I Sverige talas det ofta om den gyllene årgången från 1992. I Premier League tycker jag mig kunna se ett liknande mönster. Både på målvaktssidan och på mittfältet håller man hög klass, där framför allt tremannamittfältet backas upp av ett antal mycket dugliga alternativ. Möjligen är detta mittfält aningen obalanserat då både Philippe Coutinho och Christian Eriksen är renodlade offensiva spelare, men samtidigt så skulle i denna uppställning både Saido Mané och Danny Ings kunna ta ett större defensivt ansvar än vad ytteranfallare gör i normala fall.
Om vi ändå börjar bakifrån och tittar på målvaktsposten så ser vi snabbt att en av ligans, och världens, bästa målvakter är född just detta år. Thibaut Courtois kom tillbaka till Chelsea från Atlético Madrid och tog förstaplatsen ifrån Petr Cech. Han är dessutom given i det Belgiska landslaget som förutom att det förfogar över ett antal riktigt duktiga målvakter, i skrivande stund också ligger etta på FIFA:s världsranking. Bakom Courtois backar mindre kända namn upp, men här finns lovande framtidsnamn som Jakob Haugaard och Raphael Spiegel.
Backlinjen kändes given till tre fjärdedelar. Att Carl Jenkinson, Alberto Moreno och Phil Jones alla skulle ta varsin plats var det aldrig något snack om. Den sista platsen, mittbackspositionen bredvid Jones däremot. Där måste jag erkänna att det nog var en av de svåraste uttagningarna hittills i denna bloggserie. Anledningen är att det fanns flera alternativ och här kan jag tänka mig att en del tycker att jag är helt ute och cyklar. Inte minst Jores Okore och Marc Muniesa var heta alternativ att ta platsen. Den som valet dock föll på i mitt fall var Massadio Haidara. Fransmannen som haft en brokig Premier League-karriär känns ändå strået vassare än tidigare nämnda bubblare, men fråga mig imorgon och jag kanske resonerar annorlunda.
Mittfältet känns som tidigare nämnt väldigt starkt och här finns också en hel del begåvade spelare att återfinna bland bubblarna. Jonjo Shelvey, Erik Lamela och Wilfried Zaha är väl de som i första hand utmanar den utvalda trion om startplatserna i denna elva. Trion känns dock rätt så given, då deras kvaliteter står ut på ett positivt sätt. Det hade helt klart varit högintressant att se Christian Eriksen och Philippe Coutinho spela tillsammans.
Anfallet kan tyckas stjärnfattigt och vid en första anblick ganska osexigt sett med fotbollsögon. Här finns dock mer att hämta än vad som visas i vid första anblicken och det är väldigt tråkigt att både Ings och Wilson ådragit sig svåra knäskador som håller dem borta under en längre tid. Bland bubblarna noterar jag ytterligare två Bournemouth-anfallare utöver Callum Wilson. Andra bubblare som inte riktigt blommat ut än, men som har stor potential är Joel Campbell i Arsenal och Jesse Lingard i Man United.
Sammanfattningsvis vill jag återkoppla till inledningen om den gyllene årgången 1992. I dagsläget kanske inte detta lag (denna trupp) håller världsklass på alla positioner, men jag känner mig relativt övertygad om att saker och ting ser helt annorlunda ut om man gör denna typ av bloggserie om tre till fyra år. Vem vet, då kanske grabbarna födda 1992 är de som är bäst i ligan.
Hur ser din 1992-elva ut?
![IMG_0378]()
Bubblare:
Målvakter: Raphael Spiegel, West Ham; Ryan Allsop, Bournemouth; Jakob Haugaard, Stoke; Paulo Gazzaniga, Southampton.
Backar: Jordi Amat, Swansea; Marc Muniesa, Stoke; Jores Okore, Aston Villa; Adam Matthews, Sunderland; Kevin Wimmer, Tottenham; Zeki Fryers, Crystal Palace.
Mittfältare: Erik Lamela, Tottenham; Jonjo Shelvey, Newcastle; Muhamed Besic, Everton; Wilfried Zaha, Crystal Palace; Carles Gil, Aston Villa; Robbie Brady, Norwich; Jeff Schlupp, Leicester; Marco van Ginkel, Stoke; Tom Carroll, Swansea; Pedro Obiang, West Ham.
Anfallare: Joel Campbell, Arsenal; Jesse Lingard, Man United; Heung-Min Son, Tottenham; Joshua King, Bournemouth; Christian Atsu, Bournemouth; Leandro Rodriguez, Everton.
Av: Fredrik Norrström