Arsenal 2015-16: (++)

Snabbspolar vi framåt i tiden cirka åtta-nio månader är stämningsläget ett helt annat på Emirates. Protesterna mot Arsene Wenger och mot klubbledningen är högre och mer hätska än någonsin tidigare. Av Arsenals titeldrömmar blev det intet, under en säsong som de allra flesta måste betrakta som den kanske bästa chansen på mycket länge.

Vad hände egentligen längs vägen? Oavsett vilket svar man än väljer på den frågan så klingar det hopplöst välbekant. Ett sådant svar gäller ett alltför passivt agerande på transfermarknaden. Värvningen av Petr Cech var strålande, men ett sedan länge påtalat behov att värva både en defensiv mittfältare och en anfallare av hög klass lämnades ännu en gång därhän.

Under säsongen framträdde ett lika välbekant mönster av att kunna prestera väldigt bra fotboll när inget finns att förlora, men inte prestera vare sig spel eller resultat när favoritskap kombineras med vinsttvång. Självförtroendet i spelartruppen började svikta när resultaten blev sämre och säsongen gick över mot vinter.

Ett rullande femmatchschema över förväntat antal gjorda och insläppta mål för Arsenal under säsongen demonstrerar tydligt hur Arsenal startade säsongen väldigt starkt. Defensivt framstår Arsenal som förhållandevis konsekventa men en initialt livsfarlig offensiv började tappa farten runt oktober. Därifrån blev produktionen av målchanser alltför låg.

En ofta framförd tanke är att skadan på Santi Casorla inverkade högst menligt på Arsenals offensiv, att Arsenal saknade hans förmåga att skapa snabba spelvändningar. Linjen i diagrammet visar när han blev skadad. Även om hans skada säkert haft viss betydelse så hade Arsenals målchansproduktion börjat svikta redan dessförinnan.

Protesterna på Emirates och missnöjet med klubbledningen är förståeligt och befogade. Arsenal har gjort till en dygd att med viss möda alltid motsvara förväntningarna på dem, men aldrig riktigt överträffa dem. Supportrarna har accepterat detta i många år med det tysta avtalet att detta var ett tillstånd att betrakta som tillfälligt.

Det här var säsongen när Arsenals tysta löfte skulle infrias, men istället blev det den kanske första säsongen på länge som Arsenal misslyckades med att motsvara sina förväntningar. Ändå, givet att Arsenal trots detta slutade tvåa och, måhända viktigare, är fortsatt kvalificerade till Champions League, är det kanske läge att i alla fall vänta med den allra grövsta kritiken.

Betyg: Godkänd (++)

ÄGARE OCH LEDNING: ++
Det finns en dissonans mellan hur Arsenals ägare ser dels på klubbens syfte och dels sin egen roll, och hur supportrarna upplever deras arbete. Det finns ett förståeligt missnöje med ägarnas passivitet men detta har naturligtvis främst att göra med Stan Kroenkes skäl att alls vara ägare i Arsenal. Hans intresse är den finansiella sidan av klubben, och den går lysande.

MANAGER: Arsene Wenger (++)
Fotbollen i sin helhet står i Arsenal under Wengers fögderi, så synpunkter om detta riktas lämpligen mot honom. Frustration med taktiska beslut, med laguttagningar, med bristande spelarvärvningar och så vidare är sådant som enbart kan hänföras till Wenger, i dessa frågor är han inte begränsad av sin styrelse. Och här undgår inte Wenger välförtjänt kritik.

FÖRSVAR (++)
Just försvaret har länge lyfts fram som Arsenals akilleshäl. Detta har blivit bättre under senare år men heller inte riktigt så bra som man har att önska av ett lag som ska kunna vinna ligatiteln. Det är framför allt mittförsvaret som klickar där Wenger har haft svårt att hitta en pålitlig partner till Laurent Koscielny. Det har orsakat dyrbara mål i baken.

MITTFÄLT (+++)
Ligans bästa passningsspelare återfinns på Arsenals mittfält, och det är så klart ett styrkebesked. Gånger två dessutom. Men Cazorla blev skadad tidigt under säsongen och Özil tappade lite av sitt inflytande efter årsskiftet. I sina bästa stunder mer eller mindre omöjligt att stå emot. I sina sämre stunder, som sker lite för ofta, för omständigt och överbefolkat.

ANFALL (++)
Arsenals anfall befinner sig i en svag cykel där just när man är beredd att avfärda det som helt otillräckligt så sker några riktigt bra prestationer som gör att man är benägen att ge det en chans till. Problemet är att det där har inträffat så många gånger att det numer är ett mönster. Olivier Girouds och, inte minst, Theo Walcotts svackor stod Arsenal mycket dyrt.

HÖJDPUNKT: Olympiakos (b), 3-0
Under en säsong av brustna hopp var det här ändå matchen som verkligen gav både spelare och supportrar hopp. Arsenal var piskat att vinna på bortaplan och gjorde det med stil. Uträknade från gruppspelet tog man sig än en gång till slutspel i Champions League.

ÅRETS SPELARE: Mesut Özil
Det är inte helt lätt att bestämma sig för en årets spelare i Arsenal, vilket man så klart kan se både som ett styrkebevis och ett fattigdomsbesked. Özil får min utmärkelse på grund av hans stundtals briljanta passningsfot även om jag fäster stor vikt vid att den här typen av spelare kliver fram snarare än försvinner när säsongen går in i avgörande läge.

LÄRDOMAR:

(1) Anfallarproblemet löser sig inte av sig självt. Alltför länge har Arsene Wenger velat med den här frågan. Arsenal behöver en världsklassanfallare. Nej, Olivier Giroud är inte en världsklassanfallare! Arsenal kan inte strunta i den här frågan ännu en sommar och hoppas att det ordnar sig lite av sig självt, eller genom att Giroud råkar få sitt genombrott 30 år gammal under sin femte säsong i England.

(2) Mittförsvaret måste adresseras. Laurent Koscielny är en given pjäs i Arsenals mittförsvar men Arsene Wenger har inte lyckats hitta någon vare sig bra eller beständig partner till honom. Per Mertesacker har spelförståelsen men saknar snabbheten. Gabriel Paulista har snabbheten men saknar spelförståelsen. Även detta är ett område som Arsenal måste adressera i sommar.

(3) Brist på tydlighet behöver åtgärdas. Det är inte enbart en fråga om vilka spelare Arsenal har tillgång till, utan också att deras roller görs tydliga. Det kan framstå som god personalpolitik att exempelvis säga att både Giroud och Walcott är förstaanfallare a och b, men det riskerar också skapa en osäkerhet i spelarnas prestationer. Samma situation gäller i mittförsvaret. Välj en etta, byt ut tvåan om denne inte accepterar rollen! Arsenal är inget dagis.

MÅLSÄTTNINGAR:

Premier League: ++
Tiden är förbi när Arsenal kan placera sig på någon av Champions League-platserna och påstå sig vara nöjda med det. Ambitionen var att vinna ligan den här säsongen men man var aldrig riktigt nära. Att sluta tvåa och ta sig till Champions League gör ändå misslyckandet begränsat.

Champions League: ++
Samma balansgång mellan halvtomt och halvfullt glas i Europa som i ligaspelet skulle man kunna säga. Visst tar sig Arsenal än en gång till slutspel och det är inget konstigt med att förlora mot Barcelona, även om sättet man gjorde det på var lite för slött. En närmast arrogant inledning på gruppspelet höll på att straffa sig och försatte Arsenal i en mycket brydsam situation.

FA-cupen: +++
Det går inte att ha några stora kritiska synpunkter på FA-cupen för Arsenals räkning. Att ta sig till kvartsfinal är inte illa, även om Arsenal får sägas ha haft lottningarna på sin sida. Missräkning att åka ut mot Watford på hemmaplan naturligtvis, men det är sådant som kan hända i cupspel.

Ligacupen: ++
Mardrömslottning redan i tredje omgången för Arsenal som fick Tottenham på bortaplan. Märkligt nog lyckades Arsenal gå segrande ur den matchen bara för att åka på storsmörj i nästa omgång mot Sheffield Wednesday.

ARSENAL 2015-16 SOM FILM

Network (1976). Klassisk samhällskarikatyr av Sidney Lumet om faran med ett framväxande konsumtionssamhälle sett ur mediavärlden. Howard Beale är nyhetsankaret som under en längre tid sett nyhetsbevakning få ge vika åt underhållning och som till sist en dag får nog och utbrister ”I’m mad as hell and I’m not going to take this anymore!” Utbrottet vinner gehör hos publiken, men protesterna koopteras kvickt av nätverket i en studie av hur ekonomiska intressen invaderar samhällsinstitutioner på alla nivåer.

Om något får man kanske säga att båda matcherna har belyst vad vi nog kan säga oss redan ha anat angående Englands kommande EM-trupp, ett förhållandevis bra anfallsspel men på samma gång ett osäkert och bristfälligt försvarsspel.

Det är den 31 maj. Vid midnatt går UEFA:s deadline ut för landslagen att registrera sina slutliga EM-trupper, bestående av 23 spelare. Under dagen kommer Roy Hodgson alltså att presentera Englands slutliga EM-trupp, och meddela vilka tre spelare av nuvarande 26 uttagna som inte kommer med.

Den större frågan är kanske i slutänden hur Englands startelva egentligen kommer vara utformad, det mesta inför dagens beslut är redan känt. Men startelvan dröjer till EM-premiären innan vi får någon direkt vetskap om. Dock finns ändå några öppna frågor som idag får sina svar.

Vi vet att tre spelare måste lämna EM-truppen under dagen. Fabian Delph har redan placerats på standby-listan på grund av skada. Ytterligare två spelare kommer alltså under dagen upptäcka att det inte längre finns några stolar kvar för dem att sätta sig på.

Danny Drinkwater?

Det är något utav en märklig situation Drinkwater befinner sig i. Rimligtvis borde han vara självskriven bland de 23 spelare som åker till EM. Övriga centrala alternativ bredvid Eric Dier är inte drypsäkra. Och vid sidan av Dier existerar inga defensiva mittfältsalternativ alls för Hodgson.

Ändå känns det som om det finns en hög risk att Drinkwater tvingas lämna EM-truppen idag. Ser vi enbart till mittfältet måste Roy Hodgson annars plocka bort någon av Jack Wilshere, Jordan Henderson eller Ross Barkley – vilket inte känns som något Roy Hodgson kommer få för sig att göra.

Några mer oortodoxa alternativ finns måhända. Roy Hodgson kan exempelvis besluta sig för att bara ta med tre ytterbackar, varav Nathaniel Clyne kan fungera som både höger- och vänsterback, och på så vis ge plats åt Danny Drinkwater.

Också yttermittfältspositionerna ger vissa öppningar. Andros Townsend är förvisso en av Roy Hodgsons favoritspelare, och England har inte ett överflöd av sådana spelare. Men vid sidan av Raheem Sterling kanske Hodgson ser Adam Lallana, James Milner, Ross Barkley och Jordan Henderson, kanske även Wayne Rooney, som möjliga alternativ där.

Roy Hodgson gör hur som helst ett stort, kanske till och med ödesdigert, misstag om inte Danny Drinkwater följer med till Frankrike i sommar.

Marcus Rashford – Daniel Sturridge?

Den stora följetongen den senaste veckan. De flesta trodde nog att Rashford endast var med som utfyllnad men en skadevarning på Sturridge samtidigt som Rashford succédebuterade mot Australien har vänt upp och ned på begreppen och förväntningarna.

De båda spelarnas tänkta truppfunktioner kanske påverkar valet. Ingen av dem kommer vara sig första eller andra alternativet för att få speltid, och då är frågan vem som gör sig bäst på och från bänken. Sturridge har inte gett några indikationer på att kunna uppskatta en sådan roll så ett sådant synsätt talar mer för Rashford.

Naturligtvis spelar också Daniel Sturridges skadebekymmer in i beslutet. På samma gång är Marcus Rashford en spelare i rejäl medgång, därtill kanske något för ung och dum för att förstå hur svårt ett EM är. Men självklart är Sturridge den mer etablerade spelaren.

Omöjligt är det kanske inte att Roy Hodgson hittar plats för dem båda. Man kan så klart ifrågasätta behovet av fem anfallare, jämfört med exempelvis tre mittbackar, men det kan vara så att Hodgson ser dem båda som möjliga alternativ från högerkanten – vilket i så fall förmodligen betyder att Andros Townsend inte kommer med.

Vilka petas?

Min gissning, sammanvägandes alla faktorer jag har sett som relevanta, är att Fabian Delph, Andros Townsend och Daniel Sturridge får packa sina väskor och lämna EM-truppen under dagen. Men jag medger att det också kan vara ett utfall av önsketänkande.

2002 grundades AFC Wimbledon av supportrar sedan deras gamla klubb Wimbledon FC ryckts ut ur deras hjärtan och istället transplanterats till Milton Keynes, ett beslut som klubbens ägare och en oberoende FA-kommission på något sätt såg som positivt. Nästa säsong möts AFC Wimbledon och MK Dons i League One.

AFC Wimbledon slutade sjua i League Two. De var med andra ord knappast favoriter när de gick in i detta playoff. Men en dramatisk slutminutsseger mot Accrington i semifinalen följdes upp av en nästan lika dramatisk vinst på Wembley mot Plymouth tidigare ikväll.

Det var AFC Wimbledons sjätte uppflyttning på 14 år. Det började i Combined Counties League. 2008 sköt man sig tillbaka till The Conference. 2011 vann man en straffläggning och tog sig tillbaka till The Football League igen. Fem år senare vinner man playoff-finalen på Wembley och tar sig till League One.

Så passande att flera spelare ur Wimbledons klassiska ”Crazy Gang” var på plats på Wembley idag, när AFC Wimbledon spelade på Wembley för första gången sedan den klassiska vinsten i FA-cupfinalen mot Liverpool 1988. Det var mer än en cirkel som slöts.

Minst lika passande är det så klart att Neil Ardley är managern som tar detta AFC Wimbledon upp i League One. En klubbikon som spelade för Wimbledon under hela 1990-talet och som följde klubben med i graven 2002. 2012 återvände han som manager och firade idag sin och klubbens största triumf.

14 år sedan Wimbledon FC stals, slaktades och styckades upp i småbitar av en ohelig koalition av rövarbaroner och fotbollsbyråkrater är AFC Wimbledon alltjämt den engelska fotbollens kanske allra främsta solskenshistoria. En klubb som inte bara grundades i patos och gemenskap utan har förmått bevara dessa egenskaper.

I just detta avseende skiljer sig AFC Wimbledon högst positivt och märkbart från andra nya klubbinitiativ, inte minst kanske FC United som fastnat i en snårskog av interna stridigheter och maktspel. En skillnad som kanske i första hand har som förklaring att AFC Wimbledon inte är en klubb grundad i protest, den är grundad i gammal kärlek.

Och sådan rostar aldrig.

Men det är värt att ha Plymouth i åtanke. Wimbledon blev inte ens ett Football League-lag förrän på sent 1970-tal. Plymouth har varit en proffsklubb sedan 1903. Deras tidigare version of ”Home Park” blev sönderbombat under andra världskriget. De har en otrolig historia i Football Leagues olika varianter av tredjedivisionen.

På 1920-talet lyckades de sluta tvåa i södra Division 3 sex gånger i rad, då bara ligasegrarna blev uppflyttade. När de sedan vann ligan säsongen 1929-30 var det deras första av fyra gånger de vann Football Leagues tredjedivision. De vann också playoff i nuvarande League Two säsongen 1995-96, med Neil Warnock som manager och klassnamnet Adrian Littlejohn som bästa målskytt.

Plymouth är dock mest kända som ett etablerat lag i The Championship. De har spelat 42 säsonger i den engelska andradivisionen och är numera Englands största stad som aldrig haft en klubb representerad i högsta divisionen. Det närmaste de kommit är flertalet fjärde- och femteplaceringar innan de placeringarna ledde till playoff.

Ytterligare livsnödvändig Plymouthtrivia är att det är både den mest sydliga och mest västliga klubben i Football League. Ja, de ligger väster om Swansea och söder om Southampton och Brighton. Deras främsta hot är grannarna Truro som ligger sydväst om dem eller västliga walesarna Colwyn Bay eller något av lagen på de engelska kanalöarna söder om England.

“BEERE IS THE SOLUTION TO ALL OF LIFE’S PROBLEMS” – NEIL “HOMER” ARDLEY

Tom Beere skulle inte ens sitta på bänken för Wimbledon i första playoff-semin mot Accrington, enligt Wimbledon-managern Neil Ardley. Han hade nyss återvänt från Hampton & Richmond, som vann åttondedivisionen (södra), och Connor Smith gick före honom i rangordningen. Men Connor Smith ansågs inte matchklar och Tom Beere fick chansen.

Beere byttes in, eller hälldes upp, från bänken i 86:e minuten och behövde mindre än tio minuter på sig för att ge Wimbledon det övertag de behövde för att ta sig till playoff-final.

Han var dock bara den första av Wimbledons två övertidshjältar. I returmötet, som dumt nog spelades samtidigt som Europa League-finalen, hade nämligen Wimbledon satt sig i en svår sits genom att släppa in Accrington i matchen. Efter en timme spelad ledde Accrington med 2-0 och var i playoff-final. Det tog dock mindre än tio minuter innan högerbacken Barry Fuller kom runt på kanten och hittade inhopparen Akinfenwa som få slår i luften.

Då bortamål saknar egen betydelse i Football League ledde 2-1 till förlängning. Förlängningen var tuff, alla matchens fem gula kort delades ut under förlängingen och Ardley kunde förstås knappt vänta på att slänga in Tom Beere men istället för Beere var det säsongens bästa målskytt Lyle Taylor som avgjorde i 104:de minuten.

GOALS MATT-ER

Otroligt nog spelade Plymouth också 1-0 och 2-2 i sina playoff-semifinaler mot Portsmouth, men tvärtom. De tillät ett tidigt Pompeymål efter ett slarvigt bolltapp på egen planhalva av unga kaptenen Curtis Nelson men innan 20 minuter hade gått av matchen ledde de med 2-1 efter två mål av Jamille Matt. Ett av målen var en oväntad och finurlig cykelspark. Pompeyfansen var dock inte alltför glada över att Matt fick vara kvar på planen efter ha skallat (nåja, nuddat med pannan) Matthew Doyle, vilket gjorde Portsmouthmanagern så rasande att han lyckades få sig själv uppvisad på läktarn. Gamle Gary Roberts utjämnade sedan till 2-2 på straff.

I retursemin tog det ända tills övertid innan någon gjorde mål. Lysande lilla Graham Careys vänsterfot skruvade en hörna mot bortre stolpen där Peter Hartley väntade med sin rutinerade skalle. Han lyckades antagligen nicka in den via Pompeys vänsterback Enda Stevens men att den gick in är det Enda som räknas.

Det mest otroliga är inte att Matt inte blev utvisad eller hans imponerande cykelspark på liten yta utan mycket till upphopp. Det otroliga är att han inte spelade i Plymouth förrän i mars, och gjorde sin första start i april. Han är nämligen inlånad från Fleetwood och spenderade hösten i Stevenage där han bara gjorde ett mål. Han fick chansen då förra säsongens skyttekung Reuben Reid blandat skadeuppehåll med måltorka och Jake Jervis hittat sin optimala position som högerytter. Jamille Matt tog chansen och gjorde fem mål på elva matcher.

HUR SKA WIMBLEDON HANTERA PLYMOUTHS OFFENSIVA MITTFÄLT?

Jag ställde mig inför semifinalerna tveksam till hur Wimbledon skulle klara av Accringtons mer individuellt skickliga offensiva spelare. De klarade det med nöd och mål på övertid. Därför kanske det är lätt besvarat att de bör klara av Plymouth som slutade efter Accrington i tabellen och inte har två spelare som gjorde fler än 15 ligamål likt Accrington.

Men inga två lag är lika. Plymouth skulle jag säga inte är lika bekväma med bollen som Accrington men de är snabbare och har fler än två spelare som kan avgöra. De har en liten nr 10-typ i Graham Carey vars vänsterfot är förödande. De har i Jake Jervis en lång anfallare snabb och skicklig nog att han spelar ytter, och i tidigare nämnda Jamille Matt har de en spelare i kalasform. De har också vänsterytten Gregg Wylde med sitt dumma namn. Greg Wild låter som en hjältepilot i en gammal pulpnovell om andra världskriget. Gregg Wylde har säkert bröder som heter Brayden och Braxton.

Farten kan bli ett problem för Wimbledon som förlitar sig mestadels på rutin defensivt. Dannie Bulman är 37 år, Paul Robinson är 34, och Darius Charles är visserligen inte förbi 30 ännu men är bara snabb om han springer utför ett stup. En viktig spelare för Wimbledon blir unge centrala mittfältaren Jake Reeves, som tillhört Tottenham och Brentford tidigare, som inte lär bli kvar i League Two länge till.

HUR SKA PLYMOUTH LÖSA ETT PROBLEM SOM AKINFENWA?

Han må vara mer aktiv i gymmet och på instagram än på planen men han är väldigt svår att slå i luftrummet när inläggen haglar. Plymouth har visserligen duktiga mittbackar, ligans bästa (?) i Curtis Nelson, men de är inte de längsta eller bästa i luftrummet.

Akinfenwa visade mot Accrington vilket problem han kan vara. Trots att han bara var inhoppare i båda semifinalerna lyckades han vara till besvär och göra ett mål. Det hjälper Plymouth att Wimbledons främsta ytter George Francomb missat playoff-spelet på grund av en knäoperation men det finns gott om andra spelare med inläggsfötter. Om Wimbledon dessutom spelar Andy Barcham till vänster kan Kelvin Mellor antingen få svårt att försvara eller tvingas försvara för mycket för att bli användbar offensivt, där han är som bäst.

Man får hoppas på att mittbacken Peter Hartley och målvakten Luke McCormick lärt sig tillräckligt från nordöstra England respektive fängelset för att lyckas hantera Akinfenwa.

WHAT’S LÅN GOT TO DO WITH IT?

Craig Tanner är en ung anfallare/ytter som tillhör Reading. Förra säsongen var han utlånad till Wimbledon och denna säsongen är han i Plymouth. Han har varit något mer inflytelserik för Plymouth men var bara en sen inhoppare i båda semifinalerna.

Det finns klart viktigare lånade spelare som är inblandade, även om de inte gör ett lika tydligt intryck som Jamille Matt:

Hiram Boateng, Plymouth: Inlånad från Crystal Palace och varit bidragit med löpstyrka från mittfältet framför mittbacksmittfältaren Carl McHugh.

Kelle Roos, Wimbledon: Ung holländsk målvakt som var hett eftertraktad när Derby värvade honom. Lånades in i början på året och tog direkt över som första målvakt och behöver fortsätta imponera för att kunna ta en startplats i Derby nästa säsong.

Darius Charles, Wimbledon: Inlånad från Burton som snabbt blivit uppflyttade bortom hans kvalitetsnivå. Har rutin av playoff-spel efter ha vunnit uppflyttning till League One med Stevenage.

Övriga korta funderingar

Wem tror Wimbledon Winner på Wembley?

Klarar Akinfenwa att lyfta playoff-bucklan?

Kommer övriga familjen Adams stödja Derek Adams på Wembley? Nu när Russell ”Uncle Fester” Slade blivit sparkad uppåt till sportchef i Cardiff bör han åtminstone vara där.

Kan Tom Elliott spela tillräckligt bra från start för att inte bli utbytt till förmån för Akinfenwa?

Nämnvärt att Lyle Taylor gjorde 20 ligamål för Wimbledon, ingen i Plymouth gjorde fler än elva mål.

League Twos mest offensiva högerback Kelvin Mellor har fyra assist sedan 30 april för Plymouth.

Hur kan Paul Robinson vara 34 år och fortfarande se ut som en tonåring?

Om lagkaptenen Curtis Nelson leder Plymouth till vinst på Wembley, blir han uppgraderad till amiral då?

Det skulle inte se bra ut att få se Luke McCormick fira med champagne, även om han tjänat sin tid

Det kan bli ligamatcher mellan Wimbledon och Milton Keynes nästa säsong.

Läs mer:

https://www.theguardian.com/football/2016/may/29/afc-wimbledon-league-two-playoff-plymouth

Barnsley har spenderat fler säsonger i engelska andradivisionen än någon annan klubb, till stor del tack vare att att de bara spelat en säsong i högsta divisionen. Säsongen 1996-97 då Barnsley tog sig till Championship är känd som ”It’s just like watching Brazil”-säsongen efter Barnsleyfansens läktarramsa. Om ni ser highlights från den Barnsleysäsongen så är Clint Marcelle han med tröja nummer 10.

Millwall har nu med två säsongers marginal spenderat fler säsonger i tredjedivisionen än den andra, och i stil med Barnsley har de bara två säsonger i högsta divisionen. De slutade faktiskt på tiondeplats under sin nykomlingssäsong i högsta divisionen efter 15 mål vardera av Teddy Sheringham och Tony Cascarino. De hade också Keith ”Rhino” Stevens i försvaret och det krullhåriga monstret Terry Hurlock på mittfältet.

Det är också två lag med managers tätt förknippade med klubben. Neil Harris gjorde över tio säsonger i Millwall som spelare och Barnsleys manager Paul Heckingbottom hade säsongskort till Barnsley som liten grabb.

LAGENS PLAYOFF-HISTORIA

Barnsleys paradgren är att hålla sig kvar i The Championship genom att sparka sin manager på våren och rida på vågen av en ny manager till nytt kontrakt. De har bara spelat i två playoff: De förlorade playoff-finalen till Premier League säsongen 1999-00 men tog sig tillbaka till The Championship via playoff säsongen 2005-06.

Förståeligt nog har Millwall medverkat i många playoffs genom åren. Kval till förstadivisionen säsongen 1990-91, kval till Premier League säsongen 1993-94, kval till The Championship säsongen 1999-00, kval till Premier League säsongen 2001-02, och kval till The Championship säsongen 2008-09. Dessvärre har de förlorat alla fem och finalen mot Scunthorpe säsongen 2008-09 var deras hittills enda final innan denna. Millwall är dock fortfarande en bit ifrån Prestons nio playoff-förluster.

KANTSPELET KAN BLI AVGÖRANDE

Barnsley har ett förödande kantspel vilket Walsall fick känna på. Adam Hammill och Lloyd Isgrove har båda den offensiva och individuella kvaliteten för att spela åtminstone i The Championship. Det är dessvärre inte de mest produktiva av offensiva spelare och Isgrove visade med sitt beslutsfattande varför han fortfarande som 23-åring blir utlånad från Southampton. Han är bra nog för att Southampton ska vilja behålla honom men polletten sitter fast tillsammans med flera passningsalternativ i öppningen och Isgrove går på eget avslut ur dålig vinkel istället.

Hammill och Isgrove är dessvärre inga lysande defensiva spelare och i backlinjen spelar två ytterbackar på ovana positioner. Till höger finns Josh Scowen som är central mittfältare i grunden och till vänster spelar nu unge George Williams som helst är högerback.

Millwall har sina bästa spelare centralt men de har också just tunga centrala spelare som älskar inlägg. Och på kanterna har de Shane Ferguson med sin fina vänsterfot som stått för åtta assists. På högerkanten finns Chris Taylor som återvänt till Millwall på lån. Han är segare nu men på bara tolv starter har han gjort tre mål och tre assists, uppbackad av Mahlon Romeo som förväntas vara tillbaka från avstängning. Det finns en god chans att Millwall kommer runt på många inlägg och då kommer Steve Morison vara svår att stoppa inne i straffområdet.

LATE BLOOMING GOALSCORERS

Det känns som att anfallare oftare är så kallade “late bloomers”. Gissningsvis beror det på att du måste göra mål om du ska kunna gå från amatörspelare till Premier League på några säsonger. Det kan finnas en målvakts-Jamie Vardy spelandes på ett fält i Devon som inte fått sitt raketgenombrott för att det är svårare att mäta hur bra en målvakt är.

Millwalls anfallspar har något gemensamt förutom att de båda har efternamn som kan användas som förnamn. De har nämligen spelat amatörfotboll och efter många mål och slit kämpat sig upp igenom divisionerna.

Steve Morison är 32 år nu men för drygt tolv år sedan släpptes han av Northampton till förmån för Bishop Stortford i sjätte divisionen (södra). Där gjorde han nästan 50 mål på två säsonger innan han värvades av Stevenage i femte divisionen. Där gjorde han 20+ mål i tre raka säsonger utan att de lyckades bli uppflyttade. Han värvades till Millwall som då låg i League One och hjälpte dem upp till The Championship med ännu en säsong av 20+ mål. Efter att han lämnade Millwall hann han spela för Norwich i Premier League och inte göra mål i Leeds innan han återvände till Millwall den här säsongen. Han har dock bara gjort 19 mål hittills den här säsongen.

Lee Gregory å andra sidan är tidigare i sin cykel. Han tillhörde Sheffield United som yngling men började sin seniorkarriär i Staveley Miners Welfare i tionde divisionen (nordöstra). Där gjorde han 37 mål på en säsong innan Mansfield värvade honom. Han fick dock aldrig chansen i Mansfield utan blev utlånad till flera amatörklubbar innan han lånades ut till Halifax. Där spelade han en säsong tillsammans med Jamie Vardy. Efter att Vardy lämnade tog Gregory över och gjorde i följd 20, 22, och 30 mål i sjätte divisionen (norra). Förra säsongen var hans första i Millwall och den spenderade han mestadels som avbytare. Den här säsongen har han överglänst de flesta i Millwall och League One med 18 mål i ligaspelet och ett mål i vardera playoff-semi mot Bradford.

