Fem män i lustiga hattar träffas på ett hotell i London. Dessa fem män råkar vara de högsta cheferna i de fem påstått största engelska klubbarna. När de går ut i mer eller mindre samlad trupp efter sitt möte blir de för evigt fångade på bild av tabloidens långa lins.
På denna ganska tunna spik kokar sedan media en mustig soppa. Man har bilderna på de fem lustiga männen men inte så värst mycket mer än så. Då är det naturligtvis fritt fram att hitta på en berättelse som till synes stämmer överens med dessa bilder.
Storyn blev att dessa fem klubbar träffats under konspiratoriska former, med en amerikansk eventarrangör, för att komma överens om att bryta sig ur Premier League och tillsammans med de europeiska storklubbarna bilda en europeisk superliga.
Långfinger åt övriga klubbar i Premier League och den engelska fotbollen i största allmänhet med andra ord.
Problemet är så klart bara att storyn är rent hittepå. Det fanns i själva verket en mängd olika saker dessa fem män i lustiga hattar kunde diskutera. Såsom den sedan några år tillbaka återkommande sommartouren, ICC. Samt så klart formatet på Champions League.
Detta är självklart inte riktigt lika sexigt. Det är heller inte svårt att förstå varför storyn om storklubbarnas utbrytning får fäste en säsong då de mindre klubbarna ger dem på käften. Det man inte grejar på planen försöker man greja i bastun. En story med tydliga hjältar och skurkar.
Det är som gjort för framtida dolkstötslegender. Man ser framför sig, likt scener ur amerikanska filmer i kölvattnet från Vietnamkriget, slitna supportrar till Tottenham, Leicester, West Ham med flera sitta över whiskyglaset, muttrandes truismer som att “vi vann slagen, men förlorade kriget!”
Flera av klubbarna dementerar självklart storyn. Tabloiden som drog igång storyn från början vill dock inte ge slaget förlorat så de gräver fram en intervju med den amerikanska eventarrangören som man därefter vantolkar å det grövsta för att ge sin story en andra runda – ”vad var det vi sa?!”
Låt gå att Charlie Stillitano, som arrangören heter, inte precis gör sig själv några tjänster i sin intervju. Några av klumpigheterna han slänger ur sig blir mycket praktiska instrument för omvärlden att klubba honom blodig med. Ändå är det han som visar den största öppenheten för nya idéer.
En vanlig reaktion på detta är att det är så här media agerar på alla områden. Min syn är snarare att det är så här dålig media agerar.
De engelska storklubbarna har självfallet inga incitament i sig att vilja lämna Premier League. Inte bara skulle det orsaka våldsamma PR-besvär som bara de inte skulle göra mödan värd. Det är en otroligt välutvecklad och lukrativ produkt, det starkaste fotbollsvarumärket i världen just nu.
Ligans framgång och utveckling har däremot helt säkert rubbat storklubbarnas cirklar en hel del. Man har skapat en slags Leviathan. Storklubbarna måste prestera på topp, annars löper de stor risk att missa Champions League, på ett sätt som inte alls är fallet i andra ligor.
Det känns naturligt, det är väl i själva verket så det ska vara. Både för att det är sportsligt rättvist och för att det är ett incitament för utveckling. Men det är också lätt att se att det även kan leda till kortsiktighet, samt att det finns en vilja att garantera deltagande och intäkter.
Vilket är anledningen till det här pratet om att omstrukturera Champions League, som omskrivningen lyder. Närmare bestämt, som även de europeiska storklubbarna är inne på, att ge garanterade platser åt vissa klubbar. Inget vackert förslag precis men långt ifrån lika illa som en europeisk superliga.
Idén om en europeisk superliga är heller inte i första hand en engelsk idé, utan en europeisk idé.
Den drivs i första hand av de tyska och italienska storklubbarna utifrån analysen att en europeisk superliga, med de största klubbarna från Italien, Tyskland, Spanien, Frankrike och så vidare är det enda som i längden kan vara en hållbar konkurrent till Premier League.
När en match mellan Southampton och West Ham drar betydligt högre tittarsiffror än en match mellan Bayer Leverkusen och Bayern München så inser man snabbt att skillnaden är större än, som någon svensk Serie A-kännare beskrev det, att Premier League har bättre kameravinklar och snabbare klipp.
Analysen av de europeiska storklubbarna är inte felaktig. De har nog tvärtom dragit helt riktiga slutsatser. Problemen för dem att förverkliga idén om en europeisk superliga är dock följande:
(1) Deltar inte de stora engelska klubbarna i superligan så kan den omöjligtvis bli något slagkraftigt alternativ till Champions League.
(2) En europeisk superliga, utan de engelska storklubbarna, parallellt med Champions League riskerar bli en urvattnad kaka på kaka utan något konkret mervärde.
(3) Även utifrån ett konkurrensperspektiv är incitamentet för engelska storklubbar att behålla Champions League och bli kvar i Premier League.
Idén om en europeisk superliga är således tämligen osannolik. Vad avser de engelska storklubbarna är det ett direkt orealistiskt scenario. Det hade inte varit svårt att räkna ut för tabloiden, eller dess medlöpare, om den hade bemödat sig med att tänka efter.