Det var svenskt 1970-tal och samhällets vänstervindar lyckades med tiden skapa en socialdemokratisk hybris under vilken de fick för sig att de skulle börja demokratisera arbetslivet, vilket naturligtvis var ett mer fint uttryck för att föra över beslut och makt över företagen från företagarna och arbetsgivarna till de stora fackliga organisationerna.
Den historiskt sett väldigt väl fungerande så kallade svenska modellen hade gått ut på att staten höll sina klåfingriga lagstiftande vantar borta och att arbetsgivare och fackliga organisationer kom överens meddelst samförstånd och förhandling. Med vänstervinden i ryggen fick så fackförbunden för sig att tiden var kommen att själva ta kontrollen över kungariket.
Ett antal lagstiftningsprojekt sjösattes. Lagen om anställningsskydd kringskar arbetsgivarnas traditionella rätt att leda och fördela arbete, men gav ökad trygghet åt de som redan befann sig på arbetsmarknaden. Det lagstiftades också om rätt för arbetstagarrepresentanter i företagens styrelser, vilket i längden mest ledde till att göra fackförbunden till företagsledningarnas nyttiga idioter.
Ett mer ambitiöst och omfattande lagstiftningsprojekt var MBL, den så kallade Medbestämmandelagen. Den angav att företagsledningen hade en skyldighet att informera och konsultera med de anställda och fackliga representanter i samband med strategiskt viktiga beslut eller andra beslut av vikt för de anställda i företaget.
Det där lät så klart väldigt vackert men resulterade i slutänden i föga mer än en ren papperstiger där ett påstått medbestämmande bara blev till en slags organisationsteater i vilken företagsledningen pliktskyldigast informerade om vad som var på väg att ske, lät diskussionen rulla ett tag, innan man ändå gör som man själva tänkte från början. Att ”MBL:a” har mer eller mindre blivit ett svenskt arbetslivsbegrepp sedan dess.
Det är mer eller mindre exakt denna konstruktion som den brittiska regeringen efter samtal med den engelska fotbollens samtliga intressenter föreslår ska införas i Premier League och i alla professionella klubbar. Behovet av ett ökat supporterinflytande har länge framhållits som en nödvändig åtgärd, detta blev alltså gensvaret.
Enligt reformplanen kommer klubbledningen i alla professionella klubbar vara tvingade att vid åtminstone två tillfällen per år arrangera ett möte med klubbens supportrar för att informera och konsultera om strategiskt viktiga frågor för klubben. Några frågor har specificerats som nödvändiga att diskutera med supportrarna, såsom klubbens namn, färger och logotyp.
Att informera och konsultera är naturligtvis till intet förpliktigande, det kan betyda precis allt och inget på samma gång. Alla som någon gång har varit på ett så kallat stormöte, informationsmöte eller dylikt på sin arbetsplats, eller på skolan, har säkert en ganska bra aning om graden av meningsfullhet som dylika möten har. De medför inget reellt medbestämmande, men ger supportrarna chansen att prata av sig och klubbledningen möjlighet att hävda att de minsann har konsulterat med supportrarna.
De olika supportergrupperna i England är självklart inte omedvetna om problematiken. Football Supporters Federation kommenterade förslaget med att ”djävulen återfinns i detaljerna” och att det kommer vara viktigt för dem och andra supportergrupper att bevaka att det på dessa möten faktiskt tas upp och behandlas viktiga och meningsfulla frågor.
Även Labours talesman i idrottspolitiska frågor, Clive Efford, var skeptisk till hur betydelsefull reformen egentligen skulle kunna bli: ”Changing the rules to allow fans to have two meetings a year with their clubs is a far cry from having voices in the boardroom, and fall way short of Labour’s own proposals.” Att man själva får möjlighet att prata innebär inte att andra har någon skyldighet att lyssna. Vad som inte fungerade i Sverige på 1970-talet är inte mer sannolikt att fungera i England under 2010-talet.
Att placera supportrarna i klubbarnas styrelser är inte nödvändigtvis någon önskvärd lösning det heller. Vid tillfället sågs det som en seger för de svenska fackförbunden när den lagstiftningen blev till verklighet, men det tog istället udden av hela den svenska fackföreningsrörelsen. Gör man sig själva delaktiga i beslutsfattandet är det inte längre möjligt att protestera mot besluten i efterhand, och de fackliga representanterna blir företagsledningens gisslan snarare än arbetstagarnas röst.
Vad många alltså ser som ett steg för att öka supportrarnas inflytande över den engelska klubbfotbollen riskerar alltså i själva verket leda till att ett redan litet inflytande blir ännu mindre. Med den brittiska regeringens reformplan så är dock frågan ur världen under en överskådlig framtid utan att egentligen så värst mycket blev av det hela, vid sidan av en ren symbolåtgärd. Som så ofta blir fallet när arbetsgrupper och kommittéer ska göra saker.
Någon demokratisering av den engelska fotbollen blev det alltså inte. Men som vi lärt oss från den svenska arbetslivshistorien, allt som beskrivs med vackra ord är inte nödvändigtvis av godo.