Att värva spelare har blivit en allt viktigare sidoshow till vad som faktiskt sker på fotbollsplanen. Dels är det naturligtvis en väldigt viktig kärnaktivitet för en klubb som försöker utveckla och förbättra sig. Dels är det en konkret och väldigt påtaglig grej som media och supportrar kan diskutera om och spekulera i.
Åsikterna kring det här med spelarvärvning korrelerar samtidigt hos fansen tämligen perfekt med hur den egna klubben agerar när det kommer till spelarvärvningar. Fans till klubbar som spenderar dyrt kommer att anse att det är något som måste göras. Fans till klubbar som är mer försiktiga och avvaktande kommer se ett egenvärde i detta.
Det snurrar samtidigt runt ett par ganska uppseendeväckande missförstånd om just det här med spelarvärvningar i den allmänna diskussionen. Ett vanligt sådant missförstånd är självfallet vad det egentligen är som avgör en spelares transfersumma, och vad en transfersumma således betyder, men det finns också stora missförstånd kring det här med hur man spenderar pengar.
Det kanske vanligaste är vad frustrerande supportrar brukar skandera, nämligen ”spend some fucking money!” Ofta är det så klart något som uttalas för att man är frusterad över den egna klubbens oförmåga att förstärka laget på de positioner man anser vara utsatta. Men där finns också en underliggande tanke att värdet ligger i själva spenderandet i sig, inte i vem eller hur många man faktiskt värvar.
Det är naturligtvis en inställning som är omöjlig att ha om man är en manager med ansvar för lagets prestationer. Ofta när man hör supportrar och media diskutera spelarvärvningar och priser för spelarna så är det dessutom minst sagt tydligt att de inte bekymrar sig om att hushålla med resurserna. De hade aldrig resonerat på samma sätt med en privat investering eller om det var deras egna pengar som spenderades.
Men så finns också det motsatta missförståndet. Det är dessa som ojar sig över höga transfersummor, utan att egentligen veta vad dessa summor i själva verket representerar. Så fort en värvning rör sig ovanför en handfull miljoner i köpesumma så kommer pratet om överpriser igång, egenvärdet här består inte i att spendera mycket pengar utan i att fynda, och köpa spelare så billigt som möjligt.
Det är svårt att se egenvärdet med detta. Varför ska en klubb som har råd att handla på ICA begränsa sig till att köpa på Lidl? En gammal sanning är att man får vad man betalar för, och det gäller också inom fotbollen. Handlar man på överskottslagret eller på loppmarknaden blir det ofta skräp. Visst är det fantastiskt när man hittar juvelen för nästan inga pengar alls, men hur ofta blir utfallet detta?
Det finns ett stigma vad gäller klubbar som spenderar stora summor på spelare, även om de har råd. Det är en rätt märklig upplevelse hur många verkar vara mer bekymrade om sin klubbs balansräkning än vad de är om det egna lagets styrka. En del går så långt att anlägga etiska dimensioner i att det är moraliskt fel att köpa spelare för dyra pengar.
Jag diskuterade nyligen Alex Teixeira i ett annat sammanhang. Det visade sig att Teixeira alltså hade varit tillgänglig för Liverpool för £38m och, givet att det var en spelare Liverpool verkligen ville ha, jag undrade varför Liverpool då inte gick in för honom, summan i sig är knappast orimlig. Likaså med lönen där det sägs att Liverpool erbjöd runt £45,000 i veckan, vilket också kändes mycket lågt för en spelare av den kalibern. Exemplet är inte nödvändigtvis det bästa men illustrerar diskussionen.
En allt viktigare kompetens för engelska klubbar börjar bli att se till att göra verkligt bra research inför sina kommande värvningar. Men när de väl har bestämt sig för att göra en värvning, i synnerhet då en nyckelvärvning, så måste de vara beredda att gå all-in och verkligen satsa. Alltför många klubbar är antingen alltför oförsiktiga med sina investeringar, eller försöker hitta de där fynden. Men det börjar bli alltmer relevant att betrakta köp av spelare som just investeringar, och ingen skulle förmodligen köpa till exempel bostad baserat på att det ska vara så billigt som möjligt.
Betraktar man spelarköp som investeringar så får man ett annat perspektiv på det här med köpesumman. Det vanliga, och felaktiga, sättet i diskussionen i stort är att se det som en kostnad. Men köpesumman skrivs av över kontraktstiden och med varje spelare kommer också ett värde. Om en spelare till exempel bidrar med högkvalitativa insatser under en femårsperiod så kan det vara värt några extra miljoner i köpesumma. Till det kommer spelarens eventuella återförsäljningsvärde.
Vissa klubbar förtjänar tveklöst kritik för att mer eller mindre kasta pengar i sjön på spelarvärvningar som sedan visar sig antingen misslyckade eller inte hänger ihop i ett taktiskt och truppmässigt sammanhang. Men en hel del engelska klubbar brottas också med de uppenbara bristerna i vad som skulle kunna kallas för en ”skynda att fynda”-strategi, vilken har levererat minst lika många duds som ”spend some fucking money”-strategin, men kanske med ännu mer kostsamma konsekvenser på fotbollsplanen och i tabellen.
Det finns inget moraliskt egenvärde i att bakbinda sig själv och framför allt den egna klubben genom att envist och ofta fruktlöst jaga fynd. Det finns inget vackert med att vara snål, det är bara dumt.