Arsenal mot Chelsea är uppbyggt som och tänkt att vara ett stort rivalmöte och kanske den nya tiden stora Londonderby. Ändå är det svårt att inte drabbas av intrycket att konflikten mellan klubbarna till stor del är personrelaterad, att rivaliteten mellan de båda klubbarna till stor del har varit en funktion av den bittra personkemin mellan Arsene Wenger och José Mourinho.
Naturligtvis har detta spritt sig också in på planen och upp på läktarna, konstigt vore annars i och med att en manager i sådan utsträckning personifierar sin klubb, och då kanske särskilt inom engelsk fotboll. Och få managers i Premier Leagues historia personifierar kanske sina klubbar mer än just Arsene Wenger i Arsenal och José Mourinho i Chelsea.
Det vore så klart fel att säga att det inte har funnits någon rivalitet mellan Arsenal och Chelsea när José Mourinho inte har befunnit sig i Chelsea. Det har utan undantag fortfarande varit möten mellan två topplag. Men den riktigt bitska och hätska stämningen har aldrig infunnit sig på riktigt samma sätt, den har stundtals till och med varit närmast kordial.
Bakgrunden är självklar. José Mourinho kom till Chelsea och Premier League när Arsenal var regerande ligamästare och så kallade Invincibles. Sedan dess har Arsenal aldrig mer vunnit någon ligatitel och en framträdande anledning till det var just Chelsea och Mourinho. De ändrade spelplanen i Premier League på ett sätt som Arsenal kanske inte ens ännu riktigt hämtat sig från.
Det odlade redan från början en bitterhet mellan två födda vinnare. Arsene Wenger kunde inte hålla sig från sura kommentarer om fusk av det ena eller andra slaget, ständigt tutandes metabudskapet att Chelsea inte var riktigt lika värdiga vinnare som Arsenal. José Mourinho kunde naturligtvis inte avstå från nedsättande repliker, vilket fortsatt genom åren.
Det var en konflikt som återupptogs närmast omedelbart när José Mourinho återvände till England och Chelsea. Incidenterna radades upp på led. Under en match började de knuffa på och mucka gräl med varandra efter en tuff tackling av Gary Cahill på Alexis Sanchez. Pikarna har fortsatt hagla i media och en så enkel gest som ett vanligt handslag blev till en slags improviserad balansakt.
I någon mening kulminerade konflikten i samband med förra mötet mellan Chelsea och Arsenal, på Stamford Bridge. Det var den i efterhand ökända Diego Costa-matchen, i brist på bättre sammanfattning. Det var en match Chelsea vann, men med röda kort och kontroverser längs vägen, vars eftermäle fick Mourinho att muttra konspiratoriskt om Wengers inflytande.
Då som nu möttes de båda lagen i ett på förhand oväntat utgångsläge, med Arsenal i toppen av tabellen och Chelsea överraskande långt ned. Då som nu ansågs Arsenal ha väldigt goda chanser att vinna matchen och haka av Chelsea i tabellen. Arsenal förlorade emellertid matchen, vilket å andra sidan inte betydde det lyft för Chelsea man då trodde skulle komma.
Det strategiska misstaget Arsenal gjorde i den matchen var att i någon mening just ta den alltför personligt. Diego Costa är en trubbelmakare, det vet man på förhand, vars hela väsen i någon mening går ut på att provocera fram misstag hos sin motståndare. Arsenal i allmänhet, Gabriel Paulista i synnerhet, gick rakt in i fällan. Sedan var det kört.
Återigen möter Arsenal nu Chelsea. Återigen möts de i ett på förhand minst sagt oväntat utgångsläge, med Arsenal i toppen av tabellen och med Chelsea långt ned på tabellens nedre halva. Återigen, till och med i ännu större utsträckning, förväntas och förmodas Arsenal vinna den här matchen, som nu spelas på hemmaplan. Blir utfallet detsamma?
José Mourinho finns inte längre kvar i Chelsea, men Diego Costa finns alltjämt kvar och han verkar ha hittat framfötterna igen under Guus Hiddink. Minnet av förra matchens orättvisor, verkliga såväl som inbillade, lever naturligtvis kvar i Arsenals psyken, både på planen, vid sidlinjen och på läktarna. Självklart kommer det prägla atmosfären i dagens match.
Ska Arsenal vinna den här matchen har de helt enkelt inte råd att gå i samma fälla de gick förra gången. De måste hålla sig kalla på planen och inte låta känslorna ta överhanden. Hemmaplan gör inte uppgiften lättare. Dels på grund av pressen att vinna som oundvikligen finns där. Dels då hemmafansen snarare kommer piska upp masspsykosen än lugna ned den.
För Arsenal gäller det att hålla ögonen på bollen, och bollen i det här fallet är titelstriden. Titelstriden lämnar inte utrymme att börja ta saker personligt och jaga personliga vendettor. Uppgiften är att tre poäng och ta sig ett steg närmare ligatiteln. Inget personligt, bara business! Kan Arsenal visa upp den inställningen så visar de att de har lärt sig av läxan från Stamford Bridge.
Dessutom vinner Arsenal i så fall förmodligen matchen. De är för närvarande ett bättre fotbollslag än Chelsea, besitter ett större självförtroende, och spelar hemma på Emirates. Håller sig Arsenal kalla är de stora favoriter i den här matchen. Givet matchpsykologin kan dock båda lagen förväntas vara ganska humörstyrda, så matchbilden och inte minst första målet blir viktigt.
Men handling väger tyngre än ord. Och för all den skadeglädje som Arsenal eventuellt känner av Chelseas oväntade fall nedåt i tabellen den här säsongen, och lagens närmast ombytta roller, så gäller det för Arsenal att verkligen skrida till handling, och bevisa den nuvarande skillnaden mellan lagen på planen, genom att vinna matchen.