Allting är tillåtet i krig, kärlek och nedflyttningsstrider, till och med att 20 år senare kanalisera Alex Ferguson

Nu är det inte titelstrid som gäller för Newcastle utan nedflyttningsstrid. I den nedflyttningsstriden är även värsta rivalerna Sunderland inblandade. Så vad passar då bättre än att Sam Allardyce igår, alltså på dagen 20 år efteråt, drar en favorit i repris. Han mer än antyder att Alan Pardews Crystal Palace knappast kommer överanstränga sig för att vinna mot Newcastle.

Det är naturligtvis välkänt att Sam Allardyce och Alex Ferguson är goda vänner och kollegor. Kanske ska man se det här som en slags homage till den store mästaren?!

Lördagen handlar i huvudsak om nedflyttningsstriden. Alla tre inblandade lag matchar under dagen. Newcastle har den på pappret lättaste uppgiften med Crystal Palace på hemmaplan. Samtidigt beger sig Sunderland till Stoke för en tuff bortamatch, och senare på kvällen spelar Norwich borta mot Arsenal. Det är en helg där Newcastle helt klart hoppas kunna tjäna in poäng på sina närmaste konkurrenter.

Minsta marginal kan visa sig bli avgörande i slutänden. Alla tre lagen ligger inom en enda poäng från varandra. Det är kanske inte så konstigt med andra ord att Sam Allardyce plockar fram alla verktyg ur lådan.

Rafa Benitez, Newcastles manager, har naturligtvis sina egna smärtsamma upplevelser av att ge sig in i misslyckade mindgames med Alex Ferguson. Hans relation med Sam Allardyce är väl bäst att beskriva som frostig. Kanske vis av erfarenheten valde han att inte vidare kommentera Allardyces påstående om Crystal Palace.

Förutsättningarna för alla tre matcher i nedflyttningsstriden är ju lite speciella:

Newcastle tar alltså emot Crystal Palace, med Alan Pardew som manager. Om man lyssnar på Pardew säger han sig inte vilja att Newcastle flyttas ned. Den till synes storsinta inställningen är inte motsvarad på läktarna i Newcastle. Det är möjligt att Pardew inte aktivt vill att Newcastle ska åka ur, men något säger mig att han väldigt gärna vinner matchen.

Sunderland har en på pappret tuff bortamatch mot Stoke. Men det är inte någon helt förutsägbar match då Stoke de senaste matcherna ser ut att redan befinna sig på sandstranden. Det finns alltså en god möjlighet att motivation slår klass i den här matchen.

Både motivation och klass borde tala för att Arsenal besegrar Norwich på Emirates, och att Norwich således kammar noll den här omgången. Så kan så klart mycket väl bli fallet. Det är dock en match som enligt alla rykten kommer spelas mot en fond av missnöje på Emirates, vilket är högst osäkert hur det kommer påverka atmosfären och Arsenalspelarna. Kanske kan Norwich kapitalisera på detta.

Spännande kommer det hur som helst bli i alla tre matcher. Sam Allardyce trodde att det i slutänden skulle stå mellan Sunderland och Newcastle vilka som höll sig kvar i Premier League. Norwich kan rubba hans cirklar genom att ta viktiga poäng i de kommande matcherna mot Arsenal och Man Utd.

Love it!

:::

Väldigt suspekt stämning inför matchen på Emirates ikväll.

Det märks att Arsene Wenger är pressad och tycker hela situationen är direkt besvärlig. En viss bitterhet från hans sida är fullt förståelig och det lyste också igenom när han påtalade att han har haft flera möjligheter att lämna klubben de senaste fem-tio åren utan att ha gjort det.

Däremot blir isen betydligt mer hal när han samtidigt ger intryck av att skylla den här säsongens misslyckande på den dåliga atmosfären på hemmaplan, vilket låter som om han skyller på fansen, vars upplevelser han marginaliserar som manipulerade av ett fåtal med egna egon och agendor.

På bortaplan höll dock Arsenal titelvinnarform menade Wenger, som ett sätt att stärka sin poäng om problemet med hemmaplanen. Bara det att det visade sig inte riktigt stämma. Både Tottenham och Leicester har ett bättre bortafacit än Arsenal hittills den här säsongen.

Arsene Wenger har stor auktoritet och karisma. Men lite börjar man ana risken att han börjar göra samma misstag som Saruman – att inför öppen ridå tala på olika sätt till olika personer. Hans röst börjar alltmer förlora i övertygelse och kraft.

Det brinner i knuterna.

:::

Och så var det matchen som borde ha spelats idag.

Det är naturligtvis enastående märkligt att det inte skulle vara möjligt att flytta matchen mellan Southampton och Man City till lördagen. Särskilt som det alltså inte spelas någon tidig match idag. Det är självklart ett beslut över vilket TV-bolagen till stor del styr.

Myntet har tämligen bokstavligt två sidor.

Men det är ännu ett exempel i mängden på hur FA och Premier League vägrar att hjälpa de engelska lagen i Champions League och Europa League. Inte nog med att Man City nu måste spela sin match på söndag, de spelar dessutom den sena söndagsmatchen.

När tror ni Real Madrid spelar sin ligamatch? Jodå, den tidiga lördagsmatchen idag så klart. Detsamma gäller Bayern München och Atlético Madrid för övrigt. I Spanien, i Tyskland och även i Italien finns istället en tradition av att så långt som möjligt hjälpa sina klubbar.

Manuel Pellegrini är naturligtvis irriterad. För samtidigt som Champions League självklart har högsta prioritet så är Man City alltjämt inblandad i en rätt riskfylld strid om fjärdeplatsen i ligan. Båda sakerna måste rimligtvis prioriteras.

Nu sägs det att Pellegrini kommer försöka lösa det genom att så att säga spela juniorerna mot Southampton, en i sig svår bortamatch. Det här är i sig ett högt spel. Men man får anta att Pellegrini räknar med att kunna tappa tre poäng men ändå ha god chans att säkra fjärdeplatsen.

Det riskerar i och för sig göra hemmamatchen mot Arsenal till en riktig nagelbitare.

Den existentiella frågan är så klart huruvida Manuel Pellegrini hade varit beredd att så att säga prioritera bort ligamatchen mot Southampton i helgen om han hade varit kvar nästa säsong, eller i alla fall om han inte visste att han skulle ersättas.

Förmodligen inte kan tänkas. Då hade risken med en sådan strategi troligtvis varit för hög.

Defensiva lagbyggen har naturligtvis skördat stora framgångar i Champions League förut. Men vare sig Inter eller Chelsea, de kanske främsta exemplen, var ens i närheten av att betraktas med samma mått av mysfaktor. När dess klubbar tillämpade en defensiv taktik, och dessutom hade fräckheten att göra det framgångsrikt, beskrevs detta i tämligen nedsättande ordalag.

Det är helt säkert att kontext är kung också här. Atlético Madrid erbjuder något nytt och fräscht utöver La Ligas vanliga duopol, vilket har varit så efterlängtat att det spelar mindre roll hur de gör det. Det är ett estetiskt undantag lika mycket som ett moraliskt. Man kan försöka föreställa sig reaktionen om till exempel någon annan klubb eller manager hade slängt in en boll på planen för att förhindra ett motståndaranfall.

Nu är inte jag en person som kritiserar defensiv fotboll. Det kräver sin skicklighet det med och det är alla lags rättighet att spela en fotboll som bäst tar tillvara deras styrkor respektive svagheter, och som ger dem största möjliga chans att vinna. Vad jag beundrar mest av allt med Atlético Madrid är hur de verkligen har gjort en insiktsfull och realistisk analys av sina egenskaper, sina motståndares egenskaper och hur de bäst ska kunna vinna.

Därför blir jag lite upprymd i positiv mening när jag ser Sam Allardyce säga att han ser Atlético Madrid som en förebild för Sunderland. För det känns inte som en tillfällighet att just han faktiskt gör det. Skillnaden är att Diego Simeone i stor utsträckning beundras för sitt lags defensiva taktik samtidigt som Sam Allardyce, vilket han själv också påpekar, blir mer eller mindre baktalad för att vara alltför defensiv.

Framför allt är det dock så att ska Sunderland bli lika framgångsrika i England som Atlético Madrid är i Spanien och för all del i Europa, så krävs det något annorlunda. Alldeles för många engelska klubbar försöker spela som de större klubbarna utan att kunna komma med mer än en kniv till en pistolfajt. En renodlat defensiv taktik i stil med Atlético Madrid har större förutsättningar att ge Sunderland något unikt och en fördel i konkurrensen.

Men det är en tankegång som onekligen leder fram till den öppna frågan: Är det över huvud taget möjligt för Sunderland att bli Englands motsvarighet, eller svar, på Atlético Madrid?

De yttre förutsättningarna finns naturligtvis där. Storleksmässigt är Sunderland definitivt i paritet med Atlético Madrid. Ekonomiskt har Sunderland en god grund att stå på med höga intäkter både genom TV-avtal och en bred supporterbas. Det finns inga som helst materiella skäl för varför Sunderland inte skulle kunna tillämpa samma strategi som Atlético Madrid.

Även de inre omständigheterna framstår som ideala. Sunderland har under många år nu framstått som en klubb helt utan vision, idé och identitet. Nya managers har avlöst varandra i hög takt. Helt olik den tidigare situationen i Atlético Madrid är det inte. Vad som förändrade Atlético Madrid var en ledarfigur med en mycket tydlig idé. Sam Allardyce kan bli den ledarfiguren i Sunderland.

Det är uppfriskande att Sam Allardyce åtminstone själv verkar ha reflekterat kring den möjliga jämförelsen. Och kanske är det ett värdefullt bidrag som kommer med Atléticos framgångar, att göra det legitimt för mindre och medelstora klubbar att utmana de etablerade storklubbarna med defensiv taktik, något som ställer mindre krav på individuella superstjärnor men högre krav på kollektiv organisation.

Dock är sammanhanget annorlunda för Atlético Madrid än vad det är i Premier League. Det är och var inget problem för Atlético Madrid att mer eller mindre omedelbart kunna erbjuda Champions League-fotboll, i och med att endast två platser i La Liga kan sägas vara låsta, och de kan därför attrahera och behålla spelare av en väldigt hög kaliber att genomföra Diego Simeones taktik.

Den möjligheten har inte Sunderland på samma sätt. Det finns helt enkelt inte Champions League-platser ”över” i Premier League på det sättet, eller ens för den delen Europa League-platser. Nu bör Sunderland dock, med engelska löner och Premier League som dragningskraft, dock kunna attrahera väldigt kompetenta spelare trots det, men Sunderlands utvecklingskurva kommer ändå ha betydligt fler steg längs vägen än Atléticos.

Nu är det här ett hypotetiskt resonemang. Det är svårt att säga exakt hur konkret Sam Allardyce egentligen är med att ha Atlético Madrid som förebild för Sunderland, eller om det bara var ett sätt att trotsa bilden av honom själv som tråkig. Som scenario betraktat är det dock ett alternativt och intressant sätt på vilket Sunderland skulle kunna utvecklas.

Inte minst vore det ett sätt att fylla ett tämligen konturlöst Sunderland med innehåll, en identitet och inte minst en verksamhetsidé. En färdriktning. Kanske skulle vi då slippa se den återkommande onda cirkeln med nedflyttningsstrid, managerbyte, trupprensning, svaga resultat, nedflyttningsstrid, managerbyte och så om igen.

Bara det vore en stor sak.

När Liverpool lottades mot Dortmund i kvartsfinalen var reaktionen en helt annan. Då skulle man tvingas möta turneringens bästa lag och många trodde att Liverpool skulle vara så gott som chanslösa. Men i själva verket kanske det är så att Dortmund var en lättare lottning än Villareal.

Inte nödvändigtvis för att Villareal är ett bättre fotbollslag än Dortmund, utan för att namnet Dortmund fick Liverpool att öka koncentrationen ytterligare, och mentalt förbereda sig på vad som utan tvivel skulle bli säsongens största matcher. Koncentration, fokus och motivation var saker som löste sig helt automatiskt.

Mot Villareal riskerar det bli annorlunda. Motivationen finns självklart där, men det är inte svårt att ana risken för att det också kan ha spridit sig en lättnadens suck bland spelarna efter att ha klarat av Dortmund, kanske en känsla av att det nu måste ”ordna sig”. En lägre mental beredskap.

Det borde inte förvåna någon att Jürgen Klopp tar denna risk på allvar. Han är uppenbart noga med att poängtera att matcherna mot Dortmund är over und vorbei, nu är det helt nya matcher mot Villareal som gäller, helt nya utmaningar, och inga mirakel mot Dortmund kommer vara dem till hjälp i semifinalen.

Semfinalen mot Villareal skiljer sig också i ett annat väsentligt avseende. Mot både Man Utd  och mot Dortmund kunde Liverpool slå ur underläge, slippa favorittrycket och spela därefter. Nu är det helt plötsligt de själva som är favoriterna, har sådana förväntningar att brottas med och tvinga spela därefter.

Villareal själva är inte sena att måla upp och utnyttja denna bild. De beskriver sig som priviligierade att få spela semifinal i Europa League samtidigt som Liverpool beskrivs som den legendariska fotbollsklubben. Det är den mindre klubben i den spanska medelstora staden som ställs mot en av världens största klubbar.

Situationen passar naturligtvis Villareal perfekt. De har alla ingredienser för att kunna göra livet surt för Liverpool. De har en stark och väldigt välorganiserad defensiv som ryggraden bakom ett farligt kontringsspel. Det är en alltid effektiv kombination i europeiskt cupspel, och Villareal har tillämpat det till fullo genom hela Europa League.

Offensivt i Villareal kommer det att pratas mycket om Cédric Bakambu som hittills har gjort nio mål i Europa League, men också om Premier League-bekantskapen Roberto Soldado, som verkar ha hittat sig själv igen efter sin trots allt misslyckade tid i Tottenham. Kan Liverpool stänga ned dessa båda spelare är mycket vunnet.

Hittills under slutspelet har Villareal hållit nollan i tre av sex matcher, och hemma på Madrigal har man bara släppt in ett enda mål under hela turneringen, det vill säga inklusive gruppspelet. Defensivt är Villareal således en svår nöt att knäcka och det är framför allt Eric Bailly som har fått sitt stora genombrott under säsongen.

Om det efter semifinalerna sker ett klassiskt tröjbyte mellan spelarna och Bailly drar på sig en Liverpooltröja så är det ingen omöjlighet att den blir kvar på honom också efter sommaren.

Den känsla av eufori som omgav Liverpool efter segern mot Dortmund har följts upp av motgångar av olika slag. Divock Origi skadades ganska allvarligt mot Everton. Mamadou Sakho har suspenderats sedan ett dopingtest avslöjat dåliga saker. Två spelare som i varsin ände på planen växt fram till viktiga spelare för Liverpool.

Dessa båda nyheter följdes upp av ett poängtapp lika onödigt som kostsamt mot Newcastle i helgen. En tvåmålsledning i halvtid blev till blott en enda poäng när några av Liverpools gamla synder uppenbarade sig igen. Läget hade med andra ord kunnat vara bättre.

Något gott kanske ändå kan komma ur det faktum att Liverpool nu betydligt mer helhjärtat kan fokusera helt och hållet på Europa League. Innan matchen mot Newcastle fanns där ändå i bakhuvudet det teoretiska långskottet att fjärdeplatsen fortfarande var möjlig att nå. Absolut inte sannolikt men ändå potentiellt distraherande.

Alla sådana dimridåer är nu skingrade för Liverpool. Återstoden av säsongen handlar om två saker. Att vinna Europa League och kröna Jürgen Klopps första säsong med en europeisk cuptitel. Och att genom att lyckas med detta ta sig in i Champions League genom köksingången.

Men först måste de då lyckas sänka en gul ubåt.

Kanske kan därmed till sist böckerna stängas för en av engelsk fotbolls mest tragiska och infekterade händelser.

Men kanske kan också beslutet i det vidare perspektivet visa sig bli något av en triumf för synen på supportrar inom engelsk fotboll. För supportrarna i  England har i många år varit ett missförstått, förtalat och minst sagt särbehandlat släkte.

Många av de förändringar till det sämre som har gjorts på engelska arenor under de senaste 25-30 åren, som har reducerat samhörigheten på läktarna och i många fall lamslagit atmosfären under matcherna, har naturligtvis genomförts av i första hand finansiella skäl. Man har velat göra fotbollsmatcher intressanta för en annan och köpstarkare målgrupp och på så vis öka sina intäkter.

Men det skälet låter ju inte vackert. Alltså måste man hitta andra skäl som inte lika lätt attraherar kritik för girighet och rövarfasoner. Och ett sådant andra skäl har hela tiden varit säkerheten, att dessa förändringar helt enkelt är och har varit nödvändiga för att undvika katastrofer i framtiden såsom Heysel, Hillsborough och så vidare.

Ett sådant skäl är inte bara vackert i någon mening, det är dessutom rasande svårt att vara emot. För vem vill någonsin hamna på den sidan i diskussionen att det kan låta som att man är för Hillsborough?!

Men en viktig grundpelare för hela säkerhetsargumentet är att ansvaret för dessa katastrofer vilar om inte helt och hållet så åtminstone till stor del på supportrarna. Det är ett antagande så taget för givet att det aldrig egentligen behöver uttalas. I själva verket är alltså dessa förändringar helt och hållet supportrarnas eget fel, i bästa fall görs de för att skydda oss från oss själva.

Nu är inte supportrar utan ansvar heller för den delen. Men att det brittiska rättsväsendet nu, 27 år för sent, på ett tydligt och framför allt entydigt sätt har fördelat det juridiska och moraliska ansvaret för Hillsborough där det hör hemma, kan göra att det inte längre kommer gå lika lätt att bara säga ”säkerhet!” och därmed döda alla krav och förslag på i längden nödvändiga läktarreformer i England.

Det var inte ståplats som tog livet av 96 människor på Hillsborough den 15 april 1989. Det var inte heller någon avhumaniserad supportermobb som tog livet av dessa 96 människor. Det var inkompetent beslutsfattande och agerande av poliser och arrangörer. Det var det brittiska rättsväsendets främsta slutsats efter närmare två års utredning.

Kanske var det inte ståplats som var problemet?!

:::

Det var en Champions League-semifinal på Etihad i Manchester som inleddes i otrolig färg och fest, men som väldigt snabbt blev till en ganska grådaskig och avslagen tillställning.

Inte för att det var dålig fotboll på något sätt. Tvärtom, för de som uppskattar taktiskt spel utan att behöva den ständiga fixen med grovkalibriga målchanser så var det en väldigt trevlig match att följa mellan två lag som genomförde sina respektive matchplaner i om inte fulländning så åtminstone distinktion.

Manuel Pellegrini spelar ett högt spel i den här semifinalen.

Han och Man City var uppenbart betydligt mer intresserade av att hålla nollan på hemmaplan än av att faktiskt försöka göra mål och vinna matchen. Man ville inte ha ett bortamål i baken. Det är en strategi som bygger på ett mycket riskfyllt antagande:

Att Man City kan undvika förlust i Madrid om en vecka.

Det blir ingen lätt uppgift, men heller ingen omöjlig uppgift. 0-0 är det bästa möjliga oavgjorda resultatet och innebär att Real Madrid måste vinna matchen, Man City måste det inte. Frågan är om Man Citys defensiv håller för en sådan uppgift, den levde onödigt farligt redan igår.

Å andra sidan kan inte Real Madrid genomföra returmötet så som de genomförde gårdagens match. De måste framåt, och därmed ändras en av grundförutsättningarna för det försvarsspel de visade upp igår som i alla fall jag inte riktigt trodde de var mäktiga.

Visst är Real Madrid favoriter inför returen men det är också för dem vad man skulle kunna kalla för lurigt läge.

:::

De två bästa ungdomslagen i England för närvarande, kanske till och med i Europa, drabbar samman med varandra i finalen av FA Youth Cup, precis som de gjorde förra året.

Jag säger ungdomslagen, inte akademierna – två olika saker, två olika perspektiv.

Finalen i FA Youth Cup spelas i två möten. Chelsea och Man City möttes i det första mötet i Manchester i fredags, en match som slutade 1-1. Jämnt läge således inför returmötet.

Den matchen spelas ikväll med start klockan 20:30. Den går att se gratis via Chelsea TV.

Chelsea hoppas kunna vinna sin tredje raka FA Youth Cup, och för femte gången under de senaste sju säsongerna. Ett fantastiskt facit så klart, även om Chelsea så här långt har varit makalöst dåliga på att ta detta tillvara.

Nu krävs det förvisso ett ska vi säga kreativt förhållningssätt till det svenska språket för att förstå bästa möjliga lottning som drömlottning, men kanske hade det varit mindre uppseendeväckande att kalla lottningen för den minst dåliga. Och när alternativen i urnan var Bayern München och Atlético Madrid är det nog en uppfattning jag håller fast vid.

Det betyder knappast att Real Madrid är något lätt motstånd för Man City, och likaväl som Man City borde betrakta Real Madrid som bästa möjliga lottning så är det naturligtvis så att Real Madrid har alla skäl i världen att betrakta Man City på exakt samma sätt.

Men det finns två aspekter som gör att Real Madrid var att föredra för Man City i semifinalen. För det första att Real Madrid inte alls har en lika organiserad och stark defensiv som Atlético Madrid har uppvisat, de är inte det minsta omöjliga att göra mål på. För det andra att Real Madrid saknar det kollektivt organiserade anfallsspel som Pep Guardiola har byggt upp i Bayern, de är inte lika omöjliga att försvara sig mot.

I just det avseendet påminner Real Madrid mycket om Man Citys motståndare i kvartsfinalen – PSG. Det var ett möte med i grund och botten samma mönster och samma dynamik. Det var inte omöjligt att göra mål på dem, och det var inte omöjligt att hålla nollan mot dem. Trots alla världsstjärnor som radade upp i motståndartröjan.

Nu finns det ändå vissa avgörande skillnader i hur PSG och Real Madrid spelar fotboll. PSG utgår från sitt tunga centrala mittfält som ska styra matchbilden samtidigt som Real Madrid arbetar med mycket mer fart och blixtsnabba omställningar, ofta via kanterna. Både Leicester och Tottenham har under säsongen brutalt avslöjat Man Citys försvar just med fart, och Real Madrid är dessa lag upphöjt i kubik respektive kvadrat.

Real Madrid har alltid varit klubben som hyllat individen. Eller Individen. Det vill säga galacticon. Ibland, när individen och organisationen hamnar i samklang blir Real Madrid formidabla. Väl så ofta, vilket historien gett många prov på, kan en sådan individualism utnyttjas av mer organiserade motståndare.

Kan Man City försvara sig lika disciplinerat och systematiskt som i sin hemmamatch mot PSG har de chansen. Men det är ett svårare läge nu i och med att de spelar på hemmaplan i första matchen. Mot PSG visste Man City att det räckte för dem att hålla nollan. I den här matchen mot Real Madrid finns pressen att man faktiskt gör bäst i att vinna matchen för att ge sig själv en bra chans i Madrid om en vecka.

Samtidigt som bortamål är oerhört dyrbara.

Om Man City vinner matchen samtidigt som de håller nollan, alternativt om de vinner matchen med åtminstone två måls marginal, så har de krattat manegen bra inför returen på Santiago Bernabeu. I så fall finns fortfarande möjligheten att Man Citys saga fortsätter den här säsongen, och att den ”engelska uppstickaren”, som Viasat tydligen kallade dem, spelar Champions League-final den 28 maj.

Real Madrid under Zinedine Zidane känns som ett tämligen oförutsägbart motstånd. Friare än under Rafa Benitez, vilket så klart också var tanken. Men på gott och ont. De kan spela fenomenal fotboll när pusselbitarna faller på plats för dem samtidigt som det också kan låsa sig för dem och de kan begå svåra blunders. Vi har sett den här oförutsägbarheten både i La Liga och i Champions League.

Oförutsägbarheten har två sidor. Å ena sidan gör den Real Madrid svårare att läsa och därmed försöka kontrollera än både Atlético och Bayern, där vet man i större utsträckning vad man får även om det samtidigt i specifika avseenden också är bättre. Å andra sidan erbjuder den en möjlighet att kunna störa Real Madrid och utnyttja deras svagheter.

Mot PSG var det en taktik Man City lyckades bra med. Till stor del genom att spela med ett uppdelat lag. Fernando och Fernandinho på det centrala mittfältet skyddade och hjälpte backlinjen i försvarsspelet. Framåt förlitade sig Man City på fyra spelare som rev hål i PSG:s försvarslinje. Den modellen gör Man City klokt i att tillämpa också mot Real Madrid.

Visst finns alla skäl i världen för Man City att frukta Cristiano Ronaldo, Karim Benzema, Gareth Bale med flera. Men på samma sätt har Real Madrid alla anledningar att känna djup oro över vad för skada David Silva, Kevin De Bruyne och Sergio Agüero förmår åsamka dem. Offensivt står inte Man City någon motståndare i Champions League efter.

Det är Man Citys defensiv som avgör ifall det blir stopp i semifinalen, eller om sagan fortsätter och en final väntar. I normala fall hade det varit en djupt oroande förutsättning. Men Champions League är Champions League, det är ytterst sällan normala fall.

