Det har varit några veckor av ganska meningslösa Champions League-matcher, kanske inte minst den här veckan. Kanske särskilt för de engelska lagen. Igår fick vi se en på förhand redan avgjord match mellan Man City och Dynamo Kiev, där det enda egentliga spänningsmomentet var hur många mittbackar som skulle hinna gå sönder på 90 minuter.
Och ikväll ska vi alltså följa ännu en på förhand avgjord match, den här gången mellan Barcelona och Arsenal. Den beskrivningen ställer måhända inte Arsene Wenger och Arsenalspelarna själva riktigt upp på, de säger sig fortfarande tro på möjligheten, men det är väl egentligen frågan i vilken utsträckning ens de själva tror på vad de säger.
Arsenal har gjort något av ett mönster under de senaste åren av att förlora snyggt, eller misslyckas med förmildrande omständigheter. De förlorar eller ställer till det för sig redan i första matchen, för att sedan vinna eller göra bra ifrån sig i returmötet, utan att det riktigt räcker till. De avslutar starkt i ligaspelet vilket ger en positiv touch på sämre insatser dessförinnan.
Det där har Arsene Wenger kunnat spela på. Det ligger i supporterns natur att vilja gripa efter positiva halmstrån och att leta efter yttre omständigheter som kan förklara det egna lagets misslyckanden. Med det som utgångspunkt har Wenger kunnat formulera lagets misslyckanden som steg närmare framgången, och allra minst lyckas med förutsättningen att splittra supporterkritiken.
Det har fungerat i ett ganska stort antal år. Frågan är om det emellertid inte har börjat sluta fungera. Det går inte längre för Arsene Wenger att ta skydd bakom ekonomiska argument, dels då Arsenals omständigheter har förändrats, dels då inte minst den här säsongen effektivt har punkterat myten. Det börjar ta slut på förmildrande omständigheter, det är inte längre snyggt att förlora.
Men förlorar gör man. Förlusten i första mötet mot Champions League är lite hit och dit, å ena sidan är det världens genom tidernas kanske allra bästa lag, å andra sidan var sättet man förlorade på alltför tidstypiskt Arsenal. Den långa, stolta sviten i FA-cupen fick ett abrupt slut mot Watford i helgen. I ligan har man försatt sig i en situation på gränsen till omöjlig, där en missad fjärdeplats plötsligt ligger närmare till hands än den ligatitel som bara skulle vinnas.
Frustrationen runt Emirates är av naturliga skäl påtaglig och, kanske för första gången, har kritiken mot Arsene Wenger passerat den gräns där till och med alla de som är benägna att beundra fransmannen för dennes totala gärning i Arsenal, helt säkert den främsta i klubbens historia, börjar komma till åsikten, möjligen insikten, att Arsenal och Wenger befinner sig i vad som kanske bäst skulle kunna beskrivas som ett dysfunktionellt förhållande.
Skilsmässa kan vara den enda möjliga lösningen.
Men det måste i så fall Arsene Wenger komma fram till själv. Hans ställning i klubben är sådan att han aldrig kommer få sparken. Den som i så fall skulle ge honom sparken är ägaren, det vill säga Stan Kroenke, och för Kroenke är Wenger en dröm som manager. Inget tjat om höga investeringar i löner och transfersummor, och åtminstone så här långt en garanti för årliga Champions League-intäkter.
Bra nog för Stan Kroenke, vars motiv att äga Arsenal är rent finansiellt, Arsenal är för honom en tillgång som han vill ska öka i värde. I det skiljer han sig inte från andra riskkapitalägare i Premier League, som exempelvis Glazers i Man Utd och FSG i Liverpool. Men där dessa båda andra storklubbar tillämpar en tillväxt- och varumärkestrategi, har Kroenke istället en lönsamhetsstrategi i bakfickan.
Dessa olika strategier har tämligen tydliga implikationer på synen på det här med att vinna saker. Och ingen formulerar kanske Kroenkes syn på det hela bättre än han själv, där han i samband med en konferens helt nyss fick fram följande guldkorn: ”I have to have some reality involved. If you want to win championships then you would never get involved.”
Att vinna titlar är alltså inte anledningen att Stan Kroenke äger Arsenal. Lägg till det att han inte ens betraktar det som särskilt realistiskt och man börjar ana gapet i skilda förväntningar, för att inte tala om drömmar och förhoppningar, mellan klubbens ägare och dess supportrar. Samtidigt som Kroenke befinner sig i Boston och säger detta så leder Leicester ligan med fem poäng före Tottenham.
Mitt i detta gap mellan ägare och supportrar befinner sig Arsene Wenger. En utsatt position kan tyckas. Arsene Wenger har dock varit manager i en och samma klubb i 19 år, och det lyckas man inte med utan att veta hur spelet ska spelas. Han inser att hans maktbas internt i klubben, det vill säga gentemot ägaren, är helt och hållet finansiellt baserad. Champions League-spel, inom en rimlig budget, räcker gott för att säkra hans ställning.
Internt sitter alltså Arsene Wenger säkert som berget. Men för de som vill lägga all skuld på Wenger så gör ägarbilden situationen mer komplicerad än så. Wenger kan knappast friskrivas från sitt ansvar, men löser man Arsenals brister och tillkortakommanden genom att byta ut Arsene Wenger? Nej, problemet är mer institutionaliserat än så. Däremot kan det vara så att problemet går att komma åt bara genom att först byta manager.
Arsene Wenger har självklart maktposititionen och det politiska kapitalet i klubben att han skulle kunna kräva en tydligare sportslig och finansiell satsning för att verkligen ta Arsenal hela steget upp till de största klubbarna. Men dels är det genuint inte så han själv vill driva en klubb och ett lag, med sparsamhet och måttfullhet som dygd, där att vinna är helt klart önskvärt men inget absolut imperativ. Dels är han kanske inte benägen att sätta sin egen position på spel.
Det är ett dysfunktionellt förhållande där den ena handen skrubbar den andres rygg. För Arsene Wenger är det både praktiskt och bekvämt att ha en ägare som utan att ifrågasätta något stöttar honom till hundra procent. För Stan Kroenke är det perfekt att ha en manager som accepterar och omfamnar klubbens finansiella policy och är en praktisk måltavla för den kritik detta genererar bland klubbens supportrar och i dess omgivning.
Vad en ny manager skulle kunna göra, även om man så klart undrar vilken typ av manager Stan Kroenke, förmodligen i samråd med Arsene Wenger, skulle vara intresserad av att anställa, är att bryta upp detta dysfunktionella förhållande. En ny manager kan ställa tydligare krav på ökade investeringar för sportslig framgång, och fatta nya taktiska och truppmässiga beslut med färska ögon.
Det är dock inte längre möjligt för Arsene Wenger själv att lika smärtfritt som tidigare tuta ägarens och den egna partilinjen och väva in detta i ett narrativ som supportrarna betraktar som legitimt utifrån sina egna drömmar och förhoppningar. Inte utan att steg för steg tappa alltmer i egen trovärdighet. Det finns två utvägar för Wenger:
Att kliva åt sidan.
Eller att analysera verkligheten som den är, snarare än som han vill att den ska vara, anpassa sig organisatoriskt, taktiskt och transfermässigt, och använda sin position och sitt politiska kapital att formulera högre och tydligare krav på klubbens ägare att prioritera sportsliga framgångar likaväl som finansiella.
Om inte, så riskeras möjligen inte hans position, men väl hans eftermäle.