https://static.guim.co.uk/ni/1453310423410/DFML-2016.pdf
Och detta är fortfarande bara en beskrivning av nuläget. Framtiden kommer föra med sig en än mer dominerande position i ekonomiskt avseende för de engelska klubbarna, i och med att de nya skyhöga TV-avtalen börjar kicka igång från och med nästa säsong. De största engelska klubbarna kommer hamna i paritet med de europeiska gigantklubbarna, och alla andra engelska klubbar kommer finansiellt distansera samtliga europeiska motsvarigheter förutom de fyra stora, samt möjligtvis Juventus.
Det är en utveckling som skrämmer skiten ur övriga Europa. Karl-Heinz Rummenigge, Bayernhöns och ledande talesman för ECA, European Club Association, satte surkålen i halsen i sådan utsträckning att han började förfäkta idén om en separat europeisk superliga, som inte skulle inkludera de engelska klubbarna, som ett alternativ till Champions League. Ett hot lika löjligt som tomt då absolut ingen skulle vara intresserad att se eller betala för en turnering som aktivt utestängde hälften av de storsäljande klubbarna.
Den bakomliggande kritiken är därtill både föråldrad och felaktig. Kritiken mot de engelska klubbarna har genom åren varit att det har varit fråga om överspendering och det orättvisa i det. Men med kraftigt ökade TV-intäkter och med de financial fair play-regler som den engelska fotbollen självt har infört, har numer majoriteten av professionella engelska klubbar en i grund och botten stabil ekonomi och är i högsta grad självförsörjande. Något som få andra länder har möjlighet att hävda.
Nu är inte pengar i sig särskilt intressant. Men som smörjmedel för den engelska och europeiska fotbollen är det ett intressant perspektiv, och något man måste ta med i beräkningen om man vill förstå fotbollens framtid och utveckling. Alla kan läsa en rankinglista för att se vilka klubbar som hamnar högst respektive lägst i Deloittes sammanställning, mest intressant är ändå att fundera på hur dessa ekonomiska grundförutsättningar påverkar några trots allt konkreta frågeställningar.
Hur påverkas den engelska ligafotbollen, i synnerhet Premier League?
Intäkterna ökar dramatiskt i Premier League, vilket också rinner nedåt i det engelska seriesystemet. Ökade intäkter äts oundvikligen upp av ökade kostnader, framför allt spelarlöner, men inte i sådan omfattning att klubbarnas ekonomi inte förstärks.
Kvaliteten ökar och konkurrensnivån jämnas ut. Alla klubbar har råd att värva riktigt bra spelare på global nivå vilket oundvikligen ökar både lägstanivån och genomsnittsnivån i Premier League och nedanför. De största klubbarna kommer fortfarande ha mest pengar, men med avtagande marginalnytta blir skillnaderna inte alls lika betydelsefulla som förut.
Den främsta spelartalangen kommer i huvudsak att söka sig till Premier League, högre löner inom engelsk fotboll suger till sig talangen, och även stora och medelstora europeiska klubbar kommer få släppa spelare till även mindre engelska klubbar. En utveckling vi redan ser.
Hur påverkar det övriga europeiska klubbar och ligor?
Först och lättast att konstatera är kanske vilka europeiska klubbar det i grova drag inte direkt påverkar. Det handlar om de fyra europeiska superklubbarna, Real Madrid, Barcelona, Bayern München och PSG. Klubbar med sådan resursbas och tradition att de fortsatt står starka.
Men i övrigt blir effekten omfattande. De bästa spelarna i klubbarna under dessa fyra superklubbar kommer i mycket högre utsträckning söka sig till Premier League och engelska klubbar. Enskilda och tillfälliga undantag kommer alltid finnas, men knappast över tid.
Allt behöver inte vara negativt. Som Tysklandsbloggens Adam Nilsson beskriver kan de mindre klubbarna sälja vidare sina bättre spelare med god vinst och använda pengarna och skicklig scouting till att utveckla både lag och klubb, mer pengar i Premier League tricklar nedåt och utåt i systemet.
Över tid sker ändå en slags talangdränering. Hur bra ett scoutingsystem och coachprogram än är så kan det i längden inte fortsätta att utan uppehåll kompensera för att de bästa spelarna försvinner. Dock kan klubbarnas ekonomi runtom i Europa stabiliseras, vilket i sig är positivt.
