För mig var valet av engelsk ligaklubb enkelt. Charmigt spel i en vintrig tipsextramatch cirka 1982, och gulgröna färger, precis som favorithockeylaget Björklöven, räckte utmärkt.
Självklart skulle jag hålla på Norwich City, kanariefåglarna.
Vid sidan av Arsenal förstås, som kommit med modersmjölken. Men i takt med Gunners framgångar uppstod mättnad. Londonklubben fanns kvar i hjärtat men fick stå åt sidan, det blev mer spännande att följa outsiderklubben Norwich City.
Det har jag ångrat många gånger. Det är helt enkelt mycket jobbigare att dedikera sig till en liten klubb än en segermaskin som Arsenal. Det blir lätt ett utdraget lidande, och man kan undra om det är det som livet går ut på.
Det kunde varit värre, klubben kunde ju hamnat på hopplös dekis utan framtidsutsikter. Någonstans värmer det att klubbar som Coventry, Nottingham och Leeds existerar. Leeds som för övrigt varit lite av en feederklubb till Norwich på senare år.
Och nu, för sjutton, spelar ju laget i Premier League. Frågan är dock hur länge. Efter en hyfsad höst har laget brakat ihop på det nya året trots ett ganska starkt januarifönster. 4-5 mot Liverpool hemma efter tvåmålsledning var den absolut värsta typen av demoraliserande förlust. Sedan den smällen har laget inte riktigt repat sig. I de tre sista matcherna har spelet återvänt efter framtvingade defensiva schackdrag av Alex Neil. Men det som borde gett många poäng har på nykomlingsvis slutat i tre uddamålsförluster. Nedflyttningsridån är 60/40 nere, men än finns hopp.
Undrar om det inte är komikern och den stora Norwichsupportern Stephen Frys fel att det har börjat gå så dåligt. Han avgick från klubbstyrelsen i januari med de här orden:
“I wish I could take credit for ushering the club up from League One to the Premiership during my time on the board. Actually, I’m going to. It was all me. It can’t have been a coincidence.”
En elva var det. Vilka spelare får man egentligen ta med? I anfallet var jag först sugen på att slänga in Harry Kane. Spursstjärnan gjorde en gröngul säsong 2012-13 på lån utan någon som helst framgång. Men nej, elvan får bestå av spelare som gjort avtryck i NCFC-dressen.
Jag bygger laget utifrån två klassiska matchresultat.
Ett makalöst bra och ett patetiskt dåligt.
Bayern München – Norwich City 1-2. Sug på den. Andra omgången av UEFA-cupen 1993-94. Klubbhistoriens höjdpunkt med hjältar som Bryan Gunn, Jeremy Goss, Mark Bowen och Chris Sutton. Enda gången som ett brittiskt lag besegrade Bayern på gamla Olympiastadion i München. Returen hemma slutade 1-1 och Norwich var igenom. Det definitiva klimaxet under klubbens storhetstid på 1990-talet.
Norwich City – Colchester United 1-7. Säsongspremiär i League One 2009-10. Kanariefåglarna har degraderats och premiärens derby i tredjedivisionens källare blir en katastrof. En gemensam nämnare med Bayernmatchen är Bryan Gunn, den gamle målvaktshjälten är nu tränare. Nya ordföranden David McNally kickar Gunn direkt efter matchen, tar in Paul Lambert, Norwich vinner serien och lyfter nästa säsong till Premier League efter en andraplats i Championship. Back to back-promotions som mig veterligt under Premier Leagues historia bara kopierats av Manchester City och Southampton.
Anfall:
Grant Holt (CF). Till synes fetlagd targetspelare som stod i zenit under fåglarnas färd från källaren till finrummet 2009-11. Briljerade till och med i Premier League 2011-12 med 17 mål. Oförglömlig kultspelare bland fansen. Bildäcksbytaren från Carlisle var till synes lätt klumpig men i alla Englands väder en kämpande fysisk närvaro på topp. Sagolikt mål borta mot Chelsea hösten 2011.
