Infödingarna är rastlösa! Ungefär så får man kanske bäst sammanfatta det allmänna stämningsläget bland Arsenals fans, varav vissa under de senaste veckorna verkar ha uppgraderat från vanlig och allmän hysteri till fullständig apoplexi.
Missnöjet med Arsenals klubbledning och med Arsene Wenger har växt lavinartat under våren och kulminerat under de senaste veckorna. Under helgens match mot Crystal Palace regnade det okvädesord från läktarna ned mot Wenger och den stora frågan inför kvällens match mot West Brom är förmodligen hur många som gör allvar av hotet att marschera ut från Emirates i protest i den 75:e minuten.
Jag är personligen kluven till hela den här inställningen. Å ena sidan, även om jag till viss del förstår Arsenalfansens frustration, ser jag det som ett inte särskilt konstruktivt beteende, och jag har ingen som helst sympati för ett både kränkande och fullständigt respektlöst beteende mot Arsene Wenger, Arsenals främste manager genom tiderna.
Å andra sidan finns det kanske få andra realistiska möjligheter för supportrar att göra sina röster hörda gentemot sina klubbar än just genom högljudda protester och genom att helt enkelt lämna arenan. Åtminstone till dess att klubbarnas ägare och ledningar visar att de tar idén om dialog med klubbens supportrar på allvar, och inte enbart som ren symbolgest.
Missnöjet lär dock bestå. Arsene Wenger kommer inte få sparken, det har jag betonat tidigare i den här bloggen. Dels kommer inte Arsenal behandla en klubbikon så respektlöst. Dels har inte klubbens ägare och styrelse något som helst skäl att vara något annat än väldigt nöjda med Wenger som fortsätter leverera Champions League-intäkter.
Vad supportrarna kan hoppas på är att skapa ett sådant klimat att Arsene Wenger själv kommer fram till att han gör det klokast att avgå, det vill säga han vill inte längre vara kvar. Enda sättet att åstadkomma en sådan situation är dock att göra situationen så förgiftad att det rimligtvis måste leda till en förbittring mellan Arsene Wenger och Arsenals supportrar, som framgent alltid skulle sitta som en tagg i foten.
Vad man rimligtvis borde fråga sig som Arsenalsupporter är om vad man tror sig kunna uppnå med ett sådant agerande verkligen är värt att förbittra två decennier med en ikonisk och framgångsrik klubbikon.
Skälen att inte ge Arsene Wenger sparken är tämligen välkända. Och de som hävdar att Wenger borde få sparken gör sig sällan besvär med att mer detaljerat motivera varför de anser detta. Amit Singh på fotbollssajten Think Football går ut däremot ut stenhårt med fyra skäl varför Arsenal borde ge Arsene Wenger sparken:
Wenger har aldrig vunnit två ligatitlar på rad. Singh menar att Wengers titelfacit i själva verket är ganska svagt under sina totalt 20 år i klubben givet att Arsenal betraktas som en toppklubb. Att Arsenal heller aldrig, till skillnad från Chelsea och Man Utd, vunnit ligan två säsonger i rad, ses som ett svaghetstecken i Arsenals lagbyggen.
Wenger utvecklar inte längre spelare. Singh kontrasterar hur Wenger lyckades utveckla spelare till världsklass i Arsenal under sina första tio år i klubben men hur han under de senaste tio åren inte alls har lyckats med detta i samma utsträckning. Spelare som Jack Wilshere, Theo Walcott, Alex Oxlade-Chamberlain med flera har snarare stagnerat.
Wenger stod inte upp mot Abramovich. När Roman Abramovich köpte Chelsea förändrades det engelska fotbollslandskapet och ställde nya krav på tidigare dominerande klubbar och på Wenger och Alex Ferguson. Ferguson tog upp kampen samtidigt som Wenger snarast kapitulerade, verkar vara Singhs syn på saken, och där grundlades lagets bristande vinnarmentalitet.
Wenger har misslyckats i Europa. Singh skjuter in sig på Wengers bristfälliga titelfacit i Europa och menar att det är ett misslyckade att med Arsenal bara vid ett enda tillfälle ha nått finalen i Champions League, och att allt som oftast ha åkt ut redan i åttondelsfinalen. Wenger når i det här avseendet inte upp i samma nivå som andra tränare som José Mourinho och Alex Ferguson.
Jaha, det är uppenbart att Amit Singh åtminstone har försökt konkretisera varför han anser att Arsene Wenger bör få sparken. Jag har egentligen inte så mycket att säga om det rena sakinnehållet i Singhs fyra punkter, som till stor del stämmer om än kanske något draget till sin spets och till viss del taget ur sitt sammanhang.
Men är det bra skäl att ge Arsene Wenger sparken? För mig är ett sådant beslut framför allt en bedömning av hur man ser på framtiden, vad har i det här fallet Wenger för möjlighet att producera de resultat man förväntar sig och önskar sig av Arsenal? Men Amit Singhs fyra konkreta anledningar har egentligen mer med historien att göra, det blir mer en utsaga om vad som har varit dåligt.
Men är det en bra anledning att ge Arsene Wenger sparken att han ännu inte har vunnit någon europeisk cuptitel? Är det verkligen i nuläget ett bra skäl att ge Arsene Wenger sparken att han under tidigare 20 år aldrig vunnit ligan två gånger i rad, eller inte svarade upp bättre mot Roman Abramovich? Vad har i själva verket dessa saker ens med huvudfrågan att göra?
Den avgörande frågan med Arsene Wenger är i vilken utsträckning han är rätt person att föra Arsenal framåt i tiden. Det är den förmågan man måste försöka värdera på ett begåvat sätt, inte genom att katalogisera vad man retroaktivt anser är tidigare tillkortakommanden.
Vad som för mig framför allt talar emot Arsene Wenger är att det är svårt att se hur han ska kunna åstadkomma en nödvändig förändring i Arsenal när så mycket av vad som verkar vara oföränderligt med laget är så nära kopplat till honom som person. Arsenal ser ut att ha kört fast i gamla mönster och gamla tänkesätt, och enda sättet att bryta dessa mönster är förmodligen att byta ledare.
En ny röst, nya idéer, nya sätt att tänka – en ny manager!
Någonstans längs vägen verkar Arsene Wenger ha gått vilse under sin tid i Arsenal. En brinnande vinnarambition ersattes eller späddes ut med andra prioriteringar och värderingar. Det blev på något sätt längs vägen mer okej att förlora, så länge man förlorade på ”rätt sätt”. Längs den stigen började Arsenal vandra för tio år sedan och ett årtionde senare ser man inte längre ut att kunna hitta tillbaka till den andra stigen.
Att Arsenals prioriteringar och värderingar de senaste tio åren riskerade bli något av en draksådd för Arsenal var tämligen lätt att se och är något jag likaväl som andra har varnat för under flera år. Det är den draksådden Arsenal och Arsene Wenger nu skördar i form av en alltmer frustrerad och förbittrad supporteropinion som utlovats den ljusnande framtid men istället tvingas svälja samma grådaskiga vardag som förut.
Fansen har under flera år troget vandrat längs den gula tegelvägen till Smaragdstaden och den store trollkarlen. Nu har draperiet dragits åt sidan, och liksom i Oz har Arsene Wenger, Arsenals egen trollkarl, visat sig vara en helt vanlig människa utan några magiska färdigheter, trots att så många under så lång tid har trott på honom.
Sådant kan vara väldigt svårt att förlåta.