Och Manuel Pellegrini borde inte vara helt obekant med sin gamla klubb.

Det blev alltså Dele Alli som blev Premier Leagues unga spelare den här säsongen. Inte det minsta oväntat naturligtvis. Och det är väl tur att det priset åtminstone i praktiken tar fasta på vad kategorin rimligtvis borde uppmärksamma, det vill säga de yngre spelare som faktiskt har fått sitt genombrott under säsongen.

På kortlistan för årets spelare befann sig inför prisutdelningen sammanlagt sex spelare, och det var ju inte vilka som helst: Riyad Mahrez, Jamie Vardy, Harry Kane, N’golo Kanté, Dimitri Payet och Mesut Özil. Tung Leicesterdominans med andra ord, vilket naturligtvis var precis lika väntat som att Dele Alli skulle vinna årets unga spelare.

Framåt sena kvällskvisten kablades så nyheten ut att det blev Riyad Mahrez som tog hem priset som årets spelare i Premier League. Med det blev han den förste afrikanske spelaren att vinna utmärkelsen, liksom för övrigt den första spelaren från Leicester. Det går knappast att beskriva utmärkelsen som på något sätt orättvis, Mahrez har haft en otroligt bra säsong och varit väldigt betydelsefull för sitt Leicester.

De övriga kandidaterna fick nöja sig med omnämnandet. Jamie Vardy kom tvåa i omröstningen och Harry Kane trea. Efter dem följde alltså trion med Kanté, Özil och Payet.

Nu krävs det kanske ingen superdetektiv för att titta på den där kortlistan av kandidater till årets spelare och rätt snabbt dra den listiga slutsatsen att det enda som ens liknar en defensivt orienterad spelare på den listan är N’golo Kanté. Det är med andra ord som det brukar vara med sådana här utmärkelser, där finns en tung offensiv slagsida.

Alternativa Nobelmiddagar blev något av en lustig tradition bland studenterna som inte hade någon lycka i utdelningen av biljetter till den riktiga varianten i Stockholms Stadshus. Ett slags skämtsamt studentikost trots. Så varför inte göra samma sak med den här utmärkelsen och kort och gott presentera Englandsbloggens alternativa utmärkelse till årets spelare, den defensiva varianten?!

(3) David De Gea, Man Utd

Det här med att målvakten hyllas är något av ett tvåeggat svärd. Å ena sidan är det naturligtvis otroligt skönt att ha en riktigt bra målvakt att falla tillbaka på. Å andra sidan är det som vanligt något oroväckande för ett fotbollslag när dess genomgående bästa och mest värdefulla spelare är just målvakten. Men få Man Utd-fans vill nog tänka på hur en redan besvärlig säsong hade sett ut om inte Madrids faxmaskiner hade krånglat i somras. Vem som är bäst i världen går alltid att diskutera, den här säsongen är De Gea definitivt den kanske främsta kandidaten.

(2) N’golo Kanté, Leicester

Det rasslade runt ett ganska roligt skämt på twitter under gårdagen. Nämligen att om en stor asteroid var på väg i kollisionskurs med jorden så kan vi leva trygga i förvissningen att Kanté helt säkert kommer vara där och bryta dess färdriktning. Ibland undrar man om det finns ett enda grässtrå på fotbollsplanen som Kanté inte har full täckning på. Strålande säsong och den här säsongens absolut största mittfältsupptäckt.

(1) Toby Alderweireld, Tottenham

Det kanske mest oförsvarliga med den ordinarie årets spelare-listan är frånvaron av Alderweireld. Men så är det, defensiva spelare i allmänhet och mittbackar i synnerhet göra sig icke besvär. Något tidstypiskt kan man tycka att mittbackar värderas så lågt när just riktigt bra mittbackar är något av en bristvara i Premier League nu för tiden. En riktigt bra mittback är just vad Alderweireld är. Han var bra redan under sin tid i Southampton, men det är absolut ingen tillfällighet att sedan han kom till Tottenham har lagets försvar gått från att vara ett av ligans svagaste till ligans med marginal bästa. Med alltför många mittbackar av idag tvingas man välja mellan renodlat defensiva egenskaper och spelskicklighet. Med Alderweireld behöver man inte välja.

Först som spelare 1990, i vad som var och är Crystal Palaces första och hittills enda FA-cupfinal. I semifinalen hade Crystal Palace slagit ut blivande ligavinnarna Liverpool vilket fick Alan Hansen att frustrerat utbrista att Liverpool var ”forever blowing Doubles”. Vem tror ni gjorde det avgörande målet för Crystal Palace? Jodå, Alan Pardew.

I finalen på Wembley mötte man Man Utd. Det blev en jämn och svängig match som skulle komma att gå till förlängning sedan Ian Wright kvitterat med 20 minuter kvar för Crystal Palace. Wright skulle göra mål igen i början av förlängningen och matchen tickade mot sitt avgörande innan Mark Hughes till sist kvitterade för Man Utd i 113:e minuten, vilket på den tiden betydde omspel.

Det omspelet förlorade Crystal Palace med 0-1. Som manager skulle däremot Pardew ta sig till FA-cupfinal igen, den här gången med West Ham. 2006 ställdes man i finalen mot Liverpool och chockstartade matchen med att inom en halvtimme ta ledningen med 2-0. Liverpool jobbade sig dock tillbaka i matchen, kvitterade i början av andra halvlek varmed de allra flesta nog gjorde sig beredda att föra ännu en Liverpoolcomeback till handlingarna.

Men West Ham och Paul Konchesky ville annorlunda och gjorde 3-2 vilket satte stopp för Liverpools framfart. Matchen rörde sig obönhörligen fram mot slutsignalen och en triumf för West Ham, innan Steven Gerrard långt in på tilläggstid drog till bollen på volley från distans. Kvitterat. Och till slut förlust på straffar.

Undrar just jag om Alan Pardew är lite sugen på att till sist ta hem den där jävla FA-cupen?! Det vore hans största framgång någonsin liksom det även vore Crystal Palaces största framgång någonsin. Och för Alan Pardew att få den framgången just med med Crystal Palace, där han slog igenom som spelare på allvar i slutet av 1980-talet, vore naturligtvis väldigt stort.

Tror ni Alan Pardew tycker det är viktigt? Den som tvivlade på det behöver bara slänga ett öga på vilka spelare Pardew valde att ställa över mot Man Utd på Old Trafford i veckan – Joel Ward, Scott Dann, Connor Wickham, Yannick Bolasie och Jason Puncheon. Halva startelvan med andra ord. Tydligen var alla fem småskadade men skulle vara spelklara till söndagen.

Jomentjena.

Det är kanske inte den mest förväntade situationen för Crystal Palace att befinna sig i. Det vill säga att spela semifinal i FA-cupen på Wembley och faktiskt vara favoriter, om än knappa favoriter, att vinna matchen. Det sätter så klart en annan typ av press på dem inför matchen, och Crystal Palace ger inte intryck av att gilla sådan press.

Det var kanske ingen tillfällighet att det gick som bäst för Crystal Palace under hösten när inte så många riktigt visste vad de skulle förvänta sig av dem. Men höstens succé har inte hängt kvar efter årsskiftet och vinsten mot Norwich för två veckor sedan var lagets första ligavinst sedan mitten av december. Från prat om europeiska cupplatser till snudd på nedflyttningsstrid.

Framgångarna i FA-cupen har huvudsakligen kommit just genom att Crystal Palace har slagit ur underläge. Southampton och Stoke var sannerligen inga lätta lottningar i de två första omgångarna. Men den riktiga skalpen kom i femte omgången då Crystal Palace lyckades besegra Tottenham på White Hart Lane. Mot Reading i sjätte omgången var man å andra sidan favorittippade och lyckades då vinna på det berömda håret med två sena mål.

Ligan rann ut i ingenting för Crystal Palace den här säsongen. Men sedan Crystal Palace åtminstone i praktiken säkrat nytt kontrakt så är fansen även de helt inriktade på FA-cupen. Även för dem vore det naturligtvis ett fantastiskt slut på säsongen om Crystal Palace fick vandra uppför trapporna på Wembley och lyfta FA-cupen.

I vägen står Watford. Och det är ju inte helt obekant för Crystal Palace. De båda lagen stötte ihop med varandra på Wembley så sent som för tre år sedan. Då var det playoff-final i The Championship. Den gången var Crystal Palace klara underdogs efter att mer eller mindre ha halkat in i playoff på ett bananskal, men lyckades ta sig till finalen och där vinna. Rollerna är något ombytta den här gången, samtidigt som Crystal Palace får hoppas att detsamma inte gäller resultatet.

Och i en eventuell final, den här gången precis som för 26 år sedan, väntar Man Utd på Crystal Palace.

Eller på Watford, vars säsong i mångt och mycket liknar Crystal Palaces. En väldigt bra höstsäsong som har följts upp av en betydligt svagare vår. Och med tillhörande frågeställningar om managerns vara eller icke vara. Liksom Crystal Palace har Watford aldrig vunnit någon stor titel tidigare, så båda lagen går alltså ut på Wembley och spelar varsitt stycke klubbhistoria ikväll.

Och var det en sanslös stämning på Wembley igår kväll så ska vi inte räkna med något annat den här gången.

Ändå är det något man får säga till Everton så här timmarna efter att de har förlorat en cupsemifinal på vad måste vara det tyngsta sättet som går att förlora en cupsemifinal – genom att släppa in ett mål i slutminuten.

Det kunde man däremot inte säga i halvtid. Everton var då ett utspelat lag och enbart en tangent från den katastrofala insats som präglade lagets insats på Anfield för tre dagar sedan. Roberto Martinez hade kunnat få sparken innan matchen ens var över, snarare än säsongen.

Att Everton skulle hitta en väg upp ur den mörka avgrunden framstod i det läget som ett rent skämt.

Desto mer uppseendeväckande och beundransvärt hur Everton sedan faktiskt reste sig i andra halvlek. Kvitteringen kom till sist, och kunde ha kommit långt tidigare, och efter kvitteringen fanns flera chanser att ta ledningen. Det sämsta med Everton var ersatt av det bästa med Everton.

Men sedan, som så många gånger förr under säsongen, dök det sämsta med Everton upp igen i matchens sista minut. För vilken gång i ordningen är svårt att säga från huvudet, men Evertons benägenhet att släppa in mål i matchens slutminuter har förföljt dem hela säsongen.

De kan ändå lämna Wembley med stolthet. Även om det kanske väger lätt när den inte kompletteras med en finalplats.

Punkter från Wembley:

(1) Båda lagen var vinnare i varsin halvlek, och förlorare i varsin halvlek – båda lagen förblir halvfabrikat under Roberto Martinez och Louis van Gaal.

(2) Wayne Rooney visade att ryktet om hans förstörelse är väldigt överdrivet, och att han bör vara given i Englands startelva.

(3) Phil Jagielka och John Stones imponerade stort under andra halvlek på Wembley, och Stones gjorde ett bra case för startplats.

(4) Jesse Lingard är en duktig spelare, men verkar helt sakna en finishing move.

(5) Man Utd gör en mycket bra första halvlek, med samma spelare som förut men den här gången med fart, vilket visade sig ha betydelse.

(6) Otroligt imponerande av Anthony Martial att prestera som han gör under sin debutsäsong i England med ”what a waste of money!”-rubriker hängande runt halsen.

(7) Marouane Fellaini en viktig kugge idag och bland de bästa på planen, vilket gör att vi borde lära oss det dumma med att alltför kategoriskt fördöma specifika spelare i startelvan innan vi ser hur det fungerar på planen.

(8) Magnifik stämning på Wembley. Nu får vi se om den franska cupfinalen förmår matcha detta.

Och Roberto Martinez och Louis van Gaal kan nog nicka instämmande och förstående åt varandras respektive arbetssituationer. Båda två är hårt kritiserade och våldsamt ifrågasatta. Där finns dock en viss skillnad. Om Everton vinner FA-cupen ger det Roberto Martinez en möjlighet att behålla jobbet.

Om Man Utd vinner FA-cupen har det ingen som helst betydelse för Louis van Gaals fortsatta anställning. Vad avser honom är det mycket som tyder på att det inte har någon som helst betydelse hur den här säsongen till sist slutar för Man Utd. Vad FA-cupen kan betyda för honom är att åtminstone få avsluta sin tid i klubben på ett positivt sätt.

Som tröstpris betraktat är däremot FA-cupen inte något att rynka på näsan åt för någon av klubbarna.

Det var 21 år sedan Everton senast vann en stor titel, och den gången var det FA-cupen man lyfte. Naturligtvis var det Man Utd man den gången mötte i finalen, och Everton har faktiskt ett ganska bra modernt facit mot just Man Utd på Wembley. Men naturligtvis skulle det vara en stor sak för Everton att göra slut på sin titeltorka.

Och även om det var länge sedan FA-cupen stod högst upp på Man Utds dagordning så har man ändå stolta traditioner i den turneringen. Länge var man den klubb som vunnit FA-cupen flest gånger, innan Arsenal med sina två senaste segrar gått förbi dem. Mest irriterande borde däremot vara att Man Utd inte lyckats vinna FA-cupen sedan 2004.

Everton lever fortfarande med sviterna efter veckans tunga derbyförlust mot Liverpool. Dels måste naturligtvis 0-4 svida i både själar och hjärtan. Dels blev Ramiro Funes Mori utvisad och därmed avstängd, och en redan rätt besvärlig försvarssituation i Everton blev än mer bekymmersam. Andra viktiga spelare är osäkra efter skador.

Kommer Roberto Martinez kunna omvandla veckans förnedring till något som motiverar laget ikväll? Han är hjälpt av ett flertal faktorer. Spelarna har så klart sin stolthet som är sårad. Att det är en cupsemifinal på Wembley motiverar i sig självt. Lyckas inte Martinez samla ihop sina trupper till den här matchen har han helt tappat omklädningsrummet.

Louis van Gaal å andra sidan är inne i en rätt bra period. Man Utd har vunnit fem av sina sex senaste matcher, vilket är en av den här säsongens bättre sviter. Samtidigt har Man Utd under van Gaals ledning ofta avslutat bra perioder tämligen abrupt med en själamördande förlust, så en cyniker anar så klart oråd inför en semifinal på Wembley.

Det är svårt att dra några direkta slutsatser från de båda lagens tidigare möten under säsongen. Man Utd lyckades något överraskande vinna med 3-0 på Goodison Park, i vad som var ännu ett paradexempel på Evertons naiva försvarsspel. På Old Trafford vann Man Utd igen med 1-0, men i en match där Everton spelmässigt förtjänade bättre.

Om matchen ska sammanfattas taktiskt på ett övergripande sätt så är det ett av ligans sämsta försvar som ställs mot ett av ligans sämsta anfall. Det här kan båda lagen så klart se ljusglimtar i. Evertons svaga sidor kommer förmodligen inte utnyttjas lika brutalt som mot offensivt bättre motstånd. Man Utd å sin sida kan hoppas att de inte behöver arbeta lika förtvivlat som vanligt för att komma till bra målchanser.

Man kan hävda att det är lättare att snabbt organisera upp sin defensiv till en anständig nivå än vad det är att få ordning på sitt anfallsspel. Och Everton har därtill ett betydligt bättre anfall än vad Man Utd har ett bättre försvar. I det avseendet är det i min mening mycket som talar för Everton i den här semifinalen.

Cupfinaler och cupsemifinaler mellan Everton och Man Utd brukar inte alltid vara fantastiskt välspelade matcher, men de har nästan alltid varit spännande och dramatiska matcher. Ett vanligt mönster är dessutom att det är det otippade laget som vinner och förhandsfavoriten som förlorar, vilket har visat sig flera gånger.

1966 vann Everton en semifinal med 1-0 mot en tidig upplaga av det Man Utd som två år senare skulle vinna Europacupen som första engelska klubb. Exakt på dagen 50 år sedan för övrigt. 1985 var Everton kraftigt favorittippade och på väg mot trippla titlar när Norman Whiteside avgjorde för Man Utd med matchens enda mål i förlängningen. Tio år senare var rollerna ombytta när Paul Rideout gjorde matchens enda mål för Everton. 2009 möttes Everton och Man Utd i en semifinal som gick till straffläggning, som Everton vann.

Vid vart och ett av dessa fyra tidigare tillfällen har det funnits en ganska klar och tydlig favorit. Inför den här semifinalen måste trots allt uppfattningen vara att det är tämligen svårt att utse någon speciell favorit. Det är helt enkelt en match som kan sluta precis hur som helst.

Med 43 omgångar avklarade och således med tre omgångar kvar att spela av den ordinarie ligasäsongen har flera saker utkristalliserats eller rent av blivit avgjorda.

Som till exempel vilka som åker ur The Championship. Bolton och Charlton är redan matematiskt nedflyttade, två tidigare Premier League-klubbar i total kris vilket borde få Aston Villa att dra täcket över näskanten och oroligt viska att de kan se döda människor. Och det kommer bli allas favoritklubb MK Dons som gör Charlton och Bolton sällskap ned i League One.

Man vågar också påstå att tre fjärdedelar av vilka klubbar som kommer att spela playoff är klara. Cardiff, Ipswich och Birmingham hade alla tre kunnat haft något att säga om saken men de lyckades tappa formen i precis helt fel tillfälle på säsongen. Hull City, Derby County och Sheffield Wednesday kommer alla tre, om inget fantastiskt inträffar, spela playoff i maj.

Tre klubbar brottas däremot alltjämt om två automatiska uppflyttningsplatser och, tröstpriset, den fjärde playoffplatsen. Middlesbrough, Burnley och Brighton håller sig samtliga inom två poäng från varandra och de sista tre omgångarna ser ut att kunna bli riktigt rysligt spännande. Tabellen ser mer specifikt ut som följer:

EFTER 43 OMGÅNGAR:
Middlesbrough, 86pts (+32)
Burnley, 84pts (+32)
Brighton, 84pts (+28)

MIDDLESBROUGH
Hade en rejäl svacka fram tills för någon månad sedan och drabbade av interna stridigheter mellan Aitor Karanka och spelarna. Men Middlesbrough har arbetat sig upp ur gropen de höll på att gräva åt sig själva. Ett flertal sena vinster visar att formen och moralen är god.

LÖR 23/4: Ipswich (h)
Lurig match mot ett lag som under säsongen kämpat om en playoff-plats men har uppvisat dålig form på slutet utan en vinst på sina sex senaste. Ipswich har i praktiken inget kvar att spela för och hemma på Riverside bör Middlesbrough kunna ta tre poäng.

FRE 29/4: Birmingham (b)
Betydligt tuffare match i den näst sista omgången. Birmingham har förvisso även de precis missat playoff i praktiken och är även de formsvaga, men hemma på St Andrews är de aldrig något enkelt motstånd. Uppenbar risk för poängtapp här.

LÖR 7/5: Brighton (h)
En positiv vetskap för Middlesbrough är dock, i och med att de har två poängs försprång i tabellen, att även om de förlorar någon eller båda av de två första matcherna så kommer de i slutänden alltid ha möjligheten att reparera skadan hemma på Riverside mot en av de direkta konkurrenterna.

Prognos: Best bet.

BURNLEY
Sean Dyche har byggt vidare på den stomme som spelade i Premier League förra säsongen och föryngrat vissa delar av den. Spelare som Andre Gray, Joey Barton och Michael Keane hör till de bästa i The Championship. Såg ut att springa iväg i toppen men har tappat lite på slutet, dock med livsviktig sen kvittering mot Middlesbrough i tisdags.

FRE 22/4: Preston (b)
Kvällens match är en riktig slamkrypare för Burnley. Preston har flirtat med playoff-strecket under säsongen och är inte något dåligt lag. Dessutom är det ett derby på bortaplan. Lancashirederbyn är av hävd hetlevrade historier och kommer Burnley härifrån med alla tre poäng har de tagit ett jättekliv mot uppflyttning.

MÅN 2/5: QPR (h)
För sedan blir vägen lite lättare för Burnley. Näst sista omgången spelar man hemma på Turf Moor mot för säsongen tämligen medelmåttiga QPR, som befinner sig precis mitt i tabellens ingenting. Endast rena nedflyttningsnerver borde kunna förhindra tre poäng här.

LÖR 7/5: Charlton (b)
Match mot ett krisbetonat, demoraliserat och redan nedflyttat lag, det går att ha sämre förutsättningar att gå in i en potentiellt helt avgörande sista omgång, allra helst som de båda konkurrenterna försöker ta livet av varandra. Faran är så klart att koncentrationen ligger mer på den andra matchen än på den egna matchen.

Prognos: Favorit

BRIGHTON
Chris Hughton har gjort ett stort jobb med Brighton den här säsongen. Ett lag som förra säsongen låg farligt nära nedflyttning inledde säsongen otroligt starkt. Många trodde att verkligheten kommit ikapp dem när poängen började sina runt årsskiftet, men Brighton har kommit tillbaka med en rejäl push mot slutet av säsongen. Ligans comeback kids.

LÖR 23/4: Charlton (b)
En på pappret fullt överkomlig match för Brighton mot ett Charlton som alltså redan är nedflyttade. Det är dock en match Brighton verkligen behöver vinna för att ha en vettig chans att uppnå vad som måste vara målet med deras sista matcher, att inte låta avståndet till Middlesbrough öka till mer än två poäng.

MÅN 2/5: Derby (h)
Viktigt att inte snubbla mot Charlton eftersom det blir betydligt tuffare mot Derby i näst sista omgången. Derby förbereder sig för playoff-spel där Brighton mycket väl kan vara motståndare i en eventuell final, så de kommer inte vilja förlora den här matchen. Brighton har dock fördel av hemmaplan.

LÖR 7/5: Middlesbrough (b)
Den positiva vetskapen för Brighton är att om de lyckas hålla avståndet till Middlesbrough till endast två poäng, så har de automatisk uppflyttning i sina egna händer. Det är ingen lätt uppgift, Middlesbrough har hemmaplan, men i den här matchen vore det Middlesbrough som hade mest att förlora, och som visat prov på nerver tidigare.

Prognos: Outsider

Bubblare:
Brad Guzan, Aston Villa
Timm Klose, Norwich
Nathaniel Clyne, Liverpool
Gary O’Neil, Norwich
Max Gradel, Bournemouth
Dele Alli, Tottenham
Graziano Pelle, Southampton

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Tottenham. Det var helt nödvändigt för Tottenham att åka till Stoke och ta alla tre poäng vilket också var vad man gjorde. Att göra det på det sätt man gjorde det i ett så pass pressat läge säger oss att Tottenham för närvarande är det bästa laget i England. Ändå känns det fortfarande som om det förmodligen inte är tillräckligt mycket säsong kvar för Tottenham att bevisa detta.

Liverpool. Liverpool befinner sig onekligen på krönet av en för dem strålande formkurva, stöpta i självförtroende på ett sätt som vi sällan har sett dem tidigare under säsongen. Matchen på Anfield mot Everton började ganska öppet men när Liverpool väl fick övertaget slet de snabbt som ögat åt sig hela stycket. Liverpool behåller sitt momentum inför kommande Europa League-äventyr.

Newcastle. Newcastle hade den lilla fördelen mot Norwich och Sunderland att de faktiskt hade en hängmatch tillgodo. Nu var det sannerligen inte någon lätt hängmatch, utan Man City. Newcastle kanske i efterhand hade önskat sig tre poäng från den matchen men inför matchen hade de nog å andra sidan varit nöjda med en extra poäng här. Newcastle visar kämpafajt.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Everton. Tuffa tider för Roberto Martinez och tuffa tider för Everton. Det finns förmodligen bättre sätt att förlora derbyn på än detta. En ständig kritik mot Evertons bristande försvarsspel fick två snabba och konkreta exempel i slutet av första halvlek. En idiotisk tackling och ett rött kort senare så var det snipp, snapp, snut och så var den sagan slut.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Jürgen Klopp. Anfield osar optimism och förklaringen heter naturligtvis Klopp med sitt ständigt entusiasmerande kroppsspråk. Klopp håller snabbt på att göra sig untouchable på Anfield med vinster mot Man Utd, Dortmund och nu en derbykross av Everton på hyfsat kort tid.

OMGÅNGENS MÅL

Vurnon Anita, Newcastle 1-1, Man City (h). Jag gillar allmänt sett den här typen av mål, och det gör ju inte saken sämre att den görs av en defensiv mittfältare vikarierandes som högerback. Modigt och skickligt att hålla i bollen och bryta in i planen på det viset.

:::

TRE PUNKTER

Årets lag. Spelarnas elva för säsongen offentliggjordes under kvällen, tidigare än beräknat eftersom den tydligen redan läckt ut via sociala media. Inga stora överraskningar i den vars utseende blev David De Gea – Hector Bellerin, Wes Morgan, Toby Alderweireld, Danny Rose – Riyad Mahrez, Dele Alli, N’golo Kanté, Dimitri Payet – Harry Kane, Jamie Vardy. Och det finns väl egentligen inga spelare i den elvan man kan känna var något direkt felaktigt val, även om det också finns spelare utanför elvan som inte heller de hade upplevts som felaktiga.

