Det är ett fenomen som, i och med att det är så ovanligt och till sin natur så svårobserverat, länge har betraktats som skrönor och ren myt. Men på senare tid har dess förekomst bekräftats. Det är vågor som har sänkt flertalet stora skepp genom åren. Fenomenet har till och med gjorts till både bok och film där Poseidon är den mest kända framställningen.
Om det någonsin inom den engelska fotbollen har funnits någon slags motsvarighet till detta naturfenomen, en så kallad rogue wave, så är det utan tvekan Leicester den här säsongen. Deras fullständigt osannolika ligatiteljakt har uppstått till synes från ingenstans och har obevekligen sänkt en efter en av den engelska toppfotbollens stora oceankryssare.
De neutrala hurrar naturligtvis. Leicester har återfört en känsla av att det omöjliga ändå är möjligt, och en oförutsägbarhet tillbaka till en fotbollsmiljö där det var en alltmer allmän uppfattning att det var bestämt redan på förhand vilka klubbar som skulle kunna konkurrera om en ligatitel. Leicester har vänt upp och ned på alla förväntningar.
Alla vill att Leicester ska vinna Premier League. Några undantag finns helt säkert. Leicesters närmaste grannar, Nottingham Forest och Derby, skulle säkert hellre slippa se Leicester fira en triumf som till och med överträffar deras hjältesagor från 1970-talet. Tottenham och Arsenal, kanske till och med Man City, hoppas självklart hellre att de själva ska vinna.
Samtidigt seglar Leicester upp som allas andralag. Arsenals fans hoppas så klart hellre på Leicester än på Tottenham, och detsamma gäller omvänt. Man Utds fans föredrar naturligtvis att Leicester vinner ligatiteln än att Man City gör det, en känsla som förmodligen omfamnar även Arsenal. Resten hoppas på Leicester om inte annat så för att se storklubbarna få på käften.
Men om några borde hoppas att Leicesters dramatiska titeljakt inte ska få något lyckligt slut så borde det vara övriga 19 engelska klubbar i Premier League. Av det enkla skälet att om Leicester faktiskt går och vinner ligan så sätter det alla dem i ett försämrat ljus, och riktar strålkastar obevekligen mot deras egna fundamentala misslyckanden.
Det hade gått att gömma sig om till exempel Man City, eller till och med Arsenal, vann ligan. Men att det är Leicester som leder ligan ger exempelvis nya proportioner till Chelseas episka katastrofsäsong om de bara ett år senare, efter att själva ha stått där som mästare, har bytt plats med Leicester som slutade på fjortonde plats.
Louis van Gaals argument om vad som är möjligt och inte möjligt att göra med en spelartrupp av Man Utds kaliber, och beskrivningen av en utveckling som är tänkt att gå framåt men mest rör sig bakåt, och de väldiga summor pengar som Man Utd spenderat under senare år, görs om intet, och van Gaals misslyckande blir så mycket tydligare med Leicester som kontrast snarare än Man City.
Arsenals och Arsene Wengers återkommande godnattsaga att en fjärdeplats är att betrakta som en titel i sig så länge Arsenal slutar efter klubbar med större resurser och som årligen spenderar mer än de själva, har låtit småtramsig redan tidigare men framstår som löjeväckande om de kapitulerar ligatiteln till Leicester, som jobbar med en bråkdel av Arsenals egen budget.
Man City betraktar gärna sig själva som den engelska fotbollens nya herrar på den så kallade täppan, men exakt vad säger det om vad som ska vara deras storhetstid om de under fem-sex år inte vinner mer än två ligatitlar, och vad säger det om den här säsongens misslyckande om man låter sig både distanseras och avfärdas av Leicester trots att man under sommaren spenderat smått otroliga £158m?!
Man kan förlöjliga storklubbarna i oändlighet så klart, men även övriga klubbars dåliga beslutsfattande hamnar under luppen. Aston Villa till exempel genomför sin sämsta säsong i mannaminne, under vilken de hittills utan någon som helst framgång har prövat på tio olika yttermittfältare. De kastade iväg Marc Albrighton, numer i Leicester, som ett ruttet äpple på fri transfer.
Stoke befinner sig mitt i en ganska ojämn situation där deras resultat till stor del verkar beroende av huruvida Ryan Shawcross är frisk eller skadad. De hade utan tvekan kunnat vinna på att ha ännu en stabil mittback i truppen, men ansåg att Robert Huths tjänster inte längre var nödvändiga. Huth är nu en ledargestalt i Leicesters mittförsvar.
