Fyra månader blev det för Gary Neville i Valencia, sedan fick han sparken från klubben efter ha vunnit endast tre av de 16 ligamatcher han hade ansvaret för och sett Valencia sjunka i tabellen och med åtta matcher kvar av säsongen ligga endast sex poäng ovanför nedflyttningsstrecket.
Det var överraskande när beskedet först kom att Neville tog över som manager i Valencia. Det var hans första managerjobb och att som första jobb ta inte bara en tämligen stor klubb utan dessutom göra det i ett helt annat land och annan kultur var något som på förhand bara kunde ses som riskfyllt.
Det faktum att Gary Neville tog på sig managerjobbet visar att han faktiskt har ett intresse för att bli manager. Men varför valde han då Spanien som första steg kan man undra? En anledning kan så klart vara hysterin kring honom som person, och därmed pressen, hade blivit ännu högre i England.
Skadeglädjen på Nevilles bekostnad efter beskedet är förvisso inte ringa. Flera skribenter har i mer eller mindre hycklande ordalag beklagat eller ”tvingats notera” hur hans misslyckade tid i Valencia har skadat både Nevilles managerkarriär och dennes tidigare så framgångsrika TV-karriär.
Det blir lätt så där när man som Gary Neville själv har stuckit ut hakan och varit öppen med sina synpunkter. Neville gjorde sig snabbt ett namn som den mest insiktsfulla och intressanta analytikern just för denna ärlighet, han skrädde inte med orden. Vilket inte alltid är ägnat att göra en manager särskilt lycklig.
Det finns ett slags stigma kring att misslyckas som manager i England på ett sätt som inte finns i till exempel Spanien eller Italien. Istället för att acceptera att svaga prestationer hör till jobbet, och misslyckanden är något naturligt och som man kan lära sig av, betraktar man en manager som inte lyckats i en klubb som spetälsk och ”damaged goods”.
Det här är ett perspektiv som definitivt förmedlas via media, som på samma gång hycklande ondgör sig över hur klubbar saknar tålamod med managers, men som supportrar definitivt driver vidare till sin yttersta spets. Det krävs inte mycket för att även unga och i stora drag väldigt framgångsrika managers ska anses vara slut, passé och ha en ”nedåtgående trend”.
I själva verket är naturligtvis en managers prestation med en klubb synnerligen beroende av sitt sammanhang. I en annan klubb än Valencia, i Spanien eller i England, skulle Gary Neville mycket väl kunnat ha lyckas, liksom han kan visa sig bli väldigt lyckad i nästa klubb han eventuellt blir manager i. Neville gjorde misstag med Valencia men Valencias problem var knappast bara Nevilles fel.
Framför allt är det helt orimligt att förvänta sig att en ny manager redan från början ska vara helt felfri, aldrig ska drabbas av bakslag eller vad man ibland hårt skulle kalla för misslyckanden. Det behöver inte säga något om dennes allmänna kompetens eller lämplighet för managerrollen. Om något så kan sådana erfarenheter, om man drar lärdom av dem, höja kompetensen.
Sedan var det kanske inte Valencias klokaste beslut i klubbens historia att i ett för dem ganska problematiskt läge redan innan Gary Neville tog över klubben, utse en oprövad ny manager som inte bara aldrig förut varit manger utan dessutom var helt ny både i landet och i ligan.
Gary Nevilles uppgång och fall kan dock antas vara tämligen instruktivt för hans samtida kollegor. När Neville tog jobbet i Valencia var det många som såg på det som ett sätt för Neville att skaffa sig värdefulla erfarenheter inför möjliga framtida jobb som Englands förbundskapten eller till och med som en framtida manager i Man Utd.
Nu beskrivs detta, återigen häpnar man över det kategoriska i resonemanget, mer eller mindre som omöjligheter. Så mycket påstås alltså Neville ha tappat i trovärdighet genom sin Valenciafadäs att han inte längre är anställningsbar, i alla fall inte i någon särskilt stor klubb eller inom en överskådlig framtid. För att han faktiskt visade mod och tog en risk?!
Vilka slutsatser tror man till exempel att Ryan Giggs, en av Nevilles närmaste vänner och Class of 92-kamrater, ska dra av detta? Giggs är ju ett av de namn som framför allt nämns som nästa eller kommande manager i Man Utd, och enligt vissa rapporter är han också ett namn som lyfts fram av mäktiga röster som Louis van Gaals ersättare.
Den huvudsakliga invändningen mot Giggs, med viss rätt, är att han saknar den nödvändiga erfarenheten som manager för att kunna ta över Man Utd. Det är en inte helt vattentät invändning, men vad man hur som helst menar är att Giggs först borde ge sig ut på en slags walkabout och vara manager för lite mindre klubbar först, och skaffa sig erfarenheten.
Jaha, kan man då tycka, det hjälpte ju David Moyes föga, där var det snarare så att just den erfarenheten istället vändes till hans nackdel. Erfarenheten blev inte ett argument för Moyes utan istället blev det ännu ett argument mot honom, för då var det ju nämligen fel erfarenhet gubevars. Hur man då alls ska göra för att få ”rätt” erfarenhet framgår inte av resonemanget.
Men framför allt ser ju Ryan Giggs vad som hände med Gary Neville. Att gå ut och ta på sig ett utmanande jobb i en något mindre klubb är egentligen bara att blotta sig. Enda sättet att förbli aktuell för Man Utd-jobbet i så fall är att göra succé på alla jobb hela tiden, minsta misslyckande eller minsta möjlighet att belägga honom med fel kommer vändas emot honom.
Och hur sannolikt eller ens rimligt är det att förvänta sig att någon skulle klara av något sådant i en så krävande och konkurrensutsatt miljö som någon av de europeiska toppligorna är?
Och mot all förmodan, om man faktiskt skulle lyckas med bedriften, så kommer det ändå väldigt många argumentera för att erfarenheten man har, som i de flesta fall samma personer tyckte man behövde skaffa sig, på något sätt är ”fel” erfarenhet. Vad vi pratar om här är alltså själva grunddefinitionen på en lose lose-situation.
“Makers of men, creators of leaders, be careful what kind of leaders you’re producing here.” Frank Slade, Al Pacinos karaktär i Scent of a Woman, för vilken han fick en Oscar, i ett av filmhistoriens mest minnesvärda tal, eller rants om man så vill, hade kunnat haft ett och annat att säga om den ledarskapssyn som präglar engelsk och europeisk fotboll.