Moshiri var en tidigare delägare i Arsenal, tillsammans med Alisher Usmanov via deras Red and White Holding, dock utan att äga en så stor andel att det gav honom en plats i Arsenals styrelse. För att finansiera sin storägarinsats i Everton har dock Moshiri nu sålt sina andelar i Arsenal till Usmanov.
Det var självklart en något överraskande utveckling. Det har under en längre tid verkat som om de amerikanska ägarna John Jay Moores och Charles Noell skulle köpa Everton, men i sista stund lades alltså detta på is och istället valdes Moshiri.
Everton har sökt nytt ägande och nya investeringar under en längre tid, i takt med att missnöjet med nuvarande klubbledning har ökat. Läget just nu är att förändring i sig upplevs som positiv. Det finns ändå några frågor som är värda att ställa sig gällande denna förändring.
Varför Farhad Moshiri?
Om vi ska tro de standardiserade uttalanden som gjordes i samband med att nyheten offentliggjordes så är Moshiri produkten av 18 månaders intensivt sökande som avgjordes av Moshiris finansiella och fotbollsmässiga kompetens samt hans ”True Blue”-spirit.
But really folks?! Man ger sig inte så långt in i en köpprocess med andra potentiella ägare som Everton och Bill Kenwright gjorde om man inte tänker att de är det bästa alternativet. Det var något med Moshiris bud som helt enkelt ansågs bättre på upploppet, och frågan är vad det var.
Bill Kenwright själv kan vara svaret. Moshiris uppköp av 49,9% av Everton ger Kenwright möjlighet att ännu ett tag fortsätta som klubbens ordförande. Det är inte alls säkert att det var något som de potentiella amerikanska ägarna var villiga att gå med på.
Det var förmodligen ingen tillfällighet att Roberto Martinez bara några dagar innan nyheten offentliggjordes gick ut och uttalade sin uppfattning att Kenwright borde sitta kvar som Evertons ordförande. Kenwright är till åren kommen och med sviktande hälsa, han vill nog avsluta på sina egna villkor.
Varför 49,9%?
Varför i hela friden väljer någon att köpa 49,9% av en klubb? Det kostar i stort sett lika mycket som att köpa en majoritet av klubben utan att ge något majoritetsinflytande och man blir därmed beroende av andras ställningstaganden och beslut.
Det kan självfallet hänga ihop med ovanstående, att det var ett arrangemang som var nödvändigt för att få det att gå ihop med Bill Kenwrights vilja att sitta kvar som Evertons ordförande, eller åtminstone att få Kenwright att känna sig trygg med det arrangemanget.
Det skulle i så fall tyda på ett temporärt arrangemang och mycket riktigt så är en av detaljerna från affären att Moshiris köp av 49,9% ganska snart kommer att utökas så att Moshiri köper en majoritetsandel i klubben, förmodligen hela Everton.
Vilken är kopplingen till Alisher Usmanov?
Något talande var det kanske att när nyheten först började läcka ut så trodde man att det var Alisher Usmanov, alltså minoritetsägaren i Arsenal, som hade köpt in sig i Everton.
Farhad Moshiri och Alisher Usmanov är affärspartners sedan länge, i sådan utsträckning att det är högst ovanligt att den ene gör något utan att den andre följer med i dansen. Ska man därför betrakta Moshiris uppköp av Everton som en förtrupp för Usmanov?
Usmanov har onekligen haft färgstarka uppfattningar om de brister han ser i hur Arsenal styrs. Både Usmanov och Moshiri har varit missnöjda med att inte ha fått någon plats i Arsenals styrelse. Om de har gett upp Arsenal så är det med Everton vi kan få se deras uppfattningar omsättas i handling.
Bra eller dåligt? – en öppen fråga.
Vad betyder det för Evertons ekonomi?
Det tog inte många minuter efter nyheten om Moshiris uppköp för media att börja göra sammanställningar av hans privata förmögenhet, och jämföra den med exempelvis Roman Abramovich och Mansour.
Bakom en sådan jämförelse ligger ett vanligt mediamissförstånd att ägarens pengar på något sätt är klubbens pengar. Så är inte fallet. Som ägare kan Moshiri naturligtvis skjuta in kapital i klubben om han så önskar, men det är inget han nödvändigtvis måste göra, tvärtom är det något de flesta ägare är ovilliga att göra.
Ägandet i sig behöver alltså inte påverka Evertons ekonomi i någon riktning utan det beror till stor del på Moshiris egna ambitioner med klubben. Men dessa ambitioner kan mycket väl hålla sig inom Evertons egna intäkter, som självklart ökar genom TV-avtal och dylikt.
£100m är det belopp som har läckt ut som Moshiri har för avsikt att göra tillgängliga för spelarköp i sommar. Ett stort belopp med Evertonmått mätt så klart. Något motsägelsefullt påpekas dock att Moshiris främsta prioritet är att behålla viktiga spelare som Romelu Lukaku, Ross Barkley och John Stones.
Vad vill Farhad Moshiri med Everton? Även det är en öppen fråga.
Vad betyder det för Evertons arenaplaner?
En av Farhad Moshiris främsta prioriteringar måste vara den för Everton ständigt återkommande arenafrågan. Goodison Park är gammal, liten och omodern. Flera olika arenaplaner har presenterats de senaste tio åren, alla har de skrotats.
En svaghet i tidigare planer har varit att de till stor del har varit baserade på offentlig finansiering. I och med att ägandet nu har koncentrerats i en enskild privat ägare så lär det bli betydligt lättare för Everton att hitta en bank som är villig att finansiera ett arenaprojekt.
En ny ägarstruktur talar alltså för att Everton till sist kan komma till skott med sina arenaplaner, särskilt som Liverpool nu verkar ha låst in sig på en expansion av Anfield. En större arena är också det mest uppenbara sättet för Moshiri att få avkastning på sin investering i Everton, så incitamenten finns där också.
Kan Farhad Moshiri ta Everton till nästa nivå?
Evertons förhoppning är självklart att Farhad Moshiris köp av klubben ska vara den milstolpe som till sist tar Everton upp till en sådan nivå att de lyckas ta sig till Champions League.
Resursutjämningen i Premier League, som vi inte minst ser tecken på den här säsongen, innebär att möjligheterna att ta sig till Champions League för en klubb som Everton är större än kanske någonsin tidigare. Tottenham och Leicester visar vägen.
Å andra sidan är det kanske mer svårförutsägbart än någonsin tidigare huruvida någon enskild klubb i Premier League under en given säsong kommer lyckas kvalificera sig. Konkurrensen är hårdare än förut och spelplanen har inte varit jämnare sedan 1970-talet.
Pengar är viktigt och nödvändigt för alla klubbar som vill kunna konkurrera om och i Champions League. Men i en tid när alla engelska klubbar har ekonomin för att kunna konkurrera blir framgången snarare en funktion av klubbens interna struktur – dess management.
Alisher Usmanovs och Farhad Moshiris kritik mot Arsenals management ger vissa indikationer på hur de ser på en fotbollsklubbs prioriteringar. Återstår att se om det mest var opportunism för stunden eller om det fanns något mer substantiellt bakom kritiken.
Roberto Martinez verkar i alla fall positiv. ”A bright new dawn” heter det på Evertons hemsida, och Martinez pratar entusiastiskt om Farhad Moshiri som den perfekta partnern och om början på vad han själv ser som en ny era för Everton.
Och Martinez är ju känd för sina balanserade och moderata omdömen.