Där Premier League tack vare inflödet av pengar alltså blir betydligt jämnare så är alltså den påtagliga risken att övriga ligor blir än mer ojämna än vad de redan är. På så vis kan man hävda att också de fyra superklubbarna tjänar på Premier Leagues TV-avtal.
Vad betyder det för engelska klubbar i det europeiska cupspelet?
Frågan är inte så självklar som den kan tyckas. Å ena sidan framstår det som helt uppenbart att engelska klubbar bara kan bli starkare av att få bättre förutsättningar att locka till sig de bästa spelarna, så det borde ge dem en fördel i europeiskt cupspel.
Å andra sidan förbättras inte dessa förutsättningar nämnvärt gentemot Real Madrid, Barcelona, Bayern München eller PSG. Dessa klubbar kommer även de fortsatt attrahera de absolut bästa spelarna. Därtill i än högre utsträckning med möjligheten att koncentrera sig fullt ut på Champions League.
Och å tredje sidan innebär jämnheten i Premier League att felmarginalerna i ligaspelet blir om möjligt än mindre. Det gör det väsentligt svårare, inte lättare, för engelska klubbar att konkurrera i europeiskt cupspel, de gånger man alls lyckas ta sig dit.
Det kan med rätta hävdas att kapitalövertaget i Premier League inte har motsvarats av ett kompetensövertag. Engelska klubbar har under senare år varit dåliga på att få ut ett högt värde per krona, och istället valt att lösa sina problem med plånboken, med tveksam effekt. Över tid kommer kompetensen dock komma ifatt kapitalet.
Hur påverkas planerna för en eventuell europeisk superliga?
Kapitalinflödet i Premier League har fått tankarna att börja snurra hos övriga klubbar i Europa. Karl-Heinz Rummenigge, som sagt, har luftat tankarna om en stängd europeisk superliga om cirka 12-14 klubbar, ej inkluderandes engelska klubbar.
Detta tolkades som ett alternativ till Champions League, vilket är tämligen orimligt då engelska klubbars deltagande vore helt nödvändigt för att upprätthålla intresse och marknadsvärde. Möjligen kan det betraktas som ännu ett i raden av förhandlingsmarkeringar gentemot UEFA.
En möjlighet är dock att Rummenigge inte alls tänkte sig det som ett alternativ till Champions League, utan som en insikt att övriga nationella ligor har spelat ut sin roll, åtminstone för klubbar som Bayern München, Real Madrid, PSG och Barcelona, vad gäller att kunna konkurrera med Premier League.
Men vad skulle i så fall teoretiskt kunna konkurrera med Premier League? Ja, det är klart, skapar man en liga med för resonemangets skull 16-20 av de allra största kontinentala europeiska klubbarna – ja, då börjar man faktiskt ha en riktigt intressant produkt.
Det är en idé som bryter upp de befintliga nationella ligorna och därför skulle stöta på massivt motstånd både uppifrån och underifrån. Hur kopplingen till Champions League skulle se ut är en fråga som är lika lite löst som oviktig. Men som idé är den fascinerande.
Vad betyder den ekonomiska utvecklingen för supportrarna?
Kapitalet har trängt in i Premier League men på samma gång trängt ut fansen menar skeptikerna. Matchupplevelsen och supporterkulturen har fått sig en rejäl knäck menar de allra flesta, liksom man menar att biljettpriserna i allt högre utsträckning prisar ut hela supportergrupper.
Klubbarnas intäkter brukar grovt delas in i tre kategorier. Matchdagsintäkter är en av dessa kategorier. TV-intäkter och kommersiella intäkter är de två övriga kategorierna. För tio år sedan utgjorde matchdagsintäkter i snitt ganska precis en tredjedel av en klubbs totala intäkter.
Under 2014-15 utgjorde matchdagsintäkterna i genomsnitt 19% av de engelska klubbarnas totala intäkter, en rejäl minskning. Med TV-intäkterna på väg att skjuta rejält i höjden är den logiska konsekvensen att matchdagsintäkternas andel av intäkterna kommer att fortsätta sjunka och sjunka kraftigt.
Det här gör självklart inte supportrarnas upplevelser viktigare. Den potentiella ekonomiska maktbas supportrar faktiskt har att påverka sina klubbar grävs alltså ur ytterligare. Nu finns knappast något incitament för klubbar att inte eftersträva en positiv matchupplevelse, men heller inte för aktiva reformer.