Kan Lee Gregory också nå Premier League likt sin gamla lagkamrat Vardy eller som sin nuvarande anfallspartner Morison?

BARNSLEY SÄLJER SINA TALANGER TILL EVERTON OCH VÄRVAR ANDRAS TALANGER?

Det är kanske starkt att kalla Barnsley för ”talangfabrik” men om någon värvar John Stones för beryktade £40m kommer Barnsley rimligtvis få £4-8m av dem efter ha fostrat unge Johnny Cojones. Sålde dessutom Mason Holgate till Everton och de verkar alltid ha någon ny Reuben Noble-Lazarus som väntar i barnomsorgen.

Barnsley har dock passande nog fortsatt satsa på unga spelare, även om de inte är Barnsleybarn. De har till exempel Adam Davies, som sägs vara född i Tyskland men efter hans flickvän gillade en av mina tweets om ämnet tror jag det är en PR-bluff för att lura klubbar. Davies kom från Everton som motvikt för Stones. De har min favorit Conor Hourihane som bara är 25 men värvades från Plymouth. I mittförsvaret är Alfie Mawson, 22 år, en gigant men han började i Brentford och hade en succésäsong i Wycombe ifjol vilket lockade Barnsley. Som det målgörande körsbäret på topp har de Sam Winnall som började i Wolverhampton men började göra mål i Scunthorpe.

De är Barnsleys unga fantastiska ryggrad. Den borde rimligen inte tillåtit Barnsley spela så svagt under hösten men den hämtade sig under våren. Davies är en av divisionens bästa målvakter vilket han bland annat visade med en fantastisk frisparksräddning mot Walsall i första semifinalen. Mawson tog klivet till League One utan problem och gjorde till och med sex mål som mittback. Hourihane är en lysande playmaker på mittfältet som är en automatisk tio mål och tio assists-spelare (”double-double machine” på NBA-språk). Winnall längst fram gjorde 21 ligamål, och följde upp det med två mål i första playoff-semin mot Walsall. Det var inte bara enkla petningar heller utan han har skapat mycket på egen hand och det andra målet var rätt snyggt.

KAN NEIL HARRIS BLI LEGEND I MILLWALL ÄVEN SOM MANAGER?

Han är redan Millwalls bäste målskytt genom tiderna och det är bara tre gamla spelare som spelat fler Millwall-matcher än Harris. Men vad behöver han göra som manager?

Han började mindre bra med att misslyckas hålla kvar Millwall i The Championship, men efter hur Ian Holloway lämnade laget hade det varit imponerande att hålla dem kvar. Harris har dock den här säsongen fått visa upp sina manager-credentials på riktigt. Flera av hans värvningar har varit lysande. Unga målvakten Jordan Archer petade irländska landslagsmålvakten David Forde redan i höstas; Hemvändaren Steve Morison har gjort 19 mål och armbågat lika många mittbackar; Joe Martin är en stabil vänsterback som ni förstår på namnet; och han värvade tillbaka Carlos Edwards efter knäskadan som förstörde hans förra säsong. Man ska heller inte underskatta lånförvärvet av Shane Ferguson som glänst på sin vänsterkant.

Framför allt har Neil Harris varit en anfalls-viskare och Millwall har förutom tidigare nämnda Morison och Gregory även Aiden O’Brien från akademin fått sitt genombrott med tio ligamål.

Han är inte den enda egna produkten i laget då Ben Thompson tagit en ordinarie plats på mittfältet sedan i vintras. Något besviken är jag dock att de andra två Millwall-talangerna Fred Onyedinma och Sid Nelson inte levt upp till förväntningarna. Unga mittbacken Sid Nelson var en av få ljuspunkter förra säsongen och Fred Onyedinma hade en rolig säsong ute på lån i Wycombe ifjol. Onyedinma har dock fått många inhopp och gjort fyra mål, det är lätt att glömma att han fortfarande är tonåring.

Det krävs en del om Neil Harris ska bli mer ihågkommen som manager än som spelare men en playoff-vinst är åtminstone en god bit på vägen mot en managerkarriär att minnas.

Andra funderingar:

Det lär bli målrikt, åtta mål (4-4, 1998) är rekordet på antal mål i en playoff-final.

Ashley Fletcher såg väldigt bra ut i returmatchen mot Walsall, hoppas Mourinho lånar ut honom någonstans där han får speltid nästa säsong.

När Morison och Mawson möts i en höjdduell bör du hålla för ögonen på alla barn under 25 år.

Barnsley slog Walsall med Anthony Forde i laget; kan de slå Millwall med David Forde på bänken?

Hur surt är det för Paul Heckingbottom om Barnsley inte ger honom jobbet som Barnsleymanager efter de vinner på Wembley? Det heter caretaker, de behöver ta hand om honom.

Millwall är en av få klubbar i England med överflödet av målskyttar nog att behålla Aiden O’Brien på bänken efter hans tio ligamål denna säsongen.

Barnsley har ingen spelare äldre än 30 år; Millwall har Carlos Edwards, 45 år.

Byron Webster spelade ett par säsonger i tjeckiska ligan och han både spelar och ser ut som att han är kvar i östeuropa.

Barnsley har roliga spelare att slänga in: Paddy “Messi with a beard” McCourt, Ivan Toney som kan få chansen i Newcastle nästa säsong, och 18-åriga Harrison Chapman som gjorde flest assists (åtta st) av alla i denna säsongens UEFA Youth League, spelandes för Middlesbrough.

Hur dålig måste Hourihane vara för att inte komma med i mitt säsongens lag?

Free Onyedinma!

Läs mer:

https://www.theguardian.com/football/2016/may/28/conor-hourihane-barnsley-millwall-league-one-play-off-final

Jag tycker inte engelsk fotboll borde ha ett regelrätt slutspel likt i ishockey eller amerikanska sporter. Men för mig är det högst rimligt att man har ett playoff-spel på slutet av säsongen för att ge säsongen ett starkt slut. Det är mer underhållande att se en final sätta punkt för säsongen än att se några få lag slåss om Europa League-platser med både upp- och nedflyttning avgjord.

Jag vet inte hur eller varför man kom på playoff-spelet. Jag borde kanske veta det. Men jag tycker det förtjänar att finnas kvar, inte bara för sitt otroliga underhållningsvärde, utan för att tredjeplacerade lag i regel inte förtjänar uppflyttning. Vinnarna är vinnare och tvåor är ofta tillräckligt bra för att faktiskt vinna ligan om de inte hade varit för ett enda bättre lag, om det låter vettigt.

Det är ungefär samma logik som gör att det kan vara hedervärt att ta silver i olika sammanhang medan vissa mästerskap inte ens har en bronsmatch.

Jag kan också uppskatta upplägget i National League (omdöpta femtedivisionen) där bara vinnaren går upp automatiskt, medan lag två till fem måste spela playoff om den andra platsen vilket innebär att alla uppflyttade lag till League Two verkligen är uppflyttade som vinnare. Det är också en del i min teori varför League Two oftast har starkast nykomlingar.

Jag vill också lyfta fram italienska Serie B, som har det mest rationella playoff-upplägget jag känner till. Där blir det playoff-spel endast om trean inte slutar nio poäng före fyran. Och nyligen har man bestämt att playoff-spelet kan innehålla allt från två till sex lag, det enda kriteriet är att man måste sluta mindre än 14 poäng bakom trean. Nackdelen är förstås att det blir väldigt svårt att hålla reda på playoff-historik och skapa en tradition likt i England men i teorin är det väldigt intressant.

Nåja, över till Wembley där två Yorkshire-lag intar London.

DE TRE UPPFLYTTNINGARNA BRUCE

Jag har tidigare kallat Steve Bruce för Championships Carlo Ancelotti då han ständigt trilskas med svårhanterliga ägare men ändå har vunnit tre uppflyttningar (vann playoff med Birmingham för 14 år sedan!), och han har nu en fjärde inom räckhåll.

Frågan är nu om ens en fjärde uppflyttning kommer rädda honom. Traditionsenligt brukar en nyuppflyttad manager åtminstone få tills vintern på sig att visa sig värdiga att kunna hålla kvar en underfinansierad trupp innan ägarna agerar och flyger in antingen en Tony Pulis som räddar dem kvar eller tillsätter en mer högprofilerad manager, som i vissa fall kan vara ägarens pokerpolare.

Nu har det dock startats en trend i Premier League där det finns en sådan stor mängd av managers som vill ta över Premier League-lag att de är villiga att ta över vilket lag som helst (se Garde, Remi; och Benitez, Rafa) vilket gör det lättare att sparka den tråkiga manager man redan har.

Det komplicerar saken tillsammans med att Hull City mycket väl kan ha nya ägare till nästa säsong. Allam-familjen är inte särskilt omtyckta efter sitt förslag att döpa om klubben och som Sheffield Wednesdays och Watfords fans kan intyga så gillar nya ägare att plocka in nya managers.

WEMBLEYS COPA AMERICA – FORESTIERI VS HERNANDEZ

Båda Sheffield Wednesdays och Hulls bästa målskyttar råkar vara sydamerikaner. Fernando Forestieri är visserligen även italienare men det är en något oväntat exotisk tvist på dagens match. Passande nog gjorde de också varsitt mål när dessa lag spelade 1-1 på Hillsborough tidigare under säsongen.

Forestieri är inte den målskytt eller renodlade anfallare som Hernandez är men hans 15 mål viftar man inte bort och hans åtta assists var i underkant. Han har en ganska säregen spelstil, inte nödvändigtvis så säregen att den saknar en far, men likväl en spelstil som gör att han snarare är en 17-åring som försöker bevisa att han hör hemma. Han är väldigt kreativ, men inte lat utan snarare hyperaktiv. Det han lyckats med denna säsongen jämfört med hans många år i Italien som misslyckad stortalang är att han även lyckats göra enkla mål, det är färre slalomfärder genom försvaret och fler inpetade inlägg eller hörnor.

Abel Hernandez är faktiskt lika gammal som Forestieri och kom också till England från Italien. Men förutom deras något misslyckade historik som talanger är de inte särskilt lika på planen. Hernandez är ingen typiskt argentinsk dvärganfallare utan snarare en längre, mer elegant och renodlad målskytt.

Hernandez hade en väldigt ljummen säsong ifjol då han bara gjorde fem mål för Hull i Premier League och man var förståeligt tveksam till att han skulle bli en succé i Hull. Den här säsongen har han svarat på kritiken med 20 ligamål och nästan lika många olika frisyrer. Det som verkligen imponerat på mig förutom målen är att han är en mer komplett spelare än många målskyttar. Han är bra i spelet utan boll och är en lika stor fara utanför som inne i straffområdet. Det skulle inte alls förvåna mig om Hernandez lämnar Hull nästa säsong, om han inte öser in mål för dem i Premier League.

BÖR SHEFFIELD WEDNESDAY HOPPAS PÅ HOOPER ELLER TRO PÅ LOOVENS?

Både Gary Hooper och Glenn Loovens har spelat ute i Europa och Loovens vann faktiskt UEFA-cupen med Feyenoord som yngling medan Gary Hooper spelade i Champions League med Celtic. Det är stormatcherfarenhet som kan bli betydelsefull på Wembley.

Sheffield Wednesday förlitade sig i första mötet mot Brighton på offensiven och i andra matchen på att deras försvar skulle hålla. Man såg dock aldrig helt bekväma ut. Delvis för att Gary Hooper knappt syntes till. Han är visserligen en straffområdesspelare men som den målskytt han är borde han prestera mer.

Loovens är kapten men i den andra semifinalen mot Brighton var det snarare Keiren Westwood som höll dem kvar över ytan. Loovens var visserligen också bra men ett Brighton utan Tomer Hemed är en mycket mindre svår uppgift som mittback än att möta Hull med Abel Fernandez.

FÖRFATTARFAJT

Förutom att vara managers är både Steve Bruce och Carlos Carvalhal publicerade författare. Carlos Carvalhals bok ”Soccer: Developing a Know-How” finns tillgänglig på Amazon. Enligt den korta introduktionen där låter han som en beprövad motivationstalare.

Steve Bruce å andra sidan är rena Raymond Chandler. Han har nämligen förutom sin standardmässiga fotbollsbiografi skrivit tre böcker om den fiktiva managern “Steve Barnes”. Hans böcker heter Sweeper!, Defender!, och Striker!. Enligt Peter Lintham, en fotbollsreporter i London på 1920-talet, är det några av de bästa fotbollsböcker som skrivits om Steve Bruces ego.

HUR SER SHEFFIELD WEDNESDAY UT NÄSTA SÄSONG?

Jag vill inte bara prata om framtiden för dessa klubbar men det är svårt att undvika. Få trodde på Sheffield Wednesday inför säsongen. De slutade visserligen på övre halvan ifjol men med ny ägare sparkade man pålitliga Stuart Gray och efter initiala planer på att ha Carvalhal som sportchef fick han ta över som manager istället. Och man värvade en hel bunt med spelare, flera på lån.

Det är också så att truppen ser ganska svag ut. Jag underskattar säkert truppen men de Watfordspelare som de redan värvat gör det lätt att tro att de likt Watford helt kommer renovera truppen vid uppflyttning. Det är lätt att se Forestieri bli bänkad och återgå till en jokerroll. Gary Hooper är bäst i Skottland.

Som den idoga Keiren Westwood-fanboy jag är tycker jag han förtjänar att följa med dem upp men jag tror inte Westwood kan göra en tillräckligt bra match för att faktiskt få chansen i Premier League med Wednesday. De lär värva en medioker yngre utländsk målvakt istället. Tom Lees lär få fortsätta men Glenn Loovens lär bli kapten från bänken. De har gott om spelare som åkt in och ut ur startelvan och mer har fyllt en roll snarare än de imponerat.

Jag säger inte att det är en dålig strategi. Som Carvalhal säger i sin book: ”Th­ere aren´t, nor will there ever be, absolute truths in the operationalization of a soccer team. To state that one operationalization method is better than another is not our intent. What we know is that we can evolve and be successful if we believe in our ideas.”

Watford klarade sig rätt bra, men det måste vara värre att misslyckas efter att ägaren värvat en mängd dyra spelare istället för att fortsätta med de som tog laget dit upp i Premier League.

Snabba funderingar:

Kan Ross Wallace sätta ännu ett långskott efter sina två fullträffar i semifinalerna?

Andrew Robertson gjorde mål framåt i första semifinalen och självmål i andra, var finns det tredje målet?

Vad tänker Leeds fans om Tom Lees når Premier League före dem?

Visste ni förresten att Tom Lees bröt näsan fyra gånger under samma säsong, men ser ändå inte ut som Steve Bruce

Det är bedrövligt att ”Steve Bruce and the DiamE Street Band” är för långt för ett fantasy-lagnamn

Se till att stava rätt på Kieran Lee om ni ska googla honom

Gary Hooper har gjort mål i sex olika divisioner i England, fyra olika engelska cuper, två skotska cuper, skotska Premier League, Europa League, och Champions League. Bara ett playoff-mål saknas!

Följer Michael Dawson med Hull tillbaka upp i Premier League, återvänder han till sin moderklubb Nottingham Forest, eller bildar han ett managerpar med brorsan Andy i nästa managerlediga League One-klubb?

Kommer Phil Brown vara studioexpert eller sjunga nationalsången?

Kommer Alex Bruce få spela?

Får Alex Bruce lyfta pokalen?

Varför finns det en playoff-pokal? För studerar man bilderna noggrannt är det inte bara en kopia på bucklan som ligasegrarna får. Får de ens behålla den?

Läs mer:

https://www.theguardian.com/football/2016/may/27/sheffield-wednesday-hull-play-off-final-premier-league

Playoff-finalerna:
(TC): Hull City – Sheffield Wednesday (28/5, 18:00)
(L1): Barnsley – Millwall (29/5, 16:00)
(L2): AFC Wimbledon – Plymouth Argyle (30/5, 16:00)

Det är en historisk playoff-helg i det avseendet att det är första gången sedan engelsk fotboll introducerade playoff som ingen final innehåller det högst placerade laget i respektive serie. Brighton, Walsall och Accrington åkte alla tre ut i semifinalerna. Det visar något på öppenheten i sådana här playoffs, det mesta kan hända.

Kamrat Linhem kommer guida oss under helgen, final för final. Få om någon i Sverige kan skriva med samma precision och detaljrikedom om dessa tre matcher som han.

Samtidigt som Football League är på väg att avsluta sin säsong så ligger det ett förslag på bordet att reformera Football League. Förbundsledningen har släppt ett förslag och diskussionsunderlag som går ut på att ändra dagens struktur om tre divisioner om 24 lag till en motsvarande struktur om fyra divisioner om 20 lag.

Vilket i så fall skulle innebära skapandet av en League Three, samt ett ökande av antalet klubbar i Football League från 72 till 80, det vill säga åtta ytterligare klubbar.

Det huvudsakliga syftet med reformförslaget går ut på att minska mängden matcher per säsong. Alltför packade spelscheman har tagits upp som ett problem i flera avseenden, kanske i synnerhet för det engelska landslaget, men också för engelska klubbar i europeiskt cupspel. Förvisso kan man fråga sig i vilken utsträckning reformer av Football League påverkar detta.

Att reducera antalet matcher per säsong verkar dock vara ett allmänt uppdrag som givits alla intressenter. Samma syfte ligger rimligtvis bakom FA:s beslut att ta bort omspelen i FA-cupens kvartsfinaler, som från och med nästa säsong alltså avgörs som vanligt med förlängning och eventuella straffar i händelse av oavgjort.

Det kinkiga med alla reformförslag i Football League är dock att de måste godkännas av 90% av alla deltagande klubbar för att träda i kraft. Ett minst sagt effektivt sätt att göra det möjligt också för mycket små minoriteter att helt och hållet blockera förändring och utveckling, i det fall de anser att detta ligger i deras egenintresse.

Och med ett sådant här reformförslag hotas naturligtvis egenintressen på många håll. Klubbar som befinner sig i de nedre regionerna av Football Leagues pyramid kan nog tänka sig att vara positiva till reformen i och med att det ger en större säkerhetsmarginal mellan dem själva och nedflyttning ut ur League Two.

Men det blir svårare i pyramidens övre delar. Att reducera The Championship från 24 klubbar till 20 innebär att många där nuvarande klubbar kommer uppleva att deras avstånd upp till Premier League, och alla de möjligheter en sådan uppflyttning innebär, riskerar bli väsentligt mycket större i ett enda svep, då de ligger i farozonen att hamna en division längre ned.

Varför ska dessa klubbar rösta för en sådan reform?

Därtill skjuter sig förbundsbyråkraterna som vanligt själva i foten. Det enda egentliga syftet, och fördelen, med reformen är just att det är tänkt att minska ned spelschemat och ge lite mer luft i kalendern. Men byråkraterna vågar inte riktigt lita på att det är ett tillräckligt säljande argument, alltså börjar de hitta på en massa andra påstådda fördelar.

Mest sorglustigt blir det kanske för FA som försöker hävda att borttaget omspel i FA-cupens kvartsfinaler ”adds excitement” och försöker beskriva det med vilseledande ordval som att ”a new sudden death format has been approved”, vilket mest ger ett intryck av att FA:s VD Martin Glenn nog ägnar fritiden åt rävjakt snarare än idrott.

Football League faller i samma fälla, fast ännu värre. Den stora blundern är att de påpekar att klubbar kommer att sänka sina kostnader i samband med fyra bortamatcher under säsongen, ungefär beräknade till totalt £8,000. Vad man inte nämner är att förslaget ofrånkomligen också innebär fyra färre hemmamatcher, vilket innebär förlorade matchintäkter motsvarande i genomsnitt £4,000,000.

Det krävs mod, fantasi eller möjligen både och för att använda ekonomi som ett argument för klubbarna att rösta för förslaget.

Ett annat argument som plockas fram från Football Leagues sida är att det ger klubbarna möjlighet att krympa sina spelartrupper. Men som en ordförande i en The Championship-klubb uttrycker det: ”Vi behöver fortfarande elva utespelare och sju avbytare, och det går inte att välja när spelare blir skadade, vi skulle inte kunna minska vår spelartrupp.”

Mer på den komiska sidan väljer man också att betona att de statistiska chanserna till uppflyttning ökar – naturligtvis, tre lag av 20 är bättre odds än tre lag av 24. I en parantes direkt efter ordet uppflyttning smyger man så klart in det lätt insedda ”och nedflyttning”.

Allt det här skulle man ju kunna betrakta som tämligen oskyldigt snömos. Men problemet är så klart att det väcker misstankar. Det är bara naturligt, om någon försöker sälja på oss något alldeles för överdrivet och entusiastiskt så blir vi naturligtvis skeptiska och undrar om det är något lurt med affären, något vi missar.

I det avseendet motarbetar alltså förbundsbyråkraterna sig själva. De öser på med fördelar i syfte att göra reformen mer attraktiv. I själva verket skapar de det motstånd de hoppas kunna undvika, och ger ytterligare ammunition till de som vill motarbeta reformen. Där finns tillräckligt med misstänksamhet mot nya förslag utan att byråkraterna skapar än mer med felaktiga fördelar.

Mycket av misstänksamheten utgår från utökningen av det totala antalet lag från 72 till 80 lag, då det fortfarande råder oklarhet hur dessa åtta platser ska fyllas. Är reformen ett sätt att introducera den gamla League Three-idén bakvägen, och ge plats för Premier League-klubbarnas B-lag? Är det ett sätt att återuppliva en ännu äldre idé och ge plats för Old Firm i det engelska seriesystemet?

Det är frågor som lämnas obesvarade och som inte minst lever vidare eftersom de heller inte har helt och entydigt avfärdats av Football Leagues representanter. Reformförslaget och diskussionsunderlaget borde naturligtvis inte ha presenterats utan ett väldigt konkret förslag för hur dessa åtta platser faktiskt ska fyllas – med klubbar från National League, eller på annat sätt.

Konsekvensen kan bli att vad som i grund och botten kan vara en bra reform skjuts i sank innan den ens hunnit sjösättas. Det räcker med att åtta klubbar ska motsätta sig reformen för att den inte ska genomföras. Marginalerna var liksom inte stora till att börja med.

Många av föreställningarna som omgärdar José Mourinho är felaktiga, eller allra minst kraftigt förenklade. Att reducera det eller de man inte gillar till något fullständigt endimensionellt och föraktligt är ett vanligt psykologiskt fenomen. Krigspropaganda under världskrigen framställde exempelvis tyskar som hörntandade monster som åt spädbarn grillade över öppen eld.

En föreställning om José Mourinho är att han företräder en ultradefensiv fotboll, vilket nog främst grundar sig på den inte självklara idén att offensiv fotboll är likställt med högt bollinnehav. Mourinhos spelidé är en annan men producerar för den sakens skull inte mindre målchanser eller mål, om något så tvärtom. Michael Cox på The Guardian dekonstruerar den här föreställningen tämligen väl.

En annan föreställning om José Mourinho är att han är en garanti för att bara stanna i en klubb i tre år och därefter lämna den i kaos och ruiner. Porto och Inter lämnade han förvisso minst sagt på god fot och helt naturligt för större uppdrag. När Chelseas ägare och klubbledning fick hybris runt 2007 och sparkade Mourinho var det knappast någon klubb i ruiner. Inte heller kan man säga det om Real Madrid 2013.

I både Real Madrid och Chelsea har han blivit kvar betydligt längre än vad som är dessa båda klubbars genomsnitt, ändå är det alltså Mourinho som stämplas som kortsiktig. I både Real Madrid och Chelsea har problemet samtidigt varit att Mourinho har hamnat i konflikt med sin egen klubbledning, känt sig ifrågasatt och motarbetad, inte minst vad avser mandat kring viktiga frågor som spelarrekrytering.

En föreställning som å andra sidan nämligen stämmer mycket väl om José Mourinho är att han drivs av kamp och konflikt. Det kan vara synnerligen konstruktivt när kampen enar gruppen, laget och klubben mot en tydlig yttre fiende och det skapas en stark ”vi mot världen”-känsla. Det kan också bli destruktivt när konflikten istället hittas inom den egna klubben.

Hans kampmentalitet präglar hela hans managerkarriär så här långt, där varje tid definieras av specifika rivaler. Under sin första tid i Chelsea blev Arsene Wenger den mest påtagliga rivalen och fienden. Tiden i Inter präglades av en mild rivalitet med Claudio Ranieri men en desto mer förbittrad strid med Barcelona och Pep Guardiola. Den tog han sedan med sig och utvecklade in extremis i Real Madrid.

Det är på något sätt talande att det var sedan Pep Guardiola lämnade Barcelona efter 2011-12 som José Mourinhos problem i Real Madrid verkligen började ta fart. Den stora, yttre fienden var plötsligt borta och stridsviljan fick inget riktigt utlopp. Mourinho behöver rivalerna och de yttre fienderna, han behöver kampen och konflikten med omvärlden. Och det lär han sannerligen inte lida brist på med Man Utd i Premier League från och med 2016-17:

Man City – Pep Guardiola

Manchesterderbyt har varit ett av Englands absolut hetaste under senare år, av naturliga skäl. Räkna med att temperaturen ökar långt över kokpunkten. Det var hårt nog i Spanien, nu befinner de båda kombatanterna sig i samma stad, och det finns inte plats för två sheriffer. Pep Guardiola utgår från en starkare position med sin klubb, men José Mourinho har en större vana av miljön i Premier League. Dessa båda ikontränare gillar inte varandra, de tvärtom avskyr varandra. Sid Lowe på The Guardian kartlägger en rivalitet som definierat de senaste fem-sex åren.

Liverpool – Jürgen Klopp

Man Utd gillar inte Liverpool. José Mourinho gillar inte heller Liverpool. Redan där en god matchning kan tyckas. Mourinho kommer självklart vara väldigt medveten om historiken och den djupa och intensiva rivalitet som existerar mellan dessa två anrika engelska klubbinstitutioner. Räkna med att det är något han kommer att utnyttja maximalt, som Alex Ferguson visste att göra, för att elda på spelare och supportrar. I Jürgen Klopp kommer han också att hitta en perfekt antagonist, en känslomänniska även han, som Mourinho lustigt nog har kritiserat för att leva om för mycket vid sidlinjen.

Arsenal – Arsene Wenger

En konflikt och rivalitet av tämligen personlig karaktär existerar mellan José Mourinho och Arsene Wenger, något som går mer än ett årtionde tillbaka i tiden. Relationen med Wenger är nästan lika förbittrad som med Guardiola, och även hans andra tid i Chelsea kantades av näst intill fysiskt gruff, småaktiga kommentarer och märklig handskaksteater med Wenger. Räkna med att den här rivaliteten blossar upp igen, inte minst då Man Utd och Arsenal är två minst sagt jämbördiga lag i termer av ambition och position.

Chelsea – Antonio Conte

Två gånger har José Mourinho fått sparken av Chelsea. Den första gången gick att avskriva och lämna därhän, men den andra sparkningen efter Chelseas minst sagt fiaskobetonade inledning på säsongen svider fortfarande, inte minst eftersom det för kanske första gången reste allvarliga frågetecken kring Mourinhos kompetens. Man kan räkna med att Mourinho är sugen på att bevisa sig igen och att han är revanschlysten, och att denna revanschlusta i stor utsträckning kommer kanaliseras just mot Chelsea och den klubbledning han på slutet befann sig i öppen strid med.

Leicester – Claudio Ranieri

Inte på något sätt någon av de större rivaliteterna. Men Leicester är förvisso regerande ligamästare och med Claudio Ranieri har José Mourinho också viss historik. De spydiga kommentarerna haglade när Mourinho och Ranieri konkurrerade om ligatitlarna i Serie A. Det hela verkar ha lugnat ned sig sedan dess, men det är en intressant ödets nyck att José Mourinhos första riktiga match med Man Utd kommer vara just mot Leicester och Claudio Ranieri, i Community Shield på Wembley.

Det unika i Premier League-landskapet från och med nästa säsong, och vad som skiljer sig från José Mourinhos vanliga situation, är det rena antalet rivaliteter runtom i ligan. Det normala läget för Mourinho har varit att kunna inrikta sig på en enskild eller ett fåtal rivaliteter i respektive klubb. Utvecklingen av Premier League, och inte minst managerinflödet under senare år, skapar ett flerfrontskrig som riskerar ge ligan ett inslag som i mycket skulle kunna erinra om strategispelet Risk.

Riskerar det bli för många rivaliteter? Det är självklart en utmaning som inte bara kommer gälla José Mourinho. Eller kan det till och med visa sig så att närvaron av flera fiender får Mourinho att hålla en lägre profil gentemot var och en? Mourinho kan självfallet spelet i Premier League, vet vad som får media och supportrar att gå igång, han är inte ovan vid att jonglera flera bollar i luften.

Nu finns så klart de som menar att den här typen av hetsiga rivaliteter och metoder inte är förenliga med Man Utds värderingar. Då är man något selektiva i sina minnen, och erinrar sig kanske inte några av Alex Fergusons mest förbittrade rivaliteter, inte minst då med Arsene Wenger. Eller Fergusons inte helt ovanliga tendens att kunna verbalt sopa till allt från domare och motståndare till journalister och förbund. Mourinho är i sina stunder mer fysisk och extrovert i sitt agerande, men i grund och botten drivs han av kamp och konflikt på samma sätt som Alex Ferguson.

