Det kändes inte som någon tillfällighet att Louis van Gaal tog sig tid och ge beröm till det arbete som Mauricio Pochettino har lagt ned i Tottenham. ”I think he has made a team of this squad of individual players. They are pressing high and are playing a very good positional game. They also have a lot of clean sheets, so it’s a very good team in organisation structures.”
Både Tottenham och Man Utd har defensivt varit de två bästa lagen i ligan under säsongen. Leicester har förvisso varit oerhört täta bakåt mot slutet men sett över hela säsongen är det dagens båda motståndare på White Hart Lane som imponerat mest. Man Utd har hållit nollan flest gånger, Tottenham har släppt in lägst antal mål totalt sett.
Vi ser framför allt en förändring och förbättring i Tottenham. Förra säsongen släppte laget in mål i nedflyttningstakt i ligan, lika många eller fler än både Burnley och Hull som åkte ur Premier League. Att på en säsong gå från att vara bland de lag som släpper in flest mål till det lag som släpper in minst är på alla sätt imponerande.
Men Tottenham har inte stabiliserat sin defensiv på bekostnad av sitt offensiva spel, tvärtom är det Mauricio Pochettino och Tottenham som, jämfört med Man Utd och Louis van Gaal, framstår som mer proaktivt och offensivt. För även om Man Utd genomgående de senaste säsongerna har varit defensivt stabila så är det de som den här säsongen har gjort mål i nedflyttningstakt i ligan.
Båda lagens defensiva grundstruktur är uppbyggd runt fyra spelare, men på helt olika sätt. För Man Utd är det fortfarande fyrbackslinjen, skyddad av en defensiv mittfältare och bevakad av en tämligen fristående målvakt. Tottenham å sin sida är mer vertikalt integrerade i sitt försvar, deras fyra kärnspelare är målvakten, de båda mittbackarna samt den defensive mittfältaren.
Det här ger ytterbackarna helt olika roller i de båda lagen. Paradoxalt nog har Louis van Gaal experimenterat mycket med att få Antonio Valencia och Ashley Young att fungera som ytterbackar, båda är i grunden yttermittfältare, samtidigt som ytterbackarna i Man Utd är betydligt mer tillbakadragna och försiktiga i Man Utds spelsystem.
Tottenham å sin sida har betydligt mer offensivt inriktade ytterbackar. Det ställer fysiska krav på dem och det är ingen tillfällighet att Mauricio Pochettino har dubblat upp på den positionen med Kyle Walker och Kieran Trippier som högerbackar, och Danny Rose och Ben Davies som vänsterbackar.
Det har också producerat resultat framåt där Tottenhams ytterbackar både gör fler mål och fler assists än Man Utds motsvarigheter. Men att Tottenham får med ytterbackarna bättre i det offensiva spelet är på samma gång en orsak till och effekt av en mer positiv fotboll i Tottenham och en mer offensiv inställning som gjort att Tottenham inte bara är bäst defensivt i ligan, man är också ett av lagen som gjort flest mål.
Detsamma kan inte sägas om Man Utd där man alltså hittills aldrig under Premier League-eran har gjort färre mål än vad de har producerat hittills den här säsongen. Kontrasten i kvalitet i respektive lagbygges taktiska upplägg minskar inte av att Mauricio Pochettino och Louis van Gaal tog över sina respektive lag mer eller mindre exakt samtidigt.
Att den fundamentala skillnaden mellan lagen är offensiven, och således i huvudsak taktisk, är uppenbar. Men det går också att hävda att en väsentlig styrkeskillnad i mittförsvaret skiljer de båda lagen åt. Det var mer eller mindre en självklarhet att Man Utd behövde förstärka med en riktigt bra mittback i somras, istället valde Louis van Gaal att låta sig nöja med vad han hade och istället skola om en mittfältare.
Tottenham och Mauricio Pochettino värvade Toby Alderweireld, framför näsan på Southampton. Och där kom mycket av vändningen för Tottenham i defensiv mening. Alderweireld har upprättat ett bra samarbete med Jan Vertonghen, och jämfört med Man Utds mittbackar kombinerar och överträffar Alderweireld både Chris Smallings defensiva statistik och Daley Blinds mer offensivt inriktade siffror.
En mer konstruktiv och klart formulerad taktik och spelidé. En tydligare och mer väldefinierad värvningspolitik. En minst lika utvecklad policy för att slussa in unga spelare, präglad av framsynthet snarare än reaktivitet. Någon tillfällighet är det således inte att det är Tottenham som jagar ligatiteln den här säsongen, och Man Utd som panikjagar en fjärdeplats.
Louis van Gaals misslyckande kan inte göras tydligare än just i kontrast med dagens motståndare. Hans strävan efter kontroll och riskminimering kan inte vinna Premier League. Mauricio Pochettinos metodiska riskkalkylering kan däremot fortfarande göra det.
Ändå är det Man Utd som kommer på besök till White Hart Lane ikväll. Och även om Tottenham rent spelmässigt borde ses som favoriter så är det psykologiskt ingen helt lätt uppgift för dem. Det var 15 år sedan Tottenham senast besegrade Man Utd på White Hart Lane. Ikväll är det en svit som måste brytas.
Tottenham befinner sig inslängda i vad som ändå måste vara en på förhand tämligen oväntad titelstrid, med tillhörande frågeställningar om de verkligen har nerverna och förmågan att kunna hantera pressen i en sådan titelstrid, jagandes bakom Leicester och å sin sida jagade av Arsenal bakom dem. Få saker kan nog besvara dessa frågor bättre, både för dem själva och för omvärlden, som att besegra just Man Utd.
Och personligen, för vad som mycket väl kan vara första, och förhoppningsvis sista, gången i hela mitt supporterskap, sitter jag med den här känslan i maggropen att jag faktiskt inte är helt säker på om jag egentligen vill att Man Utd ska vinna matchen.