Nästan varje sport har en legendarisk ikon som höjde sig över mängden och lyfte sin sport till en helt ny nivå.
Fotbollen har haft Johan Cruyff och Diego Maradona. Ishockeyn med Wayne Gretzky. Basketen med Earwin “Magic” Johnson, tennisen med Roger Federer och Rafael Nadal och så vidare.
För bordtennisen är detta Jan-Ove Waldner. Janne, J-O, Kungen… Kärt barn har många namn.
12 år gammal debuterade J-O i den svenska högstaligan, ikväll 38 år senare, 50 år gammal, avslutar han sin karriär i samma svenska högstaliga. För sitt Spårvägen, mot BTK Rekord från Helsingborg, i Liljeholmshallen i Stockholm.
Hans meritlista är enastående.
Som 16-åring spelade han sin första EM-final. Han spelade tre VM-finaler i rad mellan 1987 och 1991, vann VM 1989 samt även 1997. OS vann han 1992 och var återigen i final 2000, och i semifinal 2004. EM-guldet kom 1996, kompletterandes sju segrar i Europa Top 12.
I Sverige är bordtennis en liten sport. I världen är bordtennis den näst största sporten. Det är Kinas nationalsport. När J-O och övriga i landslaget tog upp kampen med Kina hade de 10 miljoner aktiva spelare, Sverige hade 20,000.
Fem generationer kinesiska landslagsspelare hann komma och gå under J-O:s landslagskarriär. J-O är älskad i Sverige men avgudad i Kina, som inte precis är kända för att ösa kärlek över andra än sina egna spelare.
För kineserna är J-O Lao Wa, det evigt grönskande trädet.
J-O är stjärnan, kinesernas mest fruktade motståndare, i det svenska landslag som 1989 pulvriserar den kinesiska muren och vinner mot Kina med 5-0.
Det går inte att hitta några bra jämförelser med den bedriften. Det är förmodligen den mest imponerande seger något landslag har gjort i någon sport, någonsin.
1997 vinner J-O VM igen, åtta år efter sin första VM-titel, och gör det utan att förlora ett enda set i hela turneringen. Sju matcher, 21-0 i set.
Jaha, kan man då tänka, men kan man bordtennis vet man att det är ungefär som om ett lag vinner Champions League, utan att släppa in ett enda mål.
J-O är en helt nödvändig del i varje diskussion om Sveriges främsta idrottare genom alla tider och kategorier. Och det enda lite tråkiga med det är att andra spelare i samma landslagsgeneration – Mikael Appelgren, Jörgen Persson, Erik Lindh – göms lite i skuggan, fastän de egentligen var lika bra de – i alla fall nästan.
Men det var J-O man hade i huvudet när man själv började spela först pingis på skolan och fritidsgården och sedan bordtennis på riktigt. Han var som alltid inspirationen, förebilden, han som förnyade slag efter slag – serven, blocken, droppbollen, och loopen, farten, skruven, placeringen, variationen.
Kina har sedan lång tid tillbaka varit bordtennisens motor i utvecklingen, det är därifrån egentligen all utveckling och förnyelse har kommit genom åren. J-O tvingade Kina att förnya sin egen bordtennis.
J-O lyckades hålla sig kvar i världstoppen så länge, i en så explosiv och reaktionssnabb sport, just för att han hela tiden lyckades förnya sig själv och sitt spel. Började motståndarna hitta motvapen, ändrade han spelplanen.
Det, snarare än åldern, är helt säkert vad kineserna tänker på när de säger lao wa, det evigt gröna trädet.
Ikväll klockan 18:30 kör J-O sin sista match. Det är sista stycket och den sista showen i en helt makalös svensk idrottskarriär, och den TV-sänds i både SVT, TV4 och Aftonbladet.
Missa inte det!