Rafa. Öppen fråga om Newcastle kommer klara sig kvar i Premier League. Om de inte håller sig kvar tyder ju mycket på att Rafa Benitez inte blir kvar i klubben då han bara kan antas vara rätt ointresserad av att arbeta i The Championship. Men borde han egentligen ändå inte överväga att vara kvar? Han vill helt uppenbarligen jobba i England, och det är väl tveksamt om några större klubbar är intresserade eller ens tillgängliga. Stannar han kvar och i så fall tar Newcastle tillbaka till Premier League är han å andra sidan kung i en tämligen stor damm.

Triple Threat. Toppstriden i The Championship rullar vidare och det är en riktig nagelbitare med tre omgångar kvar. Middlesbrough (86), Burnley (84) och Brighton (84) ligger samtliga inom två poängs marginal. Middlesbrough var någon minut från att öppna upp ett tungt försprång genom att vinna borta mot Burnley i veckan, innan Michael Keane kvitterade på tilläggstid. Jordan Rhodes har visat sig bli ett viktigt januariköp för Middlesbrough, med tre direkt poänggivande mål på de fyra senaste matcherna. Brighton har kommit dundrandes underifrån senaste veckorna och räkna med en oerhört hetsig avslutning.

:::

FÖR ÖVRIGT

Minst sagt ovanligt att en förbundskapten uttalar sig, så kategoriskt dessutom, i ett disciplinärende som Roy Hodgson gjorde om Jamie Vardy. Tveksamt om det hade hänt om det varit något annat lag än Leicester.

Omgångens Özil: Mesut Özil. Özil är Özil.

Milan gjorde tydligen en haka inför kvällens match hemma mot Carpi. Bara en sådan sak.

Rätt sinnessjukt att det faktiskt ryktas om att Quique Sanchez Flores sitter löst i Watford. De har ju gjort en strålande säsong. Måste vara Alan Pardew som kör en destabiliseringsoperation inför helgen.

Rafa Benitez till – Watford? Arsenal? Swansea? Everton?

Det är väldigt svårt att se Roberto Martinez sitta kvar som manager i Everton om de inte vinner på lördag – samt troligtvis går vidare och vinner finalen också. Om ens det räcker.

Att fansen blir alltmer blasé gällande striden om fjärdeplatsen kan bara vara en bra sak för den engelska fotbollen – totalt naturvidrig föreställning att det är något man ska låta sig nöja med, åtminstone som toppklubb.

Missnöjet med Arsenals klubbledning och med Arsene Wenger har växt lavinartat under våren och kulminerat under de senaste veckorna. Under helgens match mot Crystal Palace regnade det okvädesord från läktarna ned mot Wenger och den stora frågan inför kvällens match mot West Brom är förmodligen hur många som gör allvar av hotet att marschera ut från Emirates i protest i den 75:e minuten.

Jag är personligen kluven till hela den här inställningen. Å ena sidan, även om jag till viss del förstår Arsenalfansens frustration, ser jag det som ett inte särskilt konstruktivt beteende, och jag har ingen som helst sympati för ett både kränkande och fullständigt respektlöst beteende mot Arsene Wenger, Arsenals främste manager genom tiderna.

Å andra sidan finns det kanske få andra realistiska möjligheter för supportrar att göra sina röster hörda gentemot sina klubbar än just genom högljudda protester och genom att helt enkelt lämna arenan. Åtminstone till dess att klubbarnas ägare och ledningar visar att de tar idén om dialog med klubbens supportrar på allvar, och inte enbart som ren symbolgest.

Missnöjet lär dock bestå. Arsene Wenger kommer inte få sparken, det har jag betonat tidigare i den här bloggen. Dels kommer inte Arsenal behandla en klubbikon så respektlöst. Dels har inte klubbens ägare och styrelse något som helst skäl att vara något annat än väldigt nöjda med Wenger som fortsätter leverera Champions League-intäkter.

Vad supportrarna kan hoppas på är att skapa ett sådant klimat att Arsene Wenger själv kommer fram till att han gör det klokast att avgå, det vill säga han vill inte längre vara kvar. Enda sättet att åstadkomma en sådan situation är dock att göra situationen så förgiftad att det rimligtvis måste leda till en förbittring mellan Arsene Wenger och Arsenals supportrar, som framgent alltid skulle sitta som en tagg i foten.

Vad man rimligtvis borde fråga sig som Arsenalsupporter är om vad man tror sig kunna uppnå med ett sådant agerande verkligen är värt att förbittra två decennier med en ikonisk och framgångsrik klubbikon.

Skälen att inte ge Arsene Wenger sparken är tämligen välkända. Och de som hävdar att Wenger borde få sparken gör sig sällan besvär med att mer detaljerat motivera varför de anser detta. Amit Singh på fotbollssajten Think Football går ut däremot ut stenhårt med fyra skäl varför Arsenal borde ge Arsene Wenger sparken:

Wenger har aldrig vunnit två ligatitlar på rad. Singh menar att Wengers titelfacit i själva verket är ganska svagt under sina totalt 20 år i klubben givet att Arsenal betraktas som en toppklubb. Att Arsenal heller aldrig, till skillnad från Chelsea och Man Utd, vunnit ligan två säsonger i rad, ses som ett svaghetstecken i Arsenals lagbyggen.

Wenger utvecklar inte längre spelare. Singh kontrasterar hur Wenger lyckades utveckla spelare till världsklass i Arsenal under sina första tio år i klubben men hur han under de senaste tio åren inte alls har lyckats med detta i samma utsträckning. Spelare som Jack Wilshere, Theo Walcott, Alex Oxlade-Chamberlain med flera har snarare stagnerat.

Wenger stod inte upp mot Abramovich. När Roman Abramovich köpte Chelsea förändrades det engelska fotbollslandskapet och ställde nya krav på tidigare dominerande klubbar och på Wenger och Alex Ferguson. Ferguson tog upp kampen samtidigt som Wenger snarast kapitulerade, verkar vara Singhs syn på saken, och där grundlades lagets bristande vinnarmentalitet.

Wenger har misslyckats i Europa. Singh skjuter in sig på Wengers bristfälliga titelfacit i Europa och menar att det är ett misslyckade att med Arsenal bara vid ett enda tillfälle ha nått finalen i Champions League, och att allt som oftast ha åkt ut redan i åttondelsfinalen. Wenger når i det här avseendet inte upp i samma nivå som andra tränare som José Mourinho och Alex Ferguson.

Jaha, det är uppenbart att Amit Singh åtminstone har försökt konkretisera varför han anser att Arsene Wenger bör få sparken. Jag har egentligen inte så mycket att säga om det rena sakinnehållet i Singhs fyra punkter, som till stor del stämmer om än kanske något draget till sin spets och till viss del taget ur sitt sammanhang.

Men är det bra skäl att ge Arsene Wenger sparken? För mig är ett sådant beslut framför allt en bedömning av hur man ser på framtiden, vad har i det här fallet Wenger för möjlighet att producera de resultat man förväntar sig och önskar sig av Arsenal? Men Amit Singhs fyra konkreta anledningar har egentligen mer med historien att göra, det blir mer en utsaga om vad som har varit dåligt.

Men är det en bra anledning att ge Arsene Wenger sparken att han ännu inte har vunnit någon europeisk cuptitel? Är det verkligen i nuläget ett bra skäl att ge Arsene Wenger sparken att han under tidigare 20 år aldrig vunnit ligan två gånger i rad, eller inte svarade upp bättre mot Roman Abramovich? Vad har i själva verket dessa saker ens med huvudfrågan att göra?

Den avgörande frågan med Arsene Wenger är i vilken utsträckning han är rätt person att föra Arsenal framåt i tiden. Det är den förmågan man måste försöka värdera på ett begåvat sätt, inte genom att katalogisera vad man retroaktivt anser är tidigare tillkortakommanden.

Vad som för mig framför allt talar emot Arsene Wenger är att det är svårt att se hur han ska kunna åstadkomma en nödvändig förändring i Arsenal när så mycket av vad som verkar vara oföränderligt med laget är så nära kopplat till honom som person. Arsenal ser ut att ha kört fast i gamla mönster och gamla tänkesätt, och enda sättet att bryta dessa mönster är förmodligen att byta ledare.

En ny röst, nya idéer, nya sätt att tänka – en ny manager!

Någonstans längs vägen verkar Arsene Wenger ha gått vilse under sin tid i Arsenal. En brinnande vinnarambition ersattes eller späddes ut med andra prioriteringar och värderingar. Det blev på något sätt längs vägen mer okej att förlora, så länge man förlorade på ”rätt sätt”. Längs den stigen började Arsenal vandra för tio år sedan och ett årtionde senare ser man inte längre ut att kunna hitta tillbaka till den andra stigen.

Att Arsenals prioriteringar och värderingar de senaste tio åren riskerade bli något av en draksådd för Arsenal var tämligen lätt att se och är något jag likaväl som andra har varnat för under flera år. Det är den draksådden Arsenal och Arsene Wenger nu skördar i form av en alltmer frustrerad och förbittrad supporteropinion som utlovats den ljusnande framtid men istället tvingas svälja samma grådaskiga vardag som förut.

Fansen har under flera år troget vandrat längs den gula tegelvägen till Smaragdstaden och den store trollkarlen. Nu har draperiet dragits åt sidan, och liksom i Oz har Arsene Wenger, Arsenals egen trollkarl, visat sig vara en helt vanlig människa utan några magiska färdigheter, trots att så många under så lång tid har trott på honom.

Sådant kan vara väldigt svårt att förlåta.

För till viss del var det helt säkert att man också hade blivit lite uttråkade på att hela tiden få höra hur bra Everton minsann gjorde det, och hur nöjda Everton borde vara, med att säsong efter säsong konkurrera runt de sex bästa platserna i ligan, men aldrig riktigt in bland de fyra stora. Helt säkert sant, men inte precis the stuff dreams are made of.

Därför var det kanske inte så konstigt att Evertonfansen blev så lyriska första säsongen med Roberto Martinez. Inte bara spelade Everton en på samma gång bra och underhållande fotboll som tog dem närmare Champions League än vad David Moyes mäktat med under tio år. Dessutom andades det ambition och kaxighet i Martinez egna uttalanden.

En fotbollsklubbs främsta uppdrag är att producera drömmar, och en manager är klubbens främsta språkrör och drömmakare. Balansgången pågår ständigt mellan dröm och verklighet, romans och realism, och det gäller för varje manager att väga av detta på ett bra sätt. Drömlös realism odlar cynism. Ett verklighetsfrånvänt drömmande skapar frustration.

Evertonfansens positiva inställning till Roberto Martinez har sakta men säkert förvandlats till just frustration. Det har naturligtvis med de sviktande resultaten att göra, inte minst på hemmaplan där Everton gör sin sämsta säsong i historien. Defensiva brister har om och om igen resulterat i onödiga poängtapp och mer eller mindre en bortkastad ligasäsong.

Men frustrationen beror inte enbart på resultaten utan lika mycket på Roberto Martinez allmänna attityd och vad han säger. I det läge Everton befinner sig vill inte fansen höra hur Evertons bortaform i själva verket håller Champions League-klass. Evertonfansen vill inte höra parodiska påståenden om hur den spelaren är fantastisk, och den spelaren är bäst i Premier League-historien.

Det rimmar illa med vad man ser på planen, och med vad spelarna själva har att säga om lagets brister, när Roberto Martinez själv går ut och mer eller mindre låtsas som det regnar, och framhäver som dygder vad alla andra snarare ser som svagheter. Visst, Roberto Martinez är kanske en positiv personlighet, men som supporter vill man veta att den som är ansvarig faktiskt ser problemet och arbetar för att lösa det.

Kontrasten med Martinez kollega vid sidlinjen i kvällens Merseysidederby ligger nära till hands. Den är dessutom rätt träffsäker då Everton och Liverpool i stora drag är två lag med liknande utgångspunkter men med till synes två helt olika färdriktningar. Båda lagen har sina uppenbara defensiva brister, sitter på en hel del offensiv talang, och förväntas slåss runt samma område i tabellen.

Därifrån uppstår vissa tydliga skillnader. Evertons defensiva problem består mer eller mindre oförändrade samtidigt som Liverpools försvarsproblem, inte minst på fasta situationer, har reducerats rejält. Liverpools ligasäsong befinner sig hyfsat på par samtidigt som Evertons ligasäsong befinner sig långt ute i ruffen.

Roberto Martinez är omgärdad av missnöje och behöver förmodligen vinna FA-cupen för att få behålla sitt jobb efter säsongen. Jürgen Klopp sitter å sin sida säkert som berget och är på god väg att kunna föra Liverpool till seger i Europa League och en triumfartad återkomst i Champions League.

Både Roberto Martinez och Jürgen Klopp framstår som två väldigt positiva personligheter, men det tar sig helt olika uttryck. Martinez säger i princip aldrig något negativt utan yttrar sig om allt i positiva ordalag. Klopp drar sig inte för att med kraftord uttrycka missnöje med något han upplever som bristfälligt, även om det samtidigt görs i konstruktiv anda.

Det bidrar till intrycket att Klopp faktiskt har sett Liverpools problem, varit noga med att kommunicera detta, och arbetat med att hitta en lösning på dessa problem. Det går med andra ord att vara positiv och ärlig på samma gång. I Martinez fall vet man inte riktigt om han själv inte ser problemen, kanske inte anser att det är något problem, eller om han helt enkelt inte tror att spelarna klarar av något annat än viskande sweet nothings i sina öron.

Vad en manager säger spelar roll. Så kallade prathandlingar är ett känt sociologiskt fenomen, utvecklat av bland andra den tyske sociologen Jürgen Habermas, det vill säga hur ord i praktiken åstadkommer saker och orsakar beteende. I själva verket är det grunden för allt ledarskap, som ju utövas just genom prat i olika former.

Prat är en handling som har skapat tro, hopp och kärlek i Liverpool igen. Prat är samtidigt en handling som orsakat frustration och irritation i Everton. Här ser vi den troliga orsaken till att Liverpool är en klubb där dröm och realism återigen ser ut att ha ett nära släktskap, emedan Everton under Roberto Martinez förblir en klubb ett ständigt drömmande mest ger ett intryck av ofrånkomlig surrealism.

Om Everton förlorar ikväll kommer helt säkert Roberto Martinez ha något positivt att säga också om detta. Skulle Liverpool förlora kvällens match på Anfield så kan vi vara ganska säkra på att Klopp har ett och annat hårt ord till övers. Och både Evertons och Liverpools fans skulle förmodligen vara helt överens om vad av detta som kännetecknar en vinnarklubb respektive en förlorarklubb.

Och kanske skulle en och annan Evertonsupporter kunna tänka för sig själv att möjligen blåste inte David Moyes särskilt mycket solsken på saker och ting, men en förlust var en förlust, skit kallades för skit, och Everton kunde ha dåliga dagar, men var aldrig någonsin en förlorarklubb.

Det blev aldrig så med Roman Abramovich som tvärtom på det stora hela har motsvarat de flesta karaktärsdrag vi som supportrar säger oss vilja se hos en klubbägare. Men farhågan i sig var emellertid inte ogrundad, även om den måhända var missriktad. Det är istället en farhåga som kanske hade varit bättre riktad mot Randy Lerner i Aston Villa.

För Lerner motsvarar verkligen stereotypen. Rikemanssonen som ärvt pengar och ägarskapet av det amerikanska fotbollslaget Cleveland Browns. Under en studietid i Cambridge i England lärde han sig att uppskatta engelsk fotboll och när han närmare 20 år senare ärvde sin far blev ett hans allra första projekt att köpa en engelsk fotbollsklubb.

2006 lyckades han med sitt uppsåt när han gjorde klart med köpet av Aston Villa. Lerners nya leksak var rolig till en början. Men tio år senare verkar Randy Lerner onekligen ha tröttnat på leksaken. I själva verket har Lerner varit mer eller mindre ointresserad av Aston Villa åtminstone de senaste fem åren, och ända sedan 2014 har klubben mer eller mindre öppet varit till salu.

2016 är Aston Villa en klubb i fullständig kris. Och det går inte att bortse från att sex år av likgiltigt och oengagerat ägarskap och strategiskt ledarskap av klubben har fört Aston Villa från gränsen till Champions League till över gränsen ned till The Championship, och utan att ännu egentligen ha sett botten på fallgropen.

Under Randy Lerners smekmånad med Aston Villa skenade klubbens kostnader i höjden i den i slutänden fruktlösa jakten på Champions League-fotboll. Detta utan att klubbens intäkter ökade i motsvarande utsträckning. Ett tag uppgick klubbens lönekostnader till osannolika 84% av klubbens omsättning, det vill säga de totala intäkterna.

Ekonomiskt blödde alltså Aston Villa och Aston Villa beräknas hittills ha kostat Randy Lerner i krokarna £250m. 2010 beslutade sig Randy Lerner för att nu hade klubben kostat honom tillräckligt, och något Champions League-spel blev det ju inte tal om, och han drog därmed åt kranarna ordentligt. Ända sedan dess har Aston Villa handlat mer om att skära kostnader än att vinna fotbollsmatcher.

Det var ett beslut som redan 2010 fick Martin O’Neill att utan någon förvarning lämna sitt jobb som manager i klubben. Därefter har Aston Villa gått igenom en lång sekvens av dåligt researchade anställningar till managerposten, där den ene efter den andre har tvingats bidra till ett lapptäcke av budgetvärvningar som splittrat både spelartruppen och relationen med klubbens fans.

Det går att driva en klubb framgångsrikt även i samband med nödvändiga nedskärningar. Men vill man inte låta plånboken göra jobbet måste man väga upp det med desto mer kvalitet i klubbens kärnaktiviteter – träning, taktik, scouting och värvningar. Med ett distanserat och oengagerat ledarskap har Aston Villa helt saknat någon struktur för detta arbete.

Alltså befinner sig Aston Villa där de nu är. Klara för nedflyttning ur Premier League med fyra omgångar kvar av säsongen, på väg ned i The Championship med en djupt splittrad och obalanserad spelartrupp, en fullständig avsaknad av förtroende mellan klubbledning och supportrar, ingen befintlig stödstruktur bakom a-laget, och utan manager eller head coach sedan man lyckats med bedriften att sparka två av dem under säsongen.

Klubbar som åker ur Premier League och lyckas med bedriften att ta sig mer eller mindre direkt tillbaka har normalt sett det gemensamt att de har en stabil och hyfsat beständig spelartrupp samt kontinuitet i ledarskapet. Aston Villa saknar samtliga dessa beståndsdelar. När Southampton 2005 åkte ur Premier League tog det dem sju år och en vända i League One innan de lyckades komma tillbaka.

Southamptons dåtid kan vara Aston Villas framtid.

En ljuspunkt fanns trots allt mitt i Aston Villas mörker. Nye VD:n Steven Hollis hade påbörjat arbetete med att förnya klubbstyrelsen, och tagit in ny kompetens i form av Mervyn King, Adrian Bevington och David Bernstein, den senare med uppgift att göra en genomgående granskning av Aston Villas organisation med blick mot framtiden.

Igår meddelade både David Bernstein och Mervyn King att de avgår och lämnar Aston Villa med omedelbar verkan. Adrian Bevingtons position anses vara höljd i osäkerhet. Skälet menar Bernstein vara att hans arbete i klubben blev omöjligt då det i samtal med Randy Lerner visade sig att stöd och resurser för nödvändiga reformer inte var aktuella.

Tid, energi och fokus har så länge lagts på att kritisera en viss typ av profilstarka ägare inom engelsk fotboll. Men samtidigt som journalister och supportrar har stått och skällt vid röda mattan har sådana ägare som verkligen förtjänar kritik för det sätt de låter sina klubbar stagnera smygit in bakvägen och undgått all vettig kritik.

Aston Villa hade nog i det här läget varit väldigt tacksamma för en ägare som Roman Abramovich, Mansour, Srivaddhanaprabha, eller kanske till och med någon av de amerikanska riskkapitalister som tagit över ägarskapet av mäktiga engelska fotbollsinstitutioner som Arsenal, Man Utd och Liverpool. Inte utan sina brister någon av dem, men i alla fall inte ointresserade.

Om något så kanske tvärtom. Så många vill att Leicester ska få förverkliga sin sannsaga att under en säsong där det normalt sett borde vara Tottenham som fick alla neutrala på sin sida i sin kamp att få de gamla vanliga jättarna på fall, så är det snarast de själva som fått ta på sig skurkrollen i berättelsen. Jämfört med Leicester är det Tottenham som är jätten.

Något är kanske Leicester också berättelsen om de utstöttas och oönskades återupprättelse, vilken många helt säkert kan identifiera sig med. En lösker samling nomader, antihjältar och fotbollsproletärer som under en svindlande säsong blir större än summan av sina enskilda delar. Erik Niva knyter förtjänstfullt ihop berättelsen om fotbollens dirty dozen eller reservoir dogs.

Tottenham har de mer klassiskt rena hjältedragen. Det har pratats och romantiserats mycket om Man Utds klassiska ungdomsgeneration i mitten av 1990-talet som visade att man mycket väl kunde vinna med kids. Tottenham kan bli det yngsta titelvinnande laget i Premier Leagues historia, i snitt ett helt år yngre än Man Utd var 1996. Och man kan vara på väg att göra det med en mycket hög andel engelska spelare.

Tottenham befinner sig i den här positionen utan att ha kastat pengar omkring sig. Tvärtom har Tottenham ett positivt handelsnetto, man har sålt spelare för mer än vad man har köpt spelare för. Detta i bjärt kontrast med övriga fem stora engelska klubbar och till och med väsentligt ekonomiskt skilt också från Leicester som under sina två säsonger i Premier League spenderat £40m mer än Tottenham.

Bland det mest imponerande med Tottenham har dock inte så mycket med ekonomi eller med spelarnas ålder att göra. Snarare har det att göra med hur mycket bättre laget har blivit så snabbt under Mauricio Pochettino. Det är en fundamental skillnad bara jämfört med förra säsongen. Tillgänglig statistik visar bland annat på följande skillnader:

Det är med andra ord en minst sagt markant förbättring både offensivt och defensivt för Tottenham. Man är det lag som har gjort näst flest mål av alla i ligan och samtidigt det lag som har släppt in lägst antal mål. Det är en förbättring både offensivt och inte minst defensivt, där Tottenham har gått från att släppa in mål i nedflyttningstakt till bäst i ligan.

Det är ett tydligt tecken på att Mauricio Pochettino har fått taktiken att börja fungera i Tottenham. Eric Dier som defensiv mittfältare har varit ett av den här säsongens succédrag. Offensivt är det också mycket talande att Dele Alli och Harry Kane är den spelarkombination som har producerat flest antal mål av alla i någon av de fem stora europeiska ligorna.

Det är egentligen bara i ett enda avseende som Tottenham inte har förbättrats, utan tvärtom kanske till och med försämrats. Nämligen i hur effektiva man är på att utnyttja sina målchanser. Tottenham är tråkigt nog som bäst medelmåttiga i termer av conversion rate, andelen målchanser som faktiskt resulterar i mål. Ändå gör man alltså många mål.

Om det är något som lär gräma Tottenham efter den här säsongen, om det inte slutar med någon ligatitel, så måste det vara just detta. Inte minst lär förlusten mot just Leicester på White Hart Lane i januari gnaga på deras nattsömn, den här säsongens kanske mest konkreta exempel på just slösaktigheten med sina målchanser – och lagets relativa ineffektivitet.

Utfallet i den matchen kostade teoretiskt Tottenham sex poäng i tabellen, vilket är den här titelfajten i ett nötskal.

Harry Kane befinner sig i delad ledning i skytteligan, så man kan inte lasta honom alltför tungt för denna brist. Det är övriga spelare i Tottenhams offensiva besättning som hade behövt kliva fram i större utsträckning, och som kan komma att behöva göra det om Tottenham ska ha någon möjlighet att nypa ligatiteln från Leicesters grabbnävar.

Leicester räddade en poäng i söndags, men vid sidan av hjälteretoriken i media så tappade de mer konkret två poäng. Med bara fem matcher kvar av säsongen, och åtta poängs skillnad i tabellen, måste Tottenham ta varje tillfälle i akt att äta upp Leicesters försprång. Lyckas inte Tottenham vinna mot Stoke ikväll är titelstriden med 99% sannolikhet avgjord.

Går Tottenham helt rent på sina återstående fem matcher, då finns chansen till en ligatitel som i själva verket är nästan lika osannolikt sagolik, och sagolikt osannolik, som om Leicester skulle stå som slutsegrare.

Managern Chris Wilder har gjort ett jättejobb med att ta Northampton från nedflyttningstrid förrförra säsongen till uppflyttning redan. Han har dessutom gjort det med en egenformad trupp. De enda Northampton-spelarna kvar från säsongen 2013-14 är John Marquis – som var inlånad då och är inlånad nu – och Zander Diamond som då var på lån men som nu är en dyrbar del av backlinjen.

Lika avgörande för Northamptons framgångar är de förändringar som inte skedde.

“I’m 10 millions in debt” – Kanye Northampton

I november begärde Northamptons kommun att Northampton Town FC skulle betala tillbaka 10 miljoner (pund, all nämnd valuta här är i pund) som de hade lånat för att renovera sin arena Sixfields Stadium. Dessutom hade man drygt £160,000 i skatteskuld.

