De senaste veckorna har vår trygga fotbollstillvaro skakats om i sina grundvalar av några spektakulära spelarköp av kinesiska klubbar. Först var det Chelsea som sålde Ramires för i sammanhanget ögonvattnande £25m till Jiangsu Suning, en kinesisk mittenklubb. Kort därefter meddelades det att Guangzhou Evergrande plockade Jackson Martinez från Atlético, där han floppat under säsongen. Gervinho är ett annat välbekant namn som helt nyligen släpat sitt flyttlass till andra sidan av den kinesiska muren.
Kina har länge varit en attraktiv marknad för de engelska och europeiska storklubbarna, vilket sommartourerna har visat på. Men Kina själva har varit mer eller mindre ett u-land inom fotbollen. Nu har Kina, mer precist alltså den kinesiska staten, bestämt sig för att det ska bli ändring på detta. Och enligt ganska bekant kinesisk modell så halvt om halvt beordrar staten därmed rika kinesiska affärsmän att pumpa in pengar i den kinesiska fotbollen.
Det här har så klart stor potential att skaka om och rita om kartan för den globala fotbollen. Kina är ett enormt land på alla sätt och om den kinesiska staten bestämt sig för att göra fotboll till ett nationellt projekt så är det inget som går att skämta bort. För att göra en jämförelse som måhända ligger mig nära så är bordtennis Kinas nationalsport, förmodligen det enda land i vilket bordtennisen är det. Men det räcker för att sett till antalet utövare och TV-siffror göra bordtennisen till världens näst största sport.
Nu kommer inte världen förändras för den sakens skull. Den europeiska fotbollen kommer fortsatt vara världens största och mest dominerande. Det är här traditionen och infrastrukturen finns, de största och mest traditionsrika klubbarna, de absolut största ligorna och turneringarna. Kina kommer fortsatt framför allt värva de åldrande stjärnspelarna samt spelare som aldrig riktigt nå den absoluta toppen i Europa. Vi har sett samma utveckling förut, först i USA med Major League Soccer och mest nyligen i Ryssland och Ukraina, som även de chockade fotbollsvärlden med några spektakulära värvningar.
Det som framför allt fascinerar är den politiska aspekten av Kinas strategiska fotbollssatsning. På något sätt påminner den om en gammal kalla kriget-logik inom vilken idrotten blev ett propagandaverktyg för de båda supermakterna att demonstrera överlägsenheten i sina respektive samhällssystem. När Sovjet besegrade USA i OS-basketen 1972 skickade det chockvågor genom hela det amerikanska samhället. Sovjet gjorde under 1960-talet ishockeyn till sitt stora ishockeyprojekt, när USA besegrade dem i Lake Placid 1980 så fick det en betydelse långt utanför hockeyrinken.
Nu kan inte Kina göra en Sovjet med fotbollen. Det är för det första ett betydligt mer öppet samhälle. Och fotbollen är för det andra något helt annat än ishockey sett till spridning, storlek och utveckling. Men Kina är en blivande supermakt i världen, i den utsträckning de inte redan är det, och de ser tveklöst ut att ha för avsikt att använda sig av fotbollen, världens största och mest spridda kulturrörelse, för att demonstrera detta.
Det är en slags politisk ägarkapitalism som vi har sett bli allt vanligare under de tio senaste åren. De mest påtagliga exemplen är förmodligen Abu Dhabi, som tagit över Man City och gjort dem till ett europeiskt storprojekt, och Qatar som på motsvarande sätt tagit över PSG samt köpt in sig i såväl Barcelona som Bayern München. Ambitionen är att öka sin nationella legitimitet ekonomiskt och politiskt och integrera sig kulturellt. Vi har sett otaliga affärskonsortium från Mellanöstern och Asien som köpt in sig i engelska klubbar på olika nivåer i syfte att förstärka sina egna varumärken på sina respektive hemmamarknader.
Kinas satsning på fotboll kommer alltså helt säkert inte begränsas till att bygga upp den nationella fotbollen och den egna ligan. Kina kommer att sikta på att köpa in sig i stora europeiska klubbar, likt Abu Dhabi och Qatar redan har gjort. Det är en utveckling vi redan kunnat se. Kinesiska investerare har redan gått in i den portugisiska andraligan. Kinesiska affärsmän har redan köpt andelar i såväl Man City som West Brom. Med Premier Leagues enorma intresse i Asien och runtom världen, och med Premier Leagues gigantiska TV-avtal, så är en högst trolig utveckling att åtminstone ett par engelska klubbar inom de närmaste åren får nya kinesiska ägare.
En sådan utveckling bör man kunna se fram emot med tillförsikt snarare än oro då det kommer ge fler engelska klubbar chansen att konkurrera på allra högsta nivå. Klubbar som Aston Villa, Leeds, Newcastle, Sunderland, West Ham, Everton, Sheffield Wednesday, Sheffield United med flera har möjlighet att göra samma resa som Chelsea och Man City har gjort före dem, därtill boostrade av rejält ökade TV-intäkter. Amerikanska, ryska och arabiska ägare finns redan i Premier League, Kina står i väntrummet.
Andra möjligheter erbjuds självklart också av att Kina nu framträder som en köpstark fotbollsmarknad. Engelska klubbar tvingas ofta själva betala en premium i såväl transfersumma som lönekostnader när de köper spelare. Kina ger engelska klubbar en ytterligare möjlighet att lasta av spelare de inte längre ser något behov av utan att behöva stå en alltför tung ekonomisk smäll. Om nu Ramires befann sig i Chelseas outbox, till vilken annan klubb hade Chelsea kunnat sälja honom för den ersättningen? Jackson Martinez flopp hade blivit betydligt mer dyr för Atlético.
Där finns fördelar också ur det större perspektivet. Att Kina satsar på fotboll som stor sport bidrar naturligtvis till att sprida fotbollen över hela världen, en helt ny världsdel öppnas här upp på ett helt nytt vis. En kinesisk satsning kan förhoppningsvis dra med sig även Japan och Sydkorea på tåget. Det kan ge också den asiatiska klubblagsfotbollen ett lyft. På sikt kan klubblags-VM, för tillfället en väldigt bra idé om än bara på pappret, få sig ett rejält lyft och verkligen börja göra skäl för namnet.
Förändring upplevs ofta som något hotfullt. Men när det gäller Kinas satsning på fotboll finns egentligen bara skäl att se hoppfullt på tillvaron. Det finns alla skäl att både tro och hoppas att Kinas satsning på fotboll innebär ett stort språng framåt för fotbollen som helhet.