Justin Fashanu (CF). Får platsen för vad han kunde ha blivit – och vad han blev utanför planen. Fashanu var den första professionella brittiska spelaren som kom ut som öppet homosexuell. Fick ta enorma mängde skit och hånades av Brian Clough i Nottingham efter utträdet ur garderoben, efter det hämtade sig karriären aldrig. Dessförinnan var det i Norwich han visade oerhörd talang och öste in mål 1978-81. Tog självmord 1998, eftersökt av amerikansk polis. De flesta skulle nog hellre plocka ut Iwan Roberts, Darren Huckerby eller Chris Sutton och visst har de tyngre meriter, men de får nöta bänk i mitt lag.
Mittfält:
Nathan Redmond (CM). Kreativ mittfältare som ofta anklagas för att vara evigt lovande utan att blomma ut. Jag håller inte riktigt med, han punkterade kvalfinalen som gav avancemanget i fjol och är väldigt sevärd just nu, bäst på plan trots förlusterna i senaste omgångarna mot Chelsea (1-2) och Swansea (0-1). Spelar honom gärna centralt, en position han ofta prövat även om högerkanten är hans naturliga plats. Redz går säkert till en större klubb i sommar.
Wesley Hoolahan (CM). Den irrationelle irländaren och Canaries-ikonen har trollat på det gulgröna mittfältet sedan urminnes tid, närmare bestämt 2008. Han börjar bli till åren (33) och byts regelmässigt ut av Alex Neil i slutet av matcherna, men spelade trots det i höstas sin kanske bästa fotboll någonsin. Kan bli jobbig att tas med för Sverige i sommar.
Robert Snodgrass (RM). Personlig favorit och Chris Hughton-erans största mittfältsprofil. Risktagande och tempostark mittfältare med vass vänsterfot. Är efter en långtidsskada nu en viktig kugge i Steve Bruces Hull som återigen ser ut att byta plats med Norwich i seriesystemet.
Darren Eadie (LM). Prioriterar teknik och tempo och fastnade för nittiotalshjälten Eadie på vänsterkanten. Den stora publikfavoritens karriär tog brutalt slut redan vid 28 efter skadeproblem.
Backlinje:
Mark Bowen (LB). Backlinjen rörde man inte mycket på under succéåren, Bowen var mer eller mindre ordinarie i tio år (1987-96). Walesaren hade stor del i kanariefåglarnas tredjeplats Premier Leagues invigningssäsong 1992-93. Avgjorde den berömda matchen i München med ett nickmål.
Duncan Forbes (CB). En av många skottar i Norwich under åren. Hårdföre Forbes var aktiv 1968-81 och varnades ”alltid”, domaren borde ta hans namn i omklädningsrummet för att vinna tid tyckte The Times.
Steve Bruce (CB). Inledde med ett självmål i första minuten i sin debutmatch mot Liverpool 1984. Trots den starten var det i Norwich som Bruce 1984-87 lade grunden till den långa karriär som sedan blommade ut i Manchester United. Ankare i laget som vann Ligacupen 1985. Hetsade mot sin gamla klubb i somras apropå Robbie Bradys infekterade övergång från Hull, men jag har överseende och han får plats här.
Ian Culverhouse (RB). Ett under av stabilitet på resan uppåt i systemet och de påföljande glansdagarna på 80- och 90-talet. Fanfavorit och stöttepelare som peakade under den magiska säsongen 1988-89 när Norwich var nära att ta dubbeln (ligan+FA).
Målvakt:
John Ruddy. Reflexstarke Ruddy har nosat på landslaget och hade stor del i den senaste klättringen och etableringen av Norwich som Premier League-klubb 2009-11 (eller ok, jojo-lag mellan PL och Championship). Var allra bäst under återkomsten till PL 2011-12 då Norwich slutade på 12:e plats.
Manager:
Paul Lambert. Arkitekten bakom marschen uppåt i seriesystemet 2009-11. Det var i Norwich som den försynte skotten gjorde sig ett tränarnamn med en sällsynt förmåga att suga upp talanger från lag i de lägre divisionerna och formera dem till ett överpresterande lag.
OTBC.
Av: Nils Bergeå Nygren