10 miljoner i pund är rätt mycket för en klubb i League Two med en arena som tar färre än 8,000 åskådare och som slutade tolva ifjol. Detta är också efter att man sålt Ivan Toney för £300,000 (plus klausuler) till Newcastle.

I det skedet klev Kelvin Thomas in. Thomas är roligast känd som delägare med Shaquille O’Neal i radiostationen “Shaq Fu” men viktigast är att han tidigare var Oxfords ägare/ordförande. I Oxford tog han över en klubb på gränsen till nedflyttning från Conference och tillsatte Chris Wilder som manager. Wilder var då assisterande till Alan Knill i Bury efter att ha varit manager i Halifax från och med 2002 till att de gick i konkurs 2008.

Wilder tog Oxford upp till Football League 2010 och gjorde dem direkt till ett lag på övre halvan i League Two. Under Wilder slutade de på plats: 12, 9, 9, och sedan 8 några månader efter att Wilder lämnat.

Problemet med att vara framgångsrik är att förväntningarna höjs och utan att få för sig att Oxford skulle kunna associeras med för höga förväntningar eller grandiosa delusioner så förväntades Wilder ta dem upp till League One. Thomas lämnade dessutom 2012 för att hjälpa en annan klubb (Torquay) i problem.

Wilder kände antagligen att han inte längre var önskad i Oxford och lämnade i januari 2014 för att dagen efteråt ta över Northampton som då låg på nedflyttningsplats.

:::

Wilder har som sagt fullständigt reformerat truppen. Tankarna går då rimligen till att man slängt ut gamla överbetalda anfallare som inte gör mer än fem mål varannan säsong och istället släppt fram ett par målhungriga ungdomar. Det var nog också tanken. Förra säsongen var 18-åriga Ivan Toney och 19-åriga Lewis Hornby det enda som verkligen var intressant med dessa Cobblers som slutade tolva. Toney gjorde tio mål och visade på en onekbar potential och köptes av Newcastle. Hornby var inte sämre på planen och försvann från Sixfields efter hans kontrakt löpte ut efter säsongen men otroligt nog har han varit klubblös sedan dess. Trots provspel hos bland annat Sheffield Wednesday och Blackpool.

Istället har Northampton varit väldigt framgångsrika på att hitta gratis-värvningar. Det är heller inga mirakelvärvningar från amatörlag eller något guldkorn de hittade i en strandfotbollsturnering i Spanien. Förutom två “ungdomar” som man hämtade från större klubbars reservlag är det utan undantag spelare med tidigare Football League-erfarenhet som jag känner till. Vilket säger något om mig men det jag vill upplysa är det imponerande att Wilder lyckades bygga ett så pass imponerande lag fullt av spelare andra lag nobbat, i viss mån.

Bortsett från det imponerande poängantalet (88) leder de League Two i målkolumnen med 75 mål och de har gjort tre eller fler mål i 14 av sina matcher. Hur många spelare som á Robinho trodde de skulle till Southampton är oklart.

NOTERBARA NORTHAMPTON-SPELARE:

Målvakt: Adam Smith, 23 år.

Sommaren 2015: Smith var tillsammans med Tom Hopper och Jamie Pearson (Nigels son!) de Leicesterspelare som deltog i den “rasistiska sexvideon” och som sparkades kort efteråt.

Nu: Mindre än två veckor senare skrev han på för Northampton där han spelat varenda ligaminut för denna säsongen och ryktades i januari till både Swansea och Burnley.

Mittback: Zander Diamond, 31 år

Februari 2008: Spelade sextondelsfinal med Aberdeen i UEFA-cupen mot Bayern München.

Nu: Spelade flest matcher av Northamptons mittbackar och höll samman defensiven i ett offensvt inriktat lag.

Central Mittfältare: John-Joe O’Toole, 27 år.

Då: En tidigare stor talang för Watford som föll igenom ligasystemet till Bristol Rovers där han för två säsonger sedan gjorde 15 mål, trots att de blev nedflyttade. Började denna säsongen med att bli transferlistad efter en svag säsong ifjol.

Nu: Lagets nästbästa målskytt med sina elva mål och en publikfavorit tack vare sitt långa hår

Högerytter: Ricky Holmes, 28 år.

Då: Spelade i sjätte divisionen (södra) tills han var 23 år och gjorde 23 mål på en säsong för Chelmsford. Skadade sig i augusti denna säsongen och var borta till slutet på november.

Nu: Sedan han återvände från skada har han inte förlorat en enda match med Northampton och gjort åtta mål och sju assists på 19 matcher.

Offensiv Mittfältare: Nicky Adams, 29 år.

2008-09: Värvades till Leicester i League One men fick inte mycket speltid då Martyn Waghorn är en liknande och bättre spelare. Gjorde senare ett mål efter 14 sekunder för Crawley i en FA-cup match mot Reading.

Nu: Återvänder till League One med Northampton efter ha gjort 15 assists denna säsongen med sin flinka vänsterfot. Tolv av dem i ligan är tredje flest i League One.

Anfallare: Marc Richards, 33 år.

2009-12: Gjorde ungefär 20 mål per säsong för Port Vale i League Two, ofta tillsammans med Justin Richards.

Nu: Gjort nästan 20 mål två säsonger i rad för Northampton i League Two, 15 hittills denna säsongen.

::: ::: ::: ::: :::

Mellan Dover och Conference

Dover är just nu oftast i nyheter av anledning av de antiflykting-demonstrationer som pågår där i de mest sydöstra delarna av England.

Men på planen i Dover kommer man bättre överens. De slutade åtta överraskande ifjol och för närvarande ligger man trea i National League. Visserligen ointagliga 14 poäng från ligaledande Cheltenham men playoff lär man lösa.

Mest intressant är deras bästa målskytt Ricky Miller. Han var amatörspelare fram tills han värvades till Luton ifjol. Han gjorde 39 mål för Stamford 2012-13 och 28 mål för Boston United 2013-14 vilket förde honom till Luton. Han varade dock bara en säsong i Luton då han och Shaun Whalley (nu i Shrewsbury) avslutade klubbens “End of Season Awards”-kväll med att bli gripna för att (allegedly) ha misshandlat en taxichaufför och kallat han för ofina rasistiska saker.

Denna säsongen har han gjort 18 mål för Dover och antagligen får han en ny chans i Football League nästa säsong. Se hans snyggaste mål denna säsongen.

:::

Managerkarusellen-update

Hittills denna säsong i Football League har 43 managers antingen fått sparken eller lämnat frivilligt för att gå till en annan klubb, bli tv-expert, eller bli degraderad till assisterande manager.

Den senaste är Kevin Nolan vars tid som spelande manager i Leyton Orient bara varade i några månader.

15 av de sparkade är från klubbar i Championship. Särskilt noterbara klubbar är Rotherham och Charlton som båda är inne på sina tredje managers för säsongen.

17 av de managers förlorade League One-jobb. Walsall och Leyton Orient letar efter en tredje permanent manager för säsongen. Medan Oldham varit på nummer tre ända sedan januari. Swindon är inne på sin fjärde om man räknar de två-tre veckorna som deras ordförande tillfälligt också var lagets manager.

11 av dem i League Two. Newport och Notts County är inne på sina tredje managers för säsongen.

:::

P.S för den som gillar rubriken är det kul att notera att Northampton också har en Dreyer i tränarstaben.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter

Bubblare:
Vito Mannone, Sunderland
Jamaal Lascelles, Newcastle
Ryan Bertrand, Southampton
Ben Watson, Watford
Stephane Sessegnon, West Brom
Fabio Borini, Sunderland
Daniel Sturridge, Liverpool

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Sunderland. När man väljer att spela Lee Cattermole och Yann M’Vila som centrala mittfältare framför den förmodat defensive mittfältaren Jan Kirchhoff så förstår man vad budordet var inför matchen: släpp för helvete inte in några mål! Det gjorde Sunderland inte heller men man hade å andra sidan svårt att skapa några vettiga chanser, innan en något turlig straff gav dem en väldigt värdefull ledning. Till slut blev det 3-0 och inte bara poängen utan även målskillnaden kan visa sig väldigt värdefull.

Newcastle. Sedan Sunderland vunnit i den tidiga matchen gick bollen över i Newcastles hörna. De var helt enkelt tvingade att ta vara på möjligheten och vinna på hemmaplan, känslan var att om de hade misslyckats med det så hade det varit helt kört. Men det gick vägen. Jamaal Lascelles tvingade in bollen i mål och efter mycket ångest under resten av matchen lyckades till sist Aleksandr Mitrovic och Andros Townsend avgöra matchen åt Newcastle.

(Tottenham?) Går det att vara en vinnare utan att ännu ha spelat i just den här omgången? Tja, det går väl att diskutera, men i brist på andra klara vinnare den här omgången så får vi nog ändå säga att Tottenham i alla fall är preliminära vinnare. De har ju väntat några omgångar på att få chansen att knappa in på Leicester, och nu kom den. Det betyder naturligtvis att Tottenham fortfarande måste göra sitt jobb, borta mot Stoke imorgon kväll, men nu finns i alla fall möjligheten.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Norwich. Tanken med den här kategorin är ju att så att säga inte bara bedöma att man förlorat under omgången utan också det sätt på vilket man har förlorat. Det går väl egentligen inte att kritisera Norwich alltför mycket för hur de förlorade den här gången, men rent resultatmässigt blev det en fullständig katastrofomgång för dem.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Manuel Pellegrini. Bortamatchen mot Chelsea var onekligen en sådan där slamkrypare längs vägen där Man City mycket väl kunnat tappa värdefulla poäng i tabellen, allra helst som den kommer bara några dagar efter veckans Champions League-triumf. Men Pellegrini höll huvudet kallt, spelarna taggade och lämnade Stamford Bridge med tre tunga poäng.

OMGÅNGENS MÅL

Aaron Cresswell, West Ham 1-2, Leicester (b). Jag blev väldigt förtjust i det här målet som visade prov både på teknik och bedömningsförmåga. Många hade dundrat på för fulla muggar (och missat grovt), men Cresswell tar emot bollen, tittar upp, ser och bedömer hela läget, och avväger kraften i skottet perfekt för att den ska bli helt otagbar för Kasper Schmeichel. Ett klassmål.

:::

TRE PUNKTER

Villa, jag mår Villa. Alla klubbar som åker ur Premier League har naturligtvis som målsättning att ta sig omedelbart tillbaka igen. Något som kan vara svårare än man tror. Gemensamt för de klubbar som brukar lyckas med det är kontinuitet, det vill säga möjligheten att köra vidare med samma manager, i grund och botten samma spelarmaterial, samt klubb och supportrar i synk. Aston Villa har i nuläget i princip inget av detta. När Southampton åkte ur Premier League 2005 tog det dem sju år att ta sig tillbaka, med en runda i League One längs vägen. Aston Villa kan behöva vandra samma väg.

Carroll for England? Hattrick mot Arsenal för någon vecka sedan och frågorna började omedelbart hagla om Carroll minsann borde vara en man för den engelska EM-truppen. Nu är det förvisso ingen som menar att han borde vara ordinarie utan mer som ett extra vapen att slänga in från avbytarbänken, en anfallare som erbjuder ”något annat” än övriga. Lite hysteriskt påkommet kan tyckas, efter en enda match, och hur som helst kan jag tycka det känns lite gammelengelskt att inbilla sig att det är ett vapen som är så särskilt värdefullt att ha på bänken, när inte spelet i övrigt är anpassat därefter.

Dom och domare. Jonathan Moss hade ingen bra match på King Power Stadium mellan Leicester och West Ham, det kan man stillsamt konstatera. Ett antal straffbeslut i slutet av matchen kritiserades rättmätigt. Redan innan det hade han dock gjort sig till fiende till allt gott och anständigt genom att ge Jamie Vardy ett andra gult kort, och därmed rött, för filmning. Beslutet krockade så klart med den allmänna önskan att se Leicester som ligamästare, så det fick våldsam kritik. Själv kan jag inte låta bli att tänka att vi brukar normalt sett hata filmningar och förebrå domarna för att ta tag i det med hårdhandskarna. Nu var det precis vad Moss faktiskt gjorde, men då får han skit ändå. Vi vill gärna ha våra uppfattningar, men vill mer sällan ta konsekvenserna av dem.

:::

FÖR ÖVRIGT

Callum Connolly, Tom Davies och en förbannad Evertonsupporter – alla tre har haft mer tid på Goodison Parks gräsmatta än Roberto Martinez £13m-värvning Oumar Niasse den här säsongen.

Omgångens Özil: Mesut Özil. Özil är Özil.

Heurelho Gomes räddar en tredjedel av alla straffar mot honom – med det är han bäst genom Premier League-historien.

Tusan vet om det var rätt läge för Joleon Lescott att nästan direkt efter slutsignalen slänga ur sig att det var skönt att nedflyttningen blev klar och att man nu kunde försöka ge fansen ”vad de förtjänar”.

Lite svårt för Leicester att upprätthålla sin underdog-status när ägaren tar helikopter från mittcirkeln till och från matchen.

Nästan lite elakt av The Football League att mer eller mindre omedelbart efter slutsignalen på Old Trafford låta sitt twitterkonto ”Sky Bet Championship” börja följa Aston Villa.

Leicesters fantastiska saga den här säsongen har gjort att många andra sagor har hamnat i skymundan. Tottenham gör så klart en strålande säsong. Watford och Bournemouth har även de gjort väldigt imponerande säsonger. Och just idag ställs Leicester mot en annan klubb som har gjort en närmast succéartad säsong – West Ham.

Det är förståeligt att uppmärksamheten framför allt riktas mot Leicester, det är de som har möjlighet att faktiskt vinna ligan den här säsongen. Men sett i ett längre tidsperspektiv är det förmodligen West Ham som för närvarande är den mest spännande klubben. Det är West Ham som om fem år kan vara klubben som kan vinna ligan.

West Ham har nämligen, för att använda Arsene Wengers egna ord, vunnit på lotto.

Det här är West Hams sista säsong på Upton Park. Från och med nästa säsong flyttar West Ham in på Londons OS-arena, vilken med en kapacitet om drygt 60,000 åskådare i ett slag ger West Ham den näst största arenan i Premier League. Kombinerat med de nya TV-intäkterna propellerar det resursmässigt upp West Ham i nivå med de största klubbarna i England.

Under veckan har samtliga detaljer i avtalet mellan West Ham och arenabolaget, ägt och kontrollerat av Londons stad, gjorts offentliga. Det har länge varit känt att West Ham fick tillgång till arenan med väldigt förmånliga villkor, och det skulle verkligen visa sig stämma. Barry Hearn, förut ordförande i Leyton Orient, menade att hans hund hade kunnat förhandla bättre villkor för stadens räkning.

Avtalet som gäller åtminstone de kommande 99 åren, det vill säga i praktiken för alltid, innebär att West Ham betalar en årlig hyra om £2,5m. I denna hyra ingår samtliga kostnader för polis och säkerhet, matchvärdar, driftskostnader, planskötsel och utrustning, och så vidare. Naturligtvis otroligt förmånligt. Om West Ham säljer namnrättigheterna till arenan är Londons stad berättigade till de första £4m av ett sådant avtal, naturligtvis en bråkdel av vad ett sådant avtal vore värt.

Mest komisk är kanske klausulen som säger att West Ham för varje år de vinner Champions League måste betala ytterligare hyreskostnader om £1m. Något säger mig att det vore en kostnad som West Ham gladeligen betalade.

Det är kanske inte så konstigt att Arsene Wenger pratar om att West Ham har vunnit på lotteri. Arsenal är ju en klubb som onekligen har tagit den långa vägen för att få sin egen arena på fötter. West Ham har nu anskaffat samma resurs i princip utan att anstränga sig över huvud taget, och utan att betala mer än vad som i sammanhanget bara kan ses som struntsummor.

Det här har självklart orsakat viss ilska i den allmänna opinionen. I slutänden är det ju offentliga skattemedel som i någon mening om inte bekostar så i alla fall kraftfullt subventionerar en professionell fotbollsklubb. Det är en frustration som är fullt förståelig. Samtidigt är det inte så att det direkt fanns särskilt många alternativ för OS-arenan än att ta in West Ham som hyresgäst, och de bra alternativen var ännu färre, för att inte säga obefintliga.

Att låta en Premier League-klubb ta över arenan är förmodligen det bästa sättet att hålla arenan och området vid liv.

För West Ham är det en flytt in i framtiden. Med det nya TV-avtalet jämnas skillnaderna ut mellan mer eller mindre samtliga klubbar ut i Premier League, allra helst på nivån under de allra största klubbarna, en nivå som riskerar bli överlastad. Med sin nya arena kan West Ham distansera sig från övriga klubbar och etablera sig som den sjunde engelska superklubben.

En ny och modern arena, med väldigt låga löpande kostnader. Väldigt goda resurser. Hemmavarande i London, en populär världsstad, och i sitt alldeles egna lilla hörn av London. En populär och välkänd engelsk fotbollsklubb med en bred supporterbas. Visst vore det fantastiskt om Leicester vinner ligan i år, men om fem år är det betydligt mer sannolikt att det är West Ham som utmanar om ligatiteln.

Redan nästa säsong har man förmodligen Europa League att se fram emot på sin nya arena.

Norwich fyra poäng före Sunderland i tabellen redan, dock med en match mer spelad. Ytterligare två poäng före Newcastle. Mycket talar för att det är en nedflyttningsstrid som idag kan avgöras i praktiken.

Vinner Norwich öppnar de upp sju poängs försprång till Sunderland med fyra respektive fem omgångar kvar. Newcastle kan som bäst hamna sex poäng efter dem. Då ska det mycket till om Norwich inte ska hålla sig kvar.

Omvänt. Om Norwich vinner samtidigt som Newcastle inte vinner – då kan vi förmodligen ikväll säga att det blir Sunderland och Newcastle som gemensamt gör Aston Villa sällskap ned i The Championship.

Å andra sidan, om Sunderland vinner mot Norwich, så är det helt plötsligt de som har övertaget i nedflyttningsstriden. Endast en poäng bakom Norwich men med en match mindre spelad.

Då har de i alla fall sitt öde i egna händer.

Pressen är självklart stor både på Sunderland och Norwich. Sam Allardyce och Alex Neil använder sig av helt olika grepp för att hantera den pressen. Allardyce är öppen med att pressen finns där och måste hanteras, försöker med andra ord avmystificera den och göra den harmlös.

Neil å andra sidan beter sig som att det inte är något speciellt alls, något som de tvärtom är helt vana vid, att allt är som vanligt med andra ord. Två olika sätt att förhålla sig själv och laget till en mentalt utmanande matchsituation.

Intressant att studera hur det faller ut på planen.

:::

Med tanke på det tjafs som uppstod i början av säsongen kan jag känna att det nu är något ironiskt att det är just Man Utd som har möjlighet att skjuta ned Aston Villa i The Championship.

:::

Kevin Friend plockades alltså bort som domare från matchen mellan Tottenham och Stoke eftersom han är uttalad Leicestersupporter. På FA:s initiativ ska sägas, inte Tottenhams.

Arsene Wenger gör en klok poäng när han säger att det är ett beslut som riskerar misstänkliggöra alla domare.

För vad är det egentligen beslutet säger? Jo, att professionella domare helt enkelt inte är kapabla att sköta sitt yrke korrekt och med integritet, inte är kapabla till nyktra bedömningar frigjorda från sitt eget supporterskap.

Visst, jag kan förstå det onödiga i att exempelvis en uttalad Leicestersupporter dömer en match med Leicester. Det kan man försöka undvika, om inte annat så för att undvika risken för frågor.

Inte för att jag på något vis köper grundantagandet att en domare som till vardags håller på Leicester i sin egenskap av domare skulle döma till Leicesters fördel.

Problemet är mest bara var man ska dra gränsen. För Kevin Friend plockades inte bort från en Leicestermatch, utan från en annan match som påverkar Leicester.

Men går det inte att hitta den typen av kopplingar för mängder av matcher som till slut riskerar diskvalificera alla domare från alla matcher?

Vore det inte betydligt lättare att utgå från att domare är hederliga och klarar av att vara professionella?

:::

En tredjedel av spelarna i Premier League dopingtestades inte förra året, eller om det var en längre period bakåt i tiden!

Doping har varit på tapeten under senaste tiden, inte minst då gällande spelare i Premier League, med anledning av vad någon tokdoktor påstås ha skroderat om framför dold kamera.

Cynikerna låg nyheten hack i häl och man bara utgår från att ”problemet är större än vi känner till”, och det är i det kölvattnet som den där nyheten att en tredjedel av spelarna inte testats slogs upp.

Men är inte själva nyhetsvärdet istället att två tredjedelar av spelarna i Premier League alltså har dopingtestats, en rejält större andel än vad cynikerna ens har föreställt sig – och att i alla fall mig veterligen ingen av dessa har fällts.

Men det var kanske inte lika spännande.

:::

Det blåser på toppen. Något som Leicester håller på att få erfara.

Hittills under säsongen har det så klart mest varit gullviva, mandelblom, kattfot och blåviol runt Leicester. Men lite smuts verkar ha slängts in i mixen nu i och med avslöjanden om tveksamheter runt financial fair play i Football League.

Misstanken är alltså att Leicester har ”gjort en fuling” för att generera intäkter via sin ägare på ett sätt som inte är tillåtet enligt Football Leagues regelverk.

Osnyggt om så är fallet så klart, även om det är svårt att uppröras alltför mycket då samma sak görs i andra klubbar i Premier League fast i betydligt större skala.

Problemet med att ha den här typen av regler i Football League är att brott mot dem mycket väl kan löna sig. Det uppstår ett slags fångarnas dilemma i The Championship.

Reglerna begränsar konkurrensen från de klubbar som inte vill ”fuska”. Vilket underlättar för klubbar som ”fuskar” att ta sig upp i Premier League, vilket är hela syftet med att ”fuska”.

Och lyckas man så undgår man bestraffning. Om man inte som QPR är dumma nog att åka ner igen förstås.

Både Man City och Liverpool var ensamma engelska lag in i kvartsfinalerna, och både Man City och Liverpool är ensamma engelska lag in i semifinalerna. Båda visade i sina kvartsfinaler att de kan hålla jämna steg också med de bästa klubbarna i Europa, även om båda också kan sägas ha haft en och annan marginal med sig längs vägen.

Både för Man City och för Liverpool var det två vinster som signalerade ett slags hopp för framtiden, om än på olika sätt. Man City kommer naturligtvis byta manager till nästa säsong men Manuel Pellegrini har i sitt taktiska upplägg och i sin laguttagning under kvartsfinalserien redan gett en tydlig nickning åt vilka spelare som utgör lagets framtida ryggrad. Det har varit stort att se Pellegrini få en slags upprättelse och lyckas uppnå vad som var föresatsen när han en gång anställdes – att lyfta Man City i Europa.

Liverpool har naturligtvis ända sedan Jürgen Klopp tillsattes som manager sett kommande säsong an med tillförsikt. Men om detta hopp var som en gnista innan matcherna mot Dortmund så blev den igår till en flammande brasa. Det är självklart lätt att hänfalla till klischéer efter en match som den igår men att Klopp har återgett Liverpool självförtroendet är inte för mycket att säga. Och med vinsten mot Dortmund lever Liverpools hopp om Champions League-spel i allra högsta grad.

Men för allt prat om framtiden så återstår ju fortfarande denna säsong. Både Man City och Liverpool har varsin semifinal att spela och båda klubbarna går in i dem med chans att vinna dem och även att vinna sin respektive turnering i slutänden. Det blir självklart allt annat än någon lätt uppgift men möjligheten finns för båda klubbarna att avsluta vad som i övrigt har varit tämligen medelmåttiga säsonger med en strålande europeisk triumf.

På förhand återstår naturligtvis bara tufft motstånd oavsett vilket lag Man City respektive Liverpool än får möta. Av bara den anledningen kan man så klart tycka att lottningen egentligen spelar mindre roll, det finns inga uppenbara slagpåsar att möta. Vågar man ändå på sig en tankegång så borde Man City i min mening föredra att lottas mot i fallande ordning Real Madrid, Atlético Madrid och Bayern München. Är den ordningen skakig för Man City så är den desto mer så för Liverpool.

Dock viktigt, som vi har sett med all önskvärd tydlighet, att lottas så att man får avsluta på hemmaplan.

Kort om de här kvalificeringsreglerna till Champions League. Så här ligger det alltså till: England har fyra platser till Champions League nästa säsong. Om Liverpool vinner Europa League så går de till Champions League och England har i så fall fem lag med. Men det är omöjligt att ha sex lag med. Så om Man City samtidigt vinner Champions League, men av någon anledning slutar femma eller sämre, då kommer det lag som slutar fyra i Premier League inte få spela i Champions League utan i Europa League.

Så här blev de båda engelska semifinalerna:

MAN CITY v REAL MADRID

Man City fick bästa möjliga lottning i Champions League-semifinalen när man ställdes mot Real Madrid, om än med undantag att det rimligtvis hade varit bättre att få avsluta på hemmaplan. Å andra sidan kan Real Madrid förmodligen känna och säga samma sak de.

Det är mycket med det här mötet som för Man Citys räkning påminner om den nyss avklarade kvartsfinalen mot PSG. Real Madrid är defensivt tillräckligt labila för att det ska vara fullt möjligt att göra mål på dem, både hemma och borta. Å andra sidan är de inte tillräckligt kollektivt skickliga i sitt anfallsspel att det inte går att försvara sig mot dem.

