesystemet. Swansea var beviset att en alternativ och mer delaktig ägarmodell var möjlig i Premier League.
Alla beslut blev kanske inte till det bästa. Michael Laudrup var en chansning som kanske var värd att ta, men visade sig ganska snabbt leda fel. Swansea såg däremot ut att ha dragit lärdom därav och visade både stort lugn och ett beundransvärt mod när man gav klubbikonen Garry Monk förtroendet att ta laget vidare.
Resultaten rättfärdigade förtroendet. Under Monks ledarskap lyfte Swansea första säsongen från nedflyttningsstriden till en säker mittenplacering. Den därpå följande säsongen skulle bli förmodligen Swanseas bästa säsong någonsin med en åttondeplats i ligan, strax under Europaplatserna. Framtiden såg ljus ut.
Inte minst såg den ljus ut eftersom Garry Monk under tiden hade byggt ett väldigt spännande lag. Ashley Williams och Lukasz Fabianski utgjorde ryggraden i försvarsspelet, på mittfältet växte Jonjo Shelvey ut till en viktig spelare, och offensivt kunde Swansea mönstra skickliga spelare som Gylfi Sigurdsson, Andre Ayew och Bafetimbi Gomis.
Även den här säsongen började bra för Swansea som tog poäng av både Chelsea och Man Utd i augusti. Men där någonstans spårade tåget av rälsen för Swansea. Det tog från den tidpunkten endast tre månader för Swansea att komma fram till att Garry Monk inte längre räckte till. Men vad hände då egentligen under dessa tre månader, eller elva matcher?
Vad som naturligtvis framför allt hände var att Swansea inte längre lyckades vinna fotbollsmatcher. På dessa elva matcher vann Swansea en enda, mot mer eller mindre hopplösa Aston Villa, en match som skulle visa sig bli Tim Sherwoods svansång. Ändå befann sig Swansea alltjämt hyfsat tryggt ovanför nedflyttningsstrecket, och det var fortfarande bara början på december.
Men det räckte för att Swansea skulle tappa nerverna. Det har rapporterats att Huw Jenkins, Swanseas ordförande, ville anställa en erfaren hjälpreda till Monk, något som dock Monk tackade nej till. Farhågan verkade vara att Monk saknade erfarenhet, vilket å andra sidan inte var någon nyhet när man anställde honom, men Monk var samtidigt ovillig att knyta sin egen snara genom att ta in en hjälpreda.
I början av december dinglade han ändå i snaran. Huw Jenkins lyfte just fram erfarenheten som det tunga argumentet bakom beslutet, och att man nu sökte just en ersättare med nödvändig erfarenhet. Efter att ha velat i ganska precis en månad landar Swansea alltså i att hålla fast vid Alan Curtis säsongen ut, en 61-åring utan någon som helst tidigare erfarenhet som manager.
Beslutet att byta ut Garry Monk gick att förstå om Swansea faktiskt hade haft en tydlig ersättare i åtanke och i praktiken klar. Nu verkar där inte ha funnits någon särskild tanke alls. Om idén var att Curtis skulle ta över, varför i så fall vela en månad först? Alternativet är att Swansea hoppades kunna hitta en ersättare utan att lyckas.
Resultaten under Alan Curtis har blivit något bättre. På hans första fem matcher har tagit fem poäng, vunnit en match och spelat två oavgjorda, samt pressat både Man City och Man Utd på bortaplan. Men kontentan är ändå att Swansea befinner sig blott två poäng ovanför nedflyttningsstrecket, men nu med en helt oprövad manager istället för en ung, lovande manager med ett par riktigt bra säsonger i bagaget.
Var det verkligen tanken? Eller ligger det kanske närmare till hands att Swansea föll i samma fälla som så många andra klubbar, såg nedflyttningsstrecket börja närma sig i tabellen, började tänka på det astronomiska TV-avtalet och dess intäkter som rullar igång nästa säsong, och vådan av att missa det, och drabbades av panik?!
Oavsett svaret på den halvt retoriska frågan så måste svaret ändå bli att Swansea i alla fall för den här säsongen har övergett det långsiktiga perspektiv som fått många att beundra dem. Långsiktig utveckling står inte längre på agendan den här säsongen, Alan Curtis enda mandat och uppdrag är att Swansea ska hålla sig kvar i Premier League. Inte förbättra, istället bevara.
Kanske hade Swansea till sist den här säsongen tvingats att fatta detta beslut ändå. Det får vi nu aldrig veta. Men det går inte att säga att de var tvingade därtill i början av december, lika lite som de vore tvingade till det nu. Istället har de gjort vad så många klubbar före dem har gjort, tagit en chansning och hoppas på det bästa.
Det kan gå vägen. Men det är inte längre beundransvärt.