Samtliga de ovan nämnda rivaliteterna är exempel på kommande yttre fiender för José Mourinho och Man Utd. Så länge kampen och konflikten riktar sig mot dessa fiender kommer det i huvudsak vara en konstruktiv process, om än kanske med de enskilda snedstegen. För Man Utd kommer en viktig fråga vara att undvika de faktorer som vid några tillfällen tidigare har fått Mourinho att vända kampen och konflikten mot inre fiender inom klubben, inbillade eller verkliga.

Det finns goda förutsättningar att detta ska kunna lyckas. Som manager i Man Utd får José Mourinho fullt inflytande över alla fotbollsrelaterade frågor och över klubbens spelarrekrytering, ett mandat och ett inflytande han inte har haft tidigare under sin karriär. Mourinho har till sist lyckats få den roll i en klubb han alltid har önskat men aldrig riktigt fått.

Med Man Utd har Mourinho också till sist fått det jobb han hela tiden har sökt, åtminstone sedan det 2008 stod klart att Barcelona inte önskade hans tjänster. Kanske uppmanar det till ett mer långsiktigt perspektiv på tillvaron och en större benägenhet att betrakta klubbledningen som medarbetare snarare än möjliga motståndare.

Elefanten i rummet, tämligen bokstavligen, riskerar dock vara att en av José Mourinhos rivaliteter kommer att finnas inte utanför klubben, utan i klubben, och att det kan komma att utgöra en destruktiv process av kamp och konflikt som stör klubben. Och det är inte fråga om vilken rivalitet som helst utan den kanske största möjliga:

Alex Ferguson

Vad anser egentligen Alex Ferguson om José Mourinho? Han har egentligen aldrig sagt något negativt om Mourinho, men det kan också vara intressant att hålla i åtanke vad Ferguson inte har sagt, också tystnad kan vara talande. På senare tid har Ferguson talat väl om flera möjliga kandidater. Om Louis van Gaal, om Ryan Giggs, som sägs vara det förslag han förordar, och om Mauricio Pochettino. José Mourinho har han över huvud taget inte nämnt.

Ferguson är självklart en ikon i Man Utd. Han är också en levande och i högsta grad närvarande ikon. Han har ett inflytande i klubben, han befinner sig på matcherna, han förekommer i media, hans namn pryder i stora bokstäver hela den ena läktaren, och står förevigad i brons utanför arenan. Mourinho är förmodligen en av få managers med den tillräckliga självkänslan att kunna hantera detta, men hur hanterar han att eventuellt känna sig oönskad och motarbetad av en personlighet som Ferguson?

Det uppstod egentligen aldrig någon riktigt hätsk och hetlevrad rivalitet mellan José Mourinho och Alex Ferguson när båda var aktiva. Något märkligt kan tyckas då Chelsea och Man Utd sannerligen var konkurrenter. Men det var alls inte samma animositet mellan dem som mellan dem och kanske framför allt Arsene Wenger. Mourinho verkade tvärtom, något out of character, alltid noga med att vara både artig och respektfull mot Ferguson, möjligen noga med att inte bränna några broar för framtiden, möjligen helt genuint.

Exakt vilken relationen mellan Alex Ferguson och José Mourinho egentligen är förblir för mig något oklart. Men den känns som en förutsättning för hur väl och hur länge José Mourinho kommer att lyckas med sitt kommande uppdrag i Man Utd. Att energin läggs åt att bekämpa yttre rivaler snarare än inre rivaler, kamp utåt snarare än konflikt inåt.

Det börjar kanske ändå bli dags för klubbikoner som Alex Ferguson och Bobby Charlton att kliva ut ur klubbens beslutande forum, och verkligen lämna över Man Utd till en ny generation. Ett möjligt och viktigt sätt för José Mourinho att åstadkomma en sådan generationsväxling som Ferguson och Charlton kan känna förtroende för, vore att i så lång utsträckning som möjligt knyta till sig yngre klubbikoner som Ryan Giggs, Paul Scholes, Nicky Butt, Gary Neville med flera i viktiga klubbfunktioner.

Något som inte minst Alex Ferguson länge har betraktat som både viktigt och önskvärt.

Otroligt positiva nyheter för Newcastle naturligtvis som helt plötsligt har i ett svep eliminerat mer eller mindre all osäkerhet inför en kommande säsong i The Championship. Alternativet hade varit att behövt ge sig ut på en högst osäker jakt på ännu en ny manager, och genomgå ännu en uppslitande förändringsprocess.

Det hade varit frestande att säga att Rafa Benitez alltså valde att inte utnyttja sin exitklausul i sitt tidigare kontrakt i händelse att Newcastle skulle åka ur Premier League. Men utnyttjat den har han gjort, för att förhandla till sig full kontroll över fotbollsrelaterade frågor i klubben, och då inte minst spelaraffärer.

I ett svep är därmed en misslyckad organisationsstruktur till ända. Newcastle har varit handikappat av att ägare och VD genom åren har kringskurit mandatet för sina managers. När Benitez tar kontroll över spelarrekrytering sätts också ett streck över Graham Carrs strypgrepp på klubbens transferpolitik.

Kanske kan därmed kompetens och kunskap snarare än Carrs kontakter och nätverk tillåtas formulera Newcastles spelarrekrytering.

Det har skrivits mycket om Graham Carrs förmåga att hitta fynd på framför allt den franska marknaden. Mitt intryck har varit att detta är överdrivet. Det har gradvis framstått som alltmer troligt att Carr känner några agenter på den franska marknaden som hör av sig till honom med förslag som de vill sälja på honom.

Med andra ord, wagging the dog.

Detta har nu Rafa Benitez mandat att ändra på. Newcastle måste värva spelare utifrån en egen långsiktig tanke och plan och utifrån lagets faktiska behov. Inte fortsätta vara en spelaragenternas nyttiga idiotklubb. Det är inte hållbart för klubbkulturen att värva spelare vars enda rationalitet att välja klubben är att snarast möjligt säljas vidare.

Att Rafa Benitez bekräftas som permanent manager bör rimligtvis stabilisera även den befintliga spelartruppen. Spelare som funderade på att lämna Newcastle kan med vetskapen att Benitez blir kvar i klubben tänka om. På samma sätt har Benitez helt säkert en väldigt god idé om vilka spelare han vill ha kvar, och vilka han gärna avyttrar.

Hela den planeringsprocessen och analysarbetet har Newcastle därmed nu redan gjort inför försäsongen till The Championship. Det kommer hjälpa dem i hög utsträckning att stå starkare under nästa säsong, och öka sina chanser att ta sig tillbaka till Premier League.

Det skapar också en positiv atmosfär runt klubben och med fansen. Benitez har blivit väldigt varmt välkomnad av Newcastles supportrar och det är till honom de har förlitat sig. Nyheten att Benitez blir kvar i Newcastle vänder den nesliga nedflyttningen till The Championship till en positiv möjlighet till nystart för klubben.

Newcastle kan alltså gå in i försäsongen till The Championship i en positiv anda snarare än den atmosfär av negativism som präglat klubben så länge. Även det är något som bara kan öka lagets chanser att omedelbart ta sig tillbaka till Premier League.

Självklart ligger det också prestige i anställningen. Det säger något om Newcastles storlek och status att en manager som Rafa Benitez kan tänka sig att följa med dem också ned i The Championship. Och visst är det en stolt klubb med stor potential.

Man kan så klart hävda att Rafa Benitez inte hade så mycket att välja mellan, i alla fall inte då han ville vara kvar i England. Några andra jobb var inte riktigt tillgängliga, Everton tror jag var uteslutet. Newcastle är alltjämt en väldigt bra chans för Rafa Benitez att bygga ett bestående jobb och arv i en engelsk storklubb.

Om Rafa Benitez lever upp till sin uttalade ambition i Newcastle, att ta klubben tillbaka till Premier League och upp till dess övre halva, då har han onekligen gjort skäl för ikonstatus i klubben och bland fansen. Och visst känns Newcastle som helt rätt fit för Benitez i England, rent storleksmässigt kanske den perfekta klubben för honom.

Och vad dagens besked garanterar mer än något annat är att Newcastle därmed på förhand uppgraderades till klara favoriter att 2016-17 vinna The Championship.

Eh? Jes!

Pep Guardiola, José Mourinho och Antonio Conte går till Man City, Man Utd respektive Chelsea. Arsene Wenger och Jürgen Klopp finns där sedan tidigare. Walter Mazzarri har precis kritat på för Watford. Mauricio Pochettino, Claudio Ranieri, Ronald Koeman och Francesco Guidolin är samtliga väldigt kompetenta namn.

Mark Hughes, Sam Allardyce, Alan Pardew och Tony Pulis hör alla fyra till de mest framstående brittiska namnen. Eddie Howe är ett ungt namn som gör succé med Bournemouth, och Slaven Bilic är ett etablerat namn som gör succé med West Ham. Kort sagt är det den kanske svettigaste managerkonkurrensen i Premier League någonsin.

Det är kort och gott en ny värld. De nya TV-avtalen gör engelska klubbar till otroligt attraktiva arbetsgivare för många managers. Koncentrationen av väldigt statusfyllda managernamn gör att Premier League också blir en liga dit ambitiösa managers söker sig. Claudio Ranieri har därtill visat att det i Premier League inte på samma sätt som i andra ligor existerar ett glastak.

På längre sikt innebär detta självklart ett kompetensinflöde till England och Premier League. Det kan bara vara positivt. En återkommande kritik av engelska klubbar är att de har varit för dåliga att arbeta långsiktigt med scouting, coaching och taktik. Det är inte hela lösningen men att rekrytera tränare med ett bevisat track record av att göra detta bra är ett viktigt första steg.

Efterfrågan på den engelska managermarknaden har med andra ord ökat rejält sista året. Samtidigt ökar inte utbudet, det är alltjämt 20 klubbar som samsas om platserna i Premier League. Konkurrensen ökar således. Vi har redan sett Watford byta manager som ett försök att tänka större. Hur oroliga bör exempelvis Alan Pardew och Tony Pulis vara att Crystal Palace och West Brom börjar tänka i liknande banor?

Hur agerar nästa säsongs nykomlingar? Burnley vann The Championship och höll fast vid Sean Dyche förra gången de åkte ur, ganska lite talar för att de byter spår nu. Middlesbrough däremot har redan haft vissa besvär med Aitor Karanka och det lär definitivt diskuteras under sommaren hur man gör. Steve Bruce har levt farligt med Hull en längre tid, och det kan inte uteslutas att han får lämna över stafettpinnen om Hull tar sig till Premier League.

Den mest öppna frågan just nu är ändå vilket beslut Everton fattar. Vid sidan av Man Utd den för närvarande enda Premier League-klubben med vakans på managerposten sedan man strax innan den sista ligaomgången valde att gå skilda vägar från Roberto Martinez. Snart två veckor senare har ännu ingen given kandidat framträtt.

Det innebär inte att det inte snurrar ett antal namn runt Everton. Tvärtom surrar namnen likt en svärm bålgetingar runt Everton, och det ser onekligen ut att kunna bli något av elddop för Farhad Moshiri, Evertons nye ägare som alltså väldigt tidigt i sitt nya uppdrag måste fatta vad som mycket väl kan vara det viktigaste beslut han kommer att fatta i Everton.

Det är ett beslut som väldigt tydligt kommer att signalera Evertons ambitioner under det nya ägarskapet, något som mängder av Evertonfans fortfarande känner sig osäkra på. Vad vill egentligen Moshiri med Everton? Moshiri kan samtidigt inte enbart gå på flash och bang för att blidka folket utan måste hitta en balans mellan poesi och prosa, det vill säga någon som också kan ta ett långsiktigt grepp med klubben internt.

Av de namn som cirkulerar runt Everton bedömer jag dem på följande sätt, i fallande grad av häftighet (poesi) och intresse (prosa):

Unai Emery. Det absoluta drömnamnet. Väldigt goda meriter från både Valencia och Sevilla, två klubbar av motsvarande storlek och ambition som Everton. Står för en attraktiv fotboll och är en vinnare ut i fingerspetsarna. Att det samtidigt är en anställning som borde ge Liverpool kalla kårar längs ryggen talar inte till Emerys nackdel bland Evertonfansen. Everton ska ha upprättat dialog med Emery, som dock inte ännu inte har förbundit sig till något. Alltjämt ett långskott.

Frank de Boer. Spännande och etablerat namn. Har befunnit sig en längre tid i Ajax där han inledde väldigt starkt med fyra raka ligatitlar, men har tappat de två senaste åren till PSV. Är naturligtvis väldigt väldrillad i Ajaxskolan med fokus på bollinnehav och press av motståndaren, men det är en betydligt mer offensiv variant än Louis van Gaals. De Boer har varit väldigt tydlig med han vill hitta ett jobb i Premier League så om Everton fastnar för honom kommer de förmodligen få sin man.

Manuel Pellegrini. Blev visad bakdörren i Man City men det låter som om han har saker ogjorda i England. Givet Man Citys bekymmer med sin defensiva taktik under Pellegrinis tid i klubben kanske Everton känner att de kommer att få brottas med samma problem som under Roberto Martinez. Men i Everton kan Pellegrini också jobba med ett annat mandat som underlättar ett mer disciplinerat förhållningssätt, vilket han också visade att han behärskade till fullo under sin tid i Villareal, som tog honom upp på den stora scenen.

Ronald Koeman. Ett av de mer udda alternativen som har diskuterats i samband med Everton. Koeman har förvisso gjort det mycket bra i Southampton och det är fullt förståeligt att Everton tänker sig att försöka hitta sin motsvarighet. Det är bara svårt att riktigt föreställa sig att Koeman väljer att flytta sidleds inom Premier League till Everton. Mycket riktigt är det också en flytt som Koeman själv har baissat. Bör inte på något sätt betraktas som något troligt alternativ.

David Moyes. Återigen ett namn som Everton sägs ha sonderat terrängen med, något som verkar ha splittrat fansen hårt. Många ser så klart att Moyes har gjort ett bra jobb i Everton tidigare, men desto fler verkar betrakta det som en anställning som skulle sakna den ambition man vill att Everton ska visa. Något kan jag hålla med om att det skulle ge en känsla av att titta bakåt snarare än att blicka framåt. Alltför mycket vatten har hunnit rinna under den bron för att det här ska vara ett klokt val av Everton.

Det där är de fem namn som nämns mest frekvent i konkret samband med Everton. Det utesluter inte att Everton sonderar terrängen också med övriga, men de håller de i så fall väl dolt. Personligen skulle jag dock vilja slänga in kandidat som borde övervägas, och som Everton åtminstone borde överväga beroende på hur några av namnen ovan faller ut:

Remi Garde. Kom till Premier League och tog på sig det omöjliga uppdraget att försöka rädda Aston Villa kvar i Premier League. Men han är tillgänglig och uppenbart inte ovillig att arbeta i England. Min invändning mot Aston Villas tillsättning av Garde var att de anställde en brobyggare när de behövde en brandsläckare. Everton befinner sig dock i rakt motsatt situation, de söker en brobyggare.

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/09/02/premier-leagues-tio-basta-varvningar-infor-2015-16/

Nu var inte det en lista som saknade sina kloka val. Fem-sex spelare får sägas vara hyfsat väl inprickade, vilket högst ovetenskapligt känns som en tämligen genomsnittlig kvot man kan förvänta sig. Sedan finns där så klart några spektakulära felgissningar, inte minst då Memphis Depay, Pedro och Chancel M’bemba. Utöver de som inte finns med alls på listan.

När jag bedömer vilka som varit de bästa värvningarna bedömer jag dem enbart utifrån hur de har varit den här säsongen. Naturligtvis kan alla de här spelarna bli ännu bättre under kommande säsonger, liksom för övrigt de vi nu betraktar som misslyckade värvningar mycket väl kan visa sig bli lyckade i framtiden, men det är inget jag kan ta hänsyn till här.

Listan bedömer hur bra värvningarna är, inte hur bra spelarna är. En distinktion jag alltid brukar lyfta fram. Det är nämligen inte samma sak. En bra värvning är för mig en värvning som fyller ett tydligt och viktigt behov för klubben, en värvning som innebär en påtaglig kvalitetshöjning på sin position, en värvning som inte blockerar andra och viktigare värvningar – eller, all of the above.

Och då kommer jag fram till följande:

(10) James Milner, Liverpool

Det är alltid lätt att underskatta en spelartyp som Milner. Men han är otroligt nyttig och mångsidig på fotbollsplanen och det har Liverpool definitivt haft nytta av under säsongen. En given pjäs i samtliga Liverpools viktigare matcher den här säsongen och en pådrivande ledarkraft i ett lag som ser ut att befinna sig i något av ledarvacuum för närvarande.

(9) Lamine Koné, Sunderland

Det är otroligt svårt att värva framgångsrikt under januarifönstret, i alla fall så att det får omedelbar effekt just den säsongen. Inte mindre svårt är det när man befinner sig i nedflyttningsstrecket. Som punktinsats var dock den här värvningen både lyckad och, skulle det visa sig, avgörande. Sunderland var i akut behov av att förstärka backlinjen, Koné blev den förstärkningen.

(8) Petr Cech, Arsenal

Inte att undra på att José Mourinho blev något förbannad när Chelseas klubbledning bestämde sig för att realisera iväg Cech till lokalkonkurrenten. Det var Arsene Wengers enda värvning inför säsongen, men det var samtidigt en väldigt klok värvning. Arsenal har haft permanenta målvaktsproblem i tio år, Cech löste hela den knuten i ett svep.

(7) Dele Alli, Tottenham

Yes, yes, I know, Alli värvades egentligen i januari förra säsongen, men han lånades omedelbart tillbaka och blev tillgänglig för Tottenham först till den här säsongen. Min lista, mina regler. Det här är en värvning som kanske inte var så lysande på förhand men som blev lysande sett till hur Tottenham omedelbart gjorde en oslipad diamant till en kronjuvel på mittfältet.

(6) Anthony Martial, Man Utd

En värvning av exakt samma typ och snitt som en gång i tiden en ung Cristiano Ronaldo, även om fotbollsvärlden sedan dess har förändrats och priserna, också för unga spelare, har skjutit i höjden. That’s economics. Sett till fotbollen har Martial visat redan under sin första säsong att det sannerligen inte är fråga om någon waste of money.

(5) Virgil van Dijk, Southampton

Det är något som görs väldigt rätt på Southamptons scoutingavdelning för de ser ut att kunna tappa hur många spelare som helst men ändå lyckas ersätta dem hyfsat sömlöst. Det finns många fördomar om att värva spelare från skotska ligan, så när man hämtar en mittback från Celtic finns frågetecken. De har van Dijk stretchat ut till utropstecken under säsongen.

(4) Kevin De Bruyne, Man City

Den mest spektakulära värvningen kallade jag De Bruyne inför säsongen. Under säsongen har han varit en av Premier Leagues allra mest spektakulära spelare, redan en spelare i världsklass med potential att bli ännu bättre. Helt orädd under sin debutsäsong och har klivit fram med ett stort antal avgörande insatser. Man Citys nutid och framtid.

(3) Toby Alderweireld, Tottenham

Det krävs något speciellt för att över loppet av endast en sommar förändra ett lag från ett av ligans defensivt svagaste till det defensivt starkaste. Alderweireld är just så speciell. Om de flesta andra mittbackar, i synnerhet i Premier League, pratar man om att de antingen är bra på att försvara eller är bra på att spela och fördela boll. Med Alderweireld får man hela paketet.

(2) Dimitri Payet, West Ham

Spillrorna i Marseille har onekligen kommit engelska klubbar tillgodo under den här säsongen. West Ham plockade upp den riktiga guldklimpen i Payet, en spelare som under säsongen lyfte dem från mittrikets anonymitet till seriösa utmanare om Champions League-platser. Spelskicklig, underbart skott, bra på inlägg och fasta situationer – idealisk för West Ham sätt att spela.

(1) N’golo Kanté, Leicester

Lika fel som jag hade om Leicester inför säsongen, lika fel får man kanske säga att jag hade om Kanté. Inte att jag sågade honom, mer att jag betraktade det som en helt intetsägande värning av en spelare jag inte kände till. Nu känner jag till Kanté. Nu känner alla till Kanté. Otrolig arbetskapacitet, men samtidigt intelligent arbetskapacitet, stor spelförståelse och helt essentiell för Leicesters taktik.

Bubblare:
Andre Ayew, Swansea
Nathaniel Clyne, Liverpool
Ramiro Funes Mori, Everton
Xherdan Shaqiri, Stoke
Jan Kirchhoff, Sunderland

Om det inte bekräftas under dagen så blir det klart de närmaste dagarna. FA-cupfinalen i lördags hann knappt sluta, eller bucklan lyftas, innan de första rapporterna från flertalet trovärdiga källor började dugga tätt. Huruvida det var information som kom från klubben eller från Mourinhos representanter är något oklart, men spelar egentligen mindre roll.

Det hade naturligtvis kunnat skötas på ett snyggare sätt. Det säger något om hur Man Utd  fungerar som klubb för närvarande när en FA-cupseger inom loppet av bara några få minuter urartar i mer eller mindre någon slags ovärdig cirkus. Det säger samtidigt också något om Louis van Gaals situation i klubben att de främsta frågorna omedelbart därefter gäller hans framtid.

Att Louis van Gaal inte kan fortsätta som Man Utds manager borde det råda en omfattande enighet kring. Vid sidan av att resultaten är otillräckliga så har filosofi och systemfotboll alienerat såväl spelare som supportrar, och en utveckling som borde vara uppåtgående har tvärtom och alltmer uppenbart rört sig från stagnation mot regression.

Lika stor enighet kanske inte finns kring José Mourinho som ersättare. En hel del såg säkert Ryan Giggs som ett betydligt mer romantiskt alternativ, eller hade föredragit mindre tillgängliga alternativ som Mauricio Pochettino. Helt klart är Mourinho också en personlighet som polariserar och definitivt stryker många människor mothårs.

Den här typen av privata uppfattningar om José Mourinho som person är dock sällan särskilt vidkommande, dessutom har de en benägenhet att vara nog så färgade av rivalitet och lagsympatier. En saklig analys kring Man Utds tillsättning av Mourinho måste utgå från de fördelar och nackdelar som detta har för klubben. Detta är mitt bidrag till den diskussionen:

FÖRDELAR

Status. Naturligtvis är det en prestigeanställning. José Mourinho är alltjämt en av världens mest profilstarka och karismatiska managers, med en grundmurad respekt hos världens alla spelare. Det är ingen oviktig faktor för Man Utd, som tvärtom behöver bevara sin egen sex appeal, och ge intrycket av att satsa framåt, samtidigt som de inte kvalificerat sig till Champions League. Inte blir det mindre viktigt som respons till Man Citys och Chelseas högprofilerade anställningar av Pep Guardiola och Antonio Conte.

Kompetens. Få managers i världsfotbollen är mer framgångsrika än José Mourinho, vilket naturligtvis inte är fallet utan en väldigt hög kompetens. Det är så klart frestande att avfärda honom som på väg utför baserat på Chelseas just avslutade säsong, men det är onekligen minst sagt förhastat att mena att någon tillsätts på gamla meriter när det samtidigt handlar om den kanske mest framgångsrike managern inom engelsk fotboll också under de senaste tre-fem åren.

Attityd och kultur. Många stör sig på José Mourinho som person, han passar definitivt inte in i någon slags påklistrad jantemall. Och visst kan hans personlighet ibland slå över och gå till överdrift. Han har samtidigt ett självförtroende och en övertygelse som ofta kommer både honom och hans lag väldigt väl till pass, och kanske är det inte minst en sådan attityd som krävs just i en klubb som Man Utd, där man oundvikligen kommer att jämföras med det svåraste som finns att jämföras med inom världsfotbollen. Då gäller det att kunna se jämförelsen som något stimulerande, inte betungande. Mourinho har vinnare i sitt DNA, och kommer nu till en klubb lika betingad på att vinna den.

Revanschbegär. Hur mycket vinnare José Mourinho än är så går det inte att komma ifrån att hans tid i Chelsea slutade illa, och att det har lett till att han ifrågasatts på ett sätt han inte riktigt är van vid. Mourinho, som har ett chips på sin skuldra redan från födseln, lär inte sakna en hunger att visa att vad som gick fel i Chelsea hade mindre att göra med honom och desto mer med klubben som gav honom sparken. Att det är en liga i vilken han samtidigt är omgiven av gamla rivaler, såsom Arsene Wenger och, till och med nästgårds, Pep Guardiola lär inte dämpa den känslan.

Ny utmaning. Det har varit en av de sämst bevarade hemligheterna att José Mourinho under en längre tid har eftertraktat Man Utd-jobbet. Nu har han till sist landat det förmodade drömjobbet. Det är inte en helt orimlig tanke att det i sin tur påverkar hur han förhåller sig till jobbet, att han lugnar ned sig en aning och slår sig till ro. En stor utmaning, tillika ett frågetecken, återstår nämligen för honom i hans managergärning; att visa att han är mer än bara en hit-and-run-manager utan i stil med Alex Ferguson och Arsene Wenger också kan bygga något beständigt över en längre tid. Det finns ett starkt inslag av optimism med en sådan här fördel, men det är heller inte något som helt kan avfärdas. Människor förändras, människor utvecklas. Att han nu för första gången kommer till en klubb där han själv ges fullt mandat över värvningar kan också påverka situationen.

Spelidé. Ultradefensiv är vad José Mourinho brukar beskrivas som i något nedsättande tonläge. Det är ju dock en sanning med rejäl modifikation. Visst utgår han från ett lågt och väldigt disciplinerat försvar, men det är han inte ensam om och det är heller inget som är främmande för Man Utd. Med boll levererar dock Mourinhos lag normalt sett en snabb och anfallsinriktad fotboll, väsensskild från den fotboll som präglat Louis van Gaals tid i klubben, med en högre grad av resultatbaserad pragmatism. Målproduktionen ligger normalt sett ungefär där man kan förvänta sig av ett topplag i Premier League, vare sig mer eller mindre.

NACKDELAR

Akademin. 3,803 matcher i rad har Man Utd haft någon av sina akademispelare i sin matchtrupp. Vad man framför allt kan läsa ut av det är att det här med akademin och unga spelare är en bärande idé i hela Man Utds klubbkultur. Att det däremot skulle vara någon bärande idé i José Mourinhos managerkarriär vore dock att gå till våldsam överdrift. Helt avig att spela unga spelare är dock inte Mourinho – spelare som Davide Santon, Mario Balotelli, Raphael Varane, Kurt Zouma med flera är exempel på detta.  Men det är en aspekt som onekligen kommer forma inte minst relationen mellan Mourinho och fansen.

Politik. José Mourinho är en splittrande karaktär. Det är uppenbart att han inte är Bobby Charltons kopp te. Och att döma av Alex Fergusons göranden och låtanden i managerfrågan i Man Utd finns det goda skäl att tro att Mourinho inte är någon av hans favoritkandidater det heller. Det här är så klart väldigt inflytelserika personer och maktfaktorer i klubben. Det kan skapa ett svårt arbetsklimat och inte minst få José Mourinho att redan från början känna sig motarbetad och ifrågasatt inom klubben.

Ego och motgång. En nackdel som hänger ihop med den förra. José Mourinho är inte normalt sett en person som hanterar att bli ifrågasatt på ett särskilt bra sätt, tvärtom tenderar han då mest att bli sur och motvalls. Motgångsspelare är inte ett ord som särskilt bra beskriver Mourinho, vilket givet konkurrensläget i Premier League och Man Utds försvagade utgångsläge är något som kan orsaka problem, för motgångar lär vara oundvikliga längs vägen.

:::

En vanlig aspekt vid managertillsättningar än frågan om kortsiktighet eller långsiktighet, och det är inte minst något som brukar hållas mot José Mourinho som sällan har befunnit sig i någon klubb längre än tre år. I det avseendet är han dock inte olik de flesta managers, liksom det ändå inte är särskilt relevant att anställa någon manager med mer än ett tre- till femårsperspektiv i bakhuvudet.

Bland de tramsigare frågeställningarna i nätdiskussioner i sådana här frågor brukar vara i vilken utsträckning den och den managern kommer att garantera klubben titlar. Det finns naturligtvis ingen manager i världen som kan garantera Man Utd eller någon annan klubb titlar. Alla managers har såväl fördelar som nackdelar, styrkor och svagheter, och hur det till sist går beror på en mängd olika faktorer med komplexa samband.

Det finns inga som helst garantier för att José Mourinho kommer att göra succé i och med Man Utd. Det finns en hel del som kan gå fel liksom det finns mycket som talar för att det kan bli väldigt rätt. Vad man kan begära av vilken som helst anställning är att det ger bästa möjliga chans för att det faktiskt ska kunna bli rätt.

Och utifrån det perspektivet är det svårt att se att Man Utd kan göra en bättre anställning än José Mourinho. Ryan Giggs hade varit en betydligt mer vacker anställning, men också otroligt mycket mer riskfylld. Några andra världsnamn, såsom Pep Guardiola, Jürgen Klopp och Carlo Ancelotti, bortsett från att de inte har varit tillgängliga, hade kunnat erbjuda en jämförbar kombination av möjliga fördelar och nackdelar.