Inte för att Real Madrid för den sakens skull ska underskattas. De har mängder med rutin från den här nivån vilket Man City saknar, och laget är naturligtvis knökfullt av otroligt skickliga spelare av högsta världsklass. Men frågan är om inte Man City ändå är ett bättre balanserat lagbygge.

Får Man City med sig ett bra resultat från hemmaplan tror jag de har alla förutsättningar att ta sig till final. Real Madrid kommer inte kunna hantera Man City som de hanterade Wolfsburg. Ett bra resultat är antingen 1-0 eller annars en tvåmålsvinst eller mer.

Man City: 48%

VILLAREAL v LIVERPOOL

Någon lätt lottning existerande inte i den här rundan av Europa League, alla fyra lag är jobbiga på sitt sätt. Utöver möjligen då chansen att få avsluta på hemmaplan, vilket vi ju såg så sent som igår vad det kan ha för betydelse. Och den fördelen lyckades alltså Liverpool få med sig också i semifinalen.

Beatlesreferenserna haglade så klart efter gårdagens vinst mot Dortmund och det finns ju alla möjligheter i världen att dessa kommer öka i frekvens till rent hysteriska nivåer. För helt säkert är det ju så att vi alla verkligen kommer vilja bo i en gul ubåt.

Villareal har presterat bra den här säsongen och ligger bra till för att kvalificera sig till Champions League nästa säsong. Förklaringen ligger till stor del i ett effektivt spelande och bollsäkert fotbollslag, inte minst säkra defensivt. Hittills under Europa League har Villareal bara släppt in ett enda mål hemma på El Madrigal.

Marcelinho är kanske inte riktigt lika karismatisk som sin motsvarighet i Liverpool men står definitivt på jämn fot med denne taktiskt. Han är för närvarande en av de bäst presterande tränarna i La Liga, särskilt imponerande i och med att Villareal tappat flera viktiga spelare inför säsongen.

Villareal, likt många spanska lag, baserar sitt spel på eget bollinnehav, vilket i alla fall till viss del skiljer dem från Dortmund. Det blir alltså en ny utmaning för Liverpool och Jürgen Klopp att brottas med, en utmaning som måhända kommer ställa högre krav på tålamod och högre kvalitet när tillfälle väl ges.

Liverpool: 56%

Dortmund är ett alldeles strålande fotbollslag. Det måste man konstatera efter att ha följt matchen på Anfield. Men att vara ett strålande fotbollslag räcker inte alltid till.

Dortmund inledde matchen med en frenetisk energi och Liverpool blev fullständigt tagna på sängen. Jürgen Klopp sa efter matchen att han hade en plan för matchen men den planen fick han slänga på sophögen efter tio minuter. Då hade Dortmund gjort två mål.

Men Dortmund skulle inte orka eller vilja behålla den energin. Liverpool kom in i matchen igen, borde förmodligen gjort något eller några mål redan innan halvtid. Målet kom direkt efter halvtid istället. Liverpool var inne i matchen, sedan ute ur den igen.

Men man skulle leta sig in i den igen. Känslan fanns hela tiden där, till och med vid 1-3, att det skulle kunna vara möjligt.

Historien kommer säkert återberätta i allt mer episka beskrivningar exakt vilka ord Jürgen Klopp använde sig av i omklädningsrummet i halvtid för att få vändningen tillstånd. Att skapa ett ögonblick som spelarnas barn och barnbarn, som alla de som var på plats på Anfield, skulle kunna tala länge om.

En sak är säker. Det existerar inte det listiga bonussystem i den här världen som hade kunnat motivera spelarna i Liverpool att genomföra den dramatiska vändning de nu gjorde.

Joe Allen var på samma gång Liverpools problem och frälsning.

Han var bristen i Jürgen Klopps matchplan. Klopp som pratat om mod inför matchen levde onekligen som han lärde med att använda James Milner i neddragen position och gå all-out offensivt med Roberto Firmino, Philippe Coutinho, Adam Lallana och Divock Origi.

Klopps beslut ska inte kritiseras i onödan, det är lätt att vara efterklok. Jag gillade själv modet. Men på det viset fick inte Joe Allen plats på planen. Och Liverpool blev planlösa på centralt mittfält, utan någon spelare som kunde hålla tag i bollen och diktera vare sig spelbild eller matchtempo.

Med Joe Allen på planen från och med den 62:a minuten, strax efter Dortmunds till synes avgörande 1-3-mål, vände matchen. Inte enbart på grund av honom men omöjligt utan honom, även om rubrikerna helt säkert tillfaller andra spelare.

Han måste ha spelat till sig en ordinarie plats på det mittfältet nu.

Det är lätt att ställa sig frågan om en sådan här vändning hade varit möjlig med Brendan Rodgers som manager. Den är något orättvis kan tyckas. Under en fantastisk 2013-14-säsong hade det kanske gått. Men Liverpool därefter var alltför präglat av grubbel och tvivel.

Med Jürgen Klopp har grubblet och tvivlet ersatts av självförtroende och entusiasm. Det är inte på något sätt felfritt men måste heller inte vara det. Ett fel går alltid att åtgärda.

Kontrasten mellan Klopp och Thomas Tuchel var fascinerande. Inledningsvis under Dortmunds inledning såg han ut att inte bara försöka efterlikna utan överträffa Jürgen Klopp vid sidlinjen, målfirandena var teatraliska på gränsen till tillgjorda. Intrycket blev nästan ett spel för galleriet.

Men hettan steg kanske Tuchel åt huvudet. Agerandet under andra halvlek var allt annat än lugnt och sansat. Grundfelet att göra ett byte precis i samband med en defensiv fast situation gav Liverpool den livsviktiga kvitteringen. Och därefter, istället för att mana till lugn, kom ett dubbelbyte till synes utan såväl mål som mening.

Jürgen Klopp stod betydligt lugnare vid sin sidlinje. Det var det gamla lejonet som visade den yngre hannen, sin tilltänkte efterträdare, hur en match på den här nivån ska genomföras.

Lugnt var det knappast i Liverpool. Efter 3-3 var huvudena i rejäl gungning hos spelarna och Dortmund kunde spela av tiden. Passningarna och anfallen blev stressade och rann ut i ingenting. Men till sist, ett ögonblick av klarsynthet och eftertanke. En frispark.

Istället för att mer eller mindre planlöst lyra in bollen i straffområdet spelade man sig fram till ett bättre läge. Inlägget kom mot bortre stolpen och där nickade den utskällde Dejan Lovren in sig i Liverpools europeiska historiebok för alltid.

Det blev en kväll på Anfield som kommer pratas om i samma andetag som Istanbul och Olympiakos.

Vilket vi fick ett tydligt bevis på i helgen när Dortmund, fem poäng efter ligaledarna Bayern München, väljer att vila och spara många spelare i ett tungt Ruhrderby mot Schalke på bortaplan, och naturligtvis en viktig match om man hoppas kunna komma ikapp Bayern. Det blev 2-2 och där dog förmodligen Dortmunds chans på ligatiteln. Men Dortmund, till skillnad från Tottenham, prioriterade alltså Europa League före ligan.

Utan att på något vis göra någon värdering av rätt eller fel i det här avseendet, även om jag gärna hade sett Tottenham göra ett mer allvarligt försök, så är det på något sätt talande för en fundamental skillnad.

Men mellan Dortmund och Liverpool existerar ingen skillnad i det avseendet, båda lagen är djupt investerade i Europa League. För Liverpool är Europa League den bästa och helt säkert enda chansen att förvandla en i övrigt tam säsong till succé. Att vinna Europa League i sig naturligtvis, men även att ta sig den vägen tillbaka till Champions League.

Liverpool fick med sig ett bra resultat från bortaplan. Anfield kommer att koka ikväll som arenan brukar kunna göra under europeiska cupkvällar. Och det kan definitivt få Dortmund ur balans, för hur vana de än är vid tyska arenor och andra större europeiska arenor så är det ändå en speciell form av atmosfär som kan bildas på engelska arenor som Anfield och Old Trafford, som Dortmund inte är vana vid.

Det betyder inte att Dortmund inte kommer kunna hantera den. Likaväl som 1-1 i bortamatchen inte betyder att Dortmund fortfarande kan vinna den här kvartsfinalen. Det är i själva verket en helt öppen match, men Liverpool bör ha upptäckt under den första matchen att de har kvaliteten att hålla jämna steg med Dortmund.

I den första matchen var det Liverpoolspelarna som faktiskt lyckades få hyfsat tyst på den så kallade gula väggen på Westfalenstadion. Deras uppgift den här kvällen är att se till att Anfield aldrig tystnar, att den där elektriska atmosfären skapas som nästan kan dra bollen, medspelare och motspelare, gräsmattan och delar av läktarna in i motståndarmålet.

Att lyckas med det är mer en fråga om inställning än om aktuell ställning i matchen. Mycket riktigt pratar också Jürgen Klopp om det viktiga i att visa mod på planen och på så vis styra ljudnivån på läktarna: ”With each pass and offensive action your opponents grow in confidence and, if you just try to defend, your’s becomes smaller and smaller, so it’s really important you have your moments.”

Thomas Tuchel ger å sin sida ett enligt mig märkligt intryck när han menar att Dortmund var hämmade i det första mötet på hemmaplan i och med att det var Jürgen Klopps hemkomst, och att Dortmund var bättre rustade att möta Liverpool på bortaplan. Okej för att försöka se det positiva i situationen men det känns också ganska tillkämpat och gripandes efter halmstrån.

Bakledes leder det ju också till att ifrågasätta de egna spelarnas mentala förmåga, och kanske sin egen. Kan man inte hantera en sådan sak på hemmaplan lär man inte nödvändigtvis kunna hantera en främmande miljö på Anfield. Dessutom blir det lite som att blåsa upp en struntsak, så påträngande var faktiskt inte den där hemkomsten.

Kanske är det särskilt jobbigt för Thomas Tuchel att ställas mot just Jürgen Klopp, och kanske var den där hemkomsten i själva verket jobbigast för honom själv. Dortmund var naturligtvis väldigt framgångsrika under Jürgen Klopp och det är stora skor att fylla för Tuchel, något som är god grogrund för ett rätt förståeligt mindervärdeskomplex.

I ett sådant läge kan det självklart vara ett tungt läge att redan under sin första säsong ställas mot just Jürgen Klopp i match. Man kan nog rätt lugnt räkna med att det är en match som Thomas Tuchel verkligen inte vill förlora. Dynamiken kan påminna lite om lillebrorsan som absolut inte vill förlora mot storebrorsan men ändå oftast gör det just för att han är lillebrorsan.

Den dynamiken, mellan de båda tränarna och möjligtvis också mellan de båda klubbarna, är något som Liverpool kan hoppas på att kunna utnyttja under kvällens match. Lyckas Liverpool sätta Dortmund under press finns alla möjligheter att Liverpool går segrande ut ur den här kvartsfinalen.

Kan det vara så att en annan FA-cupmatch på bortaplan kan rädda också Louis van Gaals jobb i Man Utd? Klockan har ju klämtat för van Gaal mest hela säsongen men en vinst mot West Ham ikväll och chanserna är rätt goda att säsongen faktiskt kan avslutas med en FA-cupseger, vilket i så fall vore van Gaals första titel med Man Utd.

Det är så klart lite svårt att veta exakt vad som kommer hända med managerposten i Man Utd på lite längre sikt, även om det inte saknas alternativ. På kort sikt skulle en vinst mot West Ham helt klart ge Louis van Gaal ytterligare tid på sitt jobb. Vi kan nämligen vara helt säkra på att inget kommer meddelas från klubben så länge FA-cupen är vid liv och kampen om fjärdeplatsen i ligan pågår.

Att ett omspel i sjätte omgången av FA-cupen kan komma att definiera Man Utds säsong, som några uttrycker det, snarare än en avgörande ligamatch i titelstriden eller en match i Champions Leagues slutspel, säger självklart det mesta om den riktning som Louis van Gaals ledarskap har tagit Man Utd. Det går åt fel håll.

Sådan verkar även uppfattningen vara i omklädningsrummet. Rapporter efter matchen mot Tottenham talar om hårda ord och upprörda känslor mellan spelare å ena sidan och Louis van Gaal å andra sidan. Det har redan sagts mycket om Man Utds spelsätt under säsongen, sammanhängande med detta är självklart lagets totala brist på spelglädje och självförtroende.

Det har fått vissa uppenbara konsekvenser. Man Utd är förhållandevis svaga på att försvara ledningar en hel match, där man tidigare har tenderat att vinna matcher i slutminuterna tappar man nu istället oroväckande många. Och Man Utd tenderar att rasa samman i motgång, vilket inte minst helgens match mot Tottenham demonstrerade.

Slutsatsen inför kvällens match mot West Ham är därför ganska enkel. Tar West Ham ledningen i den här matchen har de väldigt goda möjligheter att vinna den eftersom Man Utd förmodligen inte kommer kunda vända matchen. Ska Man Utd komma ifrån Boleyn Ground med en seger och en semifinalplats gör de nog bäst i att inte hamna i underläge.

Nu finns det så klart två olika sätt att försöka åstadkomma detta. Antingen att försöka undvika att släppa in mål. Eller att satsa framåt och själva försöka göra mål. Vi kan vara helt säkra på vad som är Louis van Gaals ansats. Och vi kan vara förhållandevis övertygade om att detta troligtvis kommer få rätt precis motsatt effekt.

Räcker en FA-cuptitel för att rädda Louis van Gaal kvar på jobbet? Det borde inte rimligtvis vara så, men i och med att det verkar råda delade meningar i Man Utds klubbhierarki om vem som skulle vara en lämplig ersättare till van Gaal, och då Edward Woodward kan se det som en personlig prestigeförlust att ge van Gaal sparken, så går inte riktigt att utesluta att det blir så.

Vill man som Man Utd-supporter vinna FA-cuptiteln om man samtidigt vet att det innebär att Louis van Gaal blir kvar som manager? Ja, absolut. Om Man Utds klubbledning är så kortsynta att de fattar ett sådant beslut på så lösa grunder så har de i så fall just precis den manager de också förtjänar. Även om det i så fall inte vore den klubbledning som fansen förtjänar.

West Ham saknar å sin sida varken spelglädje eller självförtroende. Något inte minst helgens match mot Arsenal visade. Ikväll kan de skjuta sig själva till Wembley och en FA-cupsemifinal mot Everton. De vet att de är duktiga på att behålla ledningar och de vet numer att de är väl så kapabla att hämta upp ett underläge.

Man Utd får betraktas som nederlagstippade. Liksom man var 1990 mot Nottingham Forest.

Det är en rangordning som många gånger är märkligt fakta- och resultatresistent. Därför är jag tämligen övertygad om att vi ganska många gånger under det närmaste året kommer få höra många påståenden att PSG egentligen är flera nivåer bättre än Man City eller något engelskt lag, trots att man försvarar sig som yra höns på hemmaplan, och inte förmår göra ett enda mål på ett defensivt labilt Man City på bortaplan.

Man City är i semifinal i Champions League. Naturligtvis en stor framgång för dem. Och en fullt rättvis sådan. De visade i Paris att de med sin offensiv gott och väl kunde störa och straffa PSG. Hemma i Manchester visade de å andra sidan att de faktiskt förmådde hålla sig koncentrerade i sin defensiv och i sitt positionsspel. Tillsammans avgjorde detta dubbelmötet.

(Observera gärna för övrigt att det alltså visade sig fullt möjligt att slå ut PSG i ett dubbelmöte under ett intensivt spelschema utan att göra några våldsamma roteringar i laget. Vem vet, kanske hade det varit möjligt mot Dynamo Kiev också.)

Det såg knappast lugnt och säkert ut i Man Citys försvarsspel, men det var tillräckligt lugnt och tillräckligt säkert för att PSG skulle få svårt att hitta något utrymme eller några chanser alls. Eliaquim Mangala gjorde sin kanske bästa match i en Man City-tröja. Fernando och Fernandinho fick fortsatt defensivt förtroende på mittfältet – vilket nog var klokt.

Framåt var det uppenbart att Man Citys främsta prioritet var att hålla i bollen och kontrollera matchtempot. Det gjorde dem omständliga och gav intrycket att de mer eller mindre försökte passa sig över mållinjen. Trots detta var Man City överlag farligare när de gick till anfall än vad PSG var. Men det var intressant att se ett trots allt europeiskt orutinerat Man City spela så taktiskt avvaktande.

Det var nervöst i Man City den här kvällen – på planen, vid linjen och på läktarna. Det gick nästan att ta på. Men kvällen slutade i lättnad och glädje, efter flera års misslyckanden och tidiga uttåg tog man sig till sist till en semifinal. Det går därmed inte längre att hålla emot Man City att de minsann aldrig har lyckats i Champions League, även om ambitionen naturligtvis måste vara högre än så här.

Och Manuel Pellegrini får avsluta på ett bra sätt i Man City med huvudet högt, han behöver inte smita ut bakvägen. Det känns på något sätt bra att det blir på det viset. Han är värd det.

(En fullkomligt vansinnig bredsida för övrigt.)

Nu har självklart Seluk sina anledningar att säga vad han säger, och hans resonemang är inte precis klockrena. Är det verkligen så att alla spelare är omotiverade för att de inte är kvar nästa säsong, är det inte snarare så att flertalet borde vara motiverade att bevisa för klubben och för sin blivande tränare varför de ska vara kvar?!

Är det inte i själva verket så att det möjligen är specifikt Yaya Touré som inte är motiverad då han kanske på goda grunder känner på sig att han själv förmodligen inte är kvar i Man City nästa säsong?

Man Citys resultat har varit hopplöst ojämna under vårsäsongen. Något som resulterat i att Man City gått från titelstrid till kamp om Champions League-platser. Det har varit frestande att skylla detta förfall just på vetskapen att Pellegrini kommer lämna Man City efter säsongen. Samtidigt presterade Man City svaga resultat också tidigare.

Även om ligaspelet kanske inte förmår väcka den största entusiasmen bland Man Citys spelare och ledare, så är det klart att Champions League verkar kunna göra det. Man City har aldrig tidigare tagit sig förbi åttondelsfinalerna i turneringen och i Champions League har Man City alltjämt en möjlighet att göra Manuel Pellegrinis sista säsong till en bra säsong.

Genom Champions Leagues historia har ett lag som spelat 2-2 i första matchen på bortaplan också gått vidare fyra av fem gånger. Statistiskt är det alltså ett fördelaktigt läge Man City har skaffat sig mot PSG. Men det är ingen särskilt lätt uppgift Man City har framför sig. PSG är naturligtvis fullt kapabla att vinna på Etihad ikväll.

Första matchen blev en öppen och svängig historia. Både Man City och PSG är två bristfälliga lagbyggen och demonstrerade detta med all önskvärd tydlighet på Parc des Princes. Laurent Blanc bedyrade i efterhand lite väl entusiastiskt att PSG egentligen borde ha vunnit matchen, i själva verket hade de lika gärna kunnat förlora den.

För båda lagen är anfall bästa försvar, då inget av lagen ger intryck av att ha särskilt trygg defensiv. Båda lagen har dock väldigt hög kvalitet i offensiv riktning av planen. Det lag som alltså förmår göra lägst antal misstag defensivt ikväll har med andra ord en fördel.

Taktiskt sett hittade Man City en bra balans i det första mötet med PSG. Det är talande att Yaya Touré inte ingår i denna balans. Fernando och Fernandinho hade i uppgift att skydda sin backlinje på centralt mittfält samtidigt som man släppte loss fyra spelare i anfallsspelet. Balansen blev bra, även om de individuella misstagen undergrävde Man Citys arbete.

Blaise Matuidi är avstängd för PSG, vilket är en klar försvagning för dem. Att David Luiz också är avstängd är en mer öppen fråga om det är till fördel eller nackdel för PSG.

Manuel Pellegrini menar att Man City måste spela för att vinna matchen och att de förmodligen förlorar den om de försöker spela 0-0, något som helt säkert stämmer. Pellegrini menar också att tidigare matcher under säsongen nu är betydelselösa, vilket kan stämma sett till att det trots allt är Champions League, vilket är matcher med sin egna dynamik.

Ändå borde det vara lite oroande för Man City hur svårt de har haft mot likvärdigt motstånd under säsongen. De är bäst i Premier League mot motstånd i tabellens nedre tredjedel men samtidigt sämst i topplagens interna tabell under säsongen. Mot Juventus förlorade de både hemma och borta. Kan de ändra mönster mot PSG?

Lyckas man är Man City i semifinal i Champions League, vilket definitivt är detta nya Man Citys största framgång på den europeiska scenen. Det skulle garantera att Manuel Pellegrinis sista säsong med Man City åtminstone blir en bra avslutning på en managertid som trots allt medfört en ligatitel och två Ligacupvinster till Man City, och ett sista steg framåt för den manager som blev först med att ta Man City till slutspel i Champions League.

Manuel Pellegrini har sina brister som tränare men har skött sin managerroll i Man City med värdighet i både framgång och motgång. Om Man City tar sig till semifinal garanterar det Manuel Pellegrini en värdig avslutning där han kan lämna klubben med högt huvud. Och med möjligheten att ta sitt Man City hela vägen till en Champions League-final.

Det är han värd.

Redan igår blev dock en nästan lika stor milstolpe passerad. Då blev det matematiskt klart att oavsett hur de kommande fem-sex omgångarna än går så kommer Leicester nästa säsong att spela i Champions League, allra minst med början i playoff-spelet. Leicester, tippade för nedflyttning inför säsongen, blir alltså klara för Champions League redan i mitten av april.

Det är självklart alldeles makalöst.

Den monstervåg som under den här säsongen har drabbat England kommer alltså nästa säsong rulla vidare över Europa och Champions League. Ett scenario som borde få det att vattnas i munnen till och med på den mest förhärdade fotbollscyniker. Leicester i Champions League? Max Lundgren, författare av Åshöjdensagan, framstår som fantasilös i jämförelse.

Frågan många därmed börjar brottas med är hur det egentligen kommer gå för Leicester i Champions League?! Det är ju ett fascinerande tankeexperiment så klart. De som till vardags följer engelsk fotboll har ju hunnit med att läsa in vad det är som gör Leicester så effektiva. Andra, som oundvikligen har sina fasta storklubbsperspektiv, ser bara den lilla klubben de knappt hade hört talas om för något år sedan, och utgår därför från att de vore chanslösa.

Det svåra i frågan är att det är mer eller mindre omöjligt att säga exakt vilket Leicester som nästa säsong ställer upp i Champions League. Det enda vi vet är att det  på ett eller annat sätt inte kommer kunna vara exakt den här säsongens Leicester. Får de behålla viktiga spelare som Riyad Mahrez, Jamie Vardy, N’golo Kanté med flera?

Mycket annat kommer självklart också vara annorlunda nästa säsong. Inte minst att Leicester då kommer tvingas kombinera engelskt spel med europeiskt cupspel, något de är helt ovana vid. Det i sig borde sätta stopp för vad som varit en av deras styrkor den här säsongen, att kunna ställa upp med mer eller mindre oförändrad startelva i så många matcher. Slitaget på spelartruppen blir större och den tur man haft med skador kan vända.

Det magiska momentum, den medgång, till och med det goda mått av tur, som har drivit Leicester uppåt och framåt under säsongen och under mer eller mindre ett helt år måste rimligtvis ta slut någon gång.

Men att Leicester har spelarkvaliteten att kunna lyckas i Champions League står bortom allt tvivel. Sämre lag än så har lyckats ta sig långt i Europas mest prestigefyllda turnering. Vad som möjligen ligger till Leicesters nackdel i en sådan jämförelse är att de är hopplöst orutinerade i sammanhanget. Till och med Man City kunde ju en gång i tiden i alla fall hävda att deras spelare åtminstone hade rutin från Champions League.

Rent taktiskt är Leicester dock väl rustade att kunna bli exakt samma trevligt otrevliga överraskning för europeiskt motstånd som de har varit för engelska motståndare den här säsongen. Deras låga och extremt disciplinerade försvar samtidigt som de brutalt och blixtsnabbt utnyttjar motståndarnas blottor kan visa sig fungera alldeles utmärkt inom den europeiska doktrinen baserad runt eget bollinnehav.

Leicesters framgångar bygger på förmågan att förvandla motståndarnas styrkor till svagheter och deras egen undergång. De har konsekvent och effektivt vänt motståndarlagens egen taktik till deras nackdel. Ju mer press motståndarna har försökt sätta Leicester under desto farligare har Leicester blivit. Ett mål av Leicester görs märkligt ofta trots en rådande matchbild, inte som en till synes logiskt oundviklig följd av den.

Leicester har vänt upp och ned på matchbildsbegreppet. Vi har vant oss vid att utvärdera en matchbild utifrån termer som bollinnehav, antal passningar, spel på sista tredjedelen och så vidare. Leicester har å sin sida inget emot att lämna över bollinnehavet till motståndarna, lura motståndarna till att ta initiativet längre uppåt i planen, pressa dem till misstag och effektivt utnyttja dessa misstag.

