Ni lever i det förflutna, menade Louis van Gaal än en gång när han ställdes inför frågeställningen om det inte var något av ett nedköp att när nu Liverpool och Man Utd till sist stöter på varandra i europeiskt cupspel, så gör man det inte i Champions League, eller Europacupen, utan i Europa League. Vilket möjligen bäst illustrerar att van Gaal inte har förstått någonting.
Många ser det som ett uttryck för underprestation att dessa båda den engelska fotbollens giganter nu möts i Europa League. Att det ses som underprestation säger så klart något om de båda klubbarnas kapacitet, och historia. Tillsammans har de vunnit Europacupen eller Champions League åtta gånger, 38 ligatitlar har gått till någon av de båda rivalerna.
För första gången sedan 1963 kan det bli fallet den här säsongen att ingen av dem slutar bland de fem första i ligan. Det finns ändå en historisk symbolik när dessa båda klubbar till sist stöter på varandra inte bara i England utan även i europeiskt cupspel. Både Man Utd och Liverpool har varit engelska pionjärer och föregångare vad avser just Europa, och en stor del av klubbarnas historik och identitet hör samman med just europeiskt cupspel.
Det började med Man Utd och Matt Busby – en historia som skulle komma att präglas av tragedi och triumf.
Busby hade tagit över Man Utd efter andra världskriget, ett föråldrat lag i en klubb till stora delar i ruiner. Tillsammans med sin assistent Jimmy Murphy påbörjade han en föryngring av laget som var något för den tiden helt nytt inom den engelska fotbollen och som skulle fånga folkets och fansens fantasi över hela landet – vad som skulle bli känt som Busby Babes.
Ungefär samtidigt i Europa blir två franska journalister de drivande krafterna bakom bildandet av Europacupen i mitten av 1950-talet. Idén möts med begränsad entusiasm inom det engelska fotbollsetablissemanget. Alan Hardaker, starke man inom Football League, förbjuder engelska klubbar att delta i Europacupen, och mästarna Chelsea drar sig 1955 ur turneringen.
Busbys babes tar över och dominerar den engelska fotbollsscenen. Precis som med Chelsea försöker Alan Hardaker och Football League tvinga Man Utd att strunta i Europacupen. Men Matt Busby vägrar hårdnackat och trotsar därmed Hardaker och Football League. Hardaker skall dock hämnas med en maktbyråkratisk småttighet som ska visa sig få förfärliga konsekvenser.
Man vägrar helt enkelt att flytta Man Utds ligamatcher för att bättre passa ihop schemamässigt med de europeiska cupmatcherna. Och i en tid när resor inte var riktigt lika lätta som idag, och med en regel som sa att varje lag måste befinna sig i England senast dagen innan match, så blev detta en källa till stort besvär.
Den 6 februari 1958. Man Utd och Matt Busby befinner sig i München på mellanlandning på väg hem från Belgrad där de precis hade tagit sig vidare till semifinal i Europacupen. Förhållandena är dåliga, det är snöoväder, is och slask på startsträckan. I bakhuvudet vet man att man måste komma hem till Manchester under dagen inför kommande match i ligan, där man befann sig i titelstrid med Wolves.
En gång försöker man få planet att lyfta. Två gånger försöker man få planet att lyfta. Man försöker en tredje gång. 44 personer befann sig på flygplanet, 23 av dem dog omedelbart eller inom några dagar. Mer än halva Man Utds lag gick bort eller skulle aldrig mer spela fotboll. Matt Busby svävade mellan liv och död på ett sjukhus i München.
Tragedin var i sig lika fruktansvärd som möjlig att undvika. Oavsett skulle den göra Europacupen till en ofrånkomlig del av Man Utds identitet och självbild, och klubbens heliga graal. Exakt tio år senare skulle Matt Busby, med ett till stora delar helt nytt lag, ta Man Utd till Europacupfinalen på Wembley där man genom att besegra Benfica blev första engelska klubb att vinna Europacupen.
Luften skulle efter detta gå ur både Matt Busby och, åtminstone för ett tag, Man Utd. Arvet och minnena från München var förvaltat, men det hade rent personligen varit en tung börda för Busby att bära. Man Utd skulle gå in i en tid av förfall samtidigt som Liverpool var på väg att ta över herraväldet inte bara inom engelsk utan även europeisk fotboll.
Man Utd skulle bli den första engelska klubben att vinna Europacupen, men Liverpool skulle visa sig bli den första engelska klubben både att dominera den engelska fotbollen som en hel dynasti under närmare två årtionden, och under ett helt årtionde också den europeiska fotbollen. Med fyra cupsegrar på åtta år var Liverpool dominanta i turneringen på ett sätt som kanske bara Real Madrid vid något tillfälle tidigare eller senare har varit.
Liverpool gjorde dominans och upprätthållen framgång i Europacupen till ett kännetecken för mer eller mindre ouppnåelig framgång under det sena 1970-talet och 1980-talet. På så vis ritade man om kartan och förändrade också perspektiven i det engelska fotbollslandskapet, där en klubbs storhet tidigare i huvudsak definierats utifrån hur den presterade i engelskt ligaspel och cupspel, inte i Europa.
Frustrerande på sätt och vis, så klart, för klubbar som Arsenal, Chelsea och Man City som måhända har varit och är mer framgångsrika för stunden eller mer framträdande i den engelska fotbollen. Men ingen av klubbarna, möjligen med ett litet undantag för Chelsea som till sist fick sin inteckning i Champions League, kan riktigt anses ha nått samma nivå av storhet och framgång innan de närmar sig Liverpools prestationer i Europa.
Att Liverpool ritade om fotbollskartan genom sina insatser i europeiskt cupspel präglade i sin tur även Man Utd under deras andra period av dominans under Premier League-eran och Alex Ferguson. Att dominera i ligaspelet var en sak, men Ferguson visste mycket väl att skulle Man Utd kunna betraktas som stora på samma sätt som Liverpool var man tvingade att leva upp till deras bedrifter i Europa.
Man kom en bra bit på vägen, men inte hela vägen. Ferguson själv är öppen med att en av hans besvikelser från sina år med Man Utd var att laget inte vann Champions League fler gånger. Framgång i Europa ligger väldigt nära själen i båda dessa stora engelska klubbar, och det är ofrånkomligt att de i stor utsträckning också mäter denna framgång i relation till varandra.
Av det skälet spelar det naturligtvis mindre roll att det nu är i Europa League och inte Champions League som de båda antagonisterna stöter på varandra. Det är europeiskt cupspel, det är mitt i veckan, det är därför i större utsträckning hardcore-fans som är på plats, och det är matcher under flodljusen.
Det kommer bli magiskt.