Ett ökänt käppakrigutryck är att det svåraste som finns är att leda med 3-0. I fotboll, och då i synnerhet om vi följer Evertons säsong, så skulle man kunna känna sig benägen att modifiera detta uttryck till att det svåraste som finns är att leda med 2-0. Ändå kändes det ju ganska tryggt fram till den 75:e minuten i förra matchen mot West Ham.
Man måste självklart ta med i beräkningen efter den matchen att Everton spelade med en man mindre på planen. Men sammanbrottet var knappast en isolerad händelse. Totalt har Everton hittills förlorat 14 poäng den här säsongen sedan de har befunnit sig i ledning, och nio av dessa poäng har tappats mot lag som befinner sig nedanför tabelltoppen.
Everton har en av de mest talangfulla spelartrupperna i ligan. Med spelare som Romelu Lukaku, Ross Barkley, Gerard Deulofeu, John Stones, Seamus Coleman, James McCarthy, Phil Jagielka, Leighton Baines och Gareth Barry borde Everton, inte minst den här säsongen, vara med i snacket om Champions League-platser. Istället ligger man tolv poäng efter.
Med en ny ägare som helt nyss har tagit över klubben i Farhad Moshiri är optimismen och ambitionen större än på länge i Everton. Roberto Martinez själv, knappast känd för att ha någon pessimistisk syn på tillvaron, menade att Moshiri var en perfekt person att leda klubben framåt. Det innebär dock inte nödvändigtvis att Moshiri och fansen anser Martinez är den perfekta personen att leda laget vidare.
Evertons brister har till och med börjat få Roberto Martinez tränarkollegor att dra åt snaran runt hans hals. Efter att West Brom vann på Goodison Park menade Tony Pulis att Everton hade ”ett lag för att vara bland ligans fem bästa”. Slaven Bilic, efter förra helgen, uttryckte sig på liknande sätt att ”på pappret är Evertons lag ett av de bästa i England”.
Mitt i all kritik är det så klart lätt att glömma att Martinez också har sina styrkor och fördelar. Framför allt handlar det om hans förmåga att utveckla och förbättra spelare. John Stones och Ross Barkley har båda utvecklats enormt under Martinez, och även spelare som köpts som Romelu Lukaku och Gerard Deulofeu har höjt sig under Martinez.
James McCarthy har med Roberto Martinez som tränare gått från nykomling i skotska Hamilton till att prestera som en av Premier Leagues bättre centrala mittfältare. Muhamed Besic har visat liknande tendenser. Brendan Galloway har imponerat på säsongen som en möjlig ersättare till Leighton Baines. Aaron Lennon och Tom Cleverley är spelare som andra managers har betraktat som onyttiga men som Martinez får ut ett stort värde av.
Men Premier League är ett oförlåtande fotbollsklimat. Och det är i de taktiska aspekterna som Roberto Martinez framstår som naiv, otillräcklig och, att döma av hans uttalanden, alltför obekymrad.
Evertons underprestation i ligaspelet gör cupspelet desto viktigare. Det är över 20 år sedan Everton senast vann en stor titel, när man 1995 vann just FA-cupen en säsong präglad av missnöje och ett svagt presterande lag. Roberto Martinez har erfarenhet av att vinna FA-cupen, han gjorde det med Wigan för tre år sedan, en bedrift som förmodligen bidrog till att ge honom jobbet i Everton.
Nu kan Roberto Martinez återigen behöva vinna FA-cupen, den här gången för att få behålla jobbet i Everton.
Martinez behöver producera ett påtagligt och konkret argument för han ska kunna anses motsvara omdömet som den perfekta personen att föra laget vidare. Han måste enkelt uttryckt kunna ge Farhad Moshiri och Evertons styrelse en bra ursäkt att inte ge honom sparken och se sig om efter en ersättare.
Han kan inte bara prata optimism, utan måste även prestera optimism.