Så visst har Leicester på förhand alla förutsättningar att kunna lyckas också i Champions League. Deras kommande europeiska motståndare har fördelen att i alla fall ha blivit förvarnade. Men det är väl ytterst tveksamt om det kommer ha någon betydelse för hur de själva sedan väljer att spela, en filosofis grundläggande svaghet är att den så sällan är föränderlig.

Om Leicester faktiskt vinner Premier League, ett utfall vars sannolikhet har börjat flirta skamlöst med säkerhet, kommer de dessutom ha fördelen att seedas i den första potten, vilket ger dem en förhållandevis lättare lottning i gruppspelet. Vinner de inte Premier League blir förutsättningarna förvisso helt annorlunda för Leicester, men för den sakens skull inte ohanterliga.

Leicester spelar i Champions League nästa säsong. Att ta sig till slutspel är den enda rimliga ambition Leicester kan ha under sin debutsäsong i Champions League, mycket möjligt deras enda säsong. Men att ta sig till slutspel är också fullt rimligt att förvänta sig av Leicester. Att tro något annat vore att underskatta deras kvalitet, deras arbetsmoral och deras taktiska klokhet, som så många har gjort inför och under den här säsongen.

Men, som den här säsongen också borde ha lärt oss, det passar förmodligen Leicester alldeles utmärkt att underskattas på det sättet.

Bubblare:
Vito Mannone, Sunderland
Toby Alderweireld, Tottenham
Aaron Cresswell, West Ham
Ben Watson, Watford
Jason Puncheon, Crystal Palace
Alex Iwobi, Arsenal
Divock Origi, Liverpool

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Crystal Palace. Det dröjde ända till april innan årets första seger kom för Crystal Palace och det var verkligen vid helt rätt tillfälle. Nedflyttningsstrecket började hota underifrån men med seger mot just det närmast hotande motståndet så säkrade Crystal Palace förmodligen nytt kontrakt i ett svep. Så lättad var Alan Pardew att han tydligen var tvungen att få bekräftat av sin assistent att det verkligen var slutsignalen som gick.

Leicester. Femte raka vinsten för Leicester, femte raka matchen de håller nollan. Den här gången passade de iskallt på att göra två mål istället för ett bara för skojs skull. Segertåget fortsätter med andra ord för Leicester och det ser ut att vägra vilja stanna på några stationer längs vägen. Det återstår bara fem omgångar. Antalet återstående omgångar blir bara färre, men försprånget i poäng blir bara större.

Man City. Det vore väl kanske en idé att betrakta Tottenham som en av den här omgångens vinnare, om inte för den lite jobbiga detaljen att man faktiskt inte knappade in på Leicester. Man City ryckte däremot ifrån både West Ham och Man Utd, detta trots att man faktiskt hade en liten slamkrypare till ligamatch mot ett defensivt starkt West Brom inklämt mellan två väldigt viktiga matcher i Champions League.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Newcastle. Good lord. Det är så klart inte matematiskt över för Newcastle men det är svårt att inte uppfatta det hela som moraliskt över. Rafa Benitez har haft märkligt svårt att få någon som helst positiv effekt på Newcastle, som tydligen har varit bortom all räddning. Kapitulationen i första halvlek mot Southampton, med en sekvens av rent juniorbetonade försvarsmisstag, var obegriplig och begriplig på en och samma gång.

Man Utd. Sweet Jesus.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Claudio Ranieri. Balanserar för närvarande mästerligt på den hårfina gränsen mellan optimism och fokus på uppgiften. Det hade varit så lätt för Leicester att låta pressen störa deras spel men de ser mer eller mindre helt oberörda ut och radar upp vinst efter vinst. Att åka till ett nedflyttningsjagande Sunderland och försöka ta tre poäng på bortaplan är ingen lätt uppgift, och hade kunnat gå fel för vilket lag som helst.

OMGÅNGENS MÅL

Andros Townsend, Newcastle 1-3, Southampton (b). Jag valde i huvudsak mellan detta mål och Shane Longs soloraid i fjärde minuten från samma match, ett mål som däremot reduceras något av att försvaret ger Long en så obesvärad väg fram mot mål. Svårt att klaga på Townsends mål dock, vänder in från högerkanten och curlar in den i bortre krysset.

:::

TRE PUNKTER

Avgjort? Jag kan absolut hålla med om att sannolikheten talar för att det blir Leicester som till sist står där som ligamästare. Men att som vissa tyckare gör beskriva det som färdigt är för mig förhastat. Leicesters försprång är sju poäng vilket innebär att om tre av fem återstående omgångar inte slutar med vinst för dem, varav en av dessa tre är en förlust, så kan detta försprång vara inhämtat och uppkäkat. Tre matcher alltså. Och ingen kan övertyga mig om att Leicester absolut inte skulle kunna tappa poäng mot till exempel West Ham, Man Utd och Chelsea. En förlust, ett poängtapp, och magin kan få sig en knäck.

Sons of Sam. Det är inte alla gånger lätt att vara Sam Allardyce. Han har understundom tämligen svårt att lära sig dölja sitt uppenbara missnöje med sina egna spelares prestationer. Och det är klart, vad ska han egentligen göra när spelarna missar de mest öppna lägen. Det är väl inte helt självklart att Allardyces kroppsmimik, allt från missnöjda huvudruskningar till full-tilt, ”jag kan inte tro detta händer!”, händerna-på-huvudet, faktiskt hjälper. Men givet de chanser som missas kan man förstå hans frustration.

Leva i Europa. Det är kanske inte något som specifikt har med just Premier League att göra, men det var ändå en rätt intressant känsla av kulturkrock som uppstår när man tvingas lägga märke till att Dortmund snarare verkar prioritera Europa League före ligaspel. Ruhrderby mot Schalke idag, trots allt bara fem poäng från Bayern München, och Dortmund ställer inte upp med starkast möjliga manskap med sikte på torsdagens retur på Anfield. Bevisligen raka motsatsen till hur ett engelskt lag i motsvarande situation hade agerat. Det sätter vissa saker i sitt rätta perspektiv.

:::

FÖR ÖVRIGT

På gränsen till nedflyttning från League Two förra säsongen. Igår säkrade Northampton uppflyttning till League One.

Omgångens Özil: Mesut Özil. Özil är Özil.

Martinez Out. Igår dök de första öppna demonstrationerna ut mot Roberto Martinez bland Evertonfansen.

Swansea är på väg att få nya amerikanska ägare. Återstår att se vad supportertrusten har att säga om det, och vad de kan säga om det.

Samir Nasri: ”When Kevin De Bruyne has been on the sidelines with me and Silva has been playing with pain, our game has been predictable with Navas and Sterling” – Meeoow!

Craig Pawson hade verkligen en förskräcklig match på Boleyn Ground i lördags.

Både Tottenham och Man Utd har defensivt varit de två bästa lagen i ligan under säsongen. Leicester har förvisso varit oerhört täta bakåt mot slutet men sett över hela säsongen är det dagens båda motståndare på White Hart Lane som imponerat mest. Man Utd har hållit nollan flest gånger, Tottenham har släppt in lägst antal mål totalt sett.

Vi ser framför allt en förändring och förbättring i Tottenham. Förra säsongen släppte laget in mål i nedflyttningstakt i ligan, lika många eller fler än både Burnley och Hull som åkte ur Premier League. Att på en säsong gå från att vara bland de lag som släpper in flest mål till det lag som släpper in minst är på alla sätt imponerande.

Men Tottenham har inte stabiliserat sin defensiv på bekostnad av sitt offensiva spel, tvärtom är det Mauricio Pochettino och Tottenham som, jämfört med Man Utd och Louis van Gaal, framstår som mer proaktivt och offensivt. För även om Man Utd genomgående de senaste säsongerna har varit defensivt stabila så är det de som den här säsongen har gjort mål i nedflyttningstakt i ligan.

Båda lagens defensiva grundstruktur är uppbyggd runt fyra spelare, men på helt olika sätt. För Man Utd är det fortfarande fyrbackslinjen, skyddad av en defensiv mittfältare och bevakad av en tämligen fristående målvakt. Tottenham å sin sida är mer vertikalt integrerade i sitt försvar, deras fyra kärnspelare är målvakten, de båda mittbackarna samt den defensive mittfältaren.

Det här ger ytterbackarna helt olika roller i de båda lagen. Paradoxalt nog har Louis van Gaal experimenterat mycket med att få Antonio Valencia och Ashley Young att fungera som ytterbackar, båda är i grunden yttermittfältare, samtidigt som ytterbackarna i Man Utd är betydligt mer tillbakadragna och försiktiga i Man Utds spelsystem.

Tottenham å sin sida har betydligt mer offensivt inriktade ytterbackar. Det ställer fysiska krav på dem och det är ingen tillfällighet att Mauricio Pochettino har dubblat upp på den positionen med Kyle Walker och Kieran Trippier som högerbackar, och Danny Rose och Ben Davies som vänsterbackar.

Det har också producerat resultat framåt där Tottenhams ytterbackar både gör fler mål och fler assists än Man Utds motsvarigheter. Men att Tottenham får med ytterbackarna bättre i det offensiva spelet är på samma gång en orsak till och effekt av en mer positiv fotboll i Tottenham och en mer offensiv inställning som gjort att Tottenham inte bara är bäst defensivt i ligan, man är också ett av lagen som gjort flest mål.

Detsamma kan inte sägas om Man Utd där man alltså hittills aldrig under Premier League-eran har gjort färre mål än vad de har producerat hittills den här säsongen. Kontrasten i kvalitet i respektive lagbygges taktiska upplägg minskar inte av att Mauricio Pochettino och Louis van Gaal tog över sina respektive lag mer eller mindre exakt samtidigt.

Att den fundamentala skillnaden mellan lagen är offensiven, och således i huvudsak taktisk, är uppenbar. Men det går också att hävda att en väsentlig styrkeskillnad i mittförsvaret skiljer de båda lagen åt. Det var mer eller mindre en självklarhet att Man Utd behövde förstärka med en riktigt bra mittback i somras, istället valde Louis van Gaal att låta sig nöja med vad han hade och istället skola om en mittfältare.

Tottenham och Mauricio Pochettino värvade Toby Alderweireld, framför näsan på Southampton. Och där kom mycket av vändningen för Tottenham i defensiv mening. Alderweireld har upprättat ett bra samarbete med Jan Vertonghen, och jämfört med Man Utds mittbackar kombinerar och överträffar Alderweireld både Chris Smallings defensiva statistik och Daley Blinds mer offensivt inriktade siffror.

En mer konstruktiv och klart formulerad taktik och spelidé. En tydligare och mer väldefinierad värvningspolitik. En minst lika utvecklad policy för att slussa in unga spelare, präglad av framsynthet snarare än reaktivitet. Någon tillfällighet är det således inte att det är Tottenham som jagar ligatiteln den här säsongen, och Man Utd som panikjagar en fjärdeplats.

Louis van Gaals misslyckande kan inte göras tydligare än just i kontrast med dagens motståndare. Hans strävan efter kontroll och riskminimering kan inte vinna Premier League. Mauricio Pochettinos metodiska riskkalkylering kan däremot fortfarande göra det.

Ändå är det Man Utd som kommer på besök till White Hart Lane ikväll. Och även om Tottenham rent spelmässigt borde ses som favoriter så är det psykologiskt ingen helt lätt uppgift för dem. Det var 15 år sedan Tottenham senast besegrade Man Utd på White Hart Lane. Ikväll är det en svit som måste brytas.

Tottenham befinner sig inslängda i vad som ändå måste vara en på förhand tämligen oväntad titelstrid, med tillhörande frågeställningar om de verkligen har nerverna och förmågan att kunna hantera pressen i en sådan titelstrid, jagandes bakom Leicester och å sin sida jagade av Arsenal bakom dem. Få saker kan nog besvara dessa frågor bättre, både för dem själva och för omvärlden, som att besegra just Man Utd.

Och personligen, för vad som mycket väl kan vara första, och förhoppningsvis sista, gången i hela mitt supporterskap, sitter jag med den här känslan i maggropen att jag faktiskt inte är helt säker på om jag egentligen vill att Man Utd ska vinna matchen.

Det tog sex månader, åtminstone att på allvar konkurrera om detta. Allardyce är en av dessa nya tidens managers som inte har insett att deras främsta uppdrag är att få sina klubbar och sina fans att våga drömma, eller att en alltför kallhamrad realism i själva verket begränsar vad en klubb är kapabel till snarare än hjälper till att utveckla den.

Allardyce fnös åt den kritik som menade att han inte spelade enligt ”the West Ham Way”, vilket han betraktade som luddigt nonsens. Vilket det förvisso på sitt sätt är, men det är också poängen. The West Ham Way, liksom dess motsvarighet i andra klubbar, är just den abstrakta föreställningen om att våga drömma, se möjligheterna och ta dem – en positiv syn på fotboll.

Vad som från början var tänkt som en ren omställningssäsong, med en ny manager i Slaven Bilic och med flyttkartongerna packade inför nästa säsongs flytt till OS-stadion, har alla förutsättningar att sluta med succé. Den kommande veckan kan vara en språngbräda mot två jättetriumfer: Champions League-fotboll och en FA-cupseger.

Så hög är tuppkammen just nu på West Ham att man bara halvt på skämt spekulerar i om det möjligen är Zlatan Ibrahimovics nästa klubbadress, en ren absurditet för bara ett år sedan.

Nu är det så klart lätt att titta på Sam Allardyces uttalanden å ena sidan, och jämföra det med West Hams faktiska resultat den här säsongen å andra sidan, och komma fram till de var både felaktiga och något att narras med. Men svaret är kanske i själva verket mer komplicerat än så. Utan att ta ifrån West Ham deras strålande säsong finns några underliggande problem i deras spel.

West Hams stora styrka är mittfältet, samtidigt som vare sig anfallet eller försvaret imponerar i någon större utsträckning. Med 1,58 mål per match är deras anfall bara det sjunde bästa i ligan samtidigt som försvaret är blott nionde bäst i ligan genom att släppa in 1,19 mål per match. Men West Ham har lyckats kombinera detta på ett för dem effektivt sätt hittills den här säsongen.

I just det här avseendet skiljer sig West Ham från båda Manchesterlagen, som de jagar för att ta sig till Champions League. Både Man City och Man Utd har sina uppenbara brister. Men det är ensidiga brister. Man Citys defensiv brister konsekvent men samtidigt överträffar inget annat lag deras 1,81 mål per match. Och även om Man Utd är väldigt trubbiga offensivt är det bara Tottenham som släpper in färre mål per match än dem.

Om man istället väljer att titta på producerade målchanser och förväntade mål framträder bilden desto mer klar. West Ham är nia i ligan sett till förväntade mål per match (1,39) och smått otroliga sextonde lag i ligan när man räknar förväntat antal insläppta mål per match. Det är bara Aston Villa, Newcastle, Sunderland och Norwich som släpper till fler målchanser än West Ham.

(Statistiken i bloggen är från Opta.)

Det här målar en bild av West Hams säsong som inte en produkt av ett särskilt balanserat och taktiskt genomtänkt spel, utan som en effekt av att West Ham i flertalet matcher lyckas omsätta halvchanser i oväntade mål, samtidigt som deras motståndare har misslyckats att ta tillvara både fler och bättre chanser mot dem.

Offensivt finns vissa tydliga förklaringar. Dimitri Payet är den mest uppenbara, inte minst med sina högst frekventa frisparksmål. Endast Riyad Mahrez har överpresterat mer av alla spelare i Premier League den här säsongen, jämfört med förväntningarna. Även Manuel Lanzini har levererat betydligt fler mål än förväntat, sett till sina chanser.

Defensivt har Adrian haft en mycket bra säsong. Bara Leicester har vunnit fler gånger med uddamålet än West Ham den här säsongen. Och ett av West Hams problem är att de tenderar dra sig tillbaka och bli tämligen endimensionella när de väl tar ledningen, dock utan att lyckas förhindra motståndarna från att skapa chanser. Adrian har haft mycket att göra.

Det vore väl dumt att klaga på detta så klart, men oron gäller vad som händer när drömmålen möjligen uteblir, när den offensiva produktionen återgår till mer det normala, och om Adrian också han börjar stå för mer normala insatser och motståndarnas chanser resulterar i mål.

En mer uppmuntrande omständighet är att West Ham ovanligt nog är som bäst när en match är målmässigt oavgjord. De producerar en större andel målchanser och skott på mål då än när de leder en match eller när de ligger under. Ironiskt nog, i och med att Adrian så ofta gör att de kan behålla sina ledningar, får West Ham alltså oftare spela med ett resultat som spelmässigt passar dem sämre. Vilket så klart påverkar deras siffror.

På samma sätt som det vore förhastat att rakt av förklara West Hams säsong med deras enastående spel och taktiska upplägg vore det alltså förhastat att bara avskriva deras fantastiska säsong som ren tur och tillfällighet, vilket kan vara frestande att göra sett till en del av statistiken. Det är ett lag som har den individuella kvaliteten och det kollektiva självförtroendet att fånga dagen, att vara positiva och våga ta en chans, och ta tillvara möjligheterna när de ser dem.

The West Ham Way med andra ord. Man blåser sina bubblor, vackra bubblor upp i luften, de flyger högt, nästan ändå upp till himlen, innan de sakta sjunker undan. Men West Hams lycka kanske inte längre är den hägring som sången säger oss?

Det ger hur som helst vissa uppenbara idéer om vad West Ham måste förändra och förbättra inför nästa säsong. Det vore orättvist att betrakta den här säsongen som något annat än det första steg det trots allt är för Slaven Bilic. Frågan är om det första steget kan ge dem en FA-cuptitel, och om det andra steget inkluderar Champions League och Zlatan Ibrahimovic?!

I så fall behöver de nog vinna matchen mot Arsenal idag.

Även Arsenal måste så klart vinna den här matchen. I en tidigare blogg pratade jag om de fem återstående bortamatcher som skulle komma att avgöra Arsenals titeldrömmar – mot Man Utd, Tottenham, Everton, West Ham och Man City. Mycket riktigt, de har spelat tre av dessa matcher med utfallet en vinst, en förlust och en oavgjord. Ska de ha någon chans på ligatiteln måste de vinna både mot West Ham och Man City.

Av gammal, personlig och smärtsam erfarenhet vet jag dock att Boleyn Ground, eller Upton Park, är en arena dit titeldrömmar ofta kommer för att dö.

Det är naturligtvis inte särskilt länge sedan säsongen faktiskt började, men det är något med hur den här säsongen har utspelat som får det att känna som en helt annan tidsålder. Det har varit en märklig säsong på alla sätt och vis och det var absolut inget som var möjligt att förutse där i början av augusti.

Iain Macintosh gjorde något liknande, så varför inte göra samma sak här, vandra tillbaka längs Minnesstigen och De Brustna Drömmarnas Boulevard och erinra oss hur vi då betraktade resultaten i premiäromgången, och hur detta stämde överens med vad som sedan skedde.

Man Utd 1-0 Tottenham. Tre poäng på banken för Man Utd även om spelet inte såg särskilt övertygande ut. Tottenham gjorde en bra match men räckte inte riktigt till framåt. Ett resultat som ger Man Utd en bra start i titelstriden samtidigt som Tottenham får kämpa om en eventuell fjärdeplats. Utfallet blev det precis omvända, en blipp för Tottenham i titelstriden och för Man Utd blev det där med att spelet inte såg särskilt övertygande ut the soundtrack of this season.

Bournemouth 0-1 Aston Villa. Det är inte lätt att vara nykomling i Premier League. Visst spelade Bournemouth fint men det räcker ju inte mot etablerade Premier League-lag som Aston Villa. Storyn var liksom satt när Rudy Gestede nickade in matchens enda mål och gav Tim Sherwood en bra start på säsongen. Det skulle visa sig bli Aston Villas hittills enda vinst på bortaplan och det blev Aston Villa som fick säga tack och hej till Premier League.

Norwich 1-3 Crystal Palace. Tuff inledning på säsongen för Norwich och det skulle visa sig bli fortsatt tufft. Många trodde dock på mer för Crystal Palace som tippades på tabellens övre halva och det här var ett resultat som bekräftade dessa förhoppningar. Men med sex omgångar kvar av ligan slåss just de här båda lagen för att undvika nedflyttning.

Stoke 0-1 Liverpool. Återkomsten till mordplatsen. Brendan Rodgers återvände till Stoke där Liverpool avslutade förra säsongen med att bli förnedrade. Men det blev en positiv start för Liverpool här och optimismen började spira igen. Stoke såg samtidigt ganska kladdiga ut. Några månader senare och Rodgers var inte längre manager för Liverpool, och Stoke ligger före dem i tabellen.

West Brom 0-3 Man City. Ett tidigt choke hold på ligatiteln. Alla farhågor om Man Citys veka ryggrad slogs i spillror redan i premiäromgången och det var helt uppenbart att Man City var en helt annan proposition den här säsongen än vad man visade den förra. 3-0 på West Brom var i underkant, Yaya Touré och Vincent Kompany var majestätiska. Then we all woke up, when September ended.

Newcastle 2-2 Southampton. Synd att det inte blev vinst för Newcastle men äntligen lite positiva stämningar i Newcastle, med fansen på lagets och tränarens sida och ett lag som visar energi och kvalitet. Jo, men tjena. Sällan har väl innehållet i burken stämts så illa överens med beskrivningen i innehållsförteckningen, Newcastle blev om möjligt ännu sämre. Southampton å sin sida lyckades med ännu en förnyelse av sin spelartrupp.

Leicester 4-2 Sunderland. Vilken virvelvindinledning av Leicester som ledde med 3-0 efter blott en halvtimme spelad. Visst, kanske de har chans att hålla sig kvar i Premier League ändå, men man ska också komma ihåg att de mötte ett defensivt odugligt Sunderland. “Men vi ska komma ihåg…” blev melodin för Leicesters hela höstsäsong innan den så sakteliga kom att ändras, Sunderland å andra sidan har fortsatta problem även om Sam Allardyce har gjort dem bättre.

Everton 2-2 Watford. Vad i hela friden hände här? Everton spelade snyggt och dominerade tillställningen mer eller mindre totalt, men fick ändå till sist rädda en poäng. Det skulle visa sig vara allt annat än en tillfällighet för Everton som under säsongen har gjort en sport av att förvisso spela bra och göra mål men kasta bort poäng och ledningar med en hopplös defensiv. Watford visade sig vara lika tungrodda som premiären antydde.

Chelsea 2-2 Swansea. Ah, snubbeltråd redan i premiären för Chelsea, och José Mourinho verkade inte ta det alltför väl sett till hans utbrott på lagläkarna. Nåja, en dålig början kan ju alla lag ha, Chelsea titelförsvar fortsätter. Garry Monk fortsätter göra det bra med Swansea och större klubbar börjar nosa runt hans hälar. Det skulle bara ta några månader så hade både Mourinho och Monk fått sparken.

Arsenal 0-2 West Ham. Typiskt Arsenal! Det här skulle ju vara deras säsong men så ser vi återigen sådana här matcher där Arsenal gör just sådana där misstag som de ju skulle ha slutat med. Säsongen visade sig bli just typisk för Arsenal, vare sig sämre eller särskilt mycket bättre. Misstagen bakåt i premiären visade sig vara olycksfall, men trubbigheten framåt fortsatte hemsöka dem. West Ham skulle visa att vinsten inte var något undantag.

Bayern München såg ut att inleda en överkörning mot Benfica när de gjorde 1-0 efter bara några få minuter, men där tog målen slut för kvällen. Nu är förvisso det en helt okej seger att ta med sig till Lissabon, allra helst som Benfica alltså inte gjorde några bortamål. Helt säkra kan de dock inte vara och får Benfica medvind på ett kokande Stadio Da Luz så lever Bayern farligt.

Sparta Prag fortsätter att så smått överraska. De slog ut Lazio i förra omgången genom att avgöra på bortaplan, och nu tar de med sig 1-2 mot Villareal hem till Prag. Det är inte någon trygg marginal för Villareal och Sparta Prag kommer helt säkert sikta på att den här gången ta en spansk skalp.

Det vore väl fel att säga att det någonsin är ett bra läge att börja med ett ettmålshandikapp mot Barcelona, det är svårt nog när det står lika. Men det hade kunnat vara värre. Atlético har dock chansen mot Barcelona, och de fick med sig ett värdefullt bortamål. Gör de 1-0 så har de definitivt de defensiva verktygen att kunna hantera Barcelona.

Wolfsburg fortsätter ge storklubbar på käften i Champions League. Deras 2-0 mot Real Madrid var imponerande och det faktum att de höll nollan gör att de nu måste betraktas som favoriter att ta sig till semifinal. Visst kan Real Madrid explodera som ett lag av den kalibern alltid har potential att göra men man undrar om de samtidigt har balansen och organisationen att hålla tätt bakåt.

Både PSG och Man City demonstrerade båda sina respektive svagheter i det första mötet. 2-2 ger Man City en viss fördel inför returen i Manchester men det är fortfarande en öppen match. Kan Leicester, Tottenham och Man Utd vinna på Etihad så visst kan PSG vinna.

Man City hittade dock en bra balans i det första mötet med Fernando och Fernandinho på centralt mittfält och det var uppenbart att Man Citys anfall var deras bästa försvar. David Silva, Kevin De Bruyne, Jesus Navas och Sergio Agüero ställde PSG-försvaret inför frågor de hittills inte har behövt besvara under hela säsongen, och de blev svaret skyldiga.

