Det var en av de återkommande farhågorna från mer neutrala bedömare, och kanske något av en behövlig snuttefilt bland konkurrerande klubbar och supportrar, när Roman Abramovich en gång i tiden köpte Chelsea att risken var att klubben bara skulle bli en rik mans leksak och att det kunde gå illa när, inte om, han tröttnade på sin nya leksak.
Det blev aldrig så med Roman Abramovich som tvärtom på det stora hela har motsvarat de flesta karaktärsdrag vi som supportrar säger oss vilja se hos en klubbägare. Men farhågan i sig var emellertid inte ogrundad, även om den måhända var missriktad. Det är istället en farhåga som kanske hade varit bättre riktad mot Randy Lerner i Aston Villa.
För Lerner motsvarar verkligen stereotypen. Rikemanssonen som ärvt pengar och ägarskapet av det amerikanska fotbollslaget Cleveland Browns. Under en studietid i Cambridge i England lärde han sig att uppskatta engelsk fotboll och när han närmare 20 år senare ärvde sin far blev ett hans allra första projekt att köpa en engelsk fotbollsklubb.
2006 lyckades han med sitt uppsåt när han gjorde klart med köpet av Aston Villa. Lerners nya leksak var rolig till en början. Men tio år senare verkar Randy Lerner onekligen ha tröttnat på leksaken. I själva verket har Lerner varit mer eller mindre ointresserad av Aston Villa åtminstone de senaste fem åren, och ända sedan 2014 har klubben mer eller mindre öppet varit till salu.
2016 är Aston Villa en klubb i fullständig kris. Och det går inte att bortse från att sex år av likgiltigt och oengagerat ägarskap och strategiskt ledarskap av klubben har fört Aston Villa från gränsen till Champions League till över gränsen ned till The Championship, och utan att ännu egentligen ha sett botten på fallgropen.
Under Randy Lerners smekmånad med Aston Villa skenade klubbens kostnader i höjden i den i slutänden fruktlösa jakten på Champions League-fotboll. Detta utan att klubbens intäkter ökade i motsvarande utsträckning. Ett tag uppgick klubbens lönekostnader till osannolika 84% av klubbens omsättning, det vill säga de totala intäkterna.
Ekonomiskt blödde alltså Aston Villa och Aston Villa beräknas hittills ha kostat Randy Lerner i krokarna £250m. 2010 beslutade sig Randy Lerner för att nu hade klubben kostat honom tillräckligt, och något Champions League-spel blev det ju inte tal om, och han drog därmed åt kranarna ordentligt. Ända sedan dess har Aston Villa handlat mer om att skära kostnader än att vinna fotbollsmatcher.
Det var ett beslut som redan 2010 fick Martin O’Neill att utan någon förvarning lämna sitt jobb som manager i klubben. Därefter har Aston Villa gått igenom en lång sekvens av dåligt researchade anställningar till managerposten, där den ene efter den andre har tvingats bidra till ett lapptäcke av budgetvärvningar som splittrat både spelartruppen och relationen med klubbens fans.
Det går att driva en klubb framgångsrikt även i samband med nödvändiga nedskärningar. Men vill man inte låta plånboken göra jobbet måste man väga upp det med desto mer kvalitet i klubbens kärnaktiviteter – träning, taktik, scouting och värvningar. Med ett distanserat och oengagerat ledarskap har Aston Villa helt saknat någon struktur för detta arbete.
Alltså befinner sig Aston Villa där de nu är. Klara för nedflyttning ur Premier League med fyra omgångar kvar av säsongen, på väg ned i The Championship med en djupt splittrad och obalanserad spelartrupp, en fullständig avsaknad av förtroende mellan klubbledning och supportrar, ingen befintlig stödstruktur bakom a-laget, och utan manager eller head coach sedan man lyckats med bedriften att sparka två av dem under säsongen.
Klubbar som åker ur Premier League och lyckas med bedriften att ta sig mer eller mindre direkt tillbaka har normalt sett det gemensamt att de har en stabil och hyfsat beständig spelartrupp samt kontinuitet i ledarskapet. Aston Villa saknar samtliga dessa beståndsdelar. När Southampton 2005 åkte ur Premier League tog det dem sju år och en vända i League One innan de lyckades komma tillbaka.
Southamptons dåtid kan vara Aston Villas framtid.
En ljuspunkt fanns trots allt mitt i Aston Villas mörker. Nye VD:n Steven Hollis hade påbörjat arbetete med att förnya klubbstyrelsen, och tagit in ny kompetens i form av Mervyn King, Adrian Bevington och David Bernstein, den senare med uppgift att göra en genomgående granskning av Aston Villas organisation med blick mot framtiden.
Igår meddelade både David Bernstein och Mervyn King att de avgår och lämnar Aston Villa med omedelbar verkan. Adrian Bevingtons position anses vara höljd i osäkerhet. Skälet menar Bernstein vara att hans arbete i klubben blev omöjligt då det i samtal med Randy Lerner visade sig att stöd och resurser för nödvändiga reformer inte var aktuella.
Tid, energi och fokus har så länge lagts på att kritisera en viss typ av profilstarka ägare inom engelsk fotboll. Men samtidigt som journalister och supportrar har stått och skällt vid röda mattan har sådana ägare som verkligen förtjänar kritik för det sätt de låter sina klubbar stagnera smygit in bakvägen och undgått all vettig kritik.
Aston Villa hade nog i det här läget varit väldigt tacksamma för en ägare som Roman Abramovich, Mansour, Srivaddhanaprabha, eller kanske till och med någon av de amerikanska riskkapitalister som tagit över ägarskapet av mäktiga engelska fotbollsinstitutioner som Arsenal, Man Utd och Liverpool. Inte utan sina brister någon av dem, men i alla fall inte ointresserade.