Det är egentligen synd och skam att Everton inte är med uppe i toppen av tabellen och fajtas om ligatiteln den här säsongen. Just den här säsongen låg verkligen fältet helt vidöppet samtidigt som Everton besitter en spelartrupp smäckfull med talang. Något måste den här säsongen gräma Everton som just den missade jättechans den faktiskt var.
Jag har alltid gillat Everton. Av någon anledning jag inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske för att de alltid har lyckats att vara riktigt rejält uppkäftiga trots små medel, men på helt rätt sätt. Under den senaste tioårsperioden var det David Moyes som så att säga var Everton, en personlighetstyp som onekligen passade väldigt väl in i och med klubben.
Den ljusa punkt jag ändå ser i Evertons bedrövelse den här säsongen är att den innebär en slags återupprättelse för David Moyes. Liksom för övrigt Man Utds väldiga bekymmer även sedan de sparkat Moyes, anställt Louis van Gaal och slängt några hundra miljoner pund på nya spelare, är en form av återupprättelse.
Med Everton var det så klart Roberto Martinez första strålande säsong som fick de skadeglada olyckskorparna att kraxa om att Everton under Moyes minsann inte var så mycket att hänga i julgranen. I slutänden blev det var sig silver eller Champions League för Everton den säsongen, och sedan dess har det blivit alltmer uppenbart att framgången till stor del baserades på den organisation Moyes lämnat efter sig.
Evertons problem är inte målskyttet, endast de tre lagen i toppen av tabellen har gjort fler mål än Everton den här säsongen. Men i termer av insläppta mål måste man istället göra ett besök i botten av tabellen för att hitta klubbar med ett sämre facit än Everton. Roberto Martinez har aldrig varit känd för att vara en defensivt skicklig manager, med Everton visar han varför.
Det är lätt att fastna i fingerpekande när det gäller Evertons defensiva problem, vilket gäller alla lag, i en slags slemmig kombination av skadeglädje och jakt på syndabockar. Tim Howard har fått utstå hård kritik, på samma sång berättigad och obalanserad. John Stones häcklas också i hög utsträckning, naturligtvis till stor del för att han så lätt faller i kategorin av påstått överhypade unga, engelska spelare.
Men Evertons defensiva bekymmer är till största delen kollektiva och kan sammanfattas i några korta punkter:
Lågintensiv bollpress. Everton har en tendens att ge motståndarna alltför mycket tid med bollen. Mer energi verkar läggas på att fundera vad man ska göra med bollen när man får den tillbaka än på att faktiskt vinna tillbaka den. Leicester, Tottenham, Southampton och Liverpool är goda exempel på hur effektivt det kan vara med en högintensiv bollpress.
Press utan understöd. Ett genomgående problem för Everton är att de ger motståndarna alldeles för många öppna lägen att slå inlägg. Ytterbackarna hamnar ofta i obekväma en mot en-situationer de inte behärskar vilket i sin tur drar ut mittbackarna från sina centrala positioner. Evertons båda yttrar måste hitta sina defensiva roller på planen och hjälpa ytterbackarna.
Mentaliteten. Everton har tappat många poäng den här säsongen genom att tappa ledningar och släppa in mål i matchens slutminuter. Det uppstod en intressant kontrast mellan manager och spelare efter matchen mot Chelsea som slutade 3-3 där Roberto Martinez menade att det inte är lagets stil att spela negativt ens i ledning. Spelarna själva uttrycker frustrerat att de måste bli bättre på att spela på resultatet i dessa lägen.
Tongångarna mot Roberto Martinez har blivit alltmer negativa. Mest sticker det förmodligen i ögonen och öronen på Evertonfans när Martinez i princip slår ifrån sig kritiken och menar att det inte går att förvänta sig mer av ett, som han beskriver det, ”nytt lag”. Samtidigt gör sig Leicester, Stoke, West Ham, Watford, Southampton med flera rejält besvärliga för storklubbarna och topplagen.
Martinez egen benägenhet att prata i superlativer om laget, spelarna och sig själv sticker i ögonen på de som ser lagets uppenbara brister match efter match och vecka efter vecka. Supportrar vill känna ett förtroende att ansvariga ledare faktiskt ser problemen och arbetar med att åtgärda dem. Man vill inte tvingas lyssna på beskrivningar av att det alla känner igen som skit i själva verket är en saftig kladdkaka.
Roberto Martinez är en förbannat trevlig manager med Premier League-mått mätt, så man vill att han ska lyckas. Men trevliga och snälla kan också kossorna i hagen vara. De frågor som varje klubb efter en tid måste ställa sig gällande sin manager är följande: Är laget bättre nu än vad det var när han tog över laget och kan vi hålla för troligt att laget de närmaste åren fortsätter utvecklas och bli bättre?
Evertons supportrar, som så entusiastiskt svarade ja på båda dessa frågor under Roberto Martinez första säsong, har alltmer tvingats byta sina uppfattningar. Risken för Roberto Martinez är att Evertons ägare och ledning landar i samma slutsatser – om de över huvud taget bekymrar sig med att ställa sig själva frågan.
På pappret har Everton ett lag som i alla fall den här säsongen skulle kunna utmana om ligatiteln i toppen av tabellen. På gräsmattan spelar dock Everton en fotboll som gör att de ligger närmare nedflyttningsstriden och botten av tabellen. Den diskrepansen är svår för Roberto Martinez att förklara bort med positiva ord, hur han än försöker.
Kvällens match hemma på Goodison Park mot Newcastle blir något av ett vägskäl för Everton den här säsongen. Med en vinst kan de lämna Newcastle och en avlägset hotande nedflyttningsstrid bakom sig och istället flytta tillbaka upp på tabellens övre halva – där de hör hemma. En förlust och Everton måste istället börja se sig över axeln snarare än se framåt.