Samtidigt kan Man City naturligtvis inte hoppas på att PSG och Zlatan Ibrahimovic ska vara så slösaktiga i en match till. De saknade sannerligen inte chanser. Men det är samtidigt naturligt, och hör till sådana här matchers psykologi, att ett lag som PSG skapar fler sådana chanser just på hemmaplan, de får den lilla extra tiden och det lilla extra utrymmet.

Tid och utrymme blev det å andra sidan inte mycket av för Dortmund mot Liverpool. Det blev det å andra sidan inte för Liverpool heller. Båda lagen pressade bra och låg rätt i sina positioner. Dortmund har förmodligen Europas just nu kanske bästa anfall efter Barcelona men Liverpool höll dem förvånansvärt väl stången, även om det några gånger var lite med hjärtat i halsgropen.

Vad Dortmund, liksom tyska lag tämligen generellt, gör bra defensivt är att de pressar upp sin backlinje och sätter press på motståndet att de aldrig hinner etablera sitt mittfältsspel. Så agerar sällan engelska lag och man kunde se hur det här konfunderade Liverpool. Samtidigt finns det en risk i det beteendet vilken avslöjades ett par gånger under matchen, och Dortmund får nog vara glada att det bara kostade dem ett mål i baken.

Mats Hummels och Mamadou Sakho – två giganter på planen! Men Hummels passningsfot var bland det bästa jag sett hos en mittback.

1-1 var till sist ändå ett resultat som var bra för Liverpool och som de verkligen inte behöver be om ursäkt för, lika lite som Man City behöver göra. Och det krattar ju onekligen manegen för en fantastisk retur på Anfield där Liverpool, återigen precis som Man City, utöver resultatet bör kunna ta med sig det första mötet att de definitivt har de offensiva verktygen att kunna skada sina motståndare.

Det gäller bara att hålla sina huvuden kalla och inte gå bort sig defensivt i hettan på hemmaplan. För både PSG och Dortmund har de offensiva verktygen att själva kunna göra skada.

MINA SEMIFINALLAG I CHAMPIONS LEAGUE:
Bayern München – 70%
Wolfsburg – 60%
Barcelona – 65%
Man City – 55%

MINA SEMIFINALLAG I EUROPA LEAGUE:
Sevilla – 85%
Shakhtar – 90%
Villareal – 60%
Liverpool – 50%

Väldigt mycket fokus ikväll kommer självklart koncentreras till Jürgen Klopp som alltså återvänder till Dortmund. Det var ju med Dortmund han gjorde sig ett av Europas största fotbollsnamn och det var Dortmund han lyfte tillbaka till klubbens tidigare status och storhet, och åtminstone för en tid utmanade Bayern Münchens hegemoni.

Liverpools förhoppning är självklart att Jürgen Klopp ska kunna åstadkomma samma resa med Liverpool som han genomförde med Dortmund. Kanske inte minst av den anledningen är det här dubbelmötet mellan Liverpool och Dortmund så intressant, en direkt kontrast mellan två olika Jürgen Klopp-projekt i olika stadier i sina respektive livscykler.

”Före och efter” så att säga. Och i någon utsträckning borde det kanske kunna tjäna som en måttstock för Liverpool på hur lång väg de i själva verket har kvar att vandra innan de når resans mål. Hur mycket skiljer egentligen? Det är också på sitt sätt ett examensprov för hur långt framåt Jürgen Klopp har lyckats föra Liverpool under den här säsongen.

Att Jürgen Klopp har inlett ett positivt projekt med Liverpool sedan han tog över klubben känns tämligen uppenbart. Ändå är det, med tanke på Klopps nära koppling till just Dortmund, en fullt giltig frågeställning huruvida Jürgen Klopp, i just det här dubbelmötet med Dortmund, egentligen är en tillgång eller belastning för Liverpool?

Det har ju kommit oroliga vibrationer från Dortmund att atmosfären på läktarna kommer att svänga över till Dortmunds nackdel, att kärleken till Jürgen Klopp kommer göra att Dortmund inte får åtnjuta samma massiva stöd från sina hemmafans som normalt sett är fallet. Ungefär som blev fallet för Italien när de skulle spela VM-semifinal mot Argentina i Diego Maradonas adopterade hemstad Neapel. Sett ur det perspektivet vore alltså Jürgen Klopp en tillgång för Liverpool i åtminstone den första matchen.

Nu tror jag förvisso inte det här kommer ha någon sådan direkt effekt under själva matchen. Jürgen Klopp kommer säkert få sina ovationer både före och efter matchen, men under själva matchen är Dortmund och dess fans så pass investerade i att vilja vinna Europa League att de definitivt inte kommer kompromissa med den ambitionen för Klopps skull.

En farhåga är att så mycket uppmärksamhet och koncentration kommer ödslas just på Jürgen Klopps återkomst till Dortmund att händelsen i sig riskerar bli själva huvudsaken snarare än matchen som sådan. Man börjar i så fall spela händelsen snarare än matchen. Om det sprider sig till spelarna, eller en känsla av att det är Jürgen Klopp och inte de själva som spelar matchen, kan det ha negativa effekter på hur man genomför matchen. Risken för detta är kanske som störst just ikväll på bortaplan. I just detta aveende riskerar Klopp bli en belastning för Liverpool.

Vänder man på det myntet kan dock Jürgen Klopp lika gärna visa sig bli en tillgång för Liverpool i den här matchen. Att möta Dortmund, framför allt på bortaplan, är en mental utmaning lika mycket som en taktisk och teknisk utmaning. Stämningen på läktarna är fanatisk och det är lätt att som spelare tappa koncepterna mitt i kakofonin. Ingen känner dock till denna miljö bättre än Jürgen Klopp och han har alltså en unik möjlighet att kunna förbereda Liverpools spelare på hur de ska hantera denna upplevelse.

Likaväl som Jürgen Klopp är nära bevandrad med själva upplevelsen på Signal Iduna Park, eller Westfalenstadion som är dess mer klassiska namn, är han självklart intimt bekant med Dortmunds taktiska idéer och tekniska färdigheter, i mångt och mycket är det han som formulerat dem även om Thomas Tuchel har gjort vissa förändringar. Jürgen Klopp är således en tillgång för Liverpool i den här matchen också genom att kunna förbereda Liverpool taktiskt väldigt noga och detaljerat gällande Dortmunds styrkor och svagheter.

Men återigen har myntet dubbla sidor. Visst är Jürgen Klopp nära bekant med Dortmund, men Dortmund är på samma gång inte bara idémässigt väldigt väl bekanta med Jürgen Klopps fotbollsidéer, de har en djup förståelse för dem också i konkret handling. Det finns förmodligen väldigt lite som Jürgen Klopp kan hitta på rent taktiskt med Liverpool i dessa båda matcher som Dortmund inte kommer kunna ha tämligen bra koll på, och en utförlig kännedom om hur de ska kunna hantera detta. I det avseendet riskerar Klopp bli en taktisk belastning för Liverpool i dessa båda möten.

En förhoppning Liverpool kan ha är att Dortmunds spelare själva dras med i ståhejet runt omkring matchen. Att de frestas att betrakta matchen som större och kanske mer symboliskt laddad än vad den egentligen är, och så att säga fastna för stundens storhet. Dortmund är ett av Europas just nu bästa lag, på förhand det bästa laget som återstår i Europa League, men bättre lag än Dortmund har blivit pressade, stressade och paralyserade när tillfället tillåts ta överhanden. Liverpool under Jürgen Klopp har å andra sidan varit minst sagt bra på att ge favorittippade motståndare på käften.

Visst är Dortmund favoriter, inte bara att besegra Liverpool utan att vinna hela Europa League. Men det är inte givet att de gör det. För Liverpool handlar den här kvällen mest om att hålla matchen vid liv och få med sig ett spelbart resultat till returen på Anfield. Lyckas de med det vill jag mena att de i så fall har vänt favoritskapet till sin fördel.

Vad som händer när det blir oavgjort förtäljer inte teorin.

Det är så klart svårt att undvika känslan att matchen mellan PSG och Man City hade kunnat sluta helt annorlunda än vad den gjorde, ändå är den överhängande känslan inte att 2-2 på något sätt är orättvist eller, sett till matchbilden som helhet, direkt oväntat.

Man City visade att deras anfall håller hög Champions League-nivå, liksom att deras försvar håller hög (?) Championship-nivå. Och där har vi förklaringen till deras säsong.

Kvällens match var en komprimerad version av samma fenomen.

Slutsatsen var enkel för Man City, anfall är för dem bästa försvar och så fort de tog tag i taktpinnen och anföll så skapade de också oreda i ett minst lika virrigt PSG-försvar.

2-2 på bortaplan är självklart ett bra resultat för Man City, och ger dem en viss fördel att jobba med. Men returmötet i Manchester på tisdag är fortfarande helt öppet.

Ingen som har sett Leicester, Tottenham, Liverpool och Man Utd vinna på Etihad mot Man City tidigare under säsongen kan betrakta det som någon omöjlighet, eller ens särskilt otroligt, att PSG kan vinna den matchen.

Ändå känner nog Man City doften av semifinal just ikväll. Bortamålen gör att Man City inte ens behöver vinna returen, och de verkar höja sig ett snäpp i Champions League jämfört med ligaspelet.

PSG å sin sida visade sig, som man kunde vänta sig, samtidigt klart mänskliga när de ställdes mot jämbördigt motstånd. Men så var ju fallet även mot Chelsea.

Vilket Man City såg ut att ha snappat upp redan i matchinledningen.

För kanske första gången handlar det om en slags derbyrivalitet som har mindre med klubbarna i sig att göra men desto mer med ägarna. Abu Dhabi från Förenade Arabemiraten, som äger Man City, och Qatar, som står bakom PSG:s ägande, är knappast särskilt förtjusta i varandra i egenskap av kulturella, politiska och ekonomiska grannar och rivaler på den arabiska halvön.

Bådas ägande av sina respektive klubbar kan ses som ett utfall av så kallad politisk kapitalism. Deras ägande har i första hand ett politiskt syfte, snarare än ett ekonomiskt. Det vill säga att öka legitimiteten hos sina båda regimer genom att göra sig till en central del i den globala fotbollskulturen, samt på så vis göra sig mer attraktiva för utländska investeringar och affärsverksamhet.

https://www.theguardian.com/football/blog/2016/apr/05/manchester-city-psg-champions-league-football-finance

För båda klubbarna utgör kvartsfinalen i Champions League en unik möjlighet att bryta ny mark i Europa. PSG har aldrig tidigare tagit sig förbi kvartsfinalerna i Champions League. Man City å sin sida har aldrig tidigare tagit sig till kvartsfinal. För båda klubbarna är Champions League-framgång en vital pusselbit i deras pågående projekt att etablera sig som europeiska storklubbar.

Men det kan man inte säga sig ha lyckats med innan man har tagit sig allra minst till just semifinal.

Man kan dock inte säga annat än att PSG är det projekt av de båda som hittills har lyckats bäst. De får betraktas som favoriter, om än knappa favoriter, inför den här kvartsfinalen, de har genomgående presterat bättre i Europa de senaste åren än Man City, detta trots att Qatar tog över PSG 2012 och Man City därmed har haft fyra års försprång.

Förmodligen, när det kommer till att kunna attrahera världens absolut bästa spelare, har PSG också ett litet försprång på Man City. Man bör alltså rimligtvis ställa sig frågan vad dessa skillnader egentligen beror på och vad Man City kan lära sig av PSG:s framgångar?!

Ren geografi kan tänkas vara en anledning så klart, och den är ju svår att göra något åt. Paris är en attraktiv världsstad, Manchester är det inte. Det skulle knappast vara någon avgörande faktor om Man City var ett bättre och mer prestigefullt alternativ, men när det finns en allra minst jämlik klubb i Paris så blir staden en fördel.

En annan anledning att världsstjärnor hellre väljer PSG är att de är i ett helt annat läge att kunna garantera titlar. Fyra raka ligatitlar talar sitt tydliga språk och PSG:s försprång till sina inhemska konkurrenter ökar snarare än det minskar. Vilket också gör att PSG i väsentligt högre utsträckning kan fokusera sin energi just på Champions League.

Man City befinner sig inte i samma styrkeposition att kunna utlova så kallade glory moments. Konkurrensläget är ett annat, vad man har att erbjuda i Premier League är 38 stenhårda ligaomgångar utan någon som helst garanti för att det kommer sluta i en ligatitel eller knappt ens en plats bland de fyra. Vilket i sin tur har sin betydelse för lagets chanser i Europa.

Man City-fansen hoppas självklart att anställningen av Pep Guardiola ska öka deras möjlighet att attrahera världsstjärnor, som enligt någon förhoppning kommer vallfärda till Manchester för att få spela under Guardiola. Vi får se hur det blir med det, PSG visar däremot att ett dylikt demonnamn som manager inte är nödvändigt för att kunna attrahera världsspelare. Pep Guardiola är inte ensam svaret på alla Man Citys frågor.

Ett område där PSG däremot har lyckats uppenbart bättre under sina fyra år i världstoppen, jämfört med Man Citys åtta år, är i kvaliteten i sin scouting och sin spelarrekrytering. Spelare för spelare har PSG plockat in spelare med i genomsnitt högre kvalitet. Man City är mer ojämna. Vissa spelare har hållit och håller högsta världsklass, andra har visat sig vara betydligt mer medelmåttiga.

Kanske är detta en fråga om tidsperspektiv. PSG befinner sig i början eller i mitten av sin livscykel, Man Citys lag befinner sig i slutet. Om ytterligare fyra år kanske PSG visar upp samma begräsningar som Man City har visat upp i sina försök att förnya och föryngra sin spelartrupp. Nyckelspelarna i Man Citys trupp är alltjämt i hög utsträckning samma spelare som var bland de första de värvade, inte de som kommit därefter.

Kevin De Bruyne och Nicolas Otamendi utgör båda välkomna trendbrott i dessa avseenden, kanske även Raheem Sterling. När Man City alltså ska påbörja eller möjligen fortsätta den förnyelse av spelartruppen som måste betraktas som nödvändig från och med nästa säsong, när Pep Guardiola tar över klubben, så är det värvningar av den här kalibern som måste genomföras – inte en kaliber som innefattar spelare som Martin Demichelis, Wilfried Bony, Fernando, Fabian Delph, Jesus Navas och så vidare.

PSG:s organisation har bättre än Man Citys motsvarighet lyckats i prioriteringen av kvalitet före kvantitet i sina spelarrekryteringar. Man City talade i början av sitt nya projekt i stora corporate-ord om en ”accelerated acquisition strategy”, men kanske har det understundom gått alltför snabbt, kanske har planeringen och framförhållningen varit bristfällig.

PSG har inte visat upp samma brister, det har funnits mer kvalitet i deras management, och de har därför kommit längre i sitt storklubbsprojekt på kortare tid än vad Man City mäktat med.

Så förblir fallet oavsett hur den här kvartsfinalen mellan PSG och Man City slutar. Men vad Man City, och Abu Dhabi, kan demonstrera genom att besegra PSG, utöver att ta sig vidare i Champions League, är att det är ett förhållande som har alla förutsättningar att vändas upp och ned inom en nära förestående framtid.

Toppstriden i The Championship är fortsatt dramatisk. Fyra klubbar gör upp om två direktplatser till Premier League när sju-åtta omgångar återstår för de inblandade lagen. Kamrat Linhem beskrev förutsättningarna i detalj när cirka tio omgångar återstod av ligasäsongen.

Sedan dess kan man säga att Burnley och Middlesbrough har öppnat upp ett litet men ändå befintligt litet försprång ned till Brighton och Hull. Om Middlesbrough vinner sin hängmatch skiljer det fyra poäng mellan de båda paren. Det kan komma att visa sig avgörande.

Men marginalerna är samtidigt försvinnande små. Burnley kvitterade på tilläggstid borta mot Brighton i lördags. Om de inte hade lyckats med det så hade båda lagen befunnit sig på samma poäng. Middlesbrough å sin sida vann mot Hull för två omgångar sedan, efter att ha gjort 1-0 på tilläggstid.

Man inser snabbt att med den typen av hårfina marginaler kan vinden vända tämligen snabbt igen och bli till motvind för Burnley och Middlesbrough. Det krävs egentligen inte mer än att en enda omgång går till Brightons respektive Hulls fördel och det är helt jämnt igen.

TABELLEN:
Burnley – 39pld, 76pts (+30)
Middlesbrough – 38pld, 73pts (+26)
Brighton – 39pld, 72pts (+17)
Hull – 38pld, 69pts (+31)

Middlesbrough ser ut att ha kommit till rätta med sina interna bekymmer under de två senaste matcherna. Sedan Aitor Karanka tagit över laget igen har Middlesbrough vunnit både mot Hull och mot QPR, men det har samtidigt inte sett särskilt lugnt och tryggt ut på planen i någon av matcherna.

Kanske är resten av säsongen en kamp mellan Middlesbroughs, och för all del även Karankas, bättre änglar och demoner. Att våga se möjligheterna och spela positivt och inte oroa sig över risken att än en gång misslyckas när säsongen ska avgöras.

Den bestående känslan är emellertid att om Middlesbrough vill ta sig till Premier League så gör man det nog klokast i att ta en av de två direktplatserna, för det är högst osäkert om de är mentalt rustade att kunna hantera ett playoff framgångsrikt.

Det är däremot Burnley som har störst momentum av lagen i toppstriden för tillfället, och så har varit fallet i ett par månader. Vid årsskiftet låg Burnley femma, åtta poäng efter Middlesbrough i toppen av tabellen. Två månader senare ledde man för första gången The Championship.

Sean Dyches arbete med Burnley är imponerande. Han blev kvar i klubben sedan de förra säsongen åkte ur Premier League, vilket är en imponerande indikation på långsiktighet av klubben. Det har gett honom möjligheten att förnya, föryngra och förstärka laget på viktiga positioner.

Burnleys nyckelspelare under säsongen har varit Joey Barton. Det är en spelare som helt klart inte går hem i alla läger men som besitter en obestridlig men underskattad kvalitet. Det svaga centrala mittfält som blev Burnleys fall förra säsongen har dock med Barton blivit lagets styrka den här säsongen.

Förra säsongens beroende i målproduktionen av Danny Ings har även det åtgärdats. Ings är självklart inte kvar i klubben sedan han såldes till Liverpool men Burnley förlitar sig nu på två pålitliga målskyttar. Sam Vokes samt Andre Gray, en spelare med en liknande karriärkurva som Jamie Vardy.

Burnley ger intrycket av att ha ett tämligen fast grepp om en av de automatiska uppflyttningsplatserna. De känns helt enkelt mest stabila av lagen i toppstriden och har dessutom ett försprång att arbeta med. Oddsen talar till Burnleys och Sean Dyches fördel.

Kontrasten är tämligen slående med Hull och Steve Bruce. Även Hull åkte ur Premier League förra säsongen men gjorde det med en i alla fall på pappret starkare spelartrupp. Flera av de spelarna är kvar den här säsongen och sett till spelarmaterialet borde Hull vara förhandsfavoriter för uppflyttning.

Istället är det Hull som har fallit ifrån när säsongen har börjat röra sig in på upploppssträckan. Ett tidigare effektivt målskytte har börjat sina. Under mars vann inte Hull en enda ligamatch vilket har stått dem dyrt i ligan. Steve Bruce får hoppas att 4-0-segern mot Bristol City i förra omgången var vändningen.

Ändå är det kanske Brighton som är Middlesbroughs allra största hot inför säsongsavslutningen. Brighton inledde säsongen sensationellt bra men tappade greppet under slutet av hösten. Från och med februari har dock Brighton under Chris Hughtons ledning hittat vinnarspåret igen.

Sedan januari har Brighton bara förlorat en enda ligamatch. De är tillsammans med Burnley det mest formstarka laget i toppstriden och det lag för närvarande har vinden mest tydligt i ryggen. Det finns en positiv känsla runt laget som inte riktigt finns på samma sätt i vare sig Middlesbrough eller Hull.

Det är ett gemensamt drag i toppstriden i The Championship. Middlesbrough och Hull är defensivt de båda bästa lagen. Men Burnley och Brighton har visat upp det kollektivt sett bästa anfallsspelet, från mittfältet och framåt. Det är två lag som spelar en mer positiv fotboll och ser ut att ha en fördel av det.

Det är ett återkommande mönster i engelsk ligafotboll. Klyschan är att en bra offensiv vinner matchen men en bra defensiv vinner titlar. I England stämmer inte detta riktigt. Visst måste defensiven vara tillräckligt bra även här, men det är offensiven som spelar den mest avgörande rollen i absoluta toppen. Det vill säga, förmågan att vinna matcher snarare än att inte förlora dem.

Den fundamentala sanningen är inte alltid förenlig med en managers benägenhet att förorda spelmässig kontroll och defensiv trygghet. Och det är kanske mer än något annat vad som håller både Middlesbrough och Hull tillbaka i toppstriden för tillfället.

KVÄLLENS MATCHER:
Birmingham (9) v Brighton
Burnley v Cardiff (7)
Derby (6) v Hull
Middlesbrough v Huddersfield (18)

På sätt och vis skulle man kunna säga att Chelsea gör ett andra försök att åstadkomma vad man försökte uppnå, med den gången misslyckades med, redan 2011, med tillsättningen av Andre Villas-Boas. Det vill säga nästa, unga och hungriga manager som ska ta över stafettpinnen från den första inkarnationen, José Mourinho.

Det var med Mourinho som Chelseas första årtionde tog rejäl fart och etablerade Chelsea som en engelsk och europeisk storklubb. Han blev inte långvarig i klubben och under resten av årtiondet snubblade Chelsea planlöst än hit och än dit i managerfrågan, innan man snarast resignerade och återvände till Mourinho, i förhoppningen att han skulle upprepa tricket.

Det gick så där. Det vore dumt att beskriva det som något slags misslyckande, trots allt vann Chelsea en ligatitel under Mourinhos andra period. Det vore precis lika dumt att beskriva det som en obetingad succé, sett till vad som hände efter denna ligatitel.

Förutsättningarna att den här gången lyckas dra igång Chelsea 2.0 på riktigt får sägas vara bättre än under det första försöket. Många betraktar Antonio Conte som samma typ av karismatiske, kombativa och kompromisslösa vinnare som José Mourinho. 2016 finns heller inte samma gamla spelarstruktur kvar i omklädningsrummet som var fallet 2011, vilket gör politiken enklare än vad den visade sig vara för Villas-Boas.

En taktiskt driven och välorganiserad manager, som sätter ett stort värde på disciplin, stenhårt arbete och total koncentration. Det var med den utgångspunkten som Antonio Conte inte bara andades in liv i storklubben Juventus igen, utan gjorde dem mer dominanta än vad någon annan klubb inom italiensk fotboll någonsin tidigare varit.

Chelseas goda förhoppning är självklart att Antonio Conte ska genomföra en liknande revitalisering av dem. Det är en på samma gång enklare och svårare uppgift. Å ena sidan är Chelsea i grunden starkare än vad Juventus var när Conte tog över dem, oavsett hur den här säsongen har gått var man för mindre än ett år sedan ligamästare. Å andra sidan är konkurrensen och de yttre hoten betydligt fler och farligare i Premier League.

Avgörande för Contes framgång med Chelsea blir om han lyckas översätta sin attityd och sin kultur till ett engelskt sammanhang. Just språket blir särskilt viktigt för honom. Så många har vittnat om hur just Antonio Contes ord har haft betydelse för deras egen och lagets utveckling. För en person som Conte som leder med ord har behärskningen av språket en helt avgörande betydelse.

Andrea Pirlo, tidigare i Juventus under Conte, uttrycker det hela själv ganska målande i sin biografi: ”When he talks, his words assault you. They crash through your mind, often quite violently, and settle deep within.”

Det verkar som om Antonio Conte själv har insett svårigheten. Han sägs ha pluggat engelska i ett år redan, med ambitionen att kunna träna just i England. Det är ett bra steg på vägen men det går inte att komma ifrån farhågan att ordet inte kommer flyta lika lätt för Conte på knagglig engelska som på flytande italienska.

Alla managerkandidater kommer dock med sina obesvarade frågor och möjliga risker. Vad man alltså måste fråga sig är om Chelsea hade kunnat tillsätta en på förhand bättre person som head coach än Antonio Conte, och svaret på den frågan blir väldigt lätt nej. Vad Antonio Conte eventuellt inte längre lyckas förmedla med sina ord får han istället försöka framföra med personlighet, attityd och handling.

Det har funnits skäl att ifrågasätta Chelseas managertillsättningar under det första årtiondet av Roman Abramovichs styre, men det finns knappast några goda skäl att ifrågasätta tillsättningen av Antonio Conte. Framtiden är alltjämt och som alltid ett oskrivet kort, men Conte känns som ett naturligt val att leda Chelsea in i ett andra årtionde på ett sätt som kanske ingen annan gör, möjligen med undantag för Diego Simeone.

Det är definitivt en tillsättning som ger Man City svar på tal efter att de gått ut med att Pep Guardiola tar över dem till sommaren. Handsken kastades och Chelsea var först med att plocka upp den. Vi har ännu inte hunnit avsluta den här på alla sina sätt magiska säsongen. Nästa säsong ser redan ut att kunna bli helt fantastisk.