José Mourinho är måhända inget managergeni. Men efter två års nära bekantskap med ett sådant tror jag det är något som få Man Utd-fans skulle beskriva som något negativt. Och managergeni eller ej, med José Mourinho kan Man Utd definitivt vinna Premier League.

Men det är faktiskt inte slut med engelska cupfinaler. FA-cupfinalen är så klart den här helgens stora tillställning, den största och äldsta cupturneringen i världen. Men det är lördagen. Söndagen å andra sidan är vikt åt den engelska nonleague-fotbollen med finaler i både FA Vase (13:15) och FA Trophy (16:15) på Wembley.

FA Vase är en cupturnering för samtliga engelska lag som befinner sig under The National League, det vill säga från och med den nionde serienivån och nedåt. Det är med andra ord en nationell cup av ytterst lokal och regional karaktär, som dock ändå avslutas på Wembley. I den finalen drabbar Hereford FC samman med Morpeth Town.

Hereford FC är en klubb med en väldigt speciell historia. En ny klubb bildad ur resterna av Hereford United, som gick i likvidation för bara två år sedan. De befinner sig nu i Midland Football League Premier, det nionde steget i den engelska pyramiden efter att för bara några år sedan ha haft sin hemvist i Football League. De är dock raskt på väg uppåt igen. Utöver att ha vunnit serien överlägset den här säsongen har de vunnit två regionala cuper, och kan alltså idag ta hem säsongens fjärde titel.

https://www.theguardian.com/football/2016/may/21/hereford-reborn-quadruple-fa-vase-final

I finalen möter de Morpeth Town, en liten klubb från en minst lika liten stad uppe i nordöstra England. 3,500 supportrar kommer att resa med laget ned till Wembley, vilket innebär att en fjärdedel av stadens hela befolkning kommer befinna sig på Wembley under dagen. De är knappast favoriter i den här matchen men Morpeth, som tidigare under säsongen missade uppflyttning med minsta marginal, ser i FA Vase-finalen chansen att ta revansch och avsluta säsongen med en riktig höjdpunkt.

Hereford FC v Morpeth Town (13:15)

FA Trophy är å andra sidan en något mindre cupturnering. Den är öppen för alla lag på nivåerna 5-8 i det engelska seriesystemet, det vill säga The National League. Den anses naturligtvis som den mer prestigefulla av de båda cuperna, vilket inte minst demonstreras av att den också avslutar dagen. Dagens final utspelas mellan Halifax Town och Grimsby.

Halifax har haft en minst sagt ojämn säsong. En bedrövlig ligasäsong slutade med nedflyttning från National League Premier. Å andra sidan har cupspelet varit minst sagt succébetonat och det har för första gången i klubbens historia fört dem till Wembley. Det är få förunnat att ta hem en cuptitel samma säsong som de blir nedflyttade, men Halifax tänker göra ett bra försök.

Grimsby har sannerligen inte haft någon ojämn säsong, och det är definitivt inte klubbens första match på Wembley. De var där för bara en vecka sedan när de besegrade Forest Green Rovers i National Leagues playoff-final och spelade upp sig själva i League Two. Grimsby är den större klubben, det bättre laget och naturligtvis favoriterna i den här finalen, men säkra på någon seger kan de verkligen inte vara.

Halifax Town v Grimsby (16:15)

En väldigt speciell aspekt med den engelska fotbollen är dess enastående bredd och storleken på klubbarna också långt ned i seriesystemet. Flera av dagens finallag kommer att komma med supporterföljen runt 20,000 till Wembley, vilket med marginal motsvarar normala publiksiffror för Allsvenskan. Och nu rör vi oss runt Division 5 och 6.

Kvaliteten är det heller inget större fel på. Flera av klubbarna högst upp i alla fall i National League skulle förmodligen ha tämligen goda chanser att vinna Allsvenskan. Hur som helst är det inte konstigt, snarare en självklarhet, att FA väljer att uppmärksamma just nonleague-fotbollen och dess särskilda Final Day på det här sättet.

Å andra sidan kan man då tycka att det är ett litet märkligt beteende av samma FA att planera in en träningslandskamp på precis samma dag. England spelar mot Turkiet i Manchester med avspark 18:15. Roy Hodgson ska med andra ord börja experimentera inför EM. Rimligtvis i den här matchen dock utan spelarna från Liverpool och Man Utd.

Det är i alla fall ingen brist på spännande engelsk fotboll under dagen. Och för de som möjligen inbillar sig att säsongen är till ända – sitt still i bussen! För utöver den här dagen har vi dessutom att se fram emot nästkommande långhelg med playoff-finaler i Football League på Wembley.

Då jag faktiskt funderar på att själv vara på plats. Om möjlighet ges.

Leicester, och även Tottenham, har gett oss glada och goda skäl den här säsongen att tro att en engelsk idé och identitet kan vara på väg att få en slags renässans i Premier League.

Några sådana glada och goda skäl stod inte riktigt att finna i den alldeles nyss avslutade FA-cupfinalen som knappast var särskilt välspelad, knappast var särskilt rolig att titta på, men som definitivt innehöll vad som alltid måste finnas i en cupfinal värd namnet – dramatik och spänning.

Istället serverades vi två ytterligheter i varsin ände av den skala där idé och identitet befinner sig i mitten.

På den ena extremänden Louis van Gaals filosofi, eller vision som han en gång också benämnt det. En slags självbefläckad variant av idén sammanblandad med dennes egen personkult.

På den andra änden Alan Pardews funktionalism, den fullständiga resultatpragmatismen i vilken en egen spelidé framstår som helt underordnad försöken att obstruera motståndarnas spel.

Ingen av dessa extremer är i det större perspektivet särskilt framgångsrik. Men i just den här finalen blev det i slutänden filosofin som stod som segrare över funktionen – om än kanske främst för att spelarna på planen till sist valde att ta sig egna friheter.

Louis van Gaal fick alltså stå som vinnare till sist. Alan Pardew hade redan tidigare under matchen, i samband med Crystal Palaces ledningsmål, genom en tämligen fånig dans vid sidlinjen lyckats med konststycket att skjuta över de flesta neutrala sympatier till Man Utd.

Men de sympatier Louis van Gaal möjligen hunnit med att få under matchen tog han kvickt död på direkt efter matchen. ”Jag har vunnit överallt, jag har inget att bevisa!” pyste han självgott efter matchen.

Men förmodligen är Louis van Gaal också väldigt lättad över att Man Utd faktiskt vann FA-cupen. Nu har han den givna möjligheten att till synes självmant kunna gå i pension och få avsluta med en titel, klubbens första efter Alex Ferguson, snarare än att nesligen få sparken.

Jag har naturligtvis orerat mest hela säsongen över Louis van Gaals brister och tillkortakommanden. De var helt synliga också idag. Inte minst med spelare så flagrant utanför sina egna positioner.

När 90 minuter var gångna spelade Man Utd en högerback som vänsterback, en högerytter som högerback, en mittfältare som mittback, en anfallare som mittfältare, en anfallare som vänsterytter – och med en vänsterytter som anfallare.

Filosofin. Ljuder stark och fin!

Kanske är det ändå passande att Man Utd vinner FA-cupen, och får avsluta säsongen på ett positivt sätt, tack vare det som trots allt har varit en av Louis van Gaals styrkor under sin tid med Man Utd – att våga lyfta fram de unga spelarna.

I 3,803 raka matcher har Man Utd haft minst en akademispelare med i sin matchtrupp. Ett unikt facit, och ett facit som Louis van Gaal inte bara för syns skull hållt fast vid, utan faktiskt vårdat.

Det belönades han för ikväll. Jesse Lingard kom till Man Utd som sjuåring. 2011 var han med och vann FA Youth Cup med Man Utd. Fem år senare avgör han FA-cupfinalen för Man Utd, med ett mål av det slag som förmodligen varenda spelare drömmer om att få avgöra cupfinaler med.

Inför säsongen var det nog många som tänkte sig att Man Utd skulle komma att göra en hel del sådana där mål, men att det var exempelvis Memphis Depay som skulle göra dem – inte Jesse Lingard.

Matchens stora förgrundsfigur var annars Wayne Rooney. FA-cupen är den titel han aldrig tidigare lyckats vinna. Nu var han störst på planen och det främsta skälet att Man Utd lyckades vända hotande förlust till slutlig seger. Och lyfta FA-cupbucklan som kapten!

Vackert att han gjorde det tillsammans med en annan trotjänare, som heller aldrig vunnit FA-cupen och antas lämna klubben i sommar – Michael Carrick.

Och samtidigt som Man Utd och alla dess fans firar FA-cupsegern, klubbens tolfte seger i den cup som alltid varit en del av deras DNA, så kommer rapporter också från normalt sett väldigt pålitliga källor, att det bara är en fråga om dagar innan Man Utd meddelar att José Mourinho tar över.

Vilket inte precis dämpar glädjen.

Pressen vilar så klart också tung på Louis van Gaal. Han sitter löst på sin position samtidigt som hans utsagor att han blir kvar i klubben motsägs av hans egna verbala ticks. Ena dagen har Man Utd-supportrar tydligen alltför höga förväntningar när de menar att laget borde kunna kvalificera sig till Champions League. Nästa dag är det viktigare att vinna FA-cupen än att kvalificera sig till Champions League.

Så pratar knappast en person som är trygg och säker på sin position, eller för den delen på det eftermäle han kommer att lämna efter sig i klubben. Nu bör förvisso vare sig en vinst eller förlust idag ha någon som helst betydelse för om Louis van Gaal blir kvar i Man Utd eller ej – den här säsongen är oavsett vilket, sett både till spel och resultat, ett alltför stort misslyckande för det.

Det har ju blivit populärt att väga ihop alla titlar och turneringar till någon slags påhittad helhet. Därigenom kommer man fram till hypoteser som att det kan vara okej att sluta si och så i ligan bara man vinner den eller den cupen. Det där är så klart nys. Det ena har inte med det andra att göra. En vinst i FA-cupen gör inte på något sätt Man Utds ligasäsong mer acceptabel, liksom en förlust inte gör den mindre acceptabel.

Däremot vore det stort i sig att vinna FA-cupen. Och kanske är det en slags magi med just cupen i sig som är värd att behålla. Den har ett egenvärde frikopplat till ligaspelet, och kanske är det ett av de större argumenten för att inte haka på Champions League-platser till FA-cupen.

Pressen blir heller inte mindre på Man Utd och Louis van Gaal av att de rimligtvis betraktas som favoriter mot Crystal Palace. Finalmotståndet innebär så klart att om Man Utd inte vinner finalen så kommer deras misslyckande bara att accentueras, allra helst som man dessutom hade en så pass bekväm lottning ända fram till kvartsfinalen.

Men hur är det egentligen med favoritskapet i den här finalen? Det kan vara lätt att tillskriva den här typen av matcher symboliska innebörder de i själva verket sällan har, men som sista och avslutande match på just den här säsongen får man ändå säga att den här FA-cupfinalen mellan Man Utd och Crystal Palace för samman två för den här säsongen genomgående teman:

FAVORITER VS UNDERDOGS

Normalt sett är det FA-cupen som brukar betraktas som skrällarnas turnering, där så kallade underdogs kan gå hela vägen. Nu har Leicester den här säsongen vänt upp och ned på hela det tänkesättet genom att vinna ligan, men det vore så klart en såväl symmetrisk som snygg avslutning på säsongen om Crystal Palace därtill skulle ta hem FA-cupen.

Spelmässigt är det heller inte helt givet att Man Utd är så stora favoriter. I själva verket representerar Crystal Palace precis allt som passar Man Utd så fruktansvärt illa. Ett lågt, välorganiserat försvarsspel. Ett snabbt kontringsspel längs kanterna. Ett av Englands bästa lag på fasta situationer. En typ av motstånd som Man Utd har snubblat på om och om igen under säsongen.

Mycket talar också för att det i en sådan här final är det effektivaste sättet för Crystal Palace att spela. De tre senaste FA-cupfinalerna visar ett tydligt mönster. Wigan spelade extremt defensivt mot Man City och vann. Hull spelade tämligen defensivt mot Arsenal och var väldigt nära att vinna. Aston Villa spelade öppet och frejdigt mot Arsenal och fick dyngpisk.

BOLLINNEHAV VS FART

Ett helt uppenbart tema den här säsongen har varit hur en mer klassiskt engelsk fotbollsidé baserad runt hårt arbete och framför allt fart har vunnit rejäl mark på den synnerligen utbredda bollinnehavsideologi som slagit rot i både engelsk och europeisk fotboll under det senaste årtiondet. Leicesters triumf är en fartens triumf över kontrollen.

Främst på det slagfältet, nedskjutna och sönderbombade, ligger de blodiga spillrorna av Man Utds säsong och spelidé. Det har varit en säsong av många misslyckanden för engelska lag, men inget misslyckande är så direkt kopplat till det egna spelsystemets riskminimerande långsamhet som Man Utds. Högst i bollinnehav och passningar bakåt och i sidled, lägst i producerade målchanser.

Crystal Palace representerar motsatsen. Inget direkt fokus alls på bollinnehav, däremot väldigt snabba omställningar i anfallsspelet, som naturligtvis riskerar leda till att motståndarna vinner tillbaka bollen. Crystal Palace är inte lika utstuderat skickliga i sin taktik som Leicester, men visst är det så att det är två dominerande fotbollsidéer som ställs mot varandra i den här finalen.

Det är ett krig vars främste förlorare den här säsongen är Louis van Gaal. Men kanske kan han ändå komma att stå som segrare i sin sista strid. Hans spelidé är normalt sett främst associerad med framgång i ligaspel. Crystal Palaces sätt att spela fotboll har större chans att röna framgång i cupspel. Leicester vände på begreppen i Premier League den här säsongen. Kanske kan Louis van Gaal vända på begreppen i FA-cupen.

Lyckas Louis van Gaal så kommer inte det ändra omdömet om den tid som har varit, men det försätter åtminstone hans eftermäle i ett ljusare sken. Så mycket med FA-cupen är heligt för Man Utd. Den första titeln Man Utd vann under Matt Busby. Den första titeln man vann efter München. Den enda titeln som höll drömmarna vid liv under en 26 år lång ökenvandring. Den första titeln Man Utd vann under Alex Ferguson.

Och nu kanske den första titeln man vinner efter Alex Ferguson. Louis van Gaal kan sätta stopp för Man Utds titeltorka, och sätta i alla fall ett positivt utropstecken både efter den här säsongen och förmodligen också efter sin egen tid i klubben. Det verkar viktigt också för spelarna – av vilka ingen, för första gången i mannaminne, har vunnit FA-cupen med Man Utd.

Och visst har man kunnat se på Man Utds spel att FA-cupen betyder något speciellt för dem den här säsongen, vid sidan av ligaspelet. Det har varit ett mer öppet och frejdigt spel i FA-cupen, man har vågat ta större risker och skapat fler målchanser. Mot Everton i semifinalen tog man exempelvis dubbelt så många skott än vad man normalt sett har gjort i ligaspelet.

På andra sidan planen står dock Crystal Palace och inte är den här finalen och den här titeln mindre betydelsefull för dem. De siktar inte på att vinna sin första stora titel på tre år, de siktar på att vinna sin första stora titel någonsin. De har inte varit så här nära på 26 år, händelsevis en tidsrymd Man Utd är väldigt väl bekanta med, då man var i FA-cupfinal och förlorade – mot just Man Utd.

FA-cupen kan komma att definiera Crystal Palaces och Alan Pardews säsong i samma utsträckning som för Man Utd, om inte större. Laget har störtdykt i ligan sedan årsskiftet och en stor anledning till det sägs vara att Pardew har blivit tillsagd av klubbstyrelsen att prioritera FA-cupen, och ge fansen en säsong att minnas. En inställning man i så fall måste beundra.

Svårigheten är så klart, vilket Liverpool och Jürgen Klopp bittert fick erfara i onsdags, att en sådan inställning bygger på att man står där som vinnare när finalen är över. Annars tvingas man avsluta som tvåa, med känslan av en hel säsong som försvunnit förbi i ett enda ögonblick utan något konkret att hålla i händerna.

Att FA-cupen saknar betydelse är i alla fall något som är omöjligt att säga en dag som denna. Inte minst denna dag, med en FA-cuptitel som skulle betyda så mycket för båda klubbarna, för samtliga spelare – och för både Louis van Gaal och Alan Pardew.

Fotboll, på den här nivån, går ut på att vinna saker. It’s the stuff dreams are made of.

Det har så klart varit en fantastisk säsong på så många olika sätt. Nu börjar det däremot bli dags att stänga igen böckerna för den säsong som varit, istället börja se framåt, och möjligen fundera på vilka lärdomar som är möjliga att ta med sig från denna säsong in i nästa. Jag har i klassisk symmetrisk anda valt att hitta tio lärdomar:

(1) Leicester händer inte igen. Vad som hände den här säsongen var otroligt. Ett lag som tippades bli nedflyttade vinner ligan, något som bedömdes som mindre sannolikt än att hitta Loch Ness-monstret. En anfallare som tidigare bara gjort fem Premier League-mål och bara några år tidigare spelat nonleague-fotboll slår ett av Premier Leagues målrekord. Även om det i sig otroliga skulle inträffa och Leicester försvarar ligatiteln nästa säsong, så överträffar det inte den här säsongen.

(2) Leicester sätter andra lag på skam. Många lag misslyckades den här säsongen men Arsenal, Man City, Chelsea och Man Utd är de klubbar som verkligen får skämmas. Var och en producerade färre poäng än förra säsongen, var och en gjorde färre mål än förra säsongen. Spelare för spelare har alla dessa klubbar bättre spelare än Leicester, men de kunde inte matcha Leicesters tydlighet, identitet, idé och arbetsetik.

(3) Arsenal missade chansen. Om vi väljer att bara titta på pappret så var det här Arsenals mest framgångsrika säsong på elva år. Men fotboll spelas på gräs. Man slutar inte tvåa på egna meriter. Striden om ligatiteln blev en alltför välbekant strid om fjärdeplatsen. Sammanbrottet runt årsskiftet visade på alltför välbekanta brister. Precis alla yttre förutsättningar inträffade för att Arsenal skulle lyckas den här säsongen. Ändå lyckades de inte.

(4) Tottenham står starka. Leicester blev ligamästare till stor del för att de lyckades hålla mästerform över 38 matcher. Tottenham gjorde det över cirka 30 matcher. Tottenham inledde säsongen långsamt, med en skadad Christian Eriksen, Dele Alli inledde på bänken och innan Mauricio Pochettino riktigt satte sin startelva. De har ligans kanske bäste anfallare, dess bäste mittback, ett av de bästa mittfälten och dess kanske främste unga spelare.

(5) Man Utd går bakåt. På pappret, inte minst tack vare andra klubbars brister, har Louis van Gaal under mer eller mindre hela säsongen kunnat odla illusionen att Man Utd är ett lag under utveckling. Men fotboll spelas på gräs. Och på gräset har Man Utds avveckling varit tydlig för alla, med ett långsamt lika tråkigt som effektlöst, och en målproduktion svagare än något annat år under Premier League-eran. Under sin andra säsong i klubben, trots att £130m spenderas under sommaren, går Louis van Gaal från fjärde plats till femte.

(6) Liverpool agerade för sent med Rodgers. Möjligen något som är lättare att säga i efterhand men som ändå sades redan förra sommaren. Det var inte särskilt klokt att spendera £88m, hålla kvar vid Rodgers och sedan ändå sparka honom i oktober. Liverpools säsong slutar nu i moll, något maskerat av två cupfinaler, men man undrar hur det hade sett ut om Jürgen Klopp istället hade anställts redan i somras.

(7) Chelsea händer inte igen. Chelseas fall från mästartronen i England är i princip lika märkligt och oförutsägbart som Leicesters triumftåg. De båda är mer eller mindre varandras respektive spegelbild. Men precis som med Leicester kan man känna att omständigheterna under den här säsongen är rätt unika för Chelsea, och att den helt säkert inte inträffar igen i något som ens liknar samma utsträckning.

(8) Newcastle sänkte sig själva. Det är få klubbar förunnat att kunna spendera £82m, tillsätta en Champions League-vinnande manager, men ändå åka ur Premier League. Det visade sig vara ett misstag att anställa Steve McClaren, men det riktigt stora misstaget var att envisas med att hålla kvar vid honom så länge, mest på grund av prestige. Det var ett misstag att än en gång spendera pengar på franska spelare via Graham Carrs telefonkontakter, liksom att värva mittfältare och anfallare när laget saknade försvarare.

(9) Norwich var inte redo. När säsongen började var tre 30-plussare tränare för varsitt Premier League-lag. När säsongen nu avslutas återstår endast en enda, en fick sparken och en blev nedflyttad. Alex Neil var vida uppskriven inför säsongen men kanske visade det sig den här säsongen att uppflyttningen till Premier League gick lite för snabbt både för honom och för Norwich. Vare sig förberedelser inför säsongen eller genomförandet under säsongen var bra nog att hålla Norwich kvar i Premier League.

(10) Aston Villas säsong var Premier League-historiens sämsta. Visst finns det klubbar som har fått färre poäng än Aston Villa. Men där talar vi om nyss uppflyttade klubbar som helt enkelt inte hade förutsättningarna att lyckas så mycket bättre. Aston Villa har befunnit sig i den högsta divisionen i 27 långa år och investerade över £50m på nya spelare i somras. Dock helt fel spelare. Att Aston Villa skulle få en tuff säsong var inte svårt att se inför säsongen, att den skulle gå så här illa var nästan omöjligt att förutse.

Det var tio lärdomar, eller slutsatser, från säsongen som gått. En säsong kanske också bäst sammanfattas i några specifika punkter. Och här står det så klart var och en fritt att antingen kommentera de befintliga punkterna, alternativt hitta på helt egna punkter i kommentarsfältet.

SÄSONGENS

MATCH: Norwich 4-5 Liverpool, 23 januari
Många mål, sena mål, många sena mål. Svängig match som vände fram och tillbaka i grova kast mellan succé och fiasko. Från euforiska scener på Carrow Road till epileptiskt och glasögonknäckande firande i Liverpool. Dramatik snarare än kvalitet. Men också betydelse, för båda lagen. Man kan hävda att det var här som Liverpool hittade det självförtroende som skulle komma att bära ända till Basel. Liksom man kan hävda att Norwich aldrig var sig riktigt lika efter den här matchen. Bubblare: Liverpool 3-3 Arsenal, West Ham 3-2 Man Utd.

MÅL: Jamie Vardy, Leicester 1-0 Liverpool
Det är väl aldrig helt lätt att utse det snyggaste, bästa eller viktigaste målet av dem alla. Rent estetiskt kan man kanske tycka att det finns snyggare mål än Jamie Vardys distansprojektil över Simon Mignolet, men jag gillar det både på grund av dess form och dess betydelse. För det första är jag förtjust i idén att våga ta skott utifrån på det viset, något som var mer vanligt förr. För det andra var det ett mål som när det kom signalerade att Leicester verkligen var på riktigt i titelstriden. Bubblare: Dele Alli, vs Crystal Palace; Harry Kane, vs Arsenal.

RÄDDNING: Petr Cech, Arsenal vs Liverpool
Matchen slutade 0-0. Men det hade den inte gjort om det inte var för Petr Cech som mitt i Liverpools värsta press i första halvlek svarade för vad jag nog ändå anser vara den räddning som var på samma gång svettigast och visade prov på skicklighet vid sidan av bara ren reflex. Med bollen spelad förbi honom parallellt längs mållinjen faller den vid fötterna på Christian Benteke som bara har att peta in bollen i mål. Men Cech kommer på något magiskt sätt ner med ena handen.

MANAGER: Claudio Ranieri, Leicester
Det vore väl mest dumt att ens försöka hyckla om någon annan vinnare i den här kategorin just den här säsongen. Det kommer inte bara att pratas i år om Ranieris bedrift, det kommer att pratas om den i århundraden. Så stort och så omöjligt är det inträffade. Och det mest imponerande av allt var att storheten kanske inte så mycket låg i allt det fenomenala som Ranieri gjorde, utan snarare i att han hade modet att inte göra så väldigt mycket. Bubblare: Mauricio Pochettino, Eddie Howe.

MANAGERFLOPP: Louis van Gaal, Man Utd
Att sikta på en fjärdeplats är ju inte precis någon överdrivet imponerande ambition i sig när man är manager för en klubb som Man Utd. Men när man dessutom misslyckas med att nå fjärdeplatsen, samtidigt som spenderar £130m bara den senaste sommaren, så blir det desto värre. Flera lag har misslyckats den här säsongen, men i få lag har dess misslyckande varit så tydligt och uppenbart orsakat av dess managers felanalyserade och dysfunktionella fotbollsidé. Bubblare: Steve McClaren, José Mourinho.

SPELARE: N’golo Kanté, Leicester
Hård konkurrens råder den här säsongen i den här kategorin, och då inte minst från ett flertal av Kantés lagkamrater. Jag fastnar dock ändå för Kanté. Delvis på grund av att han till skillnad från de flesta andra var så pass okänd som han ändå var. Men framför allt för hans enorma bidrag på planen, där han var en ovärderlig nyckel i Leicesters hela taktik. Leicesters försvarsspel bygger på att tvinga ut motståndet i för Leicesters del fördelaktiga ytor. Att man lyckas med detta är helt beroende på Kantés spelförståelse och hårda arbete. Bubblare: Toby Alderweireld, Riyad Mahrez.

PUNDIT: Danny Higginbotham
Gary Neville tog sitt pick och pack, lämnade Skystudion och drog hastigt och inte så lustigt till Valencia. Jamie Carragher har gjort ett bra jobb i hans frånvaro men det är snarare i en krönikör på Independent, den gamle spelaren Danny Higginbotham, som jag hittar den stora stjärnan den här säsongen i det så kallade expertfacket. Levererar varje vecka väldigt matnyttiga texter om de engelska klubblagen eller i för engelsk fotboll viktiga frågor, och gör det på ett sätt som väldigt insiktsfullt blandar taktisk djupförståelse med grupp- och spelarpsykologi och andra betydelsefulla aspekter. Alltid läsvärd.

DOMARE: Marc Clattenburg
Inte på något sätt felfri under säsongen, men det existerar inte en domare i denna fotbollsvärld om vilken man skulle kunna säga det. Har dock verkligen visat framfötterna under säsongen, med ett stort lugn i svåra lägen, och har blivit rätteligen belönad både med att få döma Champions League-finalen och senare även i EM. Gjorde enligt mig ett på gränsen till perfekt jobb i vad som kanske var säsongens mest svårdömda match, mellan Chelsea och Tottenham på Stamford Bridge.

UTROPSTECKEN: Dele Alli, Tottenham
Inte rimligtvis något snack om saken. Säsongens stora utropstecken är trots allt Dele Alli. Spelade League One-fotboll med MK Dons så sent som förra säsongen men har den här säsongen tagit både Premier League och det engelska landslaget med storm. Har bildat ett bra tandempar med Harry Kane och har dessutom svarat för några enastående insatser på egen hand. Många och helt säkert orimliga förhoppningar kommer knytas till honom i EM i sommar, och det är bara att hoppas att det inte tar sig samma vådliga uttryck som för unga spelare före honom.

BUSE: Aleksandr Mitrovic, Newcastle
Man kunde tycka att det vore svårt att detronisera Diego Costa i den här kategorin, men Mitrovic gör verkligen ett väldigt bra jobb. Vad som i början av säsongen sågs som ungdomlig entusiasm och oförstånd, i formen av våldsamt och stundtals brutalt agerande på planen, visade sig inte vara övergående. Man kunde undra varför Rafa Benitez placerade Mitrovic på bänken när han var deras bäste och mest produktive anfallare. Svaret var förmodligen inte svårare än att Benitez, som också skulle visa sig, inte kunde lita på att Mitrovic skulle kunna hålla sig kvar på planen.

HJÄLTE: Sam Allardyce, Sunderland
Så ofta frammålad som en slags skurk inom den engelska fotbollen, mest för att han så illa passar in i normen för hur den modernt moderiktige managern ska se ut, tycka, tänka, tala och så vidare. Den här säsongen tog han över ett Sunderland som till och med deras egen tidigare tränare, Dick Advocaat, påstod var dömda till nedflyttning – och bevisade alla fel. Att han fick göra det på Newcastles och Rafa Benitez bekostnad gör nog inte saken sämre för honom själv. Rätteligen hjälte i Sunderland efter detta.

CLIFF BARNES: Steve McClaren, Newcastle
Vad är egentligen definitionen av en Cliff Barnes? En slags välmenande loser som siktar högt men som alltid åker på stryk till sist. Man skulle kunna säga att McClaren motsvarar detta i sådan utsträckning att det kanske vore mer rättvisande att benämna Cliff Barnes för Dallas Steve McClaren. Hopplöst otillräcklig för uppgiften i Newcastle, och vid sidan av klubbledningen det största skälet till att Newcastle åker ur. Och var hans karriär i England på svaj tidigare så är den helt förstörd nu.

I ett tämligen bisarrt meddelande vidrör Randy Lerner antydningsvis vad han spenderat och förlorat på sitt köp av Aston Villa. Man anar att försäljningen av klubben kom till stånd först nu därför att det var först nu som Lerner själv lyckades acceptera tanken att han aldrig skulle kunna sälja Aston Villa för något belopp som inte skulle innebära en stor förlust för honom själv.

