Det är världens största, bästa och vackraste inhemska cup. En cup med anor långt tillbaka i en helt annan samhällsordning och med mängder av sagor genom åren ända fram till vår nutid. Andra cuper går i bästa fall att beskriva som bleka försök till kopior av FA-cupen.
Så engagerade i FA-cupen är Liverpool och Tottenham att de har sett till att få spela en extra match i den tredje omgången. Det vore kanske inte att göra de båda klubbarnas inställning rättvisa, där åtminstone Liverpool har meddelat att de kommer att spela många yngre spelare även i omspelet mot Exeter hemma på Anfield.
Man får kanske ha viss förståelse för Jürgen Klopp som den senaste månaden verkar ha fått en snabb och brutal crash course i engelska cupregler. Det kom som en obehaglig överraskning att Ligacupen spelade sina semifinaler i form av dubbelmöten. Klopp lär ha blivit förskräckt av insikten att FA-cupen tar till omspel likt ett medeltida tortyrredskap för att skilja fiender åt.
Det är den engelska fotbollens kanske största paradox. Å ena sidan så totalt driven av ekonomiska och affärsmässiga intressen. Å andra sidan djupt och fast rotad i gamla traditioner och sociala ritualer. Och mitt i den paradoxens skärningspunkt befinner sig FA-cupen.
Att Liverpool spelar yngre spelare mot Exeter är förvisso inte något särskilt anmärkningsvärt. Samma unga spelare klarade av oavgjort på bortaplan och bör naturligtvis kunna vinna på Anfield. Det är klok trupphantering men samtidigt också ett delvis högt spel av Jürgen Klopp. En förlust mot Man Utd är kanske olycklig. Att följa upp den i nästa match med en cupexit mot Exeter vore direkt deprimerande.
Två insikter bör ha drabbat Liverpool och klubbens supportrar under de tre månader som Jürgen Klopp nu varit manager. För det första att de problem som gick att se med laget under Brendan Rodgers inte försvann med honom. För det andra att Klopp inte är någon mirakelarbetare, är utan brister, eller utan behov av anpassning till den engelska fotbollens villkor.
Det har pratats spaltmil om problemen med Liverpools transferstruktur, både här på bloggen och på många andra håll. Ett mer jordnära och konkret problem i Liverpools lag är vad som bara kan beskrivas som en brist på ledargestalter, en fråga som blivit aktuell sedan Steven Gerrard lämnade klubben. Ledarskap mytologiseras lätt och gärna i engelsk fotboll, men det är trots allt en egenskap varje bra lag behöver.
Liverpool har inte saknat ledargestalter genom åren. Gerrard och Jamie Carragher är två självklara och mångåriga exempel. Men vem axlar ett sådant ledarskap i dagens Liverpool? Äldre spelare såsom Kolo Touré finns, men ålder innebär inte nödvändigtvis ledaregenskaper. Jordan Henderson är lagkapten men inte riktigt av samma material som Gerrard.
Liverpool lämnar sina två senaste matcher, hemmamatcher i ligan mot Arsenal och Man Utd, med blott en enda poäng som var fasligt nära noll poäng, trots att man förmodligen hade det bättre spelet i båda dessa matcher. Liverpools forcering och kvittering mot Arsenal visar att laget har potential, men hur många poäng hade Liverpool haft med sig från dessa matcher med fler ledare på planen, och hur hade deras tabelläge i så fall sett ut nu?
Ledarskapsfrågan är självklart inte obesläktad med transferfrågan. För en transferkommitté som fattar beslut baserat på i huvudsak statistisk analys kommer oundvikligen fokusera på egenskaper som går att kvantifiera, är mätbara och lätta att jämföra. Andra egenskaper, såsom inte minst ledarskap, hamnar lätt på sidan av bedömningen utan att för den sakens skull vara det minsta mindre betydelsefulla.
Ledarskap prövas inte minst i motgång. Och det är framför allt därför jag väljer att bli tjatig i frågan just den här dagen. Liverpool behöver studsa tillbaka efter förlusten mot Man Utd, laget skulle inte må bra av två tuffa motgångar i rad, särskilt inte den kritik som skulle följa på att åka ur FA-cupen mot League Two-motstånd.
Det stora ledarskapet kanske inte finns i laget den här säsongen, så ska Liverpool kunna förverkliga sina återstående förhoppningar i år så måste de undvika djupare svackor. Något utrymme att åka ur FA-cupen redan i tredje omgången mot Exeter finns helt enkelt inte.
Men det härliga med engelsk cupfotboll är att det mycket väl kan hända.
:::
Kvällens andra omspelsmatch är den på förhand betydligt mer öppna matchen mellan Leicester och Tottenham. Det blev 2-2 på White Hart Lane efter en sen kvittering för Tottenham.
Leicester har kanske tappat stinget något sedan sin fantastiska avslutning på höstsäsongen, men är alltjämt ett farligt lag offensivt och välorganiserade defensivt.
Tottenham har för övrigt mött Leicester tre gånger tidigare den här säsongen utan att lyckas vinna. Fjärde gången gillt?
:::
Gårdagens omspelsmatcher resulterade kanske framför allt i att Portsmouth vann hemma mot Ipswich med 2-1, vilket betyder att Portsmouth i fjärde omgången hemma på Fratton Park möter Bournemouth.
Sydkustderby med andra ord. Kanske lite extra häftigt i och med att Portsmouth ligger i League Two samtidigt som Bournemouth som bekant spelar i Premier League.
Historiskt sett är det ombytta roller för de båda klubbarna. Säsongen 2007-08 när Portsmouth vann FA-cupen och spelade i Premier League så var det Bournemouth som befann sig i League Two.
Det kan alltså svänga snabbt. Portsmouth föll ju genom serierna mycket tack vare katastrofalt ägarskap med följande finansiella bekymmer. Sedan dess har klubben tagits över av sina supportrar och krigar nu i toppen av League Two.
Stor bonus för Pompeyfansen naturligtvis att så här pass tidigt belönas med ett sydkustderby på hemmaplan.