Efter att ha pratat om det under en längre tid bestämde sig farsan & jag för att det minsann var dags att ta sig till Liverpool och se en match på Anfield. Tidigare har vi varit i London och då sett Arsenal-Liverpool i bortaklacken, en match som efter en rafflande avslutning med två straffar på stopptid, ett Kuyt-mål rakt framför oss och en förbannad Wenger gav ett riktigt bra minne och satte nivån för förväntningarna på denna resan.
Första gången på Anfield
Tanken med första dagen i Liverpool var att vi skulle ta oss mot Beatles-museet och kolla runt i staden, men vi bestämde oss istället för att chansa på en obokad Anfield tour då vi antog att det skulle vara väldigt svårt att få plats i en sådan tour på en lördag innan stormatch. Antagligen hade vi rätt, för vi kom med i sista gruppen utan några problem och de sa att det i stort sett varit omöjligt att kunna vara med dagen därpå. Den guidade turen var intressant och såklart med en lagom dos av brittisk humor, men man var tvungen att lyssna med 100 % fokus för att hänga med i allt som sades. Scousetjöt är inte direkt som vanlig engelska… En stor respekt för klubbens historia var en röd tråd, tillsammans med meningslös men för nörden intressant info såsom att Anfield var den första arenan i världen som använde sig av en viss slags betongkonstruktion som lade grunden till skyskrape-byggandet i New York, eller att Kop Stand är Europas näst största sektion efter Dortmunds gula vägg. Sedan fick man också se loungerna i arenan och man fick en stolthetskänsla över sin klubb när de berättade om “Kop for kids” som hyr en lounge helt gratis och dit spelarna kommer för att hälsa på och vara med barn som drabbats av svåra sjukdomar, något som givetvis också gör mycket för familjerna.
Museet var en del av guidning fast där fick man gå och se det själv, bilder på gamla legender, beskrivningar om vilka de var och givetvis också en egen Gerrard-utställning samt en egen del om Istanbul. Tyvärr hade de helt skippat Joe Allen, troligen för att han fortfarande är aktiv i klubben, men när jag frågade guiden om detta (Ja, jag gjorde det) så skrattade han bara. Som en bonus fick jag mig en titt på Alan Kennedy genom ett fönster, som höll någon form av föreläsning i rummet intill. Summa summarum var guidning ett lika trevligt som självklart inslag i hela resan.
Beatles och utelivet
Dag två bestämde vi att ett besök till Beatles-museet var vad vi skulle satsa på, för att sedan se Chelsea-Everton på någon pub. Första intrycket var dock väldigt negativt, allting kändes bara överexploaterat och souvenirshopen var större än museet. De sa iof att det var uppdelat i två delar, en där vi var och en tio minuter bort vid Albert Docks, så vi tog oss bort mot andra delen. Och om ni någonsin åker till Liverpool kan ni helt skippa stället vi var på, som ligger nära Liverpool Museum, och hoppa direkt till denna del som ligger vid Albert Docks under marken. För här var det faktiskt ett riktigt Beatles-museum, med mycket av deras musik i luften, mycket gamla bilder, sköna intervjuer från dem och en hel del historia på det. Man har ju flera gånger i sitt liv hört att Beatles rörde om det ordentligt i musikbranschen, att de var så oerhört stora och föregångare för mycket, men iaf jag har aldrig lyckats skapa mig en fullständig bild om hur och varför de är så välkända förräns efter detta.
Maten under hela resan var föga förvånande ingen höjdare, men om man likt mig tycker det kan vara gött med lite skräpmat från och till kommer man klara sig. Fish & chips kan de iaf göra på ett bra sätt. Men nog om det, om det var något som verkligen var över all förväntan så var det de engelska pubarna. Nog för att stället vi var på för att se första halvlek av Everton-matchen mer var en partypub än en matchpub, där en stackars själ var på lyset redan vid halv fyra-tiden firandes sin 40-årsdag, men det var ju en lika rolig upplevelse det. Lagom till andra drog vi oss istället till en ordentlig pub med riktiga fotbollsfans och inte personer som partar loss med hög musik, och det var precis som man trodde med personer som skriker ditten och datten, blir glada och arga och framförallt en man som fått i sig en hel del och hade mycket åsikter om domaren.
Pubarna/Uteställena på kvällarna var också oerhört bra. I Sverige, eller iaf i Göteborg, är det svårt att hitta ställen där det spelas mycket livemusik som är värd namnet och där stämningen fortfarande är på topp. I Liverpool på Cavern walks (Matthew Street) var detta regeln, där i stort sett alla ställena hade en toppenstämning och det var en rejäl åldersmix. Bäst var The Cavern, stället där Beatles slog igenom (inte samma ställe exakt då det revs, men det har byggts upp så likt det kan bli). Mycket folk, pratglada personer som man kunde tjöta Liverpool med, personer som ville köra någon låt med livebandet eller bara stå där bredvid och dansa, återigen en fin åldersmix och som grädde på moset en stackars tjej som inte kunde sjunga för fem öre men ändå körde hela “Imagine” på ett så uselt sätt att man måste varit döv eller hennes mamma för att tycka det var vackert. Mer öppet, tjötigt och igång än något uteställe jag varit på tidigare, och när bandet drog igång en Beatles-låt blev det alltid ökat tryck nere i källarpuben. Även den äldre i resesällskapet som varit med om mer än en nyfylld 20-åring tyckte det var bland de bästa, mest stämningsfyllda områdena han varit på där de helt klart lyckats behålla känslan från förr.
Liverpool-Manchester United
På söndagen vaknade man fylld av förväntningar och med en matchstart 14:05 valde vi att åka in till Anfield två timmar tidigare för att supa in stämningen runtom. Tyvärr var det faktiskt inte alls som jag hade tänkt mig, där pubarna utanför arenan inte alls var fyllda med matchstämning, högljutt tjöt på scouse-mål och en och annan ramsa utan av småprat och, i brist på andra uttryck, en “högljudd tystnad”. Någon pint blev det iaf innan det var dags att gå in på arenan, där vi stod långt ner på the Kop ute mot vänstra hörnet. Ca 5-10 min innan matchstart började stämningen på arenan dra igång ordentligt, och när det äntligen var dags för “YNWA” var det mäktigt att stå där vi stod. Framförallt, som man också hör hemma i teverutan, så är det på slutet av sången som trycket är som störst och det gav minsann lite gåshud att vara en del av detta.
Under resten av matchen var det däremot halvdant. När det väl drog igång, antingen för att United-klacken tog över för mycket eller för att Liverpool hade gott momentum, så var det riktigt bra men det ebbade ut på tok för fort och man såg att det var många runtomkring en som ofta stod helt tysta alt bara klappade i händerna. När United gjorde sitt förbannade skitmål som jag visste att de skulle få gjort på en fast situation dog publiken helt och hållet istället för att lägga in en extra växel och den största chocken kom för mig när folk började gå i ganska stora antal redan i den 85:e minuten. När domaren blåste av var det bara att lämna och traska mot bussarna som tar en in mot centrala delarna av Liverpool och på bara en timme var man hemma på hotellet. På vägen pratade vi en hel del om vad som egentligen var frågan med den halvdana stämningen, som inte alls var lika igång som bortaklacken hade varit på Emirates och hur detta också kom lite som en chock då en bekant till pappa varit på Anfield 2013 och sett segern med 1-0 pratar om en helt magisk stämning. Att det kan vara så enkelt som att det rör sig om medgångssupportrar har jag svårt att tro, och när man frågade local lads om vad det handlade om var svaret ganska enkelt; för mycket folk utifrån som bara går för att uppleva någonting, men inte bidra till det. Och givet pengarna det finns att tjäna för säsongskortsinnehavare att hyra ut kortet i en match så är detta ett alltmer vanligt förekommande problem.
Summa summarum var resan väldigt bra och det var allt en upplevelse, men dessvärre fick man verkligen uppleva det man tidigare hört mycket om angående läktarkulturens “förfall” då ens lag inte fick mycket till support när motgången kickade in. Däremot var det helt klart värt att ta en dag extra i staden och inte åka över enbart för matchens skull, för både utelivet, Anfield-touren och Beatles-museét var väldigt kul att uppleva. Saker som jag gärna hade gjort men som inte gjordes ändå var att besöka Liverpool-museét, Titanic och en tur genom Stanley Park till Goodison Park (Var äkta Göteborgs-väder under hela vistelsen), nog har vi väl någon rutinerad Liverpoolare som har koll på lite av detta? Dela gärna med er av egna minnen och erfarenheter i bloggen, kan ju vara en trevlig omväxling från allt vardagstjat om Giroud, Chelseas ungdomar, Van Gaal etc.
Cheers // Julius Ramberg