Det blev alltså Aston Villa som blev den första engelska klubben att bli en del av det tänkta kinesiska fotbollsfenomenet. Kinesiskt ägande har sipprat in också i andra klubbar, såsom West Brom och Man City, men Aston Villa blir först med att ägas helt och hållet av en kinesisk ägare. Tony Xia, och dennes Recon Group, är alltså Aston Villas nye ägare och styrelseordförande.

Äntligen positiva nyheter för Aston Villas fans kan man tycka. För även om man inte kan vara helt säker på vad som blir utfallet med Xia som ägare så kan det inte bli sämre än det blivit sista åren under Randy Lerner. Lerner pratar varmt om sitt bidrag till klubbens infrastruktur i sitt öppna brev, samtidigt som klubbens sociala infrastruktur är fullständigt slagna i spillror.

Kinesiskt eller amerikanskt affärsägande är dock till sin natur något helt annat än exempelvis italienskt, arabiskt eller till och med amerikanskt playboy-ägande, som i någon mening karaktäriserar flera engelska problemklubbar. Det finns ett rationellt skäl att Tony Xia köper Aston Villa i det här läget, och det är inte för att ha det som leksak eller prestigetillgång.

Så när Tony Xia i sina tidiga uttalanden gör gällande att hans målsättning är att ta Aston Villa omedelbart tillbaka till Premier League, och väl där föra klubben upp till tabellens övre halva runt de europeiska cupplatserna, så finns goda skäl att ta honom på allvar. Det ligger även i hans intresse, det är så han kommer kunna få avkastning på sin investering.

Randy Lerners prat om infrastruktur har dock helt säkert haft viss betydelse för beslutet att köpa just Aston Villa. För naturligtvis är det en klubb med stor potential, vilket gör deras sentida fall desto mer onödigt. Den största klubben i en engelsk storstadsregion, en stor arena som kan byggas större, en bred supporterbas och ett starkt varumärke både i England och internationellt.

Detta lär ha vägts in i Tony Xias beslut. Med ett långsiktigt ägande, som i större utsträckning anses känneteckna just kinesiskt ägande snarare än det normalt västerländska ägandet, är detta institutionella värden som går att åstadkomma mycket med. Som köpobjekt var Aston Villa väldigt attraktivt, en storklubb med höga fasta värden men stadd med problem, och därmed tillgänglig och förhållandevis billig. Samma logik som tidigare har legat till grund för köpen av Chelsea och Man City.

Framgång handlar i underskattad utsträckning om att i någon mening ligga rätt i tiden. Något som varit flera engelska klubbar till hjälp genom åren. Det kan inte skada Aston Villa att tidigt bli en del av och få draghjälp av det kinesiska fotbollsfenomenet, och det finns en väldig potential när Tony Xia säger att han har för avsikt att göra Aston Villa till den populäraste klubben i Kina.

Ett långsiktigt perspektiv kommer också bli nödvändigt för Aston Villa. De befinner sig i The Championship. Deras organisation och infrastruktur är mer eller mindre slagen i spillror efter den här säsongen. Fördelen för Tony Xia är att det därmed samtidigt inte finns något större behov av att behöva brottas med befintliga maktstrukturer inom klubben.

Aston Villas managementteam är den första och viktigaste uppgiften inför den kommande säsongen. En kompetent sportchef behöver anställas som kan formulera en långsiktig klubbstrategi. Vad avser head coach eller manager så finns redan positiva tongångar om att Roberto Di Matteo ska vara tillfrågad att ta på sig jobbet.

Det vore en intressant anställning som vittnar om att man faktiskt har tänkt till en hel del. Roberto Di Matteos West Brom, som han tog över i The Championship sommaren 2009, var ett av de mer intressanta lagen som tagit sig upp till Premier League det senaste årtiondet. Åstadkommer han samma attraktiva fotboll med Aston Villa som med West Brom så kommer han bli en uppskattad figur på Villa Park. Hans triumf i Champions League med Chelsea gör honom till ett känt och ansett namn internationellt.

Det är fortfarande en lång väg att vandra för Aston Villa, med många tuffa beslut och svårigheter att vänta längs vägen. Men att påbörja den vandringen måste kännas betydligt lättare nu än om klubben hade varit belastat med Randy Lerners ointressade ägande och ledarskap som ett släp med kvaddade hjul.

Eukatastrof pratas det ibland om. Det oväntat positiva som inträffar i den allra mörkaste stund. Den plötsliga händelsen som leder till ett lyckligt slut. Aston Villas säsong kan bara beskrivas som den allra mörkaste katastrof, på alla tänkbara sätt. Men i den långa mörka tunneln där Aston Villa befinner sig syns nu ett tydligt ljus i vad som bara kan vara dess ände.

Hope is kindled.

Det finns ju lite att välja på i Premier League från den gångna säsongen om man säger så. Flera lag har gjort för dem svaga säsonger vilket naturligtvis hänger ihop med spelare som har gjort svaga säsonger. Att i det avseendet försöka separera hönan från ägget får sägas vara en av utmaningarna i att göra en sådan här lista.

En annan utmaning är att försöka navigera förväntningarna på varje enskild spelare. Det är så klart fullt möjligt för vilken som helst spelare att inleda säsongen med väldigt högt ställda, kanske till och med orimligt högt ställda, förväntningar. Att inte motsvara dessa förväntningar helt och hållet betyder inte nödvändigtvis att man därmed har varit en flopp.

Sedan finns så klart sådana här spelare som tar hela diskussionen om floppar till en helt ny nivå. Kanske skulle man här kunna tala om metafloppar. Med andra ord skulle man kunna prata om spelare som är så dåliga att de till och med petas från den här listan, eftersom det inte är meningsfullt att ha med dem i diskussionen. Radamel Falcao och Alexandre Pato till exempel.

Min personliga, och naturligtvis högst subjektiva, topp tio-lista över Premier Leagues tio värsta floppar under den gångna säsongen är följande:

(10) Matteo Darmian, Man Utd

Tung debutsäsong för den italienske landslagsytterbacken. Till synes ständigt halvskadad alternativt halvpetad, ibland för spelare som i grund och botten inte ens är ytterbackar. Det är tveksamt om det finns någon svårare position att göra sin debutsäsong i England på än ytterbacken i och för sig, så det vore dumt att avskriva honom redan nu.

(9) Gabriel Paulista, Arsenal

Det här med mittbackar är sannerligen inte Arsene Wengers stora styrka som manager. Det pratades mycket om språkproblem när Gabriel först kom till Arsenal men mycket av hans försvarsspel under säsongen har mest påmint om god dag yxskaft. Har vid sidan av svagt positions- och markeringsspel också visat upp dåligt omdöme på planen i rent disciplinära avseenden.

(8) Joleon Lescott, Aston Villa

Aston Villa satsade på en tydlig Man City-baserad strategi för att ordna upp sitt mittförsvar. Någon glömde att informera dem om att det förmodligen fanns en anledning till att dess beståndsdelar inte längre var önskade i Man City. Aston Villas försvar har under säsongen knappt hållt Football League-klass, men droppen var kanske Lescotts tweetande efter ännu en ödesdiger förlust.

(7) Cesc Fabregas, Chelsea

En viktig och grundläggande komponent i det mästarlag under José Mourinho förra säsongen, det nav från vilket spelare som Eden Hazard och Diego Costa hela tiden fick ytor och passningar. Mycket av Chelseas sammanbrott, framför allt under säsongens första halva, hänger ihop med att Fabregas, som han själv uttryckte det, verkade ha glömt bort hur man spelade fotboll.

(6) Alexis Sanchez, Arsenal

Så väldigt höga förhoppningar på Arsenal inför den här säsongen. Och en av de spelare som skulle vara absolut mest tongivande för att infria dessa var just Sanchez. Men av olika skäl, skador eller trötthet, så har Sanchez inte riktigt lyckats få någon energi i sitt spel under säsongen. Nu ska han inte kritiseras för hårt, han har ändå svarat för ett antal avgörande insatser under säsongen.

(5) Christian Benteke, Liverpool

Köptes för stora pengar från Aston Villa i sommar. Inför och under säsongen har det funnits ett antal spelare i Liverpool som betraktats som något av floppar eller möjliga floppar. Benteke blev snabbt en av dem och verkar speciell i den meningen att han samtidigt är den ende av dem som inte verkar ha fått ny fart och energi under Jürgen Klopp.

(4) Gabriel Agonblahor, Aston Villa

Vissa spelare förväntar man sig helt enkelt mer av, och en rutinerad spelare med långt personligt förflutet i klubben är en sådan spelare när laget i övrigt består av många unga och nya spelare. Allt verkar dock inte stå rätt till med Agbonlahor, känner sig möjligen övergiven och bortglömd sedan så många lämnade klubben i somras. Till synes överviktig och festandes vid helt fel tillfällen under säsongen.

(3) Jonjo Shelvey, Swansea/Newcastle

Vid flertalet tillfällen åthutad i Swansea att han måste börja skärpa till sig och ta sin arbetsinsats på större allvar. Den läxan såg inte ut att ha tagits emot särskilt bra sedan Shelvey i flera matcher visat upp ett totalt ointresse av att ens försöka hindra motståndarna. Såldes prompt till Newcastle där McClaren gav honom kaptensbindeln innan Benitez lika kvickt bänkade honom.

(2) Eden Hazard, Chelsea

Om någon spelare den här säsongen kan sägas representera sin egen klubbs totala sammanbrott så måste det vara Hazard. Förra säsongens klart bäste spelare i Premier League var närmast oigenkännlig den här säsongen. Först mot slutet av säsongen verkade han vakna till, antingen för att transferfönstret är på väg att öppna eller för att det vankas ett EM runt hörnet.

(1) Memphis Depay, Man Utd

Värvades med stora förhoppningar men har under sin första säsong mest gett intryck av en Memphis The Pie. Förutsägbar, svagt beslutsfattande, förmodligen ett självförtroende längs med fotknölarna. Pajkastningen blir inte bättre av kritik från äldre spelare och ledare att fokus kanske har varit lite för mycket på kläder och festande snarare än fotboll. Karaktärsproblem?

Det här är den första av många cupfinaler vi gör tillsammans. Så sa Jürgen Klopp till sina Liverpoolspelare några ögonblick innan Liverpool gick ut på Wembley för att spela Ligacupfinal mot Man City. Låt oss hoppas att han några ögonblick efter att Liverpool går ut från St Jakobspark kan säga till sina spelare att det var den första av många cupfinaler de vunnit tillsammans.

Löntagarfonder är ett jävla skit, nu har vi baxat dem ända hit! Så skaldade Kjell-Olof Feldt i riksdagsbänken bredvid Olof Palme i början av 1980-talet. Och kanske kan man säga att engelska klubblag har lite grann samma inställning till Europa League som den svenska socialdemokratin hade till löntagarfonderna, intressant grej men inget man vill bränna sitt krut på.

Och för Liverpool har det ju verkligen varit fråga om att baxa skiten ända hit. I åttondelsfinalen hade man ett hett rivalmöte med Man Utd. I kvartsfinalen drog man Dortmund, av de allra flesta ansedda som turneringens bästa lag. I semifinalen fick man Villareal, ett av alla dessa spanska lag som bara förlorar mot andra spanska lag, ej medräknat när de förlorar mot icke-spanska lag.

Detta är dock för intet om Liverpool förlorar ikväll. Då blir det ingen Europa League-titel. Framför allt blir det inget spel i Champions League, eller i Europa över huvud taget, nästa säsong. Det är vägen som är mödan värd lär oss dikten, och det ligger en sanning i detta, också för Liverpool, men verkligheten är också att det bestående värdet för Liverpool är inte vägen, utan destinationen.

Och destinationen är Champions League.

Ska man avsluta resan och ta sig hela vägen fram till destinationen så måste Jürgen Klopp samtidigt förbättra sitt facit i cupfinaler. Hittills har han spelat fyra cupfinaler med två klubbar, och vunnit endast en av dem. Det räcker alltså inte att bara spela cupfinaler, de måste vinnas också. Marginalerna för detta är inte stora, och däri ligger så klart dilemmat med just cupspel.

Jürgen Klopp är alltså på väg att avsluta sin första säsong med Liverpool, som han tog över i början av oktober. Han anställdes med skyhöga förväntningar på sig gällande vad han skulle kunna åstadkomma med Liverpool, och i samband med hans anställning betonade jag några viktiga uppgifter han var tvungen att genomföra för att visa att dessa förväntningar var rimliga och motiverade.

Dessa var, och med uppskattad grad av måluppfyllelse:

Spika ett spelsystem – 90%

Liverpool såg taktiskt vilset ut under Brendan Rodgers. En av Jürgen Klopps främsta uppgifter var att ändra på detta, och definiera ett tydligt sätt för Liverpool att spela fotboll. Och visst har han gjort det, även om Liverpool så klart bara kan bli bättre med tiden på det.

Liverpool spelar nu genomgående en hårt pressande 4-2-3-1-uppställning som lätt anpassas utifrån mer en mer offensiv eller mer defensiv inställning, med onus på anfallspositionen och det centrala mittfältet. Spelarna ser bekvämare och mer bekanta ut med sina uppgifter på planen, och laget mer stabilt.

Hitta nyckelspelarna – 100%

Några väldigt uppenbara nyckelspelare existerar inte i Liverpool, på samma gång en styrka som svaghet. Fördelen är att spelarna i Liverpool är relativt lätt utbytbara utan att det inverkar mycket negativt på lagets spel. Dock har Klopp hunnit skaffa sig en tydlig uppfattning om vilka spelare han bygger laget runt.

Vad Klopp har lyckats mycket väl med är att få fart också på de spelare som hade det svårt under Rodgers. Adam Lallana verkar närmast pånyttfödd och är nu en både bra och viktig spelare. Dejan Lovren imponerar i backlinjen, Roberto Firmino har blivit hemtam i laget och Divock Origi har växt in i laget.

Utnyttja energin – 95%

Det fanns inte mycket med de yttre omständigheterna som Jürgen Klopp kunde förändra den här säsongen. Spelartruppen var vad den var, tabelläget som det var, och lönebudgeten svår att göra något åt. Vad Klopp kunde arbeta med var de inre omständigheterna – kulturen, glädjen, förtroendet, det mentala.

Och kanske är detta hans paradgren, det som gör Klopp till Klopp. Han är en mycket entusiasmerande människa, på gränsen till överspelande i gesterna vid sidlinjen. Men det finns någon plan i galenskapen. Och visst har det haft önskad och positiv effekt på både spelare och supportrar.

Plocka hem silver – ?

Jaha, så var det den här då. Det är så klart svårt att få något annat än antingen 0% eller 100% på denna. Man antingen lyckas eller inte lyckas, mellanlägen är svåra att uppnå. Det är också en uppgift som är intimt sammankopplad med energin runt Anfield.

Ligacupen var den första chansen att lösa uppgiften. Den försattes. Vad man kan se som positivt är att chanserna i alla fall inte låter vänta på sig. Men ikväll är det alltså lite allt eller intet om Jürgen Klopp ska kunna lösa uppgiften att plocka hem silver under säsongen – eller ha sumpat tre realistiska chanser.

Om han lyckas så går det inte att beskriva Jürgen Klopps första säsong i Liverpool som något annat än en fullständig succé. Om han inte lyckas så kommer ingen kunna säga att Jürgen Klopps första säsong i Liverpool på något sätt har varit misslyckad – för den har varit bra på så många sätt ändå.

Men han kommer i så fall ha så väldigt mycket mer att bevisa under sin andra säsong i Liverpool.

Säkerhetsutrymningen av Old Trafford påminner oss självklart om en minst sagt tråkig och oroväckande aspekt med att gå på stora fotbollsmatcher. Men den påminner oss samtidigt om några mycket positiva saker. Som att säkerheten i samband med matchdag faktiskt fungerar mycket bra. Det suspekta paketet upptäcktes och utrymningen gick effektivt och smidigt, inte nödvändigtvis någon enkel uppgift.

Det spekulerades naturligtvis vilt inledningsvis. Efter ett dygn var det däremot möjligt att presentera fakta kring vad som faktiskt hänt:

(1) En attrapp, det vill säga en slags låtsasbomb, hade blivit kvarlämnad på arenan efter en övning av hundförare av Security Search Management and Solutions, det privata säkerhetsföretag Man Utd anlitar, tidigare under veckan.

(2) Chris Reid, chef på det privata säkerhetsföretaget, har tagit fullt ansvar för det inträffade, vars stora misstag självfallet var att inte tillräckligt noga ha räknat in att alla utplacerade attrapper följde med tillbaka.

(3) Det var inte en attrapp som kunde ha upptäckts i den rutinmässiga genomsökning med bombhundar som sker inför varje matchdag, i och med att attrappen naturligtvis inte innehöll något sprängmedel.

Det är naturligtvis inte något litet misstag. Det har skapat besvär, irritation och kostnader för 76,000 supportrar, inte minst besvärande så klart för det tusental som åkte hela vägen från Bournemouth. Det har slösat med polisens tid och resurser. Kostnaderna för Man Utd är både PR-relaterade och ekonomiska, beräknade till åtminstone £3m.

Utöver så klart den mer institutionella kostnaden att en match fick ställas in och den sista ligaomgången blev ett slags antiklimax.

Att en jakt på syndabockar skulle gå igång var lätt insett. Inte minst media har varit pigga på att lasta Man Utd för det inträffade, naturligtvis en mycket roligare måltavla än något privat företag. Men det är väl mer eller mindre lika begåvat som att beskylla videobutiken för innehållet i dess filmer de har till uthyrning.

Chris Reid, chefen på Security Search, vet så klart vems ansvaret är och kanske i ett försök att hellre förekomma än att förekommas tog han under gårdagen på sig allt ansvar för det inträffade, och inväntar naturligtvis domen från Man Utd som enligt honom, och alla rimliga bedömningar, mycket väl kan försätta hans företag i konkurs.

Ansvar bör naturligtvis alltid utkrävas. Det är dock en öppen fråga vilken form ett sådant utkrävande ska ta. Vad blir egentligen bättre rent säkerhetsmässigt av att Man Utd låter huvuden rulla, säger upp avtalet med företaget och kräver det på ersättning för åsamkade kostnader? Ekonomisk ersättning kan man eventuellt uppnå, men vad är värdet utöver det?

Det är stor skillnad på systematiska brister och enskilda misstag. Det här ger alla intryck av att vara frågan om just ett enskilt misstag. Sådana kan man självklart alltid beklaga men de måste kanske inte alltid bestraffas. Vi lever i en svår tid där stora säkerhetsövningar måste genomföras. Men när vi ställer sådana krav måste man rimligtvis också acceptera att i sådan verksamhet, som i all slags verksamhet, finns den mänskliga faktorn och risk för misstag.

Nu känner inte jag något behov av större sympatier just för privata företag. Men det går heller inte att blunda för att det här företaget också har x anställda, bara i Manchester, som är beroende av den anställningen för sin egen och eventuella familjers försörjning. Vad händer med dem om företaget drivs i konkurs på grund av ett enskilt misstag?

Visst kommer det vara frestande för Man Utd att låta giljotinen falla, och på så sätt distansera sig från ansvaret, framställa sig själva som kompetenta genom att ”agera handlingskraftigt” och ”vidta åtgärder” gentemot det privata företag som klantat till det. Men bidrar det till en faktiskt ökad trygghet och säkerhet på något mer än en rent illusorisk nivå?

Det pratas så ofta om engelska fotbollsklubbars sociala ansvar. Kanske vore det stora och socialt mest ansvarstagande agerandet av Man Utd att hålla kvar vid den privata säkerhetsfirman, säkrandes dess fortlevnad och de anställdas fortsatta försörjning, och jobba tillsammans med företaget för att med detta som lärdom utveckla redan upprättade säkerhetsrutiner.

Något säger mig dock att så inte blir fallet, om det inte redan har meddelats innan den här bloggen publiceras.

Helt betydelselös match mot Bournemouth ikväll hur som helst. Och det blir naturligtvis inte bättre av att Man Utd nog vilar så många spelare som bara möjligt inför lördagens FA-cupfinal. Ändå får man hoppas att Man Utd vill avsluta snyggt på Old Trafford, och att Bournemouth gärna avslutar en för dem mycket bra säsong med ett bra resultat.

Och vem vet – kanske är det Louis van Gaals avskedsföreställning på Old Trafford? Har han sparat det bästa till sist? Är det möjligt att uppnå tresiffrigt bollinnehav? Inte för vanliga fotbollslag naturligtvis. Men Louis van Gaal är ingen vanlig manager.

Han är ett managergeni.

Denna årets elva är tänkt att göra just det, och ska alltså betraktas som just min uppfattning om årets elva i Premier League under säsongen som helhet. Det vill säga hur bra de har varit på sina positioner och i vilken utsträckning de har förmått att bidra till det egna lagets ambitioner och framgångar.

Elvan utgår från samma taktiska uppställning som vanligt (4-2-3-1) och jag kommer så att säga inte att fuska med den. Det är ju ett vanligt fenomen i sådana här årselvor med en närmast vansinnig offensiv balans, naturligtvis för att det är så mycket mer populärt att lyfta fram offensiva spelare. Men den fällan tänkte jag försöka undvika.

AVBYTARE:
Jack Butland, Scott Dann, Danny Rose, Mousa Dembele, Danny Drinkwater, Mesut Özil, och Jamie Vardy

Några motiveringar:

Hårfint för mig mellan Jamie Vardy eller Sergio Aguero på bänken. Vardy får platsen av mig för att han i större utsträckning har lyft sitt lag och svarat för fler avgörande insatser i de för sitt lag riktigt stora matcherna.

Petr Cech bör få ett hedersomnämnande, han kommer trots allt som minst att få dela på den här säsongens golden gloves, men De Gea och Butland har i mina ögon svarat för fler helt avgörande insatser under säsongen.

Toby Alderweireld är den ende mittbacken i Premier League som jag känner verkligen har övertygat och visat världsklass under säsongen. Virgil van Dijk, under sin debutsäsong i ligan, visar dock att han aspirerar på den nivån.

Vänsterbacken är en svår position den här säsongen, men Patrick van Aanholt tycker jag är den som, under väldigt svåra omständigheter dessutom, har visat en konsekvent hög nivå och utveckling.

Vad tycker ni själva?

För egen del är det framför allt Sheffield Wednesday som väcker nostalgiska minnen till liv. Ugglorna var en regelbunden närvaro under Premier Leagues första årtionde, och kan verkligen bara betraktas som en av de klassiska storklubbarna i England.

En sovande Yorkshirejätte. För svenskar kanske inte minst känd för att ha varit den klubb i vilken Roland Nilsson blev en ikon, och där såväl Niclas Alexandersson som Klas Ingesson gjorde sig namn inom engelsk fotboll.

Sheffield Wednesday slutade sexa i The Championship, och kom alltså med som fjärde och sista lag i playoff. Tämligen väl distanserade av övriga tre lag i nuvarande playoff. Det är alltså inte som några favoriter som Sheffield Wednesday inledde playoff.

Men det gick över förväntan i den första matchen. Hemma på Hillsborough besegrade man Brighton, den klara serietrean, med 2-0 i fredags. Med bud på mer ska sägas. Sheffield Wednesday går alltså in i kvällens returmöte med en stor fördel, vissa skulle säga med ena benet i finalen redan.

Brighton var synbarligen rubbade av att ha missat chansen till automatisk uppflyttning mot Middlesbrough. Avstängningarna på Lewis Dunk och Dale Stephens drabbade dem även hårt. Under matchen blev viktiga spelare som Tomer Hemed, Connor Goldson och Anthony Knockaert skadade, och det är ännu osäkert om de hinner tillbaka till ikväll.

Sheffield Wednesday slutade dock 15 poäng bakom Brighton i tabellen, och det är svårt att krypa sig ur känslan att Sheffield Wednesday kan vara det lag i playoff som på förhand står sämst rustade, eller minst förberedda, att klara av steget upp i Premier League.

Men det kan också vara en bedräglig känsla. Sheffield Wednesday har visat under säsongen att de kan stå upp mot Premier League-motstånd genom att besegra både Newcastle och Arsenal i Ligacupen. Spelare som Fernando Forestieri, Keiren Westwood, Sam Hutchinson och Gary Hooper kan lyfta i Premier League, och arbetshästar som Barry Bannan, Kieran Lee och Ross Wallace är alltid värdefulla.

Sheffield Wednesday står även starka utanför planen. Sedan klubben köptes för två år sedan av Dejphon Chansiri, en thailändsk affärsman liksom i Leicester för övrigt, har Sheffield Wednesday stadigt gått framåt, från ett bottenlag i The Championship till ett lag som nu alltså utmanar om uppflyttning.

En stor anledning bakom framgången den här säsongen är Carlos Carvalhal, en tränare med omfattande erfarenhet från Portugal, som tog över Sheffield Wednesday inför säsongen och har fått ut riktigt bra prestationer från viktiga spelare som kanske framför allt Fernando Forestieri.

Men med Sheffield Wednesday är det naturligtvis också större än så. Det är en klubb som genomgående presterar de absolut bästa publiksiffrorna i The Football League, till och med när de befann sig i League One. Det är en stor klubb, med en stor arena, från en stor stad i Yorkshire, en klassisk region i England vars stora fotbollsklubbar (Sheffield United, Leeds, Bradford, Huddersfield) länge har saknats i Premier League.

Så visst vore det ett lyft både för klubben och för ligan om Sheffield Wednesday faktiskt tog sig upp i Premier League, och där finns också alla de nödvändiga institutionella förutsättningarna för Sheffield Wednesday att återigen etablera sig som en av de stora klubbarna i Premier League.

Först måste man dock ta sig till Wembley. 2-0 att jobba med är förvisso en god fördel inför ett tufft returmöte på Amex Stadium, men inte riktigt lika god som det hade varit i Europa, i och med att det inte existerar någon bortamålsregel i engelskt playoff-spel. Det är med andra ord en match som Brighton måste vinna med minst två mål där till exempel 3-1 tar matchen till förlängning.

Det kommer med andra ord bli åka av på Amex Stadium ikväll mellan Brighton och Sheffield Wednesday.

Det verkar inte bara ha varit han som väntat ut skador. En rätt intressant teori som cirkulerat kring inte minst Tottenhams säsongsavslutning har varit, sedan striden om ligatiteln var avgjord, att spelare mer har haft i sina huvuden att undvika skador än i huvudsak försöka vinna matcherna. Ingen verkar vilja missa EM.

Den nu presenterade EM-truppen innehåller 26 spelare. Roy Hodgson har fram till månadsskiftet, och två träningslandskamper, på sig att meddela sin slutliga EM-trupp om 23 spelare. Läget kompliceras av att Hodgson under i alla fall denna vecka, och den första matchen mot Turkiet på söndag, inte har tillgång till spelare från vare sig Liverpool eller Man Utd.

MÅLVAKTER – (++++)
Fraser Forster, Southampton, 5 apps
Joe Hart, Man City, 57 apps
Tom Heaton, Burnley, 0 apps

Inga direkta konstigheter här och ingen av dessa tre kommer heller att plockas bort från den slutliga EM-truppen. Jack Butlands skada öppnade upp en plats och den går alltså till Heaton, målvakt och lagkapten i det Burnley som alltså vunnit The Championship under säsongen.

FÖRSVAR – (++)
Ryan Bertrand, Southampton, 7 apps
Gary Cahill, Chelsea, 41 apps
Nathaniel Clyne, Liverpool, 11 apps
Danny Rose, Tottenham, 2 apps
Chris Smalling, Man Utd, 23 apps
John Stones, Everton, 8 apps
Kyle Walker, Tottenham, 14 apps

Ytterbackspositionerna är Englands relativa styrka i backlinjen, som annars är och förblir Englands absoluta akilleshäl. Det ordinarie mittbacksparet kommer förmodligen från början vara Smalling och Cahill, och det är väl bara att hoppas att backlinjen får gott om hjälp av från mittfältet. Förmodligen kommer alla dessa spelare med till EM.

MITTFÄLT – (+++)
Dele Alli, Tottenham, 6 apps
Ross Barkley, Everton, 21 apps
Fabian Delph, Man City, 9 apps
Eric Dier, Tottenham, 4 apps
Danny Drinkwater, Leicester, 1 apps
Jordan Henderson, Liverpool, 23 apps
Adam Lallana, Liverpool, 21 apps
James Milner, Liverpool, 58 apps
Raheem Sterling, Man City, 20 apps
Andros Townsend, Newcastle, 10 apps
Jack Wilshere, Arsenal, 28 apps

Englands mittfält ger kanske inte det mest tekniska och spelskickliga intrycket i världen, men det behöver inte vara någon direkt nackdel. Dier borde ha visat nog för att ha gjort den defensiva mittfältsplatsen till sin egen samtidigt som han vid behov kan gå ner i backlinjen. Delph, Drinkwater, Townsend och Wilshere är de fyra spelare som måste övertyga Hodgson under de kommande veckorna då två av dem förmodligen kommer att petas.

