Sam Allardyce presenterade sin självbiografi i oktober och i kapitlet om sin tid i West Ham, som tog slut inför den här säsongen, hade han följande att säga om varför han egentligen fick sparken: ”What exactly do the the board and the fans think they can achieve? UEFA Champions League football? A top-six finish? It will take a long time.”
Det tog sex månader, åtminstone att på allvar konkurrera om detta. Allardyce är en av dessa nya tidens managers som inte har insett att deras främsta uppdrag är att få sina klubbar och sina fans att våga drömma, eller att en alltför kallhamrad realism i själva verket begränsar vad en klubb är kapabel till snarare än hjälper till att utveckla den.
Allardyce fnös åt den kritik som menade att han inte spelade enligt ”the West Ham Way”, vilket han betraktade som luddigt nonsens. Vilket det förvisso på sitt sätt är, men det är också poängen. The West Ham Way, liksom dess motsvarighet i andra klubbar, är just den abstrakta föreställningen om att våga drömma, se möjligheterna och ta dem – en positiv syn på fotboll.
Vad som från början var tänkt som en ren omställningssäsong, med en ny manager i Slaven Bilic och med flyttkartongerna packade inför nästa säsongs flytt till OS-stadion, har alla förutsättningar att sluta med succé. Den kommande veckan kan vara en språngbräda mot två jättetriumfer: Champions League-fotboll och en FA-cupseger.
Så hög är tuppkammen just nu på West Ham att man bara halvt på skämt spekulerar i om det möjligen är Zlatan Ibrahimovics nästa klubbadress, en ren absurditet för bara ett år sedan.
Nu är det så klart lätt att titta på Sam Allardyces uttalanden å ena sidan, och jämföra det med West Hams faktiska resultat den här säsongen å andra sidan, och komma fram till de var både felaktiga och något att narras med. Men svaret är kanske i själva verket mer komplicerat än så. Utan att ta ifrån West Ham deras strålande säsong finns några underliggande problem i deras spel.
West Hams stora styrka är mittfältet, samtidigt som vare sig anfallet eller försvaret imponerar i någon större utsträckning. Med 1,58 mål per match är deras anfall bara det sjunde bästa i ligan samtidigt som försvaret är blott nionde bäst i ligan genom att släppa in 1,19 mål per match. Men West Ham har lyckats kombinera detta på ett för dem effektivt sätt hittills den här säsongen.
I just det här avseendet skiljer sig West Ham från båda Manchesterlagen, som de jagar för att ta sig till Champions League. Både Man City och Man Utd har sina uppenbara brister. Men det är ensidiga brister. Man Citys defensiv brister konsekvent men samtidigt överträffar inget annat lag deras 1,81 mål per match. Och även om Man Utd är väldigt trubbiga offensivt är det bara Tottenham som släpper in färre mål per match än dem.
Om man istället väljer att titta på producerade målchanser och förväntade mål framträder bilden desto mer klar. West Ham är nia i ligan sett till förväntade mål per match (1,39) och smått otroliga sextonde lag i ligan när man räknar förväntat antal insläppta mål per match. Det är bara Aston Villa, Newcastle, Sunderland och Norwich som släpper till fler målchanser än West Ham.
(Statistiken i bloggen är från Opta.)
Det här målar en bild av West Hams säsong som inte en produkt av ett särskilt balanserat och taktiskt genomtänkt spel, utan som en effekt av att West Ham i flertalet matcher lyckas omsätta halvchanser i oväntade mål, samtidigt som deras motståndare har misslyckats att ta tillvara både fler och bättre chanser mot dem.
Offensivt finns vissa tydliga förklaringar. Dimitri Payet är den mest uppenbara, inte minst med sina högst frekventa frisparksmål. Endast Riyad Mahrez har överpresterat mer av alla spelare i Premier League den här säsongen, jämfört med förväntningarna. Även Manuel Lanzini har levererat betydligt fler mål än förväntat, sett till sina chanser.
Defensivt har Adrian haft en mycket bra säsong. Bara Leicester har vunnit fler gånger med uddamålet än West Ham den här säsongen. Och ett av West Hams problem är att de tenderar dra sig tillbaka och bli tämligen endimensionella när de väl tar ledningen, dock utan att lyckas förhindra motståndarna från att skapa chanser. Adrian har haft mycket att göra.
Det vore väl dumt att klaga på detta så klart, men oron gäller vad som händer när drömmålen möjligen uteblir, när den offensiva produktionen återgår till mer det normala, och om Adrian också han börjar stå för mer normala insatser och motståndarnas chanser resulterar i mål.
En mer uppmuntrande omständighet är att West Ham ovanligt nog är som bäst när en match är målmässigt oavgjord. De producerar en större andel målchanser och skott på mål då än när de leder en match eller när de ligger under. Ironiskt nog, i och med att Adrian så ofta gör att de kan behålla sina ledningar, får West Ham alltså oftare spela med ett resultat som spelmässigt passar dem sämre. Vilket så klart påverkar deras siffror.
På samma sätt som det vore förhastat att rakt av förklara West Hams säsong med deras enastående spel och taktiska upplägg vore det alltså förhastat att bara avskriva deras fantastiska säsong som ren tur och tillfällighet, vilket kan vara frestande att göra sett till en del av statistiken. Det är ett lag som har den individuella kvaliteten och det kollektiva självförtroendet att fånga dagen, att vara positiva och våga ta en chans, och ta tillvara möjligheterna när de ser dem.
The West Ham Way med andra ord. Man blåser sina bubblor, vackra bubblor upp i luften, de flyger högt, nästan ändå upp till himlen, innan de sakta sjunker undan. Men West Hams lycka kanske inte längre är den hägring som sången säger oss?
Det ger hur som helst vissa uppenbara idéer om vad West Ham måste förändra och förbättra inför nästa säsong. Det vore orättvist att betrakta den här säsongen som något annat än det första steg det trots allt är för Slaven Bilic. Frågan är om det första steget kan ge dem en FA-cuptitel, och om det andra steget inkluderar Champions League och Zlatan Ibrahimovic?!
I så fall behöver de nog vinna matchen mot Arsenal idag.
Även Arsenal måste så klart vinna den här matchen. I en tidigare blogg pratade jag om de fem återstående bortamatcher som skulle komma att avgöra Arsenals titeldrömmar – mot Man Utd, Tottenham, Everton, West Ham och Man City. Mycket riktigt, de har spelat tre av dessa matcher med utfallet en vinst, en förlust och en oavgjord. Ska de ha någon chans på ligatiteln måste de vinna både mot West Ham och Man City.
Av gammal, personlig och smärtsam erfarenhet vet jag dock att Boleyn Ground, eller Upton Park, är en arena dit titeldrömmar ofta kommer för att dö.