I ganska precis tio år har Arsene Wenger valt att förklara uteblivna ligatitlar med att deras konkurrenter inte tävlar på lika villkor, att så kallad finansiell dopning har berövat Arsenal på ligatitlar som annars, i alla fall antydningsvis, rättmätigen hade tillhört dem.
Det går inte längre att falla tillbaka på den ganska klena ursäkten. Inte den här säsongen. Dels var det här säsongen då Arsenal skulle skaka av sig det gamla och kliva högst upp på pallen igen. Dels blir det omöjligt att förklara varför Arsenal inte vinner ligatiteln om det är till Tottenham, eller ännu värre Leicester, de förlorar den.
Arsene Wenger har tagit sig igenom 47 derbyn mot Tottenham sedan han tog över Arsenal. Man kan med goda skäl hävda att inget av dessa derbyn har varit viktigare än det 48:e. Arsenal har spelat avgörande derbyn mot Tottenham tidigare, både 2012 och 2013. Men till skillnad från 2016 har inget derby tidigare handlat så tydligt om ligatiteln.
Arsenal och Tottenham har aldrig mötts i någon cupfinal. De har bara vid två tidigare tillfällen, 1934 och 1952, mött varandra under våren när båda lagen fortfarande hade chans att vinna ligatiteln. Både Arsenal och Tottenham befann sig då längre ned i tabellen och matcherna spelades i månadsskiftet januari-februari, inte i början av mars.
Det är med andra ord på ganska god grund man kan påstå att det idag på White Hart Lane kommer spelas det största norra London-derbyt som någonsin har spelats.
Genom hela sin moderna historia har Tottenham anklagats, eller av vissa snarare omhuldats, för sin tendens att som man säger ”spursa” till det, att falla för trycket, att misslyckas med vad man företar sig, och gärna på de mest bisarra sätt. Mauricio Pochettino har i huvudsak trotsat denna tendens så här långt under säsongen, men kanske är dagens match mot Arsenal det första verkliga testet på Tottenhams cojones.
Inget annat lag har släppt in färre mål än Tottenham den här säsongen. De har tagit 17 poäng från underlägen hittills den här säsongen, med marginal flest av alla lag. Förlusten mot West Ham i onsdags var blott deras fjärde förlust den här säsongen. Bara vid ett enda tillfälle under säsongen har Tottenham misslyckats med att vinna matchen direkt efter en förlust, det var i augusti och den andra omgången.
Det är en beskrivning av ett lag som befinner sig mycket långt ifrån den allmänna och sedan många år etablerade synen på Tottenham. Ett stundtals väldigt fint spelande fotbollslag, men hopplöst ojämna, benägna att falla in i djupa svackor de inte klarar av att ta sig ur, och följaktligen ett lag som aldrig vinner något av värde. Mauricio Pochettinos kanske största bidrag är att vi inte längre känner igen Tottenham i denna beskrivning.
Det är 55 år sedan Tottenham senast vann Premier League. När José Mourinho gjorde slut på Chelseas 50 år långa väntan på en ligatitel hade Chelsea med den tidens pengavärde spenderat över £200m de två åren innan. Man City som 2012 vann sin första ligatitel på 44 år spenderade mer än så. Om Tottenham vinner ligan den här säsongen har man gjort det trots att man har sålt för £6m mer än man köpt.
Om Mauricio Pochettino tar Tottenham till ligatiteln så har han inte bara gjort det inom snävare ekonomiska ramar än Arsenal och med ett förhållningssätt till transfermarknaden som får Arsene Wenger att framstå som impulsiv. Han har dessutom gjort det genom att lotsa fram en stor grupp av unga spelare som har tagit viktiga och betydelsefulla platser i laget. Kort och gott har han i så fall lyckats med vad Wenger i tio år har förklarat för oss ska vara omöjligt.
Det var knappast så Arsene Wenger föreställde sig säsongen, som istället skulle bli hans återupprättelse, säsongen då han förde Arsenal tillbaka till toppen och gjorde alla mödor värda priset. Snuvad av Tottenham?