ANFALL – (++++)
Harry Kane, Tottenham, 10 apps
Marcus Rashford, Man Utd, 0 apps
Wayne Rooney, Man Utd, 109 apps
Daniel Sturridge, Liverpool, 17 apps
Jamie Vardy, Leicester, 6 apps

England har inget dåligt anfall, framför allt lider inte England brist på anfallare som verkligen kan göra mål. Kane borde rimligtvis vara den självskrivne startanfallaren och Rooney kan också ta en mer tillbakadragen roll. Skadan på Danny Welbeck gav förmodligen Sturridge en säker EM-plats. En av anfallarna kommer plockas bort och det blir helt säkert Rashford.

DISKUSSIONSPUNKTER:

Phil Jagielka och Leighton Baines är två stora namn som helt missar EM. Det har helt enkelt inte varit till någons fördel att ha spelat försvarare i Everton den här säsongen.

Theo Walcott är ett annat stort namn som petats ur EM-truppen. Det förklarar Roy Hodgson med att Walcott inte har spelat tillräckligt i Arsenal under säsongen. Petningen är anmärkningsvärd men inte helt överraskande.

Desto mer överraskande är att Marcus Rashford är med. Det är en tydlig signal om framtiden och att spelare som Walcott, Defoe och Carroll helt enkelt inte ingår i hans planer. Om en spelare tas ut enbart som backup är det alltid bäst att välja den yngre som kan vara med för att se och lära.

Mittfältet har några anmärkningsvärda uttagningar. Känslan är att det enda Delph, Henderson och Wilshere behöver göra för att komma med i EM är att bevisa att de håller rent fysiskt. Drinkwater och Townsend blir i så fall de som ryker.

Att Mark Noble inte ens är med i 26-mannatruppen är uppseendeväckande, men Hodgson har varit minst sagt tydlig med att Noble inte alls ingick i hans tankar.

Att endast ta ut tre mittbackar till och med i den preliminära EM-truppen känns riskabelt, även om Dier kan täcka upp på den platsen. Men om Dier går ner i backlinjen, vilken spelare finns då i EM-truppen som kan ta hand om den defensiva mittfältspositionen?

Englands tre träningsmatcher inför EM är mot Turkiet (22 maj), Australien (27 maj), samt Portugal (2 juni). Efter matchen mot Australien måste alltså Hodgson ta ut sin slutliga EM-trupp.

Jag utgår från samma taktiska uppställning (4-2-3-1) som jag genomgående använt under hela säsongen. Den spelare på respektive position som har varit med flest gånger i omgångens elva kommer med i årets elva. En plats i elvan ger en poäng, en plats på bänken ger en halv poäng.

Vilket ger oss följande uppställning:

AVBYTARE:
David De Gea, Toby Alderweireld, Patrick van Aanholt, Cesc Fabregas, Dele Alli, Xherdan Shaqiri, och Sergio Aguero.

Alla har under säsongen inte alltid förstått det där med omgångens elva. Det enda som spelar roll för den är alltså just den omgången, inget annat. Att man råkar vara allmänt bra är inte intressant. Inte heller att man var fantastisk i förra omgången.

Det där öppnar så klart upp för relevanta frågor. Är det exempelvis att föredra att ha varit väldigt bra i fem omgångar under säsongen, vilket ger spelaren en god chans att vara med i denna årets elva, eller att ha varit mycket bra i alla omgångar, om än mer sällan bäst? De flesta skulle nog föredra det senare i en spelare.

Att vara med i en sådan här årets elva kan mycket väl sammanfalla med att även vara med i en årets elva där spelare tas ut baserat på deras säsong som helhet. Men det är inte nödvändigt.

En sådan elva är hur som helst mer intressant än denna hörnvariant, och jag kommer återkomma med en sådan så snart tillfälle ges. Senare under dagen presenteras ju Englands EM-trupp, och så är det ju returmöte i playoff i The Championship mellan Brighton och Sheffield Wednesday.

Det blir några bloggar under dagen.

Bubblare:
Shay Given, Stoke
Federico Fernandez, Swansea
Hector Bellerin, Arsenal
Jack Rodwell, Sunderland
Georginio Wijnaldum, Newcastle
Andros Townsend, Newcastle
Salomon Rondon, West Brom

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Arsenal. Bra avslutning på säsongen för Arsenal. De fick avsluta med en övertygande seger i en match de naturligtvis alltid var favoriter att vinna i på förhand. Samtidigt som resultatet i Newcastle innebar att de gick förbi Tottenham upp på andra plats, vilket i alla fall räddade prestigen något, och möjliggjorde för en avslutande positiv stämning på Emirates för första gången på länge. Bra läge att ta sommarlov.

Man City. Om man skulle ta uttrycket ”halta sig över mållinjen” och sätta det i en textbok så skulle det rimligtvis kunna finnas en bild på Man City bredvid uttrycket. Man City behövde naturligtvis bara en poäng mot Swansea och det stod väl hela tiden skrivet att det skulle komma att betyda väldigt mycket. En match där i slutänden inget av lagen var alltför missnöjda med utfallet. Pep Guardiola får Champions League nästa säsong, till och med lite tidigare än vad han är van vid.

Southampton. Avslutade övertygande hemma mot Crystal Palace och i och med att West Ham samtidigt förlorade så innebär detta att Southampton säkrade spel i Europa League kommande säsong. Dessutom, om Man Utd inte tar poäng i den uppskjutna matchen mot Bournemouth så slutar Southampton på en fantastiskt smickrande femte plats. Southamptons ständigt framskjutna tabellplaceringar fortsätter att imponera.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Tottenham. Ända sedan Tony Pulis tog Tottenhams oskuld på det mest cyniska sätt i slutet av april har Tottenham inte varit sig likt. Chelsea smickrade fint men sedan ringde de aldrig tillbaka. Visst, det är tungt att missa en ligatitel på det sätt som Tottenham faktiskt gjorde, men det kan inte ursäkta en sådan insats som de levererade den här dagen mot Newcastle. Det var ett svek mot de egna fansen och något som de kommer tvingas bära med sig också in i nästa säsong.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Ronald Koeman. Fortsätter göra ett väldigt imponerande jobb med Southampton. Det är andra säsongen i rad som Southampton tappar flera väldigt viktiga spelare men det ändå inte i någon större utsträckning påverkar Southamptons spel eller tabellplacering. Någon anledning för Koeman att fundera på Everton finns över huvud taget inte.

OMGÅNGENS MÅL

Jordan Ibe, Liverpool 1-1, West Brom (b). Beskrivs som ett solomål men i mina ögon är det snarare ett väldigt imponerande lagmål. Ibe gör snyggt fri längs högerkanten och skär in i banan. Christian Benteke tar en helt nödvändig löpning och drar isär försvaret, Ibe fortsätter lugnt in i straffområdet och avslutar kallt i bortre hörnet. Ett riktigt klassmål, tillika Ibes allra första mål i Premier League.

:::

TRE PUNKTER

Bomber. I förgrunden till avslutande ligamatcher så var det ju ett otroligt oroväckande scenario som utspelade sig på Old Trafford. Nu visade sig den misstänkta bomben bara vara någon slags attrapp, och det är så klart positivt att säkerhetsrutinerna på engelska arenor ser ut att fungera, men det ställer så klart stora frågor om den engelska matchdagsupplevelsen under kommande säsonger. En påminnelse om att det här med att samlas många människor, som vi gärna vill ta för givet, också för med sig risker.

West Ham. Det blev en slags blandsaft till säsongsavslutning detta. Härlig vinst mot Man Utd men två onödiga förluster mot Swansea och så nu mot Stoke gör att säsongen slutar något i moll på en sjundeplats. Naturligtvis inte illa sett till vad man hoppats på inför säsongen, men för bara några veckor sedan tänkte man Champions League. Nu ställs West Ham inför ett litet dilemma till helgen, ska man hoppas på att Man Utd vinner FA-cupen så att de själva får spela i Europa League, eller ska man hoppas på Crystal Palace så att man slipper spela Europa League?

Rafa? Newcastlefansen gjorde sannerligen sina röster hörda – de vill att Rafa Benitez ska stanna kvar hos dem och ta Newcastle tillbaka till Premier League och det förlovade landet. Just den här dagen verkade det som om även spelarna gjorde sina röster hörda och önskade detsamma. Benitez själv säger att han har ett svårt beslut framför sig, frågan är om säsongsavslutningen gjorde beslutet lättare eller svårare för honom.

:::

FÖR ÖVRIGT

Inte ens den här gången lyckas jag få med alla tio matcher i min hörna – just typiskt.

Kul för Olivier Giroud – där spelade han till sig nytt kontrakt och övertygade Arsene Wenger att någon ny anfallare behövs inte i sommar.

John Terry vill vara kvar i Chelsea – frågan är bara om förlängningen han erbjudits är ett genuint erbjudande eller om Chelsea bara gett honom något de vill att han ska säga nej till.

Matchen på Old Trafford avbröts sedan man hittat ett ”suspekt paket” på ena läktaren. Vilket jag tyckte var lite taskigt mot Marouane Fellaini.

Oklart när den uppskjutna matchen ska spelas – kan tänka mig att Man Utd inte är så sugna på att spela den innan FA-cupfinalen.

Leicester vinner Premier League. Aston Villa, Newcastle och Norwich åker ur Premier League. Detta vet vi redan. Vi vet också att både Tottenham och Arsenal kommer spela Champions League nästa säsong. I övrigt är det just om de europeiska cupplatserna det fortfarande råder viss osäkerhet och öppenhet inför den 38:e omgången.

Man City går in med enkla förutsättningar till den här omgången. De vet att det för dem räcker med en poäng borta mot Swansea för att säkra fjärdeplatsen och Champions League nästa säsong. De hotas framför allt av Man Utd som måste vinna mot Bournemouth samt hoppas att Swansea vinner mot Man City för att kunna passera Man City i tabellen.

Nedanför dessa båda lag slåss West Ham, Southampton och Liverpool framför allt om nästa säsongs platser i Europa League. Det är en komplicerad strid där förutsättningarna heller inte är helt klara. Mycket kommer bero på utgången i Europa League-finalen och FA-cupfinalen. Vinner West Ham mot Stoke tar de dock sjätteplatsen och har även chans att sluta femma.

Southampton kan dock genom vinst hemma mot Crystal Palace sätta rejält tryck på West Ham för sjätteplatsen. Mest fascinerande är dock att det faktiskt kan bli ett playoff i Premier League om den sista Europa League-platsen. Det inträffar om West Ham förlorar med uddamålet mot Stoke samtidigt som Liverpool vinner med uddamålet mot West Brom, fast alltid med ett mål mer gjort än West Ham – och Southampton samtidigt inte vinner mot Crystal Palace.

Ingen vet emellertid hur ett sådant playoff skulle gå till. Vi vet dock att det skulle spelas på neutral plan. Men vi vet inte om det sker i form av ett enkelmöte eller ett dubbelmöte. Så främmande är alltså playoff för Premier League att reglerna för det inte ens är bestämda på förhand.

Det är kanske naturligt så här i slutet av en lång ligasäsong att huvudsakligen ha i huvudet det som skett under dess slutskede. Vi matas med mängder av priser och utmärkelser, såsom årets spelare och årets elvor, som är märkligt framtunga i sina bedömningar. När vi till exempel tänker på Leicester och Chelsea nu gör vi det med vad vi vet om dem nu, behjälpta av den klokhet som alltid följer i efterhand.

Men det är resan som är målet, och vägen som är mödan värd. Så också med en ligasäsong. De som bara tittar på slutresultatet missar åtminstone halva förståelsen av en ligasäsong, förmodligen mycket mer än så. Varför inte därför påminna oss själva om den resa vi nu faktiskt, med avspark klockan 16:00, är på väg att avsluta?!

AUGUSTI
Säsongen inleddes med en knall. Arsenal inledde den säsong som äntligen skulle föra dem upp igen på den engelska fotbollstronen med att förlora hemma mot West Ham. Något många såg som ett tecken på att laget alltjämt var anfäktat av samma gamla svagheter. Man City däremot inledde säsongen med rejäl attityd och avslutade augusti med full poäng. Allt stod däremot inte rätt till i Chelsea där fem poäng tappades på hemmaplan och laget blev utspelat borta mot Man City. Redan i första omgången inledde José Mourinho en såpa som skulle komma att prägla hela säsongen genom ett märkligt utfall på sina egna lagläkare. Leicester inledde säsongen med att köra över ett helt vilset Sunderland.

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/08/24/dags-for-arsenal-att-visa-vad-de-vill-med-den-har-sasongen/

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/08/31/ar-det-borjan-pa-slutet-for-jose-mourinho-i-chelsea-som-vi-bevittnar/

SEPTEMBER
September inleddes med transferfönstrets stängande, och en trasig faxmaskin i Madrid som såg till att den unge David blev kvar i Manchester, något som skulle komma att mildra Man Utds kommande plågor i alla fall något. Det mest kontroversiella i september var dock en spelet spelandes Diego Costa som mer eller mindre egenhändigt såg till att vidmakthålla Arsenals hoodoo mot just Chelsea. Liverpool gick igenom sin alldeles egen identitetskris efter att ha investerat drygt £70m under transferfönstret men alltjämt hade svårt att övertyga vare sig själva eller någon annan under Brendan Rodgers. Leicester fortsätter alltjämt vara det lilla loket som kunde runt toppen av tabellen.

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/09/12/man-utd-kan-inte-vinna-ligan-med-louis-van-gaal-som-manager/

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/09/19/bade-arsenal-och-diego-costa-spelade-spelet-men-costa-spelade-det-battre/

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/09/21/har-liverpool-70-miljoner-skal-att-behalla-eller-ersatta-brendan-rodgers/

OKTOBER
Oktober blev den första vågen av managersparkningar i Premier League under säsongen. Dick Advocaat kastade in handduken i Sunderland och skulle komma att ersättas av Sam Allardyce. Brendan Rodgers fick sparken av Liverpool efter en svit av svaga resultat, något som öppnade upp för Jürgen Klopp att göra sin ankomst till engelsk fotboll. José Mourinho gick ut i öppen maktkamp med sin egen klubbledning genom att i en lång monolog utnämna sig själv till den bästa tränaren Chelsea någonsin haft. Aston Villas säsong var på god fart från svag inledning till fullständigt krisläge innan Tim Sherwood till sist fick säcken.

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/10/03/jose-mourinho-utmanar-chelseas-klubbledning-att-inte-valja-minsta-motstandets-vag/

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/10/05/att-sparka-rodgers-var-ofrankomligt-men-loser-inte-liverpools-strukturella-brister/

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/10/06/sunderland-far-svart-att-hitta-ett-battre-alternativ-an-sam-allardyce/

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/10/28/aston-villa-i-behov-av-reform-och-vision-men-brist-pa-alternativ-ar-deras-verklighet/

NOVEMBER
Remi Garde skulle få en positiv inledning i Aston Villa sedan han klarat 0-0 mot Man City på hemmaplan, men mer positivt än så skulle det förmodligen aldrig bli. Arsenal och Man City fortsatte lunka på i marschtakt i toppen av tabellen men ungefär här började Tottenham visa att även de minsann ville ha ett ord med i laget med en stabilitet vi annars sällan associerat med just dem. Leicester visade samtidigt att de inte hade för avsikt att gömma sig i någon passningsskugga och gick upp i ligaledning för första gången. Ett första tidens tecken på att toppstriden inte skulle bli riktigt så förutsägbar som vi innan säsongen misstänkte.

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/11/08/ospektakulart-men-alltmer-stabilt-tottenham-kan-gora-arsenal-och-man-city-sallskap-i-titelstriden/

DECEMBER
December fortsatte i managerbytenas tecken. Swansea tappade tålamodet med Garry Monk och gav denne sparken utan att för den sakens skull ha tänkt igenom vem som skulle ersätta honom. En förlust mot Leicester visade sig bli det halmstrå som knäckte José Mourinhos rygg i Chelsea, varmed inleddes en ännu ej avslutad följetong där Mourinho beskrevs som Louis van Gaals mer eller mindre omedelbara ersättare. Man Utds säsong påbörjade sin fullständiga implosion samtidigt som Watford i skuggan av Leicester var en av höstens absoluta överraskningar, på en sjundeplats strax innan nyår.

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/12/27/vad-kallar-man-en-ledare-som-inte-har-nagra-foljare-just-a-guy-taking-a-walk/

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/12/20/fyra-tanda-ljus-och-fyra-raka-ligasegrar-for-watford-pa-fjarde-advent/

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2015/12/18/var-jose-mourinhos-andra-sejour-i-chelsea-verkligen-ett-misslyckande/

JANUARI
Det nya året ringdes in med ett riktigt bottenmöte mellan Aston Villa och Sunderland, och en påminnelse om att det är i huvudsak de anonyma ägarna som ställer till med problem i engelsk fotboll. Samtidigt yvades allt fler över den förvandling Stoke genomgått från hårdhänt tjångalångboll till ett tekniskt fint spel i bästa Barcelonaskola. Swansea fortsatte yrsa i managerfrågan och gick från att beundras för sitt sätt att driva klubben till att mest bli en klubb bland alla andra. Framför allt bottenlagen i ligan, utom märkligt nog Aston Villa, spenderade stora pengar på nya transfers med sikte på att kunna spela sig kvar i Premier League.

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/01/02/aret-inleds-med-en-ren-nedflyttningsmatch-pa-stadium-of-light/

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/01/26/varfor-skulle-inte-stoke-kunna-gora-nagot-speciellt/

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/01/10/swanseas-forvandling-fran-vacker-svan-till-lika-ful-ankunge-som-alla-andra/

FEBRUARI
Februari var månaden som var tänkt att en gång för alla pröva, vissa trodde eller hoppades kanske snarare på avrätta, Leicesters fortfarande långsökta titelambitioner. Men det rullade bara på. De vann mot Liverpool, och de vann mot Man City, vars egna titelambitioner pulvriserades i och med denna förlust och förlusten veckan därpå mot Tottenham. Ligasäsongen var i praktiken slut för Man City i och med februari som istället fick inrikta sig på Europa och på en framtid med Pep Guardiola som tränare. Arsenals säsong var gången från knölig till direkt besvärlig och man avslutade februari med fem för dem helt avgörande bortamatcher. Evertons säsong var på väg att rinna ut i sanden men besked om att en ny ägare tagit över klubben gav åtminstone hopp om framtiden.

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/02/01/man-city-ritar-om-premier-leagues-landskap-med-pep-guardiola/

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/02/27/arsenals-sasong-avgors-av-fem-bortamatcher-under-varen/

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/02/29/evertons-nya-agare-formulerar-viktiga-fragor-om-framtiden/

MARS
Mars inleddes med insikten att Aston Villa hade satsat alla sina marker på ett långsiktigt tränaralternativ när vad de var i akut behov av var en kortsiktig problemfixare. Remi Garde skulle komma att lämna klubben som här i praktiken gjorde sitt uttåg. Newcastle kom till sist till insikt om att de behövde agera för att undvika att gå samma öde till mötes, sparkade Steve McClaren och anställde Rafa Benitez. Och under mars börjar missnöjet med Arsene Wenger att passera kokpunkten och ta sig riktigt otrevliga uttryck, när ett sedan länge dysfunktionellt triangeldrama mellan supportrar, tränare och klubbledning började ge sig till känna. Mauricio Pochettino och Tottenham var en svidande illustration om att det som Wenger så länge hävdat varit omöjligt faktiskt var fullt möjligt.

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/03/01/aston-villa-behovde-en-brandslackare-men-anstallde-en-brobyggare/

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/03/05/ar-mauricio-pochettino-pa-vag-att-gora-vad-arsene-wenger-har-sagt-vara-omojligt/

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/03/07/newcastle-befinner-sig-i-en-enda-svartvit-rora-men-maste-byta-manager/

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/03/16/befinner-sig-arsenal-och-arsene-wenger-i-ett-dysfunktionellt-forhallande/

APRIL
Efter att ha fått se sina sista cupförhoppningar gå upp i rök bestämde sig Chelsea för att sätta punkt för den här säsongen genom att meddela att deras manager från och med nästa säsong är Antonio Conte, i ett spännande försök till nystart. West Ham fortsatte att vara uppkäftiga på tabellens övre halva och fortsatte utmana framför allt de båda Manchesterklubbarna om en plats i kommande säsongs Champions League. Arsenals långsökta förhoppningar om ligatiteln dog en smärtsam död hemma på Emirates. Och Roberto Martinez ständigt positiva utrop om Evertons spel var på god väg att börja reta gallfeber hos supportrarna. Leicester visade prov också på sin svarta mästarmagi genom att vinna match efter match med 1-0, samtidigt som Tottenham tappade viktiga poäng mot Tony Pulis.

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/04/04/antonio-conte-markerar-slutet-pa-en-era-i-chelsea-och-borjan-pa-ett-nytt-artionde/

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/04/09/west-hams-drommar-har-overtraffat-sasongens-verklighet/

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/04/20/roberto-martinez-och-jurgen-klopp-ar-varandras-positiva-motpoler/

MAJ
Sköna maj inleddes så med det helt osannolika scenariot att Leicester kunde säkra ligatiteln genom vinst mot Man Utd på Old Trafford. Det slog inte riktigt in men dagen därpå kunde man ändå fira vilt i och med att Chelsea visade mer ryggrad på en halvlek än vad de tidigare visat under hela säsongen, och grejade 2-2 mot Tottenham. En av fotbollshistoriens största bragder var ett faktum. I bottenstriden skulle det visa sig vara Sunderland som vågade, ville och kunde allra mest och lyckades med dubbelsegrar mot Chelsea och Everton se till att det blev Norwich och Newcastle som fick göra Aston Villa sällskap ned i The Championship. Upton Park stängde igen portarna efter 112 år med en riktig rackarrökare till fotbollsmatch mellan West Ham och Man Utd, i en match där Man Utds chanser att ta sig till Champions League fick vad som förmodligen var nådastöten.

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/05/03/elva-snabba-skal-varfor-leicester-vann-premier-league-2015-16/

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/05/11/kan-sunderlands-torpedfotboll-radda-dem-kvar-i-premier-league/

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/05/10/har-kommer-alla-kanslorna-pa-en-och-samma-gang-en-sista-kvall-under-upton-parks-flodljus/

På det viset, och i högst sammanfattad form, har vi alltså tagit oss fram till den punkt där vi nu befinner oss. Vad som står på spel inför den sista omgången är framför allt europeiska cupplatser, men det är faktiskt inte det enda. Där finns också kampen om andraplatsen eller, kanske mer korrekt beskrivet, kampen om norra London.

Ett av säsongens stora teman har varit Tottenhams framfart och att de har chansen att för första gången på över 20 år, första gången sedan Arsene Wenger tog över Arsenal, placera sig ovanför Arsenal i tabellen. Det såg helt givet ut för några veckor sedan, men tappet av ligatiteln har vägt tungt på Tottenhams axlar.

Helt oviktigt är det så klart inte. Att ha hamnat bakom Tottenham har varit en viktig pusselbit i Arsenalfansens missnöje den här säsongen, och lyckas man undvika det så svider den här säsongen desto mindre. Omvänt för Tottenham så vore det svåruthärdligt att följa upp besvikelsen över den missade ligatiteln med att släppa ett så stort försprång till Arsenal under slutomgångarna.

Det handlar kort sagt om att markera för framtiden. Mauricio Pochettino har under veckan haft en lång lunch med Alex Ferguson. En av dennes mest kända utfästelser om vad som varit hans stora bedrift var hur han ”knocked Liverpool off their fucking perch”. Det var helt enkelt något som behövde göras inom ramen för den ständigt pågående maktkamp som är engelsk fotboll.

Mauricio Pochettino och Tottenham vill självklart själva knuffa ned Arsenal från deras förbannade täppa. Ska de lyckas med det räcker så klart inte att sluta före dem enbart den här säsongen, men varje resa har sin början, varje slutmål har sitt första steg. En poäng för Tottenham mot Newcastle idag och man har tagit detta första steg.

Man får hoppas de har haft koll på maten under helgen.

Det har också playoff-implicationer då två av League Ones playoff-managers är “caretakers” (tillfälliga managers) som tagit över under säsongen efter att lag i The Championship har norpat deras framgångsrika managers. I Walsall har vi före detta physion Jon Whitney, som jag skrev om förra veckan, som tagit över sedan Dean Smith gick till Brentford. I Barnsley påbörjade Lee Johnson, nu i Bristol City, en vinstsvit som lyfte dem till playoff från att ha legat på 22:a plats i november. Barnsley-sonen Paul Heckingbottom tog över i februari när de låg på tolfte plats och säkrade playoff-platsen i sista omgången med 4-1 mot mästarna Wigan.

Milwall är ett av få lag som inte sparkat en manager denna säsongen. Neil Harris gör sina första fulla säsong som manager. Redan förra säsongen var han dock Millwallmanager på tillfällig basis och försökte hedervärt rädda dem från nedflyttning i The Championship.

Den sista managern i playoff-kvartetten är den mest långvariga. Phil Parkinson har nämligen varit Bradfords manager sedan inför säsongen 2011-12. Det är bara fyra managers i de fyra högsta divisionerna som haft sina jobb längre än honom. Han tog Bradford till League One via playoff och han tog Bradford ända till Ligacup-final 2012-13. Om managerrutin eller kontinuitet faktiskt betyder något, oavsett vad ägare i League One tror, är Bradford ett lag som trots sin femteplacering har goda chanser i detta playoff.

BARNSLEY (6) – WALSALL (3) – 14 maj, 18:30

Förutom att de båda har orutinerade managers är det två lag ovana vid rampljuset. De är mindre klubbar i närheten av större städer med större klubbar. Det är också två klubbar som trots sin storlek föredrar offensiv fotboll. Barnsley är trots allt en brasiliansk enklav i Yorkshire. Walsall har trots minimala resurser i utkanten av Birmingham lyckats bli en klubb som framgångsrikt producerar bra unga spelare samtidigt som de är ännu bättre på att plocka upp unga spelare som släppts från större akademier i närområdet. Nuvarande stjärnan Romaine Sawyers till exempel tillhörde tidigare West Bromwich.

Av taktiskt intresse

Barnsley har ett väldigt ungt lag och en tunn trupp. Deras mest rutinerade försvarare är Lewis Nyatanga, 27 år, och han har varit skadad sedan innan jul. Deras äldsta spelare är Adam Hammill, 28. De borde inte ha kommit så här långt men tack vare god lagmoral och några stjärnor har de haft en otrolig vår. En viktig spelare har varit Josh Scowen som helst är central mittfältare men som fått spela lite varstans för Barnsley och i de senaste matcherna har han vikarierat bra som högerback.

De är ett offensivt lag för att de har få försvarare. De spelar ofta 4-4-2/4-2-3-1 utan någon typisk defensiv mittfältare utan snarare två mindre bollsäkra med desto mer hårdjobbande mittfältare. Särskilt sedan de förlorade Ben Pearson till Preston i januari. De har spelat mer med två renodlade anfallare sedan Marley Watkins skadade sig. Annars har de haft två offensiva yttrar och Watkins i en friare roll. Winnall är inte bara en bra målskytt utan också en framspelare. Har på sistone ofta spelat tillsammans med Ashley Fletcher, inlånad från Man Utd, som var väldigt bra i de två sista ligaomgångarna.

Walsall har varierat mellan 3-4-1-2 och 4-2-3-1 denna säsongen. Delvis för att Sawyers är så viktig som offensiv mittfältare att man får anpassa laget efter honom. Det hjälper också när de har ett välskolat lag och spelare som kan spela flera olika positioner. Har flera unga, tekniska, ojämna yttrar som Milan Lalkovic och Anthony Forde som kan avgöra matcher. Forde speciellt hade lekstuga i ligans sista omgång med två mål mot Port Vale varav det första var något utöver det vanliga. Stabilt försvar med hårt arbetande innermittfält bakom Sawyers. Särskilt veterantvilling Adam Chambers som är ensam kvar sedan brorsan James slutade inför säsongen.

Nyckelspelare

Barnsley. Adam Davies är född i Tyskland vilket förklarar varför han är en bra målvakt. Vann till slut en kamp om målvaktsposten ifjol med Ross Turnbull och har betalat tillbaka förtroendet med stabilt målvaktspel även när övriga laget har vinglat. Framför sig har han Alfie Mawson som hade en jättesäsong för Wycombe i League Two ifjol. Han har fortsatt imponera i League One och likt ifjol har han också bidragit med sex mål framåt. Inte den snabbaste försvararen men bra med bollen och svårslagen i luften.

Conor Hourihane är min favorittyp av spelare. En irländsk spelare med en härlig vänsterfot vars namn börjar på H (likt oolahan och arte). Han är av någon anledning grovt underskattad i League One, där han inte blivit uttagen i säsongens elva. Kanske för att han spelar för Barnsley eller för att han bara verkar göra snygga mål eller för att han är snyggare än de flesta i League One. Andra säsongen i rad som han gör mer än tio mål och tio assists för Barnsley.

Sam Winnall har gjort 21 ligamål under säsongen. Han är uppenbarligen en viktig spelare ifall de ska vinna allt. Han har dock bara gjort mål i två matcher sedan februari. Å andra sidan var en av de matcherna mot Wigan i sista omgången där han gjorde två mål.

Walsall. Tom Bradshaw var alltid en stortalang i Shrewsbury men lyckades aldrig riktigt slå igenom och gjorde bara 17 mål på drygt 90 ligamatcher i Shrewsbury. Walsall plockade upp han inför förra säsongen och där gjorde han 17 ligamål på bara en säsong. Denna säsong har han återigen gjort 17 mål och lockar till sig intresse från Championship.

