Det var så klart på det berömda håret, men när Fabio Borini drömkvitterade för Sunderland på tilläggstid förra helgen mot Crystal Palace så förlängdes en lång svit utan en enda ligaseger för Crystal Palace och Alan Pardew som går ända tillbaka till innan jul, den 19 december. På snart tre månader har Crystal Palace alltså inte vunnit en match i ligan.
Säsongen började ju så bra för Alan Pardew, i sådan utsträckning att det började pratas om europeiska cupplatser för dem. Men deras långa formsvacka har fått Crystal Palace att sakta men säkert rasa nedåt i ligatabellen, i sådan utsträckning att det börjar bli aktuellt för dem att hålla utkik nedåt mot nedflyttningsstrecket.
Crystal Palace visade upp några lysande resultat under Alan Pardews första år i klubben. Man besegrade Tottenham och Man City hemma på Selhurst Park, åkte till West Ham och Stoke och besegrade dem och, som grädden på moset, såg man till att förstöra festen för Steven Gerrard under dennes sista match på Anfield. Den här säsongen sticker inte minst vinsten mot Chelsea på Stamford Bridge ut.
Det var en härlig återupprättelse för Alan Pardew, som hade blivit tämligen hårt åtgången av Newcastles fans under sin tid i nordöst. Nu lyftes Alan Pardew fram som den naturliga efterträdaren till Roy Hodgson som förbundskapten för England. Ju sämre det samtidigt gick för Newcastle desto mer ironiska blev skämten på deras bekostnad angående deras missnöje med Pardew.
Ändå är det kanske först och främst Newcastle och deras supportrar som nu nickar igenkännande över Alan Pardews dystra tre månader med Crystal Palace.
Alan Pardews tid i Newcastle var också väldigt mycket först kommer solsken och sedan kommer regn. Han förde Newcastle till en smått osannolik femteplats säsongen 2011-12, vilket skapade omåttlig optimism på Tyneside, bara för att nästa säsong komma ett näshår från att flyttas ned från Premier League.
Triumferande vinster mot Premier Leagues storklubbar varvades med smärtsamma derbyförluster mot Sunderland. Bra resultat följdes upp av långa perioder av svaga resultat och formsvackor som sakta men säkert malde ned den supporteroptimismen. En andefattig fotboll, ständiga ursäkter varje gång resultaten inte gick Newcastles väg – tålamodet tog slut.
Nu är det för tidigt att säga att Crystal Palace befinner sig i samma situation som Newcastle. För det första finns i klubben inte samma politiska problematik gällande klubbens ägare och supportrar, det är en mer harmonisk klubb. För det andra har den dåliga ligaformen varvats med tre meriterande segrar i FA-cupen, där man nu är i den sjätte omgången.
Alan Pardew framstår som skicklig på att inledningsvis skapa ett bra klimat i ett lag och få ut bra prestationer ur formstarka spelare. Han är väldigt stark när laget har ett positivt momentum, vilket ofta är fallet under hans första tid i sina lag. Han är en manager som först och främst verkar fungera på kort sikt, som vi har sett både i Newcastle och även nu i Crystal Palace, som han svängde om ytterst imponerande förra våren.
Men Pardew framstår också alltmer som en klart begränsad manager. När spelarnas form sviktar, och när lagmoralen sjunker, ser han inte ut att ha redskapen i managerlådan att vända skeppet upp på rätt köl igen. Hans bästa perioder som manager sammanfaller med att viktiga spelare, såsom Demba Ba och Yohan Cabaye i Newcastle, eller Yannick Bolasie och Wifried Zaha i Crystal Palace, spelar sin kanske allra bästa fotboll.
Man ska inte på något sätt förneka eller förringa att det är under Pardew som dessa också har presterat sin bästa fotboll, men det är samtidigt en svaghet för en manager när hans lag blir så beroende av några få spelares form. Det är oundvikligt att varje säsong innehåller formsvackor, skador på viktiga spelare, spelare kanske byter klubb och så vidare.
Att hantera sådant är en riktigt bra managers kanske främsta kännetecken. Om vi följer Alan Pardews karriär från Charlton, Southampton och West Ham till Newcastle och Crystal Palace så återkommer ett liknande mönster – något går fel eller något oplanerat inträffar och Pardews lagbyggen stannar i bästa fall upp, alternativt i värsta fall hamnar i fritt fall.
När vinden blåser medvind i seglen finns det få bättre managers att ha i sitt lag än Alan Pardew. Men han verkar inte kunna segla förutan vind.