Det är snart 15 år sedan nu. Sedan det moderna Englands kanske största triumf inom landslagsfotbollen. Man begav sig till Berlin, under den nye förbundskaptenen Sven-Göran Erikssons ledning, för en avgörande VM-kvalmatch mot Tyskland, och slaktade den gamla rivalen med 5-1 på deras egen hemmaplan.
Vad som sedan har hänt under dessa 15 år visar på den avgrundsdjupa skillnaden i engelsk respektive tysk landslagsfotboll. England red iväg in i solnedgången med sin gyllene generation och sina höga förväntningar och uppnådde inget mer än några hedrande förluster. Tyskland tog ett helt nytt grepp på hela sin landslagsfotboll och blev både världsledande och världsmästare.
De båda länderna är i termer av landslagsfotboll mer eller mindre varandras motsatser. Tyskland har jobbat långsiktigt i över ett årtionde med viktiga frågor som förbundskaptenstillsättning, spelarutveckling, landslagsorganisation och utarbetandet av en konsekvent spelidé. England har egentligen aldrig kommit längre än att förlita sig på sina största och förhoppningsvis bästa spelare för stunden, och pendlat mellan vitt skilda personer och profiler som förbundskapten.
I snart ett årtionde har engelsk landslagsfotboll varit präglad av pessimism och negativa tankar. Den jantesvenska föreställningen, ivrigt reproducerad av och i svensk media, om det arroganta England som alltid tror att deras eget landslag är bäst i världen har inte längre någon som helst anknytning till verkligheten. Ljuva drömmar har ersatts av bittra erfarenheter.
Gårdagens resultat blev alltså något av en väckarklocka. En bortamatch mot Tyskland var knappast en match där man ansåg att England skulle ha särskilt mycket att hämta, och under en lång tid av matchen såg man heller inte ut att ha det. Men ett ungt och entusiastiskt England skulle vända på ett 0-2-underläge till seger med 3-2, borta mot Tyskland.
Visst var det bara en träningsmatch, och det tyska försvaret var stundtals mer än lovligt naivt kan tyckas, men Tyskland ställde upp med ett starkt lag, och om det hade varit Sverige som svarat för en liknande vändning mot Tyskland så hade den här dagen bestått av världskrigsrubriker.
Det är ett resultat som rimligtvis måste ge England självförtroende inför sommarens EM. Det är ett kvitto på att Roy Hodgsons lagbygge är på rätt väg och kan hålla också mot tufft motstånd. Grundidén att bygga landslaget, spelmässigt och spelarmässigt, runt formstarka spelare från den här säsongens mest framträdande klubbar visar sig vara sund, snarare än att kategoriskt rikta in sig på de största namnen.
På så vis kan den här märkliga säsongen visa sig vara nyttig också för det engelska landslaget. Leicesters och Tottenhams otippade framgångar kan ha bidragit till att lätta upp den låsning som den engelska landslagsledningen så länge har haft runt de största klubbarna. Det är fortfarande en faktor men tillåts förhoppningsvis inte vara lika dominerande som förut.
Frågan är hur vinsten mot Tyskland påverkar Roy Hodgsons och Englands förutsättningar inför EM. England kan vara tämligen manodepressivt när det kommer till sin landslagsfotboll. Antingen är förhoppningarna långt uppe i stratosfären, eller allra längst ned i graven. Ingen av dessa utgångspunkter ger någon särskilt positiv arbetsmiljö för landslaget, vilket har visat sig i mästerskap efter mästerskap.
England skulle kunna må bra av en högre grad av optimism och glädje runt det egna landslaget, i det avseendet är sådana här resultat bara av godo. Roy Hodgsons jobb blir framför allt att försöka se till att vinsten mot Tyskland inte blir någon pyrrhusseger som tillåts skruva upp förväntningarna till orimliga nivåer. Det är ingenting han kontrollerar helt själv, men han kan bidra till att sätta tonläget.
Helt nödvändigt är att inte låta en seger i en träningslandskamp mot Tyskland dölja vad som genomgående har varit Englands brister i de stora mästerskapen, eller fördunkla vad som högst påtagligt inte fungerade särskilt väl i matchen igår. Matchen är bortkastad om man inte lär sig av den. Englands mittfält och anfall stod upp bra, försvarsspelet var understundom bedrövligt.
Det finns väldigt mycket kvar att jobba på. Men vinsten mot Tyskland visar att engelska spelare inte är per definition otillräckliga mot den här typen av motstånd, samt visar att England som lag är på rätt väg. Kan Roy Hodgson hålla England inom vägbanan så kan det mycket väl bli en väldigt rolig EM-sommar för England.
Så många somrar sedan som England hade roligt under ett mästerskap, så vore ju det en stor framgång bara det.