Det är i någon mening också den nya tidens supersöndag. Om någon för fem eller tio år sedan hade påstått att en kommande supersöndag skulle innehålla Tottenham och, kanske framför allt, Leicester, så hade man förmodligen skrattat rätt överseende och uppmanat personen ifråga att sluta sörpla på djungeljuicen.
Vad som är skönt med den här säsongen, och därmed också vad som är skönt med den här supersöndagen, är att den påminner oss om hur viktiga också fotbollens mjuka faktorer är. Såsom värdet av långsiktig utveckling, taktisk skicklighet och smartness, kamratskap och glädje bland spelarna, och att vara bra på det man gör.
Det massiva kapitalinflödet i fotbollen i allmänhet, och i Premier League i synnerhet, tillsammans med den smått galna transferhysterin, har nämligen skapat en illusion som alltför många har låtit sig luras av att det enda sättet ett lag kan förbättras på är att spendera pengar, och i förlängningen därmed att det enda sättet att vara bäst på är att ha mest pengar.
Nu ska man inte heller lura sig att det inte spelar någon roll vilka som har mest pengar. Men sanningen ligger självklart mellan de båda ytterligheterna. En klubb som vill göra anspråk på att bli bäst måste både ha pengar och använda dem klokt. Och en klubb som använder sina pengar klokt och excellerar i vad de gör kommer kunna knäppa många rikare klubbar på näsan.
Arsenal har aldrig varit klubben som spenderat mest, vare sig på köpesummor eller på spelarlöner. Trots att många inför säsongen betraktade dem som en huvudfavoriterna så är det också värt att komma ihåg att de kritiserades allmänt för att inte ha värvat en enda utespelare. Kritiken kan komma tillbaka och bita dem i rumpan men det har inte förhindrat dem från att vara seriösa titelkandidater.
Arsene Wenger valde istället att göra en punktinsats i form av Petr Cech. Det har länge sagts om Arsenal att de har saknat en riktigt bra målvakt men med Cech har de onekligen löst det problemet. Man kan hävda att det var en nödvändig åtgärd av Wenger, men huvudsakligen kan Arsenals framsteg förklaras med sådant som redan inför säsongen fanns i klubben.
Per Mertesacker och Laurent Koscielny har genomgående under säsongen bildat ett stabilt mittbackspar efter att ha gått igenom ett antal ganska skakiga säsonger tillsammans. De senaste matcherna har sett ett mindre återfall men Arsenals defensiv har varit betydligt mer stabil än tidigare. Därtill hjälpt av Hector Bellerin och Francis Coquelin, två yngre förmågor som växt in i a-laget över tid.
Likaså har beslutet att ompositionera Santi Cazorla som den djupt liggande spelfördelaren visat sig inspirerat av Arsene Wenger. Taktiskt har Arsenal också utvecklats med åren vilket gör att de nu vinner eller i alla fall inte förlorar matcher som de närmast garanterat hade förlorat för några år sedan. Arsenal har alltid varit bra med bollen, men det är först det senaste säsongerna de har visat taktisk organisation också utan boll.
Lagets organisaton utan boll är också en stor förklaring bakom Leicesters succé den här säsongen. Claudio Ranieri kom till klubben inför säsongen, och man har värvat viktiga spelare som N’golo Kanté, Robert Fuchs och Shinji Okazaki, att addera till utvecklingen både av Jamie Vardy och Riyad Mahrez. Men inget av detta förklarar Leicesters förvandling från förmodat nedflyttningsgäng till seriösa titelkandidater.
Alla dessa spelare, möjligen med undantag av Mahrez, är i själva verket ganska begränsade spelare, men skickliga på det de kan. Om inte Claudio Ranieri väljer att spela på ett sätt som utgår helt och hållet från de egna spelarnas styrkor och förmågor, och underförstått därmed även deras brister, finns inte en möjlighet att Leicester befinner sig i toppen av tabellen.
Det hade varit så lätt för Leicester och för Claudio Ranieri att dras in i ett annat tänkande. Allt vi tror oss veta om fotboll säger oss att man skapar flest chanser genom att ha högst bollinnehav, Leicester är ett av lagen i ligan med lägst bollinnehav men ett av de som skapar flest chanser. Alla topplag predikar värdet av ett säkert passningsspel, Leicester stoltserar med ligans sämsta passningsstatistik.