Romaine Sawyers var nominerad till säsongens bästa spelare i League One, men förlorade till Bradley Dack. Sawyers är lång och fysisk så det tog ett tag innan han fick chansen i en offensiv roll. Där har han denna säsongen gjort elva assists och sex mål. Landslagsman för Saint Kitts & Nevis! Känner han 100-meterslöparen Kim Collins?

Rico Henry fyller 19 först i sommar men har varit en av ligans bästa spelare ute till vänster. Har beroende på formation spelat allt ifrån den mest vänstra av tre mittbackar till vänsterytter. Hade sitt genombrott i mina ögon som wingback när de slog Burton med 2-0 i oktober, i en av få tv-sända League One-matcher.

Därför vinner Barnsley: De har flera individuella stjärnor som kan avgöra en match själva. De har medvind efter att ha varit lysande hela våren.

Därför vinner Walsall: Sawyers är fantastisk. Har också flera unga individuella stjärnor. Inte förlorat sitt grundspel sedan Dean Smith försvann och var genomgående bättre än Barnsley under säsongen.

:::

BRADFORD (5) – MILLWALL (4) – 15 maj, 13:15
MILLWALL (4) – BRADFORD (5) – 20 maj, 20:45

Två klassiska klubbar med gott om fans och vissa framgångar. Millwall har varit ett offensivt lag med en ung klubblegendar, Neil Harris, som manager med tre olika anfallare som gjort 10+ mål under säsongen. Bradford har varit ett stabilt defensivt lag med en rutinerad manager, Phil Parkinson, som släppt in näst färst mål i League One (40 insläppta) men å andra sidan bara gjort 55 mål vilket är sjätte sämst i hela League One. Ur smeknamn/maskot-synvinkel är Millwalls lejon överväldigande favoriter mot Bradfords dvärghöns (bantams).

Av taktiskt intresse

Bradford har ett försvar som haft flera år på sig att bli samspelt. Lagkapten Stephen Darby är mer högerback än människa numera. Vilket kan bli användbart då han möter båda yttrarna Adam Hammill och Paul Anderson som var hans lagkamratar i Liverpools U18-lag som 2006 vann FA Youth Cup. Övriga som Rory McArdle och James Meredith har också varit bra i flera säsonger nu. Ett nytt tillskott är mittbacken Reece Burke, inlånad från West Ham, som utsågs till säsongens spelare nyligen för Bradford.

Bradford spelar ett ganska konservativt 4-4-2. Med store Jamie Hanson på topp som vanligt men sedan Nakhi Wells lämnade för Huddersfield har man haft svårt att hitta en liten partner till Big Unit Hanson. Nyligen har dock Jamie Proctor spelat bra och före detta Derbyspelaren Steve Davies har varit en nyttig inhoppare. Billy Clarke finns alltid också.

Millwall har en förkärlek till 4-4-2 och anfallspar historiskt sett (Sheringham-Cascarino!) men den här säsongen har man tre olika bra anfallare. Vem får nöja sig med ett inhopp på slutet? De senaste matcherna har man spelat gamle Steve Morison med unga Aidan O’Brien men då är lagets bästa målskytt Lee Gregory på bänken.

Millwall har två bra svårspelade centrala mittfältare i Shaun Williams och Jimmy Abdou. Tyvärr anfaller Bradford inte särskilt mycket centralt. Har långa och fysiska mittbackar som kan tampas med Hanson.

Nyckelspelare

Bradford. Tony McMahon är 30 år och har varit högerback i hela sin karriär. Denna säsongen valde managern Parkinson att spela honom som högerytter och McMahon besvarade med att ha en otrolig säsong. Fyra mål och hans 13 assist är ligaledande (delat med Peterboroughs Marcus Maddison). Se upp för hans inlägg och fasta situationer.

Ben Williamson är en rutinerad journeyman-målvakt som överkommit en uppväxt i Manchester Uniteds akademi och hjärnhinneinflammation för att bli en välrespekterad målvakt i Football League. Ouppskattad stabil målvakt som snart spelat 500 matcher sammanlagt för fem olika klubbar.

Bradford kan spela sig igenom playoff-spelet med tät defensiv och göra mål på fasta situationer vilket de föredrar men ska de göra mål behöver någon kliva fram. Ingen annan än Jamie Hanson har gjort fler än fem mål. Jag är ingen stort fan av Billy Clarke men han gjorde många mål ifjol och passar åtminstone mallen av en liten kvick spelare bredvid Hanson.

Millwall. Steve Morison tog vägen via Millwall när han gick från Stevenage i femtedivisionen till Norwich i Premier League på tre säsonger. Nu är han tillbaka och hoppas återupprepa playoffsuccéen från 2009-10. Han har spelat varenda match den här säsongen och gjort 15 mål samt sex assists. Stor tung anfallare som är jobbig att möta.

Shane Ferguson sägs ha spelat så bra i Birmingham att Newcastles dåvarande sportchef Joe Kinnear ville värva honom. Problemet var att Ferguson var utlånad till Birmingham från Newcastle. Nu är han värvad permanent till Millwall och varit lysande både som vänsterytter och vänsterback. Sju assists är flest av alla i Millwall.

David Forde har varit en institution i Millwallmålet i nästan tio år. Den här säsongen har det förändrats. Jordan Archer kom från Tottenham och i sin Millwalldebut i augusti höll han nollan mot Scunthorpe efter ha räddat en straff. Archer har spelat nästan varje Millwallmatch sedan dess.

Därför vinner Bradford: Järnstark defensiv som kan ta hand om alla Millwalls anfallare. Är mer rutinerade och samspelta. Som ett bra cuplag är de bra förberedda för playoff-spel. Möter en orutinerad målvakt.

Därför vinner Millwall: De gör mål. De har en extra målskytt att slänga in om det går trögt. Morison och Byron Webster kan matcha Bradford fysiskt och i luften. Fred Onyedinma kan vara en joker.

:::

Ben Mayhews (Experimental 3-6-1) grafiska sammanställning av League Ones säsong med förväntade mål bakåt och framåt:

:::

Peter A Linhem, @linhem på twitter

Watford var ju på förhand en av de klubbar som var tippade att åka ur Premier League. De har i själva verket inte befunnit sig i närheten av någon nedflyttningsstrid under säsongen. Dessutom lyckades de samtidigt ta sig till en högst respektabel FA-cupsemifinal. En väletablerad sanning är att en manager bedöms utifrån sina resultat, men resultaten här borde onekligen tala till Flores fördel.

Watford inte bara undvek nedflyttningsstriden. Länge var man en av den här säsongens stora överraskningar. Strax innan jul fullbordade man en svit med fyra raka ligavinster och befann sig då sjua i tabellen, en poäng bakom Tottenham som då återfanns på fjärde plats. Det var närmast bragdbetonat av ett lag som mer eller mindre förändrats helt sedan säsongen innan.

Men vårsäsongen blev inte alls lika bra som hösten. Watford ramlade nedåt i tabellen igen. Det vore ändå värt att ställa sig den relevanta frågan om Flores verkligen hade fått sparken givet exakt samma slutresultat, men en svag höst följt av en stark vårsäsong – givet att han överlevt hösten?! En manager bedöms inte bara utifrån sina resultat, utan utifrån sin trend.

Kanske är det inte svårare än så att det råkar vara en slags Leicestereffekt som spökar?!

Vi har ju med all rätt ägnat de senaste veckorna och månaderna över att gotta oss åt det positiva och fantastiska med Leicesters ligaseger. Men det måste samtidigt vara en ligaseger som förmodligen kommer göra livet om möjligt ännu mer surt för Premier Leagues alla nuvarande och kommande managers, i alla fall strax under de allra största klubbarna.

För vad Leicesters ligaseger kanske framför allt har gjort är att ha förändrat synen på inte bara vad som är möjligt, utan också på vad en klubbs supportrar, ägare och ledning kan förvänta sig. Varför ska Watford, West Brom, Swansea med flera vara nöjda med säkra mittenplaceringar när Leicester plockar hem Premier League-bucklan?

Det är inte svårt att tänka sig att Pozzo, Watfords ägare, kanske inte tycker att en sjundeplacering halvvägs in på säsongen är särskilt mycket att hurra för i jämförelse. Vilket det självklart heller inte är. Frågan är bara om det är en helt meningsfull jämförelse.

På lång sikt är det naturligtvis bara bra med detta perspektivskifte som Leicesters triumf kan ge upphov till. Fler klubbar som siktar högre kan bara leda till en rejäl kvalitetshöjning. Men det är också lätt att längs vägen, särskilt på kortare sikt, tappa bort att det som gjorde Leicesters ligaseger så speciell var att den samtidigt var så otroligt sensationell. Om vem som helst kunde upprepa det vore det inte längre särskilt speciellt.

Watfords klubbledning har hur som helst kommit fram till att Quique Sanchez Flores inte är rätt person att leda dem framåt. Man undrar naturligtvis vad som är deras ambitioner för kommande säsong. Något annat än att än en gång sikta på att försöka hålla sig kvar i Premier League känns inte som något särskilt troligt alternativ.

Men om nu det är den fortsatta ambitionen så är det inte uppenbart att det finns något bättre alternativ än det man just förkastat. Det namn som emellertid nämns tämligen intensivt i samband med Watford är Walter Mazzari, med förflutet framför allt i Napoli, men också senast Inter. Vilket dock känns som ett namn för en klubb med inte bara högre ambitioner utan också högre kapacitet.

Det vore inte något ologiskt val av Watford. Mazzarri är naturligtvis från Italien, liksom Pozzo, så där finns redan någon slags association. Mazzarri är också en av de senaste fem årens mest beundrade tränare i Italien. Det vore med andra ord en riktig prestigeanställning för en klubb som Watford. Det vore också ett steg mot ett mer flexibelt och offensivt sätt att spela fotboll än vad som präglat Watford den här säsongen.

Där finns naturligtvis frågetecken. Walter Mazzaris kanske främsta taktiska kännetecken är hans trebackslinje, en modell som av ganska lätt förståeliga skäl har haft svårt att få ett särskilt bra fäste inom engelsk fotboll där kantspelet är så framträdande. Mycket riktigt var det också en svaghet som visade sig när Mazzarris Napoli stötte på Chelsea i Champions League för några år sedan. Likaså brukar Mazzaris lag ofta bli väldigt beroende av sin ensamme anfallare på ett sätt som kan visa sig problematiskt i England.

Mazzarri är dock samtidigt erkänd som en tränare som förmår få ut maximal kapacitet ur sina spelare och sina lag. Och med en spelstil som helt säkert tilltalar Watfords ägare mer än Quique Sanchez Flores låga defensiv, något han hade gemensamt med Claudio Ranieris Leicester, men utan deras snabbhet och kreativitet i anfallsspelet.

Walter Mazzarri vore ett namn som onekligen signalerade att Watford satsade högt inför kommande säsong. Men som ordstävet också lyder, gapar man över för mycket riskerar man också mista hela stycket.

Efter att PFA publicerade sina “årets Lag” började jag omedelbart undersöka vilka spelare de valt som inte hör hemma (som sig bör) och första tanken var hur bisarrt det var att man inte valt några riktiga yttrar. Deras mittfält består av Max Clayton (Middlesbrough), Joey Barton (Burnley), Alan Judge (Brentford), och Barry Bannan (Sheffield Wednesday). Judge är det närmaste en ytter men han är en offensiv mittfältare som dessutom framför allt spelat centralt. Bannan spelar en del på vänsterkanten också. Men när jag försöker hitta bättre alternativ lyser de med sin frånvaro. Inga Zahas eller Bolasies, Knockaert har inte ens spelat 20 matcher, Jimmy Kébé är försvunnen till havs, och Matt Ritchie gör drömmål i en högre liga numera.

Vad jag kommit fram till är att det helt enkelt har varit en bra defensiv säsong. Allt offence står de dåliga ägarna för. Mellan 2009-10 till 2014-15 var det bara fem lag som släppte in färre än 40 mål på en hel säsong: 2009-10:  Newcastle (35) och Swansea (37), 2010-11: QPR (32), 2013-14: Burnley (37), 2014-15: Middlesbrough (37). Men den här säsongen är det hela tre lag som släppt in 35 mål eller färre. Middlesbrough släppte bara in 31 mål, Burnley 35, och Hull 35.

Catenaccio Championship!

Vi har Lancashires Atletico i Burnley – kompakt 4-4-2, hårt arbetande yttrar, defensivt inriktade centrala mittfältare, unga oväntat disciplinerade mittbackar, Kåmark-ytterbackar. Karanka lärde sig försvarsspel av Mourinho och lärde sig av skräckexemplet Real Madrid att du bör bry dig om defensiven om du inte har oändligt med resurser. Steve Bruce behöver inte förklaras. Och som en d’Artagnan till de tre musketörerna finns Chris Hughton som också hade nått “30-klubben” igen om det inte vore för 30-katastrofala minuter mot Cardiff.

Både Burnley och Middlesbrough är redan uppflyttade men det blir särskilt intressant att se ifall något annars stabilt och målsnålt lag som Hull eller Brighton drabbas av galna playoff-sjukan och plötsligt börjar läcka ifrån båda håll. Det bästa/värsta exemplet på lag som helt tappar fattningen och markeringen är förra årets returmöte i League One mellan Swindon och Sheffield United som slutade 5-5 efter 1-2 i första matchen.

SHEFFIELD WEDNESDAY (6) – BRIGHTON (3) – 13 maj, 20:45
BRIGHTON (3) – SHEFFIELD WEDNESDAY (6) – 16 maj, 20:45

Wednesday har ägarens namn “Chansiri” som tröjsponsor så det kan gå antingen som för Leicester eller Ipswich och Nottingham Forest för dem. Chansiri äger tydligen världens största försäljare av tonfisk på burk. Han anställde en portugisisk manager i Carlos Carvalhal och de har värvat flera före detta Watfordspelare (Pudil, Forestieri, McGugan). Deras nya klubbmärke är ett uppdaterat gammalt märke. Jag föredrar det mörka märket från 70-talet.

Brighton har också en sugar daddy i Tony Bloom. Rik på poker och annat spel och dobbel. De hade antingen en utsvulten publik eller fått många nya fans då de gick från att spela på en fridrottsarena som tog drygt 8,000 till den nya Falmer Stadium (eller Amex Stadium) som tar drygt 30,000 och de har nu ligans näst bästa publiksnitt (bakom Derby) med över 25,000.

Av taktiskt intresse

Sheffield Wednesday är ett svårtytt lag. Deras bästa spelare har varit den evigt nyckfulla Forestieri som plötsligt blivit en pålitlig målskytt. Han har sin fria roll och mittfältet är inte särskilt brett då man ofta har Bannan till vänster som är en central mittfältare och Ross Wallace till höger som vanligtvis varit en väldigt vänsterfotad vänsterytter. Som tur är har man offensiva ytterbackar som Pudil som knappt är vänsterback och Jack Hunt (säg det snabbt!) som jag alltid gillat men som inte riktigt fick chansen i Crystal Palace.

De har stabila mittfältare som Kieran Lee, Alex Lopez, och Sam Hutchinson som inte gör bort sig. Gamle Semedo är också ett alternativ men han har spelat få minuter. De har tuffa anfallare i långa Atdhe Nuhiu och robusta ständiga målskytten Gary Hooper. De har ett fint mittbackspar i ouppskattade Tom Lees och alltid älskvärde Glenn Loovens. Deras främsta matchvinnare är dock deras målvakt. Mer om han bland nyckelspelarna.

Brighton är ett Hughton-lag. 4-4-2 eller ibland 4-4-1-1 men det viktiga är det klassiska “two banks of four” som Hodgson kallar det. Det luriga blir att man till denna matchen saknar sin bästa mittback i Lewis Dunk och en lysande central mittfältare i Dale Stephens. Greer som ersätter Dunk är äldre och rutinerad men långsam och sämre med bollen. Steve Sidwell är en bättre ersättare till Stephens. Han är inte lika bra offensivt men likvärdig på andra sätt och fortfarande en kapabel spelare som gör att de kan behålla sin taktiska mall.

Hughton älskar yttrar också. Knockaert och Jiri Skalek har varit lysande januarivärvningar. Jamie Murphy, som lyste under hösten, kan gå före Skalek och Kazenga LuaLua finns alltid på bänken. Kanske kan tre yttrar spela, med till exempel Knockaert i mitten? Varken Baldock eller Wilson eller Zamora har riktigt passat bredvid Hemed på topp.

Nyckelspelare

Sheffield Wednesday. Forestieri kan ha haft den bästa säsongen av alla ugglorna men ingen slår Keiren Westwood i längden. En gammal favoritmålvakt som länge varit fantastisk utanför Premier League och när han spelade i Premier League tvingades han försöka rädda Sunderland. Han kan vinna en match på egen hand och är fortfarande inte mer än 31 år gammal.

Nämnda Forestieri är svårstoppad för att han verkar inte ens själv förstå sig på sina finter i vissa fall. Han har lyckats göra 15 mål under säsongen och sex assists på det. Han har burit offensiven på egen hand ibland och när han har självförtroendet kan han vara en otrolig spelare.

De har två riktiga jokrar som inte varit alltför viktiga under säsongen. Marco Matias och Lewis McGugan. De kan göra otroliga mål. De lär inte få spela. Lucas Joao är en mer rimlig joker. Att han blivit uttagen till Portugals landslag säger mer om dem och hans potential då han inte gjort mål sedan februari men han är lång, snabb, och bra med fötterna när allting stämmer.

Brighton. Kantspelet är viktigast offensivt. Anthony Knockaert har varit deras bästa spelare sedan kan kom. Han går in i banan och förbi försvarare och har en otroligt fin vänsterfot. Slår bra frisparkar som ni såg vid målet mot Middlesbrough senast. Ser slimmare ut nu än han gjorde under sin tid i Leicester.

Tomer Hemed är en stor målskytt. Bra i straffområdet och inte oäven på att hitta sina medspelare i bra lägen heller. Behöver synas mer i luften och överhuvudtaget än senast mot Middlesbrough. Hans anfallspartner kan också bli viktig om Hughton fortsätter med två där framme. Bobby Zamora lär vara vara inhoppare som bäst men tog QPR till Premier League med ett avgörande mål senast han var i playoff-sammanhang.

Utan Dunk och Stephens blir deras partners ännu viktigare. Connor Goldson är en ung mittback som spelat i League One och League Two i flera år och nu får han hjälp av rutinerade Greer men det är bäst om Goldson tar löpduellerna. Beram Kayal har varit fantastisk. Tacklar och förvånansvärt nyttig offensivt. Lär behöva ta mer offensivt ansvar utan Stephens på plan. Leder faktiskt redan laget i assist men inte lika målfarlig som Stephens.

Därför vinner Sheffield Wednesday: De har Forestieri som inte går att förutspå. Brighton får svårt att ladda om efter den avgörande matchen mot Middlesbrough och därför kan det bli en nackdel att börja på bortaplan. Brighton har fortfarande vissa problem att göra mål och då kan Westwood äta upp dom. Avstängningarna på Dunk och Stephens!

Därför vinner Brighton: De har lysande ytterspel och en imponerande anfallare. Ett bättre grundsystem och en rutinerad manager som varit med tidigare i dessa sammanhang. Carvahal gör trots allt sin första säsong i Championship och England överhuvudtaget.

:::

DERBY COUNTY (5) – HULL (4) – 14 maj, 13:30
HULL (4) – DERBY COUNTY (5) – 17 maj, 20:45

Om Hull går upp till Premier League via playoff blir man blott det andra uppflyttade Hull denna säsongen sedan Solihull Moors vann National League North (division 6) nyligen. Ännu värre och något mer relevant för Hull är att fjärdeplacerade lag sällan vinner i playoff. Innan QPR 2013-14 var det Charlton som 1997-98 var den senaste playoff-vinnande fyran.

Av taktiskt intresse

Derby sparkade Paul Clement tidigare och fortfarande tillfällig manager är Darren Wasall, vars namn avslöjar att han inte har mycket självbefrielse från ägaren Mel Morris. Derby spelar 4-3-3 och ger bollen till Tom Ince som får göra lite vadsomhelst och skjuta närsomhelst. Det har funkat bättre under våren och Tom Ince har till och med börjat spela fram till mål.

På andra kanten finns Johnny Russell som tvärtom sällan har bollen men ändå ofta gör mål eller assist. Om Russell spelat för ett bättre lag hade man antagit att han var dålig men alltid på rätt plats men Russell lyckas snarare skapa ytor på rätt plats där medspelare hittar honom och ibland skapar han också något själv. Han har åtta assist trots allt.

Steve Bruce var mittback och alla i hans lag är i grunden mittbackar. Ibland råkar det befinna sig offensiva spelare framför mittbackarna men även vissa icke-mittbackar är mittbackar. Mohamed Diamé till exempel är en offensiv mittfältare som också skulle kunna spela mittback. Alex Bruce? En defensiv mittfältare eller möjligen högerback som tror han är mittback på grund av sitt efternamn. Harry Maguire är med stor sannolikhet faktiskt en Steve Bruce-klon och Michael Dawson är den son Steve Bruce alltid önskat sig.

4-4-1-1 har man helst spelat denna säsongen. Diamé bakom en ensam målfarlig Abel Hernandez på topp. Yttrar som kan försvara eller är Robert Snodgrass. Defensivt starkt centralt mittfält. Odubajo och Robertson på varsin ytterbacksplats där de varit lysande men inte särskilt offensivt farliga.

Nyckelspelare

Derby County. I säsongens sista match drog George Thorne på sig en allvarlig skada. En i raden av flera som hindrat hans potentiellt lysande karriär. Frisk är han den näst bästa (engelska) defensiva mittfältaren i England (bakom Dier förstås). Lysande bollvinnare, alltid rätt positionerad, och inte obekväm med bollen.

Å andra sidan har Derby nyss fått tillbaka Will Hughes från dennes skadehelvete. Han har sett bra ut, på visserligen på bara fyra-fem matcher. Han kan få ett större defensivt ansvar där han tidigare imponerat. Annars finns mer fysiska Bradley Johnson eller yngre Jamie Hanson som ägaren tycker om.

Nämnda Tom Ince blir förstås viktig då han på en god dag är ett helt lags offensiv på egen hand men han kan lätt bli för enkelspårig och destruktiv för flytet i spelet. Chris Martin har nog varit lagets bästa spelare även om inte 15 mål är det bästa han gjort. Han har dock också tio assists och är viktig som centertank för inlägg, längre bollar, och för att etablera spelet på motståndares planhalva.

Hull. Sam Clucas har varit en förvånande bra värvning. Han kan spela överallt där du behöver en vänsterfot (eller centralt) och har gjort sju mål samt sex assists. Förlorade i playoff ifjol med Chesterfield och lär vara sugen på revansch.

Robert Snodgrass har bara spelat sedan nyår men ändå gjort fyra mål och sex assist. Är fortfarande en spelare av rang och spelar i en helt annan vinkel än de flesta. Kan vara direkt avgörande på en bra dag. Abel Hernandez är en sådan där uruguayansk forward. De ska tydligen vara bra på att göra mål. 20 mål denna säsongen. Var hetare under hösten men fortsatt en svårstoppad målskytt.

Därför vinner Derby County: Tom Ince kan göra allt själv. Chris Martin är fantastisk och deras spelsystem passar honom så väldigt bra. Alex Bruce kanske spelar.

Därför vinner Hull: Tom Ince kan göra för mycket själv. Hull är ett stabilare lag även om de svajat på sistone. Lär göra färre misstag. Utan Thorne kan Diamé härja fritt.

:::

Ben Mayhews (Experimental 3-6-1) grafiska sammanställning av The Championships säsong med förväntade mål bakåt och framåt:

:::

Peter A Linhem, @linhem på twitter

Missnöjet var inte omotiverat. Everton har förlorat sex av sina senaste tio matcher. Everton har förlorat sina tre senaste bortamatcher stort och blivit spelmässigt blåsta av banan. Everton, ett lag med kvalitet och kapacitet att sluta på åtminstone någon av de europeiska cupplatserna, slutar istället för andra säsongen i rad på tabellens nedre halva.

Resultat är det som i slutänden styr en managers öde. Men i Roberto Martinez fall var det inte bara resultaten som blev hans fall. Lika mycket var det hans sätt att uttrycka sig i ständigt positiva ordalag efter dåliga resultat som gjorde fansen vansinniga. Martinez blev ett textboksexempel på hur spin control kan bli raka motsatsen till damage control.

Roberto Martinez resultat kontrasteras naturligtvis med hans föregångare. Där han har slutat på tabellens nedre halva två säsonger i rad jämförs med Everton som under David Moyes producerade sju raka placeringar bland de åtta bästa i ligan. Den första säsongens eufori har gradvis under de därpå följande säsongerna ersatts av eftertankens kranka blekhet.

Att Roberto Martinez skulle visa sig vara fel manager för Everton var något jag flaggade för i den här bloggen redan för tre år sedan, någon dag eller två innan han formellt tillsattes. Något profetiskt betonades Martinez oförmåga att tillföra eller vidmakthålla någon hållbar defensiv organisation i sina lag, något som också visat sig med all önskvärd tydlighet i Everton.

Samtidigt lämnar inte Roberto Martinez ifrån sig någon särskilt besvärlig situation i Everton. Vem som än efterträder honom kommer att ha väldigt goda förutsättningar att göra ett riktigt bra jobb. Där finns naturligtvis svagheter i laget men inget som inte går att åtgärda med hårt och målmedvetet arbete under sommaren, eller med hjälp av de utökade resurser som kommer stå Everton till buds.

Just därför hade det varit en känsla av orättfärdighet om Roberto Martinez hade tvingats lämna Everton efter att ha blivit kollektivt utbuad av Goodison Park. Resultaten under hans tid i klubben var kanske till stora delar frustrerande men där har ändå lagts en på många sätt mycket god grund för framtiden.

Inte minst ska Martinez förmåga att lyfta fram unga spelare, och då i synnerhet från de egna leden, betonas. John Stones och Ross Barkley har båda växt fram till stjärnor i Premier League under hans ledning. Deras brister den här säsongen är lika mycket lagets brister och runt dem kan Everton antingen fortsätta bygga ett väldigt starkt lag eller tjäna stora pengar på dem.

Brendan Galloway och Matthew Pennington är andra spelare som har luftats under Roberto Martinez. Och även om Martinez likt de allra flesta har drabbats av sina misslyckanden på transfermarknaden så har han i huvudsak varit lyckad även där, med starka värvningar av spelare som Romelu Lukaku, Gerard Deulofeu, Muhamed Besic, Aaron Lennon och Ramiro Funes Mori.

Vilket hänger ihop med ett annat bra arbete som Roberto Martinez under sina tre år har genomfört med Everton, nämligen att systematiskt föryngra spelartruppen. De viktigaste spelarna i David Moyes lagbygge var samtliga 30 år eller äldre. Under Roberto Martinez tid i klubben har spelartruppens snittålder sänkts till cirka 26 år.

Så visst var det ofrånkomligt, sett till resultaten och retoriken, att Roberto Martinez skulle få sparken från Everton. Den senaste tidens spel och resultat gjorde det till en ren tidsfråga. Men det är samtidigt det enda som hade tagits med i beräkningen. En högljutt missnöjd publik på Goodison Park hade inte nyanserat tagit med det positiva med hans tid i beräkningen.

Därför var det förmodligen helt rätt tidpunkt att ge Martinez sparken. Han förtjänar sparken, och han är helt säkert inte rätt manager att ta Everton framåt härifrån. Och det är väl högst oklart om någon engelsk klubb i Premier League kommer vara intresserade av hans tjänster igen. Men han förtjänar för den sakens skull inte att förnedras.

Något som kanske också Evertonfansen kommer kunna instämma i om några år.

Viktigast är att Accrington blev det sista laget klart för playoff-spelet i League Two. De spelade bara  0-0 hemma mot Stevenage vilket gav Bristol Rovers och Oxford möjligheten att passera dem. Det ger följande semifinaler i League Twos playoff:

PORTSMOUTH (6) – PLYMOUTH (5) – 12 maj, 20:45
PLYMOUTH (5) – PORTSMOUTH (6) – 15 maj, 19:00

En passande bakgrund till detta semifinalmöte kan vara att jag redan i oktober skrev om Portsmouth och Plymouth tillsammans.

Då låg Plymouth etta i League Two med Pompey tvåa. Då i augusti vann Portsmouth 2-1 på bortaplan mot Plymouth. Nu i april vann Plymouth med 2-1 borta mot Pompey. Uppenbarligen har vi förlängning och kanske straffläggning framför oss. Pompey leder dock fortfarande publikligan med en snittpublik på mer än 16,000. Tvåa är Plymouth med nästan 9,000.

Av taktiskt intresse

Portsmouth har lite av ett rykte som en bra akademiklubb. De har spelare som fått ungdomslandskamper och när de saknade pengar spelade de nästan ett helt U21-lag.

Nuvarande managern Paul Cook föredrar rutin när det är möjligt. På mittfältet finns 34-åriga Michael Doyle som var lagkapten i Coventry för drygt tio år sedan och Danny Hollands som var kapten för Bournemouth ett tag när de  fortfarande låg i League Two och League One.

