Alex Fergusons sista lag med Man Utd gjorde 50 mål under sina första 20 ligamatcher säsongen 2012-13. På dessa 20 matcher höll Man Utd nollan endast vid fyra tillfällen. Med David Moyes som manager gjorde Man Utd 33 mål under lagets 20 första ligamatcher, höll nollan vid fem tillfällen, och skapade 175 skott på mål.
Louis van Gaals Man Utd lyckades under de första 20 ligamatcherna under 2014-15 göra 34 mål. Den målstatistiken har kraftigt försämrats till hans andra säsong med klubben, under 2015-16 har Man Utd hittills, efter 20 spelade ligamatcher, lyckats producera 24 mål. Man Utd har skapat 131 skott på mål under samma period, men å andra sidan hållit nollan vid tio tillfällen.
Fotboll brukar gå ut på att vinna matcher sägs det. Louis van Gaal hade efter 20 ligamatcher sin första säsong en vinstprocent om 50%, en siffra som sjunkit till 45% under hans andra säsong. Han är i princip likvärdig med David Moyes i det avseendet som även han hade en vinstprocent om 50% under sina första 20 ligamatcher med Man Utd.
Alex Fergusons vinstprocent under Man Utds första 20 ligamatcher säsongen 2012-13? 80%.
Hade Alex Ferguson under 2012-13 en bättre spelartrupp än vad David Moyes och Louis van Gaal har haft tillgång till? Nej, tvärtom skulle man utan problem kunna hävda att både Moyes och van Gaal i själva verket har haft tillgång till bättre spelare, allra minst likvärdiga spelare. Hade Ferguson bättre defensiva spelare? Om han hade det så resulterade det i alla fall inte i fler matcher i vilka man höll nollan.
Förklaringen står nog snarare att finna i managerns personlighet, som i sin tur formar lagets personlighet. Alex Ferguson beskriver sin inställning i sin senaste bok, Leading, som fokuserar just på hans ledarskap: ”I expected to win every time we went out there. I am a gambler, a risk taker, and you can see that in how we played in the late stages of matches. Being positive and adventurous and taking risks – that was our style. We were there to win the game. Our supporters understood that, and they got behind it. It was a wonderful feeling, you know, to see us go for it in those last 15 minutes. A bombardment in the box, bodies everywhere, players putting up a real fight. Of course, you can lose on the counterattack, but the joy of winning when you thought you were beaten is fantastic.”
Om man skulle klippa ut och anonymisera det där stycket så är chansen helt och hållet obefintlig att man skulle kunna tillskriva det Louis van Gaal. Där Ferguson var en risktagare så är van Gaal en riskminimerare, defensivt balanserad och med bollinnehavet som främsta ledstjärna. Där Ferguson såg en glädje i att bombardera motståndarmålet så stoltserar van Gaal efter en match mot Sheffield United istället med att motståndarna inte lyckades skapa några större chanser på dem.
En teori är att det här beror på en rädsla för att förlora och en rädsla för att förlora jobbet. Alex Ferguson kunde gå ut och ta risker eftersom han var säker på att han hade jobbet kvar, en uppfattning som kanske inte helt tar Fergusons tidiga år i klubben med i beräkningen. Louis van Gaal, och David Moyes före honom, har inte den tryggheten, varje förlust för honom närmare sparken. Så den teorin spekulerar i att med en annan styrelse så hade kanske Louis van Gaal vågat spela en mer underhållande fotboll.
Men inte heller det håller riktigt vatten. Om Man Utds styrelse hade varit så otåliga som den teorin vill göra gällande så hade Louis van Gaal redan fått sparken. För van Gaals huvudsakliga problem för närvarande är inte med styrelsen, som snarare håller honom om ryggen, utan med supportrarna, och det är inte resultaten i första hand utan snarare den långsamma, ineffektiva och tråkiga fotboll som presteras som orsakar problemen och missnöjet. Och om det är en produkt av rädsla för att få sparken så bevisar det i all tydlighet att det Louis van Gaal kanske borde vara rädd för mest av allt är rädslan i sig själv.
Mest sannolikt är ändå att Louis van Gaals taktik har mycket lite med rädsla i någon form att göra. Istället är det något som speglar hans taktiska filosofi och inställning, det är helt enkelt så han vill att hans lag ska spela fotboll, oavsett om det visar sig fungera eller ej. Det producerar svaga resultat, det alienerar spelarna och det skapar ett utbrett missnöje bland supportrarna som inte längre ser sitt lag spela enligt klubbens traditioner och värderingar. Ingen tittar på fotboll för att se sitt lag hålla nollan, allra helst inte ett lag med Man Utds resurser och förutsättningar.
Den värsta krisen för Louis van Gaal verkar dock ha ebbat ut, åtminstone för stunden. Han är fortfarande kvar på jobbet och pratet om hans omedelbara avgång har avtagit. Grundproblemet finns dock fortfarande kvar och var aldrig avhängiga av några kortsiktiga resultat. Men styrelsen verkar ha valt att skjuta problemet på framtiden, kanske för att de ännu inte är villiga att medge sitt eget misslyckande, och de enda som kan tänkas jubla över detta är Premier Leagues övriga klubbar och supportrar.
Ikväll Newcastle, som i en hemmamatch mot Man Utd borde se ett utmärkt tillfälle till tre poäng och att åtminstone tillfälligtvis skjuta sig själva upp ovanför nedflyttningsstrecket. Det hade de aldrig kunnat säga mot något av de lag som Alex Ferguson ställde på banan, men mot Louis van Gaals Man Utd vet de redan att de kan hålla nollan utan några större problem, till och med på Old Trafford. Deras första match den här säsongen slutade 0-0, men vad som blev en poäng för Newcastle i den matchen hade lika gärna kunnat vara tre poäng.
Newcastle har under stora stunder varit bedrövliga den här säsongen, ligger i en stor farozon att åka ur Premier League, och skulle knappast kunna beskriva sig själva som favoriter mot något motstånd i Premier League för närvarande. Det säger något om sakernas tillstånd i Man Utd under Louis van Gaal när de smarta pengarna inte är på att Man Utd vinner den här matchen.
Det krävs ett managergeni för att i rådande läge göra Newcastle till favoriter mot Man Utd. Och Steve McClaren är inte något managergeni.