Hade Leicester spelat som alla andra hade de kanske ändå hållit sig kvar i Premier League, men någon toppstrid hade aldrig blivit aktuell. Leicester leder ligan för att de gör vad som är rätt för dem, inte vad som råkar vara mest populärt för stunden. Deras triumf den här säsongen är i första hand en taktikens triumf över såväl pengar som mode.
Även Tottenham är ett lag som har utvecklats huvudsakligen internt, genom att arbetat med vad som redan fanns på plats. Laget ser fysiskt bättre ut än någonsin tidigare och har kommit flera steg längre i att ta till sig Mauricio Pochettinos höga presspel på mittfältet. Ytterbackarna är viktiga i Tottenhams spel och även här har Tottenham hittat rätt.
Värvningen av Toby Alderweireld kan självklart lyftas fram som en nyckel till Tottenhams lyckade säsong, som närmast garanterat kommer att landa dem i Champions League. Vad som föranledde den värvningen var emellertid inte enbart Alderweirelds individuella skicklighet, utan hans bekantskap sedan tidigare med Jan Vertonghen, Tottenhams andra mittback.
Ska man hitta ett genidrag som Mauricio Pochettino gjort den här säsongen så är det kanske att placera Eric Dier som defensiv mittfältare. Det normala i det läget hade kanske varit att ge sig ut på marknaden och leta upp en defensiv mittfältare specifikt, men Pochettino såg möjligheten som redan fanns i klubben och arbetade med det.
Det går inte heller att bortse från att Tottenhams mycket medvetna arbete med sina unga spelare bär stor frukt för dem. Naturligtvis har det gett Tottenham en bredd de annars hade saknat men också en ungdomlig entusiasm som präglar hur de spelar. Det skapar lagkänsla och sammanhållning och även en energi som också kryper upp bland publiken på läktarna.
Bakom dessa tre klubbar finner vi Man City. Det finns mycket som är positivt och långsiktigt med Man City som klubb, men det har inte översatts till planen på ett särskilt övertygande sätt vilket gjort laget sårbart och mindre framgångsrikt än vad det annars hade kunnat vara. Laget har knappast saknat spelare i världsklass men väl en taktisk helhet, vilket i sin tur gjort dem alltför beroende av några få enskilda spelare.
Man får anta att det först och främst är detta man hoppas kunna åtgärda genom att anställa Pep Guardiola.
Vi har några väldigt fascinerande matcher framför oss. Leicester går in i matchen mot Arsenal med samma utgångspunkt och dynamik som till matchen mot Man City, de har allt att vinna och det är Arsenal som ”måste” vinna. De kommer försöka utnyttja samma vapen mot Arsenal som mot Man City, vilket är korrekt analyserat, men Arsenal har större möjligheter att såra dem bakåt med ett skickligare användande av sina ytterbackar än Man City.
För Tottenham är kvällens match något av ett examensprov. Man City borde rimligtvis spela den här matchen med ett mått av desperation i vetskapen att de absolut inte har råd att förlora en andra raka seriefinal. Tottenham är den här säsongens defensivt skickligaste lag och är bäst av alla på att täppa till just de utrymmen som Man City vill anfalla på. Men ska Tottenham vinna matchen måste de utnyttja Man Citys bristande defensiva organisation som Leicester lyckades med, även om Tottenham inte besitter riktigt samma snabbhet.
Om Leicester vinner också den här matchen så kommer det inte vara någon hejd på pratet om att Leicester vinner ligan, men ligan är i så fall inte avgjord än. Oavsett om Leicester eller Arsenal vinner matchen så finns många möjligheter kvar för båda lagen att tappa poäng i återstående matcher. Vad Tottenham har möjlighet att göra, genom att vinna borta mot Man City, är emellertid att tills vidare hänga av Man City.
Och i dagens tredje match har Aston Villa chansen att åtminstone ge sig själva en chans att haka på i nedflyttningsstriden. Seger mot Liverpool placerar dem fem poäng från strecket med tolv omgångar kvar.