Det här var i alla fall dagen då Chelsea och dess fans till sist kan lägga den här katastrofsäsongen bakom sig och verkligen se fram emot nästa säsong med stor tillförsikt.

Det må vara hur det vill med den saken, fantastisk var den hur som helst. Och det är ju mäktigt intressant att göra resan tillbaka i tiden och titta på den här matchen, och uppleva skillnaderna i spel, fart, taktik, energi, attityd och atmosfär.

Man ser naturligtvis sådant som under dessa 20 år har blivit bättre med engelsk fotboll. Men man får också en konkret påminnelse om vad som kanske också har gått förlorat under samma tid.

Som en sorts homage kommer Monday Night Football ikväll göra “sin grej” med just den här matchen. I studion finns Jamie Carragher och Jamie Redknapp, den sistnämnde en av spelarna i matchen.

Matchens förutsättningar var brutalt enkla och helt enkelt brutala. Både Liverpool och Newcastle jagade en seger för att försöka hämta in Man Utds försprång i tabelltoppen.

Newcastle befann sig ändå i förarsätet. De hade förvisso vid den här tiden tappat sitt 12-poängsförsprång från januari, men i början av april låg man trots allt bara tre poäng efter Man Utd, men med två matcher mindre spelade. En vinst på Anfield och momentum skulle skifta tillbaka till dem.

Matchen blev en klassiker och skulle få en avgörande betydelse för säsongen 1995-96, och därmed i förlängningen kanske också det kommande årtiondet i Premier League.

Återupplev den under eftermiddagen eller kvällen, och kolla sedan in Monday Night Football.

Bubblare:
Hugo Lloris, Tottenham
Dejan Lovren, Liverpool
Martin Olsson, Norwich
Cesc Fabregas, Chelsea
David Silva, Man City
Philippe Coutinho, Liverpool
Jamie Vardy, Leicester

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Norwich. Enastående dramatik på Carrow Road. Ska man vinna en sexpoängare i nedflyttningsstriden så ska man naturligtvis göra det med ett avgörande mål långt in på tilläggstid. Otroligt roligt för Martin Olsson naturligtvis som fick bli kanske inte bara matchhjälte utan hela säsongens hjälte. Blytung vinst för Norwich samtidigt som Sunderland även de tappade poäng, ett jättesteg mot fortsatt Premier League-spel.

Leicester. Fjärde raka 1-0-segern för Leicester, ledningen i tabellen utökad till sju poäng, och nu med bara sex omgångar kvar att spela. Det är väl inte riktigt klart än så klart men visst börjar det alltmer se ut som om den mest osannolika ligavinnaren på minst ett halvt århundrade är på väg att bli till vansinnig verklighet.

Manchester. Det är svårt att den här omgången hitta någon klar vinnare mellan de båda Manchesterlagen, i och med att båda vann sina respektive matcher, men båda lagen är definitivt gemensamma vinnare gentemot de lag som utmanar dem om Champions League-platsen, i och med att samtliga av dessa tappade poäng. West Ham är fortfarande i högsta grad med i leken så klart, men här jobbade de ljusblå och de röda till sig lite marginal i tabellen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Aston Villa. Det finns inte längre ord att beskriva bedrövelsen som utspelar sig på Villa Park. Aston Villa-fansen har alla skäl att vara djupt oroliga för med det spel, den kampmoral och den sammanhållning Aston Villa visar upp den här säsongen så hade man åkt ur The Championship också.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Alex Neil.

OMGÅNGENS MÅL

Kevin De Bruyne, Man City 0-2, Bournemouth (b). Varje säsong brukar ju innehålla något mål av det här slaget som innefattar ett snabbt, rappt, tekniskt och snyggt samspel mellan åtminstone tre spelare. Normalt sett kommer det mot en underlägsen motståndare och så även den här gången. Det gör det så klart inte mindre snyggt.

:::

TRE PUNKTER

Howe Do You Do? Visst har Bournemouth haft en riktigt bra säsong och i praktiken har man säkrat fortsatt spel i Premier League redan, mer än vad någon egentligen hade trott, i alla fall så här tidigt på säsongen. Men det finns ändå skäl för Bournemouth att ta säsongsavslutningen på allvar, och inte ramla tillbaka i rollen som ligans förmodade slagpåsar och gå in i sommaren och till nästa säsong med den känslan kvar i kroppen. Tottenham och Man City är förvisso tufft motstånd, men man får inte intrycket av att Bournemouth riktigt har varit på plats rent mentalt och arbetsmoraliskt.

0-0. Enbart sett till ligaspelet var matchen mot Everton den tionde av 15 möjliga hemmamatcher som Man Utd den här säsongen går in i halvtid med 0-0. Det är så klart först och främst en indikation på ett väldigt försiktigt förhållningssätt rent taktiskt, till och med alltför försiktigt. Det har stått Man Utd dyrt både i ligaspelet och i Champions League den här säsongen. För de flesta motståndare som kommer till Old Trafford är det naturligtvis att föredra att bara behöva oroa sig i 45 minuter istället för 90, vikten med tidiga mål för att bryta ned ett defensivt motstånd är vi det här laget väldokumenterad inom fotbollen.

Oh, Rafa. Det var en match Newcastle verkligen behövde vinna, och som man framför allt inte fick förlora. Och så förlorar man på det kanske grymmaste av sätt. Grymt såg det dock inte ut under första timmen då Norwich mer eller mindre spelade Newcastle av banan. Rafa Benitez hade av outgrundliga skäl valt att sätta Aleksandr Mitrovic på bänken, och när han kom in på planen vände hela matchbilden. Det kom inte out of the blue, Mitrovic såg het ut redan mot Sunderland. Hade han spelat från start hade Newcastle förmodligen inte förlorat matchen, kanske vunnit den. Det misstaget av Rafa Benitez kan stå Newcastle väldigt dyrt.

:::

FÖR ÖVRIGT

Dramatisk cupfinal på Wembley i Football League Trophy under dagen. Barnsley vann till sist en svängig final med 3-2 mot Oxford.

Omgångens Özil: Mesut Özil. Özil är Özil.

:::

Sunday Times gick ut med ett dopingavslöjande innehållande bland andra påstådda Premier League-spelare. Så här långt är intrycket att läkaren i fråga verkar vara en minst sagt skum figur och att dennes påståenden har en högst osäker sanningshalt.

Att med utgångspunkt i dessa rubriker och påståenden spekulera om eller peka ut enskilda spelare som av någon anledning misstänkta för dopning, i krönikor eller i kommentarsfält, är djupt kränkande mot dem – och därför något jag hoppas slippa se under den här bloggen.

Sådant väntar man med tills det faktiskt har kommit formella, konkreta och framför allt specifika anklaganden, och även då inväntar man bevis på att spelaren är skyldig innan man betraktar denne som så.

:::

Resultaten och försvarsspelet talar ju knappast till Roberto Martinez fördel om han vill behålla sitt jobb så klart. Men bland fansen tror jag nog det som ligger honom mest i fatet är hans återkommande Bagdad Bob-imitationer.

Stones var inte den enda Evertonspelaren som var föremål för andra klubbars intressen. Även Ross Barkley var omgärdad av rykten om än inte lika intensiva som Stones. Men Everton hade bestämt sig, de skulle inte göra sig av med några spelare under sommaren, eller i januari. Den nya ekonomin i Premier League, en konsekvens av de ökade TV-intäkterna, ger klubbar som Everton nya valmöjligheter.

Den här sommaren ser ut att kunna bli annorlunda för Everton. Dels hänger det ihop med ett förändrat tonläge i klubben. Roberto Martinez starka avvisanden mot att sälja spelare runt årsskiftet har ersatts av en del intressanta påpekanden om hur hans unga nyckelspelare inte var nödvändiga för klubbens fortsatta framgång.

Dels eftersom det börjar se alltmer givet ut att Romelu Lukaku kommer att vilja röra på sig i sommar. Han är i den åldern att spel i Champions League, eller spel i de riktigt stora klubbarna, börjar hägra – och det var också den uppfattningen han gav luft åt under landslagsuppehållet. Detta samtidigt som hans far gick ut och nämnde hur ett flertal stora europeiska klubbar var intresserade av Lukakus tjänster.

Lukaku har också krattat manegen för en flytt till en större klubb. För snart ett år sedan bytte han agent från Christophe Henrotay till den notoriske Mino Raiola, som onekligen gjort sig ett stort namn i agentbranschen på att fixa sina spelare till stora klubbar. Att Romelu Lukaku blir kvar i Everton står helt säkert inte högt på Raiolas agenda. En agent som Raiola tjänar inte pengar på att spelarna stannar i sina klubbar, utan på att flytta dem till större klubbar.

Men också Everton och Roberto Martinez verkar ha gjort sitt för att förbereda sig på en mer eller mindre oundviklig flytt. Januarivärvningen av anfallaren Oumar Niasse ser, givet dennes speltid, inte ut att ha gjorts med den här säsongen i åtanke, utan borde i så fall sikta in sig på nästa säsong, då Lukaku förmodas ha lämnat klubben. Någon annan logik med värvningen är svår att finna.

Det är ett känt fenomen att en relation som börjar i otrohet löper hög risk att sluta på samma sätt. Om relationen inleds med att mannen är otrogen mot sin partner med sig så vore det dumt att bli överdrivet förvånad om han någon gång i framtiden också är otrogen mot dig. Dito i fotbollsvärlden. Romelu Lukaku lämnade Chelsea för att han inte ville vara en truppspelare i ett topplag, varför då bli förvånad om han framgent vill lämna Everton för att han inte vill vara stjärna i ett mittenlag?

Till stor del är detta en kostnad Everton tvingas betala för att så i onödan ha kastat bort sin säsong. Lukaku har varit klubbens stora stjärna och har för andra säsongen i rad producerat fler än 20 mål, vilket är få spelare i Everton förunnat genom åren. Men det har hjälpt föga i och med att Everton släppt in mål i snabbare takt än Lukaku har kunnat göra dem. Visst kan FA-cupen till stor del rädda Evertons säsong, men Europa League nästa säsong får inte Lukaku att vilja vara kvar i klubben.

För Everton handlar det med andra ord om att få så bra betalt för spelaren som möjligt. Den största summa de hittills har dragit in på en spelare är £27m för en annan belgare, Marouane Fellaini till Man Utd. Det var ganska precis vad de betalade Chelsea för Romelu Lukaku, och den här gången är det möjligt att de drar in åtminstone det dubbla när de säljer honom. En köpesumma för mer än £50m med andra ord. Kanske till samma klubb – Man Utd?

Det är i alla fall en klubb som har nämnts ofta runt just Romelu Lukaku, och äger väl sin trolighet i och med att Man Utd utan något som helst tvivel borde vara på jakt efter en etablerad anfallare. Champions League är ännu en öppen fråga för dem, men å andra sidan är det inte alls orimligt att Lukaku låter sig nöja med att sannolikheten att få spela i Champions League inom en snar framtid är väsentligt högre med Man Utd än med Everton.

Det väcker väl hur som helst en del intressanta frågeställningar inför dagens match då Romelu Lukaku alltså ska visa upp sig för en högst tänkbar köpare på deras hemmaplan. Lyckas han för väl och vinner matchen åt Everton så bidrar han samtidigt antingen till att försämra situationen för sin framtida arbetsgivare, och skjuta eget Champions League-spel på framtiden, eller minst till att reducera antalet tillgängliga destinationer i sommar.

Sant är självklart att varenda toppklubb i England skulle vinna på att Romelu Lukaku kom till deras klubb. Tottenham kommer inte betala summan som krävs och har dessutom redan Harry Kane, så de är förvisso inte med i leken. Och det känns inte troligt att Arsenal och Arsene Wenger hostar upp över £50m för en anfallare, så den är också tveksam om än lysande ifall den blir av. Beloppet är dock inte främmande för vare sig Man City, Chelsea eller Man Utd.

Eller för någon annan av de europeiska storklubbarna.

För Everton innebär det här något av en ny utmaning. Det har inte riktigt legat för dem att sätta i system att sälja och konsekvent ersätta sina bästa spelare, de har snarare ansträngt sig för och satt en stolthet i att behålla dem. I det avseendet skiljer de sig, i alla fall gradmässigt, från klubbar som Southampton, Tottenham, West Ham med flera. Kanske är det en kvarleva från tidigare storhetsperioder, en fråga om klubbidentitet.

Kanske är det ett område där Everton alltså måste tänka om. Tottenham, West Ham och Southampton är förvisso goda exempel i England på hur klubbar kan uppnå framgång också med ett sådant köp och sälj-baserat system, som kanske är en nödvändighet för klubbar av Evertons relativa storlek. Tiden är förbi då det var rimligt för Everton att se sig som slutdestinationen för sina bästa spelare, i alla fall om ambitionen är högre än ren medelmåttighet.

Vill Everton titta utanför England är så klart både Sevilla och Dortmund utmärkta exempel på två klubbar som skjutit sig upp i den europeiska aristokratin genom just denna metod. Låt gå för att det är lättare för dem att alls ta sig till Europa. Lyckas Everton emulera dessa klubbar är det inte omöjligt att man återigen kommer till en tid då Everton kan se sig själva som en rimlig slutdestination för sina bästa spelare.

Men först måste man ta sig upp dit. Ska man lyckas med det gäller det också att vara pragmatiska, samt naturligtvis kompetenta, snarare än att låta sig styras och därmed fällas av sin egen stolthet. Först kommer maten, sedan kommer moralen!

Stor spänning råder emellertid även i The Championship. Middlesbrough tog igår kväll tre väldigt viktiga poäng borta mot QPR. Och idag, i en av de tidiga matcherna, möts Brighton och Burnley på Amex Stadium, trean och ettan i tabellen, i en sexpoängare i kampen om att spela i Premier League nästa säsong.

I Premier League återstår allt mellan sju och nio matcher för de inblandade lagen. Den här dagen bjuder på några väldigt betydelsefulla matcher. I toppen kan Tottenham ta tre jättepoäng på bortaplan mot Liverpool, en match där inte minst Leicester hoppas få hjälp på traven av de röda.

Arsenal måste vinna allt som rör sig under resten av säsongen för att ha någon realistisk möjlighet på ligatiteln, och den ångestladdade sviten ska inledas idag på hemmaplan mot Watford. De blev Arsenals banemän i FA-cupen helt nyligen och har alltså möjlighet att bli det också i ligan.

Men det är kanske framför allt i nedflyttningsstriden som det brinner till rätt rejält under dagen. Norwich och Newcastle stöter samman i vad som bara kan kallas för en ren sexpoängare. Det är en match som Newcastle verkligen behöver vinna, inte bara för poängen utan också för att börja bygga ett momentum sedan Rafa Benitez kom till klubben.

Samtidigt som Norwich och Newcastle försöker ta död på varandra på Carrow Road har Sunderland en för dem otroligt viktig match hemma mot West Brom, en match som kan betyda tre för dem väldigt värdefulla poäng, samtidigt som deras rivaler garanterat förlorar poäng i någon utsträckning.

Samtidigt beger sig Crystal Palace till Boleyn Ground för att försöka bryta en svit om 13 raka ligamatcher utan vinst, och mer eller mindre desperat försöka undvika att dras in i ovanstående nedflyttningsstrid. West Ham å sin sida har hugg på tre värdefulla poäng i jakten på en Champions League-plats.

Inte minst därför är det också en väldigt viktig match för Man City borta mot Bournemouth. Man City har befunnit sig i mer eller mindre fritt fall i tabellen den senaste tiden och måste bryta trenden om de vill spela vidare i Champions League nästa säsong. Allt annat än vinst idag och fåglarna viskar att Manuel Pellegrini kanske får foten.

Det var sex matcher det. Övriga två matcher under dagen är Aston Villa mot Chelsea, samt Stoke mot Swansea. Två matcher framför allt för de närmast sörjande. Stoke har förvisso ett långskott på att kunna blanda sig i Champions League-fajten, så tre poäng hemma mot Swansea är nog vad de hoppas på.

Med cirka 30 omgångar genomförda av ligasäsongen är det uppenbart att vissa klubbar inte längre har möjlighet att uppnå vad de hoppades på inför säsongen, liksom andra klubbar har det och några klubbar har goda möjligheter att med marginal överträffa dessa förhoppningar.

Det kan däremot, med cirka åtta matcher kvar av säsongen, exklusive eventuella cuper, vara tämligen intressant att fundera på vad de inblandade klubbarna hoppas uppnå utifrån nu rådande läge. Vad är att betrakta som framgång härifrån?

Det är en fullt naturlig frågeställning. Ett oavgjort resultat för Arsenal mot Watford till exempel skulle inför matchen betraktas som ett dåligt resultat för Arsenal, men kvitterar man till 1-1 i slutminuten är det ändå möjligt att se det som positivt att man i alla fall räddade en poäng. Samma resonemang kan lyftas upp för en hel säsong.

Guardian har precis gjort en motsvarande sådan genomgång, det var därifrån jag fick idén. Det här är dock min uppfattning om samma frågeställning, och de som vill leta upp en alternativ uppfattning rekommenderar jag att ta en titt på Guardians text.

Arsenal. Det finns bara en enda sak som gäller för Arsenal från det här läget och det är ligatiteln. Den är ett långskott men misslyckas med det och det går inte att betrakta den här säsongen som något annat än ett misslyckande för Arsenal.

Aston Villa. Det frestar att säga att framgång vore att klara sig kvar i Premier League, men Aston Villa kan inte ens hoppas på ett sådant mirakel. Framgång är inte längre möjligt för Aston Villa att uppnå den här säsongen, den enda kvarvarande frågan är i vilken grad av upplösning man beger sig ned i The Championship.

Bournemouth. Den framgång Bournemouth hoppades på inför säsongen har laget i praktiken redan uppnått. Ambitionen var att hålla sig kvar i Premier League och det kommer man lyckas med. Framgång härifrån är att avsluta säsongen snyggt och gå in i sommaren och inför nästa säsong med en positiv känsla.

Chelsea. Liksom för Aston Villa är framgång inte längre någon möjlighet för Chelsea. Deras enda roll under återstoden av den här säsongen är att kunna fungera som spoilers i titeltstriden, vilket de helt säkert gärna gör. I övrigt är spelarna mentalt förmodligen redan på stranden.

Crystal Palace. Med risk för att ordet framgång förlorar all valör så känner nog Crystal Palace att framgång just nu vore att undvika nedflyttningsstriden. Vid sidan av ligaspelet finns dock en from förhoppning om att faktiskt vinna FA-cupen, vilket onekligen skulle kompensera för en bedrövlig vårsäsong.

Everton. Ligaspelet är mer eller mindre kört för Everton som måste betrakta den här säsongen som en bortkastad möjlighet för dem. Everton är dock i semifinal i FA-cupen och om Everton vinner FA-cupen så vore det ett triumfartat slut på säsongen för dem. Annars ett misslyckande.

Leicester. Hur säsongen än slutar för Leicester är det självklart en enorm bragd och sannsaga de ställt till med. Bättre än Åshöjden. Ändå, om de från det här läget inte vinner Premier League, så kommer de nog att gräma sig i ganska många år över den bortkastade möjligheten.

Liverpool. Visst har Liverpool fortfarande en teoretisk möjlighet att ta sig upp bland de fyra i ligaspelet, men inte mycket tyder på det. Mycket av fokus ligger redan på nästa säsong, något typiskt, men den här säsongen kan fortfarande bli en rungande framgång om Liverpool vinner Europa League.

Man City. Ligatiteln är bortkastad, tämligen bokstavligt får man nog säga, men man är kvar i Champions League. Tar man sig vidare till semifinal där får man betrakta Man Citys säsong i Europa som framgångsrik. Ändå passerar säsongen i så fall bara godkändgränsen om man räddar en plats bland de fyra i ligan.

Man Utd. Det finns inget som kan göra Man Utds säsong något annat än direkt undermålig, men Man Utd skulle nog ändå känna lättnad och ett mått av framgång om man trots en katastrofal ligasäsong ändå tar sig till Champions League. En FA-cuptitel skulle rädda ansiktet på säsongen.

Newcastle. Att hålla sig kvar i Premier League. Säsongen har varit en obeskrivlig katastrof för Newcastle så här långt men skulle man klara sig kvar i Premier League kommer nog klubben och alla fans dra en djup och lycklig suck av lättnad och se ljust på en framtid under Rafa Benitez.

Norwich. Norwichs ambition inför säsongen var att hålla sig kvar i Premier League och det är också den enda ambition de kan ha i nuläget. Framgång för dem från det här läget är alltså precis detsamma som det var från början av säsongen.

Southampton. Har liksom Stoke ett långskotts chans på att blanda sig i Champions League-fajten och har spelat så pass bra under våren att de faktiskt har en liten chans. Huruvida Southampton betraktar Europa League som en framgång, givet hur de behandlade turneringen i somras, är att betrakta som en mer öppen fråga.

Stoke. Dito Southampton med andra ord, ett långskott på Champions League för att Stoke drömmer. För Stoke kan det däremot kanske också vara mer intressant med en Europa League-plats. Att sluta bland de sex bästa vore alltså en framgång för Stoke från det här läget.

Sunderland. De hade hoppats slippa får man förmoda men det blev ännu en bitter nedflyttningsstrid den här säsongen. Enda kvarvarande måttet på framgång är självklart att hålla sig kvar i Premier League, inget annat räknas för Sunderland.

Swansea. Svårt att säga om Swansea över huvud taget har något kvar att spela för den här säsongen. Återstoden av ligaspelet kommer nog mest handla om att säkerställa ifall Francisco Guidolin egentligen vill vara kvar som head coach nästa säsong, det glunkas om att han är på väg bort lika snabbt som han kom.

Tottenham. Champions League-platsen är säkrad, så i den meningen är säsongen redan en framgång för Tottenham. Men från det här läget kan det bara betraktas som framgång för Tottenham att faktiskt vinna ligatiteln, och nog skulle de, liksom Leicester, gräma sig hårt om de misslyckades.

Watford. Måste vara nöjda med sin ligasäsong så här långt där man överraskat positivt och framför allt garanterat fortsatt spel i Premier League. Inte bara det så klart, Watford befinner sig i semifinal i FA-cupen efter att ha eliminerat Arsenal i kvartsfinalen, och det dröms om cuptitlar runt Vicarage Road.

West Brom. Tony Pulis gillar när hans säsonger avrundas i ett slags emotionellt ingenmansland, och han verkar onekligen ha fått det precis som han vill den här säsongen. Näppeligen något kvar att spela om för West Brom, som får vara nöjda med att ha klarat kontraktet. Om man nu längre nöjer sig med det?

West Ham. Vilket fantastiskt slagläge West Ham sitter på inför slutet på säsongen. Man har ett fantastiskt slagläge på att ta en Champions League-plats samt är förmodligen favoriter till FA-cuptiteln. Framgång för West Ham vore att lyckas med en av dessa, lyckas man med båda är succén fullständig.

Det är ett beteende som fått flera klubbar och managers att reagera negativt. Premier League har därför helt nyligen fattat ett beslut som går ut på att avgiftsbelägga de supportrar som lämnar matchen i förtid.

Det preliminära beslutet innebär att varje besökare som lämnar matchen innan domaren har blåst av den tvingas betala ytterligare £5, en summa som antingen betalas kontant på plats eller debiteras i efterhand för säsongkortsinnehavare. Premier League hoppas att beloppet är tillräckligt för att få folk att stanna kvar hela matchen.

En avgift om £50 för de som lämnade redan innan eller under halvtid diskuterades också, men sköts på framtiden då underhållningsvärdet under just den första halvleken i nuläget är så osäkert på vissa arenor. Framför allt sägs det att Man Utd var tveksamma till det moraliskt rättfärdiga med ett sådant beslut.

Flera supporterorganisationer har varit öppet kritiska under dagen. Flera menar att det är fel att bestraffa supportrar för lagets tillkortakommanden och att rätten att lämna arenan i protest är en viktig form av yttrandefrihet.

Många menar också att beslutet riskerar leda till att färre går på matcher över huvud taget, och att beslutet är ännu ett exempel på hur fotbollens giriga ägare och verklighetsfrånvända byråkrater ser med förakt på supportrarna som ett slags boskap. “Framför allt drabbar beslutet de fattiga supportrarna, de som redan inte har råd att gå på några matcher”, menar en talesman.

Carmela Soprano, PR-chefen för supporterorganisationen We Only Sing When We’re Winning!, såg å andra sidan hur beslutet öppnade upp för nya avgiftsförslag under kommande år, såsom en straffavgift för de supportrar som inte aktivt deltog i sånger och ramsor, kanske också för de som visade sig inte vara bekanta med texten.

Beslutet väntas träda i kraft från och med säsongen 2016-17.

Flera supporterorganisationer har sagt sig beredda att protestera mot beslutet, men säger sig först behöva hitta en ny form av protest då de inte längre vet om de har råd med beprövade metoden att organiserat lämna arenorna.

“Det är typiskt ett girigt Premier League, som drar in flera miljarder på de nya TV-avtalen, att inte ens kunna vara med och finansiera våra protester mot dem!”, hävdar en representant.