Det gäller att vara försiktig med orden när man kommenterar lottningar i Champions League. Det fick jag bittert erfara sedan Man City lottats mot Real Madrid i Champions League. Jag beskrev lottningen som svår men bästa möjliga, vilket föranledde arga mejl och twitterpåhopp om hur jag kunde vara så korkad att mena att Real Madrid var en drömlottning för Man City.
Nu krävs det förvisso ett ska vi säga kreativt förhållningssätt till det svenska språket för att förstå bästa möjliga lottning som drömlottning, men kanske hade det varit mindre uppseendeväckande att kalla lottningen för den minst dåliga. Och när alternativen i urnan var Bayern München och Atlético Madrid är det nog en uppfattning jag håller fast vid.
Det betyder knappast att Real Madrid är något lätt motstånd för Man City, och likaväl som Man City borde betrakta Real Madrid som bästa möjliga lottning så är det naturligtvis så att Real Madrid har alla skäl i världen att betrakta Man City på exakt samma sätt.
Men det finns två aspekter som gör att Real Madrid var att föredra för Man City i semifinalen. För det första att Real Madrid inte alls har en lika organiserad och stark defensiv som Atlético Madrid har uppvisat, de är inte det minsta omöjliga att göra mål på. För det andra att Real Madrid saknar det kollektivt organiserade anfallsspel som Pep Guardiola har byggt upp i Bayern, de är inte lika omöjliga att försvara sig mot.
I just det avseendet påminner Real Madrid mycket om Man Citys motståndare i kvartsfinalen – PSG. Det var ett möte med i grund och botten samma mönster och samma dynamik. Det var inte omöjligt att göra mål på dem, och det var inte omöjligt att hålla nollan mot dem. Trots alla världsstjärnor som radade upp i motståndartröjan.
Nu finns det ändå vissa avgörande skillnader i hur PSG och Real Madrid spelar fotboll. PSG utgår från sitt tunga centrala mittfält som ska styra matchbilden samtidigt som Real Madrid arbetar med mycket mer fart och blixtsnabba omställningar, ofta via kanterna. Både Leicester och Tottenham har under säsongen brutalt avslöjat Man Citys försvar just med fart, och Real Madrid är dessa lag upphöjt i kubik respektive kvadrat.
Real Madrid har alltid varit klubben som hyllat individen. Eller Individen. Det vill säga galacticon. Ibland, när individen och organisationen hamnar i samklang blir Real Madrid formidabla. Väl så ofta, vilket historien gett många prov på, kan en sådan individualism utnyttjas av mer organiserade motståndare.
Kan Man City försvara sig lika disciplinerat och systematiskt som i sin hemmamatch mot PSG har de chansen. Men det är ett svårare läge nu i och med att de spelar på hemmaplan i första matchen. Mot PSG visste Man City att det räckte för dem att hålla nollan. I den här matchen mot Real Madrid finns pressen att man faktiskt gör bäst i att vinna matchen för att ge sig själv en bra chans i Madrid om en vecka.
Samtidigt som bortamål är oerhört dyrbara.
Om Man City vinner matchen samtidigt som de håller nollan, alternativt om de vinner matchen med åtminstone två måls marginal, så har de krattat manegen bra inför returen på Santiago Bernabeu. I så fall finns fortfarande möjligheten att Man Citys saga fortsätter den här säsongen, och att den ”engelska uppstickaren”, som Viasat tydligen kallade dem, spelar Champions League-final den 28 maj.
Real Madrid under Zinedine Zidane känns som ett tämligen oförutsägbart motstånd. Friare än under Rafa Benitez, vilket så klart också var tanken. Men på gott och ont. De kan spela fenomenal fotboll när pusselbitarna faller på plats för dem samtidigt som det också kan låsa sig för dem och de kan begå svåra blunders. Vi har sett den här oförutsägbarheten både i La Liga och i Champions League.
Oförutsägbarheten har två sidor. Å ena sidan gör den Real Madrid svårare att läsa och därmed försöka kontrollera än både Atlético och Bayern, där vet man i större utsträckning vad man får även om det samtidigt i specifika avseenden också är bättre. Å andra sidan erbjuder den en möjlighet att kunna störa Real Madrid och utnyttja deras svagheter.
Mot PSG var det en taktik Man City lyckades bra med. Till stor del genom att spela med ett uppdelat lag. Fernando och Fernandinho på det centrala mittfältet skyddade och hjälpte backlinjen i försvarsspelet. Framåt förlitade sig Man City på fyra spelare som rev hål i PSG:s försvarslinje. Den modellen gör Man City klokt i att tillämpa också mot Real Madrid.
Visst finns alla skäl i världen för Man City att frukta Cristiano Ronaldo, Karim Benzema, Gareth Bale med flera. Men på samma sätt har Real Madrid alla anledningar att känna djup oro över vad för skada David Silva, Kevin De Bruyne och Sergio Agüero förmår åsamka dem. Offensivt står inte Man City någon motståndare i Champions League efter.
Det är Man Citys defensiv som avgör ifall det blir stopp i semifinalen, eller om sagan fortsätter och en final väntar. I normala fall hade det varit en djupt oroande förutsättning. Men Champions League är Champions League, det är ytterst sällan normala fall.
Och Manuel Pellegrini borde inte vara helt obekant med sin gamla klubb.