Han gillar dock också offensiva ytterbackar vilket syns i assistkolumnen. Som konverterad högerback finns 34-åriga Ben Davies som gjorde 20 assist och nästan 20 mål för Notts County säsongen 2009-10. Den här säsongen har han ändå gjort sju assist. På andra sidan har vänsterbacken Enda Stevens spelat 90 minuter i varenda ligamatch denna säsongen, förutom den allra sista som inte betydde någonting, och han har gjort nio assists på dessa matcher. Vilket är delat bäst i laget tillsammans med Kyle Bennett.

Plymouth har experimenterat en del med en trebackslinje. Det är oklart om nya managern Derek Adams behållit denna då det är svårt att se Plymouth spela och nästan svårare att hitta bra information om League Two. De har dock använt tre naturliga mittbackar väldigt mycket denna säsongen men jag är inte övertygad om Carl McHugh spelat som en av tre mittbackar eller på mittfältet. I vilket fall har det fortsatt tillåtit min favorit Kelvin Mellor att spela väldigt offensivt på högerkanten. Bara fyra assists men hans löpningar och dribblingar brukar skapa oreda.

Nämnda nyckelspelare nedan Graham Carey och Jake Jervis har använts i flera olika positioner. På pappret är Carey en “tia” och Jervis en “nia” men ibland är de på varsin kant, eller så är Carey något av en falsk nia och Jervis en ultra-offensiv ytter. Om inte Reuben Reid hittar förra säsongens målform plötsligt kan Plymouth behöva vara kreativa offensivt.

Nyckelspelare

Portsmouth. Pompeys mest fascinerande spelare är i min mening antagligen Conor Chaplin. Han har ett målsnitt på ett mål var 88:e minut. Han är bara nyss fyllda 19 år gammal. Han har bara startat sex matcher, men gjort 24 inhopp. Enligt den tillgängliga statistiken på Soccerway (en av få sidor med League Two-statistik) har Chaplin bara spelat 709 minuter. 406 från start, 303 från bänken. Tre mål från start, fem mål som super sub. Gareth Evans (inte han som regisserade fantastiska The Raid eller lika fantastiska The Raid 2) är uppenbarligen viktig då han är lagets främsta målskytt. Men tio mål är inte alltför imponerande och han har bara startat 32 matcher. Det skulle verkligen inte förvåna mig om Chaplin blir viktigare. Gary Roberts är en annan gammal spelare och åldern börjar ta ut sin rätt då han inte längre är en toppspelare i League One utan snarare en bra men inte ostoppbar League Two-spelare. Kan dock fortfarande överraska med en fin frispark.

Plymouth. De viktigaste spelarna offensivt i Plymouth är de som Derek tog med sig från Ross County: Graham Carey, en vänsterfotad offensiv mittfältare som är snarlik Bournemouths Matt Ritchie. En snabb spelare med låg tyngdpunkt och en otrolig vänsterfot som gillar att bryta in i banan för assist eller otroliga mål. Hans elva assist är fjärde mest i League Two och hans elva mål gör honom till Plymouths delat bästa målskytt.

Plymouths andra bästa målskytt är Jake Jervis som också kom från Ross County. Han gör också en del snygga mål och med sina drygt 1,9 meter är han tekniskt sett den långe på topp för Plymouth. Men Jervis är ingen typiskt lång anfallare. Han är snabb, teknisk, och kan även spela som ytter. Ser man de mål han gjort kan man tydligen se den potential som gav honom hans a-lagsdebut för Birmingham som 18-åring. Men han har saknat jämnheten och målskyttet genomgående i sin karriär och likt många andra före detta akademispelare har han varit en fotbollsnomad under sin karriär. Han verkar ha hittat hem i Plymouth där han inte bara gjort elva mål utan också åtta assist. Det är inte dominant men det skulle inte förvåna om allt plötsligt klickar och han gör 20+ mål oavsett i vilken division han spelar. Också nämnvärt att Jervis spenderade en halv säsong i Portsmouth för två säsonger sedan. Defensivt har Plymouth också League Twos kanske bästa mittback i admiral/lagkapten Curtis Nelson, som för att vara League Two-mittback är yngre och rörligare än alla andra.

Därför vinner Portsmouth: De har rutin från större matcher och högre divisioner. På andra sidan spektrumet finns unga jokern Chaplin som kan göra mål på vem som helst om han får chansen.

Därför vinner Plymouth: Carey är detta dubbelmötets främsta kreatör och vänsterfot och Jake Jervis är ostoppbar på en bra dag. Har en kompakt defensiv enhet som du behöver yttrar eller ett överflöd av anfallare för att bräcka.

:::

AFC WIMBLEDON (7) – ACCRINGTON STANLEY (4) – 14 maj, 20:30
ACCRINGTON STANLEY (4) – AFC WIMBLEDON (7) – 18 maj, 20:45

Accringtons slogan är “The Club That Wouldn’t Die” då det ursprungliga Accrington Stanley gick i graven på 1960-talet. Men efter ha sålt namnrättigheterna till The Crown Ground spelar man nu istället på Wham Stadium så nu är man Club Tropicana.

AFC Wimbledon vet sin beskärda del av återkomster förstås då det finns ett lag i Milton Keynes som tog deras tabellposition och smeknamn bland annat. Extra motivation för Wimbledon kan de finna i att de bara behöver slå två lag för att kunna möta MK i League One nästa säsong. Även om det finns en inställning i Wimbledon att man helst inte ens vill acceptera att MK Dons existerar.

Av taktiskt intresse

Wimbledon har varit utanför rampljuset på sistone. De har inte spelat på Centre Court. De har slutat på nedre halvan i League Two i fyra raka säsonger sedan de tog sig tillbaka till Football League.

Man skulle kunna tro att de likt så många andra klubbar på dessa säsonger har gått igenom flera olika managers men Neil Ardley har varit där sedan början på den andra säsongen. I oktober har han varit Wimbledonmanager i fyra år vilket är två livstider i managerår.

Vad de har lyckats med denna säsongen är att de hittat fler målskyttar och färre försvarare som ger bort bollen till andra lags målskyttar. Vilket låter väldigt simpelt men är också skillnaden på ett ganska mediokert mittenlag och ett lag som lyckas knipa en playoff-plats.

Deras främsta anfallsvapen har varit en väldigt farlig högerkant med Barry Fuller (fem assists) och George Francomb (elva assists), som har några av ligans bäst slagna inlägg. Adebayo Akinfenwa är inte lika målfarlig längre men fortsatt en tuff motståndare i luften som i sämsta fall åtminstone drar på sig markering. Även Tom Elliott är en lång anfallare som fått gott om speltid och ändå gjort sex mål.

Vad det gäller Accrington var de kända som “League Twos Barcelona” under John Colemans förra sejour. De har försökt att återvända till det i viss mån även om detta trots allt är League Two. Särskilt tydligt syns det på värvningarna då spelare som Andrew Proctor, Sean McConville, och Billy Kee värvats tillbaka. De har dessutom en väldigt ung och talangfull spelartrupp.

De tenderar att spela med fem mittfältare i någon form av uppställning, gärna ett 4-2-3-1 utan egentliga yttrar. Windass har en friare roll och Billy Kee är ensam längst fram men springer för en hel armé.

Nyckelspelare

AFC Wimbledon. Trots många svårigheter i livet (hans förnamn, hans modelljobb, och flera säsonger i Skottland) har Lyle Taylor haft en fantastisk säsong med 20 ligamål. Det är tredje gången han gör 20+ mål på en säsong men de tidigare säsongerna spelade han i engelska åttondedivisionen och i skotska andradivisionen. De senaste säsongerna har han pendlat mellan Patrick Thistle och League One/Two i jakt på mål men först denna säsongen fick han sitt ordentliga (engelska) genombrott och sin landslagsdebut för karibiska Montserrat som är mest känt som “Karibiens Pompeii (!)” då huvudstaden Plymouth (!!) begravdes i ett vulkanutbrott.

Wimbledon har förstås också Adebayo Akinfenwa, omtyckt tjockis/stark man, men han gör inte alls lika mycket mål längre och blivit omsprungen av en annan Adebayo – Adebayo Azeez som är Wimbledons supersub. Ovan nämnda George Francomb med sina många assist är deras främsta vapen men jag har också en förkärlek till snabba men något inkonsekventa Andy Barcham som mycket väl kan bli avgörande eller vara helt osynlig.

Accrington Stanley. Accrington har redan börjat tappa spelare till nästa säsong. Matt Crooks och Josh Windass (son till Dean) är klara för Rangers till nästa säsong. Då Marc Warburton fortsätter att försöka ta över Skottland med hjälp av nästan enbart engelska League One och League Two-spelare. Crooks har dock varit skadad sedan mitten av mars och Windass var skadad från början av januari till slutet av mars. Windass har gjort fem mål på åtta matcher sedan han kom tillbaka från skada och playoff-avgörande har han i blodet.

När de varit skadade har en gammal bekanting fått kliva in och öppna upp för lagets framgångar. Billy Kee har otroligt nog gjort 17 mål och 14 assist. Billy Kee är en liten och i stort sett fyrkantig anfallare av design för att alla batterier ska få plats. Man kan tänka sig att Kee är besviken över att inte ha lyckats i Leicester eller att han lämnade Burton när de fortfarande låg i League Two men istället har han haft sin bästa säsong någonsin för Accrington.

Därför vinner Wimbledon: Man kan tänka sig att Accrington har svårt att ladda om efter ha förlorat en uppflyttningsplats i sista omgången och Wimbledon har ett fysiskt övertag (särskilt om inte Crooks spelar) och är tillräckligt bra i inläggspelet för att utnyttja det övertaget.

Därför vinner Accrington: Tekniskt bättre och flera individuella spelare som Windass och Kee som ingen i Wimbledon kan mäta sig med.

:::

Ben Mayhews (Experimental 3-6-1) grafiska sammanställning av League Twos säsong med förväntade mål bakåt och framåt:

:::

Peter A Linhem, @linhem på twitter

Bubblare:
Vito Mannone, Sunderland
Younes Kaboul, Sunderland
Ryan Bertrand, Southampton
Fernando, Man City
Dusan Tadic, Southampton
Anthony Martial, Man Utd
Kelechi Iheanacho, Man City

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Sunderland. Enorma glädje- och jubelscener på Stadium of Light när Sunderland med en övertygande 3-0-seger mot Everton såg till att säkra nytt kontrakt i Premier League. Förvisso var man inte så lite behjälpta av helt bedrövligt försvarsspel i Everton, men man ska heller inte ta ifrån dem att de spelar med en helt annan organisation och energi än vad som var fallet under hösten.

West Ham. Om man ska lämna sin arena efter 112 år så vill man självklart avsluta med en match värd att minnas. Och det måste man väl ändå säga att West Ham fick göra. En galet svängig match och mot ett motstånd som i alla fall till namnet gjorde stunden rättvisa. Att det sedan även är en vinst som tar West Ham betydligt närmare Europa League-spel nästa säsong är väl inte så illa det heller.

Man City. Om vi nu ser till den här omgången enbart så får man säga att Man City gick vinnande ur det hela. Det här var formellt omgången då Man City besegrade Stoke på hemmaplan. Mer vinnande för Man City var däremot kanske att Man Utd förlorade mot West Ham, vilket ger Man City egen kontroll över sitt Champions League-spel mot Swansea på söndag.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Man Utd. Redan när Louis van Gaal inför matchen började beklaga sig över att spelarna möjligen var känslomässigt påverkade av turbulensen på vägen till arenan så började man ana vartåt det skulle barka hän. Mycket riktigt. Under en hel halvlek fanns bara ett lag på planen, i en så viktig match för Man Utd, och i andra halvlek såg ett obefintligt försvarsspel på fasta situationer till att omintetgöra lagets alla förhoppningar.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Sam Allardyce. Räddar kvar Sunderland i Premier League, vilket händelsevis var precis det jobb han anställdes för. Han måste känna en viss nöjdhet ändå, inte minst med tanke på att Newcastle samtidigt åker ur. Samma Newcastle som gav honom sparken 2008 efter åtta månader i klubben, när laget befann sig i mitten av tabellen.

OMGÅNGENS MÅL

Eden Hazard, Chelsea 1-0, Liverpool (b). Ett riktigt fint solomål av Hazard som knixar med bollen ute vid sidlinjen, åker slalom mellan Liverpoolspelare in i straffområdet innan han avslutar finfint med ett placerat skott vid bortre stolproten. Tätt följt på drömmålet mot Tottenham börjar man så klart undra var någonstans den här spelaren har varit hela säsongen.

:::

TRE PUNKTER

Sunderland. Har bara förlorat en enda match av sina senaste tio. Imponerande och så klart ett skäl till att Sunderland håller sig kvar. Sam Allardyce har gjort ett imponerande jobb så här långt, men det riktigt tunga jobbet börjar efter detta. Allardyce har chansen att verkligen bli den förste managern i klubben på evigheter som skänker klubben stadga och stabilitet, och kan se till att Sunderland slipper behöva hålla på och rädda sig kvar i slutomgångarna varje säsong.

Too Big. Aston Villa och Newcastle åker ur Premier League. Två jätteklubbar naturligtvis. På många sätt blir Premier League lite tråkigare när inte dessa klubbar längre finns kvar i ligan, eller dess mängder med supportrar. Jobbigare är att båda klubbarna är präglade av väldigt liknande interna strukturproblem som gör att inte särskilt mycket talar för att de kommer att kunna ta sig direkt tillbaka. Rafa Benitez har dock chansen att göra sig till klubbikon genom att stanna kvar och ta Newcastle tillbaka.

Italian Job. Claudio Ranieri i Leicester. Antonio Conte är klar för Chelsea. I Swansea har Francesco Guidolin förlängt med två år. Nu pratas det om Walter Mazzarri till Watford. Det börjar bli mycket italiensk tränarkompetens i klubbarna strax under den absoluta toppen i Premier League, ej inräknat Chelsea. Inte så konstigt kanske, italienska tränare har alltid varit taktiskt välskolade.

:::

FÖR ÖVRIGT

Sunderland har aldrig varit placerade ovanför de fyra sämsta någon gång under säsongen och har bara befunnit sig över nedflyttningsstrecket i 39 av säsongens dagar. Timing.

Omgångens Özil: Mesut Özil. Özil är Özil.

Newcastle har under Premier League-eran åkt ur Premier League endast vid två tillfällen. Båda dessa gånger har inträffat under de senaste sju åren, under Mike Ashleys ägarskap.

Dead Men Walking? – Roberto Martinez, Louis van Gaal.

Jack Colback gjorde det förbjudna och gick från Sunderland till Newcastle 2014. Vad tror ni han hade att säga då? ”It wasn’t a difficult decision. Sunderland are always battling relegation. Newcastle are a stable club, and we can fight for the top 4 with a couple of decent additions. I have absolutely no intention of playing in the Championship, and that’s why I’m joining Newcastle. I’ll get booed at the Stadium of Light, but if Sunderland carry on the way they are, I won’t have to play there again for a while.” – No Jack, you won’t.

Omgångens Lucy Ewing: Everton.

Rafa Benitez säsong började med Real Madrid med målsättningen att vinna Champions League.

Sunderland värvade precis de spelare de behövde värva i januari. Newcastle värvade också spelare, men var det spelarna de behövde värva?

För att inte tala om sju mål i ändalykten. Roberto Martinez, som med sin positiva framhållning under säsongen är på väg att utnämnas till säsongens Bagdad-Bobby, var så tagen av prestationen mot Leicester i förra omgången att inte ens han förmådde hitta något positivt att säga om det egna lagets insats, även om han gjorde sitt bästa.

Det är alltså detta Everton som ikväll åker upp till Sunderland och ska ge Newcastle och Norwich en livlina i nedflyttningsstriden. Man kan förstå varför både Rafa Benitez och Alex Neil såg så där lagom muntra ut inför den möjligheten. Givet till Evertons insatser på sistone, med undantag för FA-cupsemifinalen, finns ingen anledning att hoppas på någon hjälp därifrån.

Sunderland å sin sida gungar av optimism. Man tar sig an den här matchen i hälarna på en dramatisk och heroisk vändning mot Chelsea i lördags. Det börjar bli något av en tradition för Sunderland att rädda sig kvar i Premier League i slutet av säsongen genom att skrälla mot Chelsea. Man har haren i säcken, nu gäller det bara att knyta ihop den mot Everton.

Om Sunderland vinner spelar de i Premier League också nästa säsong.

Det var på något sätt rörande att se både Sam Allardyce och Jermain Defoe efter matchen mot Chelsea. Det pratas ofta om att tränare och spelare inte längre bryr sig lika mycket om sina klubbar. Men Allardyce var synbart skakad av upplevelsen och Jermain Defoe stod mer eller mindre och grät av glädje och lättnad efter slutsignalen. De bryr sig.

Men Sunderland hade verkligen också stått för en känslomässig insats på planen. Och det var på något sätt så okaraktäristiskt för Sunderland, detta hopkok av journeymän och legospelare, som under flera år har spelat så till synes oengagerat. Och för Sam Allardyce, som har sitt rykte, både välförtjänt och oförtjänt, som den cyniske funktionalisten.

Allt detta var ett minne blott mot Chelsea. Sunderland och Sam Allardyce hade uppenbarligen bestämt sig för att släppa hängslen och livremmar och bara trycka full gas. Torpedhockey var ett populärt begrepp i början av 2000-talet, och kanske såg vi här en slags fotbollens motsvarighet. Sam Allardyce chockade Chelsea med sin egen variant av torpedfotboll.

Fem Sunderlandspelare, sex Sunderlandspelare, följde med upp i varenda anfall och satte en våldsam press på Chelsea. Det lämnade naturligtvis ytor bakåt, som Chelsea mycket väl också utnyttjade. Men det tog också Sunderland tillbaka in i matchen inte bara en gång, utan två gånger, och till slut var det också på det viset man vann matchen.

Och viktigast av allt – Sunderland fick publiken med sig. När Jermain Defoe svepte till med högerfoten och satte vinstmålet bakom Thibaut Courtois var Stadium of Lights läktare mer eller mindre på väg att lyfta. Stämningen och ljudet var obetalbart. Sunderland spelade med känsla, Sam Allardyce coachade med känsla – och känslan och energin spred sig upp på läktarna.

Återskapa den känslan. Återskapa den energin. Fall inte tillbaka i försiktighet utan gasa på lika helhjärtat och med lika många spelare framåt som mot Chelsea, och det är svårt att föreställa sig något annat ikväll än att Sunderland sveper ett darrigt och oengagerat Evertonförsvar åt sidan och spelar sig kvar i Premier League av bara farten.

Och i ett sådant läge vore det knappast möjligt att göra något annat än att glädjas med Sunderland.

1904 flyttade West Ham in på Upton Park, eller Boleyn Ground som arenan rent formellt faktiskt heter. Ända sedan dess, under 112 långa år, har Upton Park varit en del av östra Londons sociala tygverk på samma sätt som så många engelska arenor alltid varit, inte isolerade öar som dagens multiarenor utan insprängd och integrerad bland bostäder, affärsgator och industriområden.

En matchdag med West Ham har länge haft sina ritualer. Man anländer via tunnelbanan. Inför matchen väljer många att ta en paj och en pint på Nathan’s Eel and Pie Shop. Man köper sina matchprogram eller sitt Over Land And Sea-fanzine från Gary Firmager på sin trappstege. Efter matchen vallfärdar folket till The Boleyn för ölen, för sången och för sällskapet.

Naturligtvis kommer detta förändras. Men fotbollens villkor har förändrats drastiskt och engelska fotbollsklubbar måste naturligtvis följa med i tiden och med dessa förändringar. Den insikten är inte främmande för majoriteten av West Hams fans som förstår varför en flytt är nödvändig men ändå sörjer vad som riskerar gå förlorat.

https://www.theguardian.com/football/2016/may/07/memories-upton-park-west-ham-boleyn-ground

Och vissa saker kommer gå förlorade. Runt West Hams matcher finns ett myller av butiker och småstånd, säljandes souvenirer, godsaker och annat som sysselsatt och försörjt människor i generationer. West Hams klubbledning har sagt alla de rätta orden om hur dessa människor är en del av upplevelsen av att gå på West Hams matcher, men med orden har ännu inte följt någon inbjudan om att följa med till den nya arenan.

52,000 har redan löst säsongsbiljetter inför nästa säsong med West Ham, så det råder knappast något omfattande missnöje. Med flytten kommer mycket positivt. West Hams möjligheter att växa som fotbollsklubb och institutionellt kunna börja utmana övriga storklubbar ökar. Biljettpriserna är de lägsta någon behöver betala för att se Premier League-fotboll nästa säsong. Men man ska heller inte blunda för förändringens sociala kostnader.

Hur kommer det sig att West Hams arenaflytt väcker sådana känslor? Visst fanns det nostalgi också när Arsenal flyttade från Highbury till Emirates, men för dem kändes aldrig flytten riktigt så kontroversiell. Kanske är kontrasterna större den här gången. Klassresan från East Ends arbetarkvarter till OS-arenans mer posha affärskvarter är tydligare, och desto mer symbolisk för hur West Ham inte bara byter arena utan även profil och varumärke.

David Gold och David Sullivan, West Hams ägare, är naturligtvis medvetna om det känslomässiga i flytten. De är själva West Ham-supportrar sedan barnsben och vet i alla fall att lyssna till vad supportrarna har att säga. Kanske är det ingen tillfällighet att de lagom inför den här dagen har viftat med löften om spelarvärvningar under sommaren likt man med glass försöker få kräsna barn att äta upp sina grönsaker.

De säger sig vara annorlunda än många andra ägare i Premier League just för att de inte äger West Ham i syfte att tjäna pengar. Det stämmer säkert på sitt sätt men det betyder i sin tur inte att de är annorlunda än övriga ägare i att de vill utveckla och maximera klubbens förutsättningar, sportsligt och ekonomiskt, eller som en cyniker kanske skulle uttrycka det: Öka värdet på sin tillgång.

Det kommer med andra ord bli sentimentalt och känslosamt på Upton Park ikväll när West Ham ikväll spelar sin allra sista match någonsin på hemmaplan, mot Man Utd. Sånger kommer sjungas, bubblor kommer blåsas, minnen från den tid som har gått kommer återupplevas och blandas med drömmar och förhoppningar om framtiden. Kommer alla dessa känslor på en och samma gång att lyfta West Ham eller tynga ned dem?

Det är en match som hade kunnat vara så mycket mer dramatisk. Det hade faktiskt kunnat vara en match som för båda lagen gällde möjligheten att nästa säsong spela i Champions League. Det hade också kunnat vara en match där West Ham i händelse av vinst passerade Man Utd i tabellen. I och med West Hams oväntade förlust mot Swansea i helgen är inte detta längre en realistisk möjlighet.

För Man Utd är det däremot en helt avgörande match. Det krävs helt enkelt vinst mot West Ham ikväll för att passera Man City i tabellen och därmed inför sista omgången ge sig själv ett upplägg för smash att, trots alla bekymmer, sorger och besvär under säsongen, faktiskt ta sig till Champions League, och dessutom på Man Citys bekostnad. Ett scenario som för bara några månader sedan framstod som helt osannolikt.

Men som Man Utd-supporter finns det inte många arenor i England man hellre hade undvikit för just den här matchen, och just den här kvällen. Ett West Ham som är potentiellt maxladdade för att avsluta på bästa möjliga sätt hemma på Upton Park. Ett Upton Park som alltid haft en särskild spänning med sig också för Man Utd. Ligatitlar har förlorats här på de mest dramatiska vis. Det har alltid varit lite extra spänt mellan West Ham och Man Utd.

Matchen är också betydelsefull för West Ham. Man jagar sjätteplatsen och därmed en garanterad Europa League-plats. Dels vore det en stor framgång för West Ham som i så fall gjorde sin bästa Premier League-säsong. Dels passar det här med europeisk cupfotboll naturligtvis mycket väl in i den nya profil och det nya varumärke som West Ham ser framför sig i och med bytet till en ny och större arena.

West Ham jagar sin framtid. Förhoppningsvis utan att lämna sin historia bakom sig.

I Premier League är förutsättningarna förhållandevis enkla. Vi vet att de fyra högsta tabellplaceringarna ger en plats i Champions League. Vi vet också att femteplatsen ger en plats i Europa Leagues gruppspel. I och med att Man City vann Ligacupen så får även sexan i ligan en plats i Europa League, i gruppspelet om Man Utd vinner FA-cupen annars tredje kvalrundan.

Det blir klurigare för laget som slutar sjua i ligan vad gäller den sista Europa League-platsen. Den platsen får man enbart om Man Utd vinner FA-cupen, annars är det Crystal Palace som tar plats i Europa Leagues gruppspel genom att vinna FA-cupen.

Ännu lurigare blir det i och med att Liverpool både är inblandade i ligastriden och i final i Europa League. Om Liverpool vinner Europa League går de till Champions League, varmed England har fem lag i den turneringen. Men om de samtidigt befinner sig på en plats i ligan som berättigar dem till Europa League-spel så försvinner bara den platsen, och England deltar i så fall med två lag i Europa League.

Snårigt kan tyckas. Som tur är så är förutsättningarna i The Football League lite lättare att hänga med på:

THE CHAMPIONSHIP

All dramatik den sista dagen gällde så klart stormatchen mellan Middlesbrough och Brighton, som slutade oavgjort vilken var en seger för Middlesbrough. För Brighton väntar alltså ett ångestladdat playoff-spel. Det är två tämligen ovissa semifinaler i detta playoff, fotbollsnostalgikern blir säkert mycket lycklig av att se Sheffield Wednesday som ett av lagen.

Uppflyttade till Premier League:
Burnley
Middlesbrough

Nedflyttade till League One:
Charlton
MK Dons
Bolton

Playoff till Premier League:
Sheffield Wednesday vs Brighton (13 maj)
Derby vs Hull (14 maj)
Brighton vs Sheffield Wednesday (16 maj)
Hull vs Derby (17 maj)

Playoff-finalen spelas på Wembley lördagen den 28 maj.

LEAGUE ONE

Wigan var redan klara mästare i League One inför sista omgången. De måste ha festat rejält under veckan för de fick storstryk på hemmaplan mot Barnsley, som därmed kunde nypa den sista playoff-platsen på målskillnad. Walsall gjorde vad de kunde mot Port Vale och vann stort, men Burton höll 0-0 borta mot Doncaster och blev därmed klara för sin andra raka uppflyttning. Blackpool avslutar en förnedrande resa fram och tillbaka mellan League Two och Premier League på blott tolv år.

Uppflyttade till The Championship:

Nedflyttade till League Two:
Doncaster
Blackpool
Colchester
Crewe

Playoff till The Championship:
Barnsley vs Walsall (14 maj)
Bradford vs Millwall (15 maj)
Walsall vs Barnsley (19 maj)
Millwall vs Bradford (20 maj)

Playoff-finalen spelas på Wembley söndagen den 29 maj.

LEAGUE TWO

Northampton är överlägsna seriesegrare i League Two och har även avslutat i god stil. Spänningen inför sista omgången gällde vilka som skulle göra dem sällskap upp i League One. Där drog Oxford och Bristol Rovers det längsta strået och Accrington Stanley reduceras till playoff-spel på målskillnad. Fotbollen kan vara grym ibland. League Twos playoff erbjuder i alla fall två spännande möjligheter. Dels ett sydkustmöte mellan Plymouth och Portsmouth. Dels en möjlig final mellan de båda supporterklubbarna Portsmouth och AFC Wimbledon.

Uppflyttade till League One:
Northampton
Oxford
Bristol Rovers

Nedflyttade till National League:
Dagenham & Redbridge
York

Playoff till League One:
Portsmouth vs Plymouth (12 maj)
AFC Wimbledon vs Accrington Stanley (14 maj)
Plymouth vs Portsmouth (15 maj)
Accrington Stanley vs AFC Wimbledon (18 maj)

Playoff-finalen spelas på Wembley måndagen den 30 maj.

Uppflyttade till League Two:
Cheltenham

Playoff till League Two:
Forest Green Rovers – Grimsby (Sön 15 maj, Wembley)

Bubblare:
Artur Boruc, Bournemouth
Wes Morgan, Leicester
Steve Cook, Bournemouth
Claudio Yacob, West Brom
Joe Allen, Liverpool
Jamie Vardy, Leicester
Olivier Giroud, Arsenal

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Sunderland. Enorm triumf för Sunderland som två gånger hamnade i underläge mot Chelsea men lyckades vända och till sist vinna. Samtidigt tappade både Norwich och Newcastle viktiga poäng i sina matcher och Sunderland hoppade upp ovanför nedflyttningsstrecket med en match tillgodo på Newcastle. I och med vinsten mot Chelsea kan nu Sunderland säkra nytt kontrakt hemma mot Everton på onsdag.

Southampton. En väl dold hemlighet är att det faktiskt är riktigt tajt om Europa League-platserna i ligan. Mycket beror så klart på hur FA-cupfinalen slutar och om Liverpool lyckas vinna Europa League eller ej. Southampton tog dock ett rejält nacksving på West Ham och Liverpool genom att vända och vinna mot Tottenham på White Hart Lane. Söker månne Southampton och Ronald Koeman revansch på sig själva i Europa League?

Man Utd. Förtjänt eller oförtjänt går att diskutera i evigheter. Helt fel var dock inte den här omgången för Man Utd. West Ham blev bortspelade både från Champions League-platserna och från möjligheten att placera sig före dem i tabellen, samtidigt som Man City tappade poäng mot Arsenal. Hastigt och lustigt har nu Man