Få har genom åren älskat att påminna Tottenham om deras ”spursiness” lika mycket som Arsenals fans, rivalerna från norra London. Det har gått så långt att man till och med har gjort en särskild helgdag av det hela. Problemet är bara detta – under det senaste årtiondet vore det minst lika träffande att på samma sätt häckla Arsenal för deras ständiga och årligen återkommande ”arsiness” (hrrmm…)
Otur, skador, formsvaga spelare, bristande effektivitet i målskyttet, rörigt försvarsspel, mentalt svaga spelare som inte orkar med förväntningarna och pressen. Det saknas inte förklaringar till Arsenals kollaps och det är förklaringar vi har hört om och om igen, år efter år under de senaste tio åren. Arsene Wenger har kompromissat med några av sina mest kärt hållna principer från de senaste tio åren utan att riktigt ha lyckats förändra klubbkulturen.
Olika spelare har stått i förgrunden i Arsenal under säsongen. Petr Cech har med all rätt betraktats som en succévärvning som varit helt avgörande för Arsenals titelambitioner. Mesut Özil är mittfältets offensiva spelgeni som producerat målchanser och målgivande passningar i ett rasande tempo. Men om vi ska fundera på vad som har fått Arsenals säsong att ramla ned med överkroppen och ena benet i graven så blir svaret en annan spelare.
Med Santi Cazorla på centralt mittfält, tillsammans med Francis Coquelin, har Arsenal spelat hem 23 poäng på elva matcher, ett poängsnitt som hade vunnit dem ligan så här långt den här säsongen. Under de 17 matcher som Cazorla inte spelat för Arsenal den här ligasäsongen, sedan han haltade av matchen mot Norwich i november, har Arsenal spelat hem 28 poäng, ett poängsnitt som inte ens skulle ta Arsenal till fjärdeplatsen.
Skälet är inte enbart Cazorlas egna direkta bidrag utan den växelverkan han har med andra spelare. Som en djupt liggande spelfördelare kompletterar han Francis Coquelin betydligt bättre än Aaron Ramsey, vars djupledslöpningar både exponerar Coquelin och därmed backlinjen. Redan betänkliga ytor framför Arsenals backlinje blir ännu större. Mesut Özils totala ovilja att ta defensivt arbete fungerar också med Cazorlas disciplin i positionsspelet, men gör Arsenal otroligt sårbara utan Cazorla på planen.
Arsenal förlorade inte bara en spelare när Santi Cazorla blev skadad utan navet och den sammanhängande länken i hela lagspelet. Cazorlas bidrag i offensiven ska absolut heller inte undervärderas. Tvärtom har Arsenal stagnerat målmässigt sedan Cazorla inte längre dikterar matchtempot och med precisa passningar driver upp hastigheten i Arsenals anfall. Det är på sitt sätt talande att Alexis Sanchez inte har gjort ett enda ligamål sedan Cazorla försvann, Theo Walcott har bara gjort två.
Det är självklart en svaghet om ett lag är så beroende av en spelare. Jämför det med Tottenham där Mauricio Pochettino med tid och tålamod har byggt upp ligans starkaste mittfält med flertalet möjliga spelarkombinationer.
Båda lagen kommer från förluster. I Arsenals fall kommer man dessutom från två raka ligaförluster som dessutom, förmodligen inte utan samband, följer på den demoraliserande hemmaförlusten mot Barcelona, som i praktiken gjorde slut på Champions League-ambitionerna den här säsongen. Förlust mot Tottenham idag, och en förlust också i FA-cupomspelet mot Hull på tisdag, och Arsenals säsong kan ha tagit slut just precis när det var tänkt att den skulle börja.
Det lag som bäst lyckas med den psykologiska akrobatiken att glömma bort vad som har skett innan matchen, och skjuta åt sidan tankar på vad som kan komma att hända efter matchen och under återstoden av säsongen, står bäst rustat att vinna dagens match. Att kunna fokusera på den här matchen, på den här uppgiften, att hålla huvudet kallt mitt i det kokande hettryck som kommer råda på White Hart Lane.
Det laget vinner tidernas största norra London-derby. Och ger sig själva chansen att stå som mästare när säsongen är slut. Ligan kan inte vinnas på White Hart Lane idag, men den kan mycket väl förloras.