Bubblare:
Adrián, West Ham
Philipp Wollscheid, Stoke
Kyle Walker, Tottenham
Mark Noble, West Ham
Dimitri Payet, West Ham
Marc Albrighton, Leicester
Marcus Rashford, Man Utd
:::
OMGÅNGENS VINNARE
Tottenham. Det var ett ruggigt svårt läge Tottenham hade framför sig, med underläge 0-1 i halvtid på hemmaplan mot Swansea, kanske inte piskade att vinna men där det hade varit ett rejält bakslag om de inte vunnit. Euforin är total på White Hart Lane när Tottenham vänder matchen, samtidigt som Arsenal tappar viktiga poäng.
Leicester. Att vinna matcher i titelstriden är viktigt, att vinna dem i slutminuterna kan vara dubbelt så viktigt. Leicester har ett spelschema den närmaste tiden med matcher de ”ska” vinna, om man vill vinna ligan, till skillnad från den senaste tidens tuffa bortamöten. Att det är just Leonardo Ulloa som gör målet kan också visa sig betydelsefullt, varje titelvinnande lag behöver vid några tillfällen under säsongen den lite otippade spelaren som går in och vinner viktiga poäng.
Chelsea. Vissa segrar är mer imponerande än andra och att vända 0-1 borta mot ett defensivt stabilt Southampton hör till dem. Om det här hade varit en annan typ av säsong för Chelsea så hade det här varit en jätteboost i titelstriden, nu är det en vändning som ger självförtroende inför Champions League och ger Chelsea en halvbra chans att åtminstone kvalificera sig för nästa säsongs Europa League.
OMGÅNGENS CLIFF BARNES
Arsenal. Nej, det där dög inte. Arsenal begav sig till Old Trafford mot ett extremt ungt och skadedrabbat Man Utd för att plocka hem tre poäng i titelstriden. Ändå är det Man Utd som visar den största viljan och orken på planen, trots att man vilat två dagar färre. Ändå är det ett Man Utd med två mittfältare som mittbackar som visar upp det bättre försvarsspelet, vilket är att säga något. Hur mycket satt förlusten mot Barcelona kvar i Arsenals huvuden? Och i vilken utsträckning grävde Arsenal möjligen sin egen grop genom att underskatta Man Utd?
:::
OMGÅNGENS MANAGER
Guus Hiddink. Bonuspoäng går den här omgången till Claudio Ranieri, Mauricio Pochettino och Louis van Gaal. Men jag fastnar ändå för Hiddink. Det finns i själva verket ingenting i Chelseas tidigare prestationer den här säsongen som hade tytt på att laget skulle vara kapabelt att vända underläge borta mot Southampton, men det här resultatet mer än något annat visar att Hiddink har återställt något av hårdheten i Chelsea, och definitivt självförtroendet, trots lagets alltjämt tydliga skavanker.
OMGÅNGENS MÅL
Connor Wickham, Crystal Palace 1-3, West Brom (a). Det är ju inte mycket positivt man får möjlighet att skriva om Wickham så man får passa på när man får chansen. En riktig rackarrökare till avslut av Wickham som tog Crystal Palace tillbaka in i matchen, om än för sent.
:::
TRE PUNKTER
Pardew. Han har blivit ordentligt både denna och tidigare säsonger, Alan Pardew, inte minst då för det arbete han gjort med Crystal Palace. Men nu befinner sig laget i en mäktig formsvacka vilket innebär att raset i tabellen fortsätter och nedflyttningsstrecket faktiskt börjar rycka obehagligt nära. Om vi ger Pardew beröm när det går bra så måste man också ge kritik när det går dåligt. Crystal Palace behöver åtminstone åtta poäng till den här säsongen för att känna sig säkra, men då måste de höja sig.
Illa Villa. Aston Villa visar upp varenda tecken på ett lag fullständigt i fritt fall. De var hyfsat jämna med Stoke i en halvlek, men så fort de släpper in första målet så är det bara en fråga om ögonblick innan också tvåan kommer. Det är ett lag i total avsaknad av ledarskap på planen, och sedan Remi Garde nu för andra gången gått ut och sågat lagets ”talang” och ”kvalitet” i småbitar så finns det nog också goda skäl att ifrågasätta ledarskapet vid sidan av planen. Det må vara hur sant som helst, men det är inget som kommer få det egna laget att prestera bättre, tvärtom.
Brott och straff. Jag har fått en del frågor på senare tid om Tottenham är det lag som fått flest straffar. Inte ens i närheten visar det sig. Flest har Leicester fått med tio stycken, minst dubbelt så många som något annat lag. Swansea, Stoke, Watford och Tottenham har fått fem var. Bournemouth, Crystal Palace, Man City har fått fyra. Man Utd och Everton har fått tre. Arsenal, Chelsea, Southampton, Aston Villa och West Brom har fått två var, och övriga lag har fått en. Det gamla påståendet, som ”alla vet…”, att storklubbarna alltid får flest straffar visar sig alltså den här säsongen vara hopplöst felaktigt.
:::
LIGACUPEN
Det blev en final som gick ända in i kaklet mellan Liverpool och Man City, och till sist var det Man City som fick lyfta silvret.
Det såg ut att bli en Jerzy Dudek-final för Simon Mignolet. Först en jättetavla vid Man Citys ledningsmål. Sedan en svit av ganska makalösa räddningar som i bästa fall kan beskrivas som halvmedvetna. Men det ville sig inte hela vägen, det blev inga hjältedåd i straffläggningen.
Tre strålande straffar av Man City, tre dåliga straffar av Liverpool. Hjälten blev istället Willy Caballero, minst lika osannolik han på förhand som Mignolet.
Jürgen Klopp visste sannerligen sin roll inför straffsparksläggningen. Det var glädje, positivt kroppsspråk och ingjuta mod i sina spelare. Våga lita på sina spelare, få dem att se positivt på läget.
Sedan fick Philippe Coutinho för sig att göra en stoppstraff. Lärde vi oss inte redan förra årtiondet att sådana straffsparkar sällan blir bra i sådana här sammanhang?
Christian Benteke måste onekligen befinna sig avgrundsdjupt långt nere i Jürgen Klopps frysbox. Och det är väl frågan om det är möjligt att se mer ointresserad och oengagerad ut inför straffläggningen än vad Benteke såg ut att vara.
Matchen i sig slutade 1-1, men med chanser åt båda håll, inte minst stora chanser för Man City. Raheem Sterling hade på egen hand kunnat stänga den här finalen långt innan förlängningen, men missade chansen mot sin gamla klubb.
Något märkligt val av straffskyttar från Liverpools sida.
:::
FÖR ÖVRIGT
Att Blackpool väljer att inför matchen mot Bradford spela Billy Joels ”We didn’t start the fire!” låter lite för osannolikt för att vara en ren tillfällighet. De hade vett att be om ursäkt i alla fall.
”Joleon Lescott – he’s got a new car!” hördes från Aston Villa-fansen under matchen mot Stoke. Stoke berättade om detta på sin officiella twitter, bad sedan om ursäkt och förklarade att tweetet skickats när telefonen låg i deras ficka.
Märkligt att det inte blev gult kort för filmning på Louis van Gaal.