Cerberus var den enorma helveteshunden som vaktade utgången till underjorden och förhindrade fördömda själar att fly. Cerberus var dock mer monster än hund, med en orm som svans och med tre huvuden med rasande käftar. Cerberus var omöjlig att besegra i öppen kamp och det fåtal som lyckades övermanna honom gjorde det inte genom kamp, utan genom list.
Orfeus var tvungen att spela gudomlig musik för att söva Cerberus, ett knep som JRR Tolkien för övrigt skamlöst återanvänt i sin egen mytologi. Den kände trojanska krigaren Aeneas matade Cerberos med tre kakor som innehöll något slags sömnmedel. Till och med Hercules, den gamla mytologins mäktigaste krigare, kunde bara söva Cerberos, inte besegra honom i öppen kamp.
Leo Messi, Neymar och Luis Suarez. Med dessa tre rasande käftar framstår Barcelona alltmer som den moderna fotbollens Cerberus, mer eller mindre omöjliga att besegra och med ett trehövdat anfall som bara kan beskrivas som fotbollshistoriens främsta. Att besegra dessa tre framstår som omöjligt, men kanske är det inte så man övermannar Barcelona?!
Istället måste man försöka söva monstret. Ett sätt att i alla fall försöka göra det är att sätta hård press på Barcelonas mittfältare, som i Luis Enriques version av Barcelona är de som framför allt ska leverera bollen fram till någon av anfallarna. Lyckas man skära av den distributionslinjen har man på samma gång lyckats göra Barcelonas anfallsspel betydligt mer sömnigt.
Det där är självklart lättare sagt än gjort. Det kräver framför allt att Arsenals tre offensiva mittfältare, som man får förmoda blir Alexis Sanchez, Mesut Özil och Theo Walcott, blir betydligt mer av hårda grovjobbare i den här matchen än vad de är vana vid, för det är sannerligen inget jobb som Francis Coquelin och Aaron Ramsey klarar av på egen hand.
Nyckeln måste vara att tvinga Andres Iniesta och Ivan Rakitic, om nu de som förmodat spelar, till flera bolltouchar och till att dribbla innan de passar, för att på så vis minska utrymmen och sänka precisionen i Barcelonas anfallsspel. Det handlar också om att spela cyniskt, att ta frisparkar och kanske några gula kort när nöden så kräver. Men har Arsenal spelartyperna på mittfältet att ta det här allt annat än glamourösa jobbet?
Alternativet är självklart att enbart sjunka så långt och så lågt ned som bara möjligt, krympa ytor maximalt och göra sista passningen så svår att slå som bara möjligt. Det är en extremt riskabel taktik, som dessutom gör det betydligt svårare för Arsenal att skapa något eget konstruktivt anfallsspel med väldigt få alternativ att spela fram bollen till.
För Arsenal behöver det dock inte handla om det ena eller det andra, utan snarare om att pendla mellan de båda metoderna. Att utgå från att försöka sätta en hög press på mittfältet men snabbt ställa om till ultralågt försvarsspel de gånger Barcelona tar sig ur pressen, vilket kommer ske. Risken är så klart att Arsenal fastnar i ett ödesdigert mellanläge, så kraven är höga på Arsenals defensiva linje vad gäller organisation och koncentration.
Är Arsenal framgångsrika i sitt defensiva arbete kommer de tvinga Leo Messi att söka sig längre ned i banan för att själv börja hämta och fördela boll. Han kan göra skada på det viset också, men det är betydligt bättre än alternativet.
Arsenal kan hämta energi från vetskapen att de har lyckats med en liknande matchplan tidigare under säsongen, mot Bayern München. Det var dessutom en match i vilken Arsenal faktiskt hade de flesta och de bästa målchanserna och därtill vann med 2-0. Givet att det är ett dubbelmöte, och en retur väntar på Camp Nou, så måste Arsenal självklart spela för att vinna också den här matchen, även om de måste göra det smart.
Nyckeln mot Bayern var densamma som den kommer att vara mot Barcelona, nämligen att attackera i blixtsnabba omställningar längs kanterna. Inte minst Dani Alves brukar lämna Barcelonas högerkant förhållandevis oskyddad, men även vänsterkanten finns att utnyttja. Vad man framför allt även kan uppnå med det är att tvinga Sergio Busquets ur sin centrala position för att täcka upp yta på kanten, och på så vis ytterligare söva Barcelonas uppbyggnadsspel.
Har Arsenal väl tagit sig upp till Barcelonas straffområde så är det viktigt att de visar både mod och tålamod, och spelar utan stress. Öppnar sig en given chans ska de naturligtvis ta den men i övrigt behöver de fylla på med egna spelare och etablera ett eget spel. Barcelona vet hur de ska försvara mot snabba och isolerade kontringar men är sämre på att ligga på defensiven. Det kan Arsenal utnyttja.
Barcelona är inte perfekta, som Arsene Wenger uttryckte det. Barcelona kan naturligtvis besegras. Det finns dock ingen klok taktik i världen som kommer göra Arsenal till favoriter i den här matchen. Snarare handlar det för Arsenal om att ge sig själva så stor chans som möjligt. En effektiv utformad och konsekvent utförd matchstrategi kan uppnå detta. Försöker man däremot spela matchen på Barcelonas villkor så kommer Arsenal bli slitna i stycken.
Men kunde Arsenal besegra Bayern München med 2-0 och med mersmak tidigare under säsongen så kan de självklart också besegra Barcelona. Och har Arsenal ett sådant eller liknande resultat i ryggen med sig till Camp Nou så blir det en förtvivlat svår uppgift till och med för ett demoniskt Barcelona att vända på det. Det gäller att tro på möjligheten, som Arsene Wenger själv helt säkert skulle mena.
Trots allt, det var bara fem år sedan som ett betydligt svagare Arsenal var en desperat Mascheranotackling i slutminuten från att då slå ut de blivande mästarna Barcelona. Det kommer definitivt bli svårare än att besegra Hull, och den stora frågan för mig, som sagt, är huruvida Arsenal egentligen har de här spelartyperna på sitt mittfält att klara av uppgiften.
Vi vet att Mesut Özil och Alexis Sanchez är två gudabenådade fotbollsspelare med mängder av finess, fantasi och spelintelligens. Ska Arsenal vinna mot Barcelona måste de däremot visa världen att de klarar av att bita ihop, arbeta hårt och göra fotbollens smutsiga arbete – vilket de betydligt mer sällan tvingas till i Premier League, och då sällan utfört med någon större framgång. Hela grundbulten till Barcelonas framgångar är att alla deras spelare tar det här jobbet.
Dags för Arsenal att visa att de är mer än bara Baby Barcelona.