Det var några veckor sedan det blåste som allra värst runt Louis van Gaal, men sedan dess verkar vinden ha mojnat en smula. I och med kvällens patetiska och pinsamma hemmaförlust mot Southampton så lär vindbyarna börja blåsa i orkanstyrka igen.
Det kan vara värt att reflektera över vad det var som egentligen fick stormen att bedarra första gången. Ett drägligt 0-0 hemma mot Chelsea, en skakig 2-1-vinst hemma mot Swansea, ett straffmål i slutminuten mot Sheffield United, en darrig 3-3-poäng mot Newcastle, och en turlig 1-0-vinst mot Liverpool.
Följt av en bedrövlig 0-1-förlust hemma mot Southampton i en match där inte en enda bra chans skapas. Kort sagt, om det där var att betrakta som förbättring så säger det förmodligen mest om hur förbannat illa det såg ut innan dess.
Buropen har ekat runt Old Trafford under stora delar av säsongen, så även den här dagen. Detta på en arena där toleransen och tålamodet med det egna laget och dess managers är traditionellt sett mycket hög. Men gränsen är helt enkelt passerad.
Pontus Kåmark i Viasatstudion är helt rätt på frågan när han konstaterar att det inte är resultaten i sig som väcker buropen, utan den pinsamhet fansen upplever av att se ett Man Utd-lag spela så fegt, så försiktigt, och så totalt utan någon som helst egentlig offensiv ambition.
Det händer både titt som tätt att stora klubbar förlorar mot mindre klubbar, även på hemmaplan. Men det måste vara ganska unikt att större klubbar förlorar på hemmaplan och det är den mindre klubben som också i ledning visar upp den mesta anfallsviljan och offensiva kvaliteten.
Det var ingen tillfällighet när Southampton väl gjorde sitt mål, det hade tvärtom legat i luften under hela andra halvlek. Varenda moment för Man Utd tar för lång tid, varje sekvens innehåller för många passningar och för lite rörelse – effekten blir total impotens.
I stort sett alla matcher, med några få undantag, den här säsongen har följt samma mönster. Man Utd har börjat med bollinnehavet, motståndarna har varit lite avvaktande till en början men efter cirka en knapp halvtimme inser de att något farligt kommer inte inträffa, så de tappar respekten, släpper rädslan och börjar själva ta över matchbilden.
Detta är vad Louis van Gaal har lyckats producera efter 18 månader och efter flera hundra miljoner pund. Utvecklingen går knappast framåt, snarare bakåt, och Champions League-spel nästa säsong blir alltmer avlägset. Detta med ett lag som åtminstone den här säsongen borde kunna utmana om ligatiteln.
Två huvudsakliga frågor hänger i luften för Man Utds styrelse angående Louis van Gaal. 1) Vad är det för värde man egentligen anser att van Gaal har adderat under sin tid i klubben? Och som en följd 2) Under hur lång tid ska van Gaal tillåtas fortsätta sabotera klubben inifrån?
Problemet är inte att Louis van Gaal är en ond man, som en lundensisk spexare uttryckte det. Ett av hans förlåtande drag är att han är allt annat än ovillig att ge unga spelare chansen. Men van Gaal är inte rätt man på rätt plats, han har missförstått i princip allt som är möjligt att missförstå med sitt uppdrag.
Konkurrensläget i Premier League, den engelska fotbollens taktiska krav och matchpsykologi, läktarkulturen, behovet av en bred och mångsidig spelartrupp, allt hör till vad van Gaal har missförstått eller felbedömt. Problem som förvärras när van Gaal själv inte vill inse sina missförstånd.
Att sparka Louis van Gaal är inte ett beslut som automatiskt löser Man Utds alla problem. Men det är ett beslut som adresserar ett grundläggande problem och ett beslut som måste fattas innan Man Utd kan börja bearbeta och lösa sina övriga problem.
Övriga klubbar har varit betydligt mer handfasta i sitt agerande. Man Utds styrelse måste helt enkelt sluta agera lallande fånar och fatta det beslut som varit skrivet i stjärnorna i minst en månad och byta ut sittande taktiktomte tillika managergeni. Alternativen finns tillgängliga och tiden är mogen.
Därefter är det dags för klubbens styrelse att ta tag i klubbens mer övergripande strukturproblem. Klubbens transferpolitik är en bedrövelse, akademin är sorgligt eftersatt och utan verkställande chef sedan flera månader tillbaka, scoutingen är ostrukturerad. Tre kärnområden för en toppklubb.
Ed Woodward har flera andra ansvarsområden och verkar inte uppgiften mäktig. Arbetsuppgifterna är förmodligen för omfattande för vilken som helst manager som är ny på jobbet. Lösningen för Man Utd ser alltmer ut att vara att anställa en sportchef (football director, technical director…), om än underställd den som är manager.
Varje fotbollsklubbs större uppdrag är att producera förhoppningar, att ge sina supportrar utrymme att drömma. Det är ingen tillfällighet att Old Trafford kallas för just The Theatre of Dreams, det är nämligen den insikten att fotbollen är till för supportrarna som varit en av klubbens grundpelare genom alla år.
Matt Busby hade den insikten. Alex Ferguson har den insikten. Louis van Gaal verkar fullständigt sakna den insikten. Effekten blir ett buande Old Trafford vilket är i princip något historiskt unikt, så illa var det inte ens på 1980-talet som Erik Niva i Viasatstudion hänvisade till.
Och där finns inte ens heller den dåliga ursäkten att det är en fotboll som fungerar, det vill säga att ändamålet helgar medlen.