Danny Drinkwater har precis tagits ut i Englands landslagstrupp och har varit en fantastisk närvaro på Leicesters centrala mittfält. Han är ursprungligen en Man Utd-produkt men fick aldrig göra ett enda a-lagsframträdande för klubben. Ändå kan Man Utd i nuläget inte frambringa en enda central mittfältare som är bättre än Drinkwater, och inte för att man inte har betalat för dem.
Bournemouth, Aston Villa, Swansea, Norwich, Watford och Chelsea har samtliga betalat mer eller mindre dyra pengar inför den här säsongen på vänsterbackar, men ingen av de spelare som dessa klubbar har hittat har varit ens i närheten av att vara lika framstående som Leicesters Christian Fuchs, som plockades in på fri transfer inför säsongen.
Då har vi inte ens behövt nämna Riyad Mahrez eller Jamie Vardy. Mahrez som köptes för några år sedan för £450,000 kan visa sig bli det kanske största sportsliga och ekonomiska fyndet i den engelska fotbollshistorien. Vardy å sin sida hämtades från amatörklubben Fleetwood för £1m, en summa som inte skulle avskräckt någon av de 92 klubbarna i Premier League eller Football League.
Vissa framgångsprojekt, likt exempelvis Tottenham den här säsongen, har en produktion av spelare från de egna leden att tacka för hjälpen. Så icke Leicester, vars ordinarie startelva, som Claudio Ranieri har ändrat i under säsongen minst av alla tränare i Premier League, samtliga har köpts och hämtats från andra klubbar.
Vore inte det själva definitionen av ett så kallat köpelag skulle då några kunna fråga sig?! Mjo, men till en total kostnad av £22m, vilket i sammanhanget nästan bokstavligen är ingenting. Norwich är den klubb i ligan som brottas med minst resurser av alla, de spenderade bara i januari £25m på nya spelare. En klubb som Newcastle brände under samma månad iväg £80m, och riskerar åka ur Premier League.
Idén att Leicester befinner sig där de gör på grund av externa kapitalinsatser från sina thailändska ägare, eller har varit behjälpta av de generösa TV-pengarna i Premier League, är med andra ord simplism i dess mest renodlade form. TV-pengarna kan hjälpa dem att hålla sig kvar i närheten av där de nu är, men de har inte tagit dem dit.
Det är omöjligt att nu säga vad som kommer bli av Leicester efter den här säsongen. Vi vet att de kommer att spela i Champions League, bara en sådan sak! Vi tror förmodligen att det blir svårt för dem att upprepa den här säsongens bedrift till fullo. Det är något av en engångsföreteelse, något som förmodligen inte händer igen – en rogue wave.
Arvet från Leicesters drömsäsong, oavsett hur den till sist slutar, kan dock visa sig bli bestående. De har förändrat uppfattningarna om vad som är möjligt respektive omöjligt. Andra klubbar och deras supportrar kommer att titta på Leicester och ställa sig den fullt naturliga frågan: Om nu Leicester kunde göra det där, med små resurser men fantastiskt bra management, varför skulle inte vi kunna göra detsamma?
Vilket så klart kan komma att göra livet ännu mer obekvämt också framöver för den engelska fotbollens etablerade supertankers.
Det påverkar även förutsättningarna för ligans managers och klubbledningar, som brukar vara minst sagt pigga på att spela ned förväntningar, i syfte att påverka omdömet om deras egen insats. Men det har självklart blivit desto svårare i och med Leicesters framfart. Varför är det exempelvis realistiskt för West Brom att ligga runt sin stadiga nedre mitten-plats i tabellen, när de för ett halvår sedan förväntades ligga före ligaledarna?
När klubbar som Man City, Man Utd, Chelsea, Arsenal och så vidare vinner ligatiteln så kan det med lätthet förklaras med dessa klubbars stora resurser och med mängden av pengar de spenderar på stjärnspelare. Det är ligavinnare som inte leder till några särskilda följdfrågor för övriga klubbar om deras egen verksamhet.
Inget skulle rubba dessa trygga cirklar som om Leicester gick och vann Premier League. It would be the end of the world as we know it. Det vore som om en stor monstervåg hade svept förbi och kastat hela Premier League tvärs över ända.