Varje tid har sina darlings inom den europeiska fotbollen och för närvarande är det ganska uppenbart att det råkar vara Atlético Madrid. Alla pratar varmt, och med rätta, om den nya klubben som både utmanar och besegrar de stora. På sätt och vis ganska märkligt givet då Atlético Madrid samtidigt är ett väldigt defensivt spelande lag.
Defensiva lagbyggen har naturligtvis skördat stora framgångar i Champions League förut. Men vare sig Inter eller Chelsea, de kanske främsta exemplen, var ens i närheten av att betraktas med samma mått av mysfaktor. När dess klubbar tillämpade en defensiv taktik, och dessutom hade fräckheten att göra det framgångsrikt, beskrevs detta i tämligen nedsättande ordalag.
Det är helt säkert att kontext är kung också här. Atlético Madrid erbjuder något nytt och fräscht utöver La Ligas vanliga duopol, vilket har varit så efterlängtat att det spelar mindre roll hur de gör det. Det är ett estetiskt undantag lika mycket som ett moraliskt. Man kan försöka föreställa sig reaktionen om till exempel någon annan klubb eller manager hade slängt in en boll på planen för att förhindra ett motståndaranfall.
Nu är inte jag en person som kritiserar defensiv fotboll. Det kräver sin skicklighet det med och det är alla lags rättighet att spela en fotboll som bäst tar tillvara deras styrkor respektive svagheter, och som ger dem största möjliga chans att vinna. Vad jag beundrar mest av allt med Atlético Madrid är hur de verkligen har gjort en insiktsfull och realistisk analys av sina egenskaper, sina motståndares egenskaper och hur de bäst ska kunna vinna.
Därför blir jag lite upprymd i positiv mening när jag ser Sam Allardyce säga att han ser Atlético Madrid som en förebild för Sunderland. För det känns inte som en tillfällighet att just han faktiskt gör det. Skillnaden är att Diego Simeone i stor utsträckning beundras för sitt lags defensiva taktik samtidigt som Sam Allardyce, vilket han själv också påpekar, blir mer eller mindre baktalad för att vara alltför defensiv.
Framför allt är det dock så att ska Sunderland bli lika framgångsrika i England som Atlético Madrid är i Spanien och för all del i Europa, så krävs det något annorlunda. Alldeles för många engelska klubbar försöker spela som de större klubbarna utan att kunna komma med mer än en kniv till en pistolfajt. En renodlat defensiv taktik i stil med Atlético Madrid har större förutsättningar att ge Sunderland något unikt och en fördel i konkurrensen.
Men det är en tankegång som onekligen leder fram till den öppna frågan: Är det över huvud taget möjligt för Sunderland att bli Englands motsvarighet, eller svar, på Atlético Madrid?
De yttre förutsättningarna finns naturligtvis där. Storleksmässigt är Sunderland definitivt i paritet med Atlético Madrid. Ekonomiskt har Sunderland en god grund att stå på med höga intäkter både genom TV-avtal och en bred supporterbas. Det finns inga som helst materiella skäl för varför Sunderland inte skulle kunna tillämpa samma strategi som Atlético Madrid.
Även de inre omständigheterna framstår som ideala. Sunderland har under många år nu framstått som en klubb helt utan vision, idé och identitet. Nya managers har avlöst varandra i hög takt. Helt olik den tidigare situationen i Atlético Madrid är det inte. Vad som förändrade Atlético Madrid var en ledarfigur med en mycket tydlig idé. Sam Allardyce kan bli den ledarfiguren i Sunderland.
Det är uppfriskande att Sam Allardyce åtminstone själv verkar ha reflekterat kring den möjliga jämförelsen. Och kanske är det ett värdefullt bidrag som kommer med Atléticos framgångar, att göra det legitimt för mindre och medelstora klubbar att utmana de etablerade storklubbarna med defensiv taktik, något som ställer mindre krav på individuella superstjärnor men högre krav på kollektiv organisation.
Dock är sammanhanget annorlunda för Atlético Madrid än vad det är i Premier League. Det är och var inget problem för Atlético Madrid att mer eller mindre omedelbart kunna erbjuda Champions League-fotboll, i och med att endast två platser i La Liga kan sägas vara låsta, och de kan därför attrahera och behålla spelare av en väldigt hög kaliber att genomföra Diego Simeones taktik.
Den möjligheten har inte Sunderland på samma sätt. Det finns helt enkelt inte Champions League-platser ”över” i Premier League på det sättet, eller ens för den delen Europa League-platser. Nu bör Sunderland dock, med engelska löner och Premier League som dragningskraft, dock kunna attrahera väldigt kompetenta spelare trots det, men Sunderlands utvecklingskurva kommer ändå ha betydligt fler steg längs vägen än Atléticos.
Nu är det här ett hypotetiskt resonemang. Det är svårt att säga exakt hur konkret Sam Allardyce egentligen är med att ha Atlético Madrid som förebild för Sunderland, eller om det bara var ett sätt att trotsa bilden av honom själv som tråkig. Som scenario betraktat är det dock ett alternativt och intressant sätt på vilket Sunderland skulle kunna utvecklas.
Inte minst vore det ett sätt att fylla ett tämligen konturlöst Sunderland med innehåll, en identitet och inte minst en verksamhetsidé. En färdriktning. Kanske skulle vi då slippa se den återkommande onda cirkeln med nedflyttningsstrid, managerbyte, trupprensning, svaga resultat, nedflyttningsstrid, managerbyte och så om igen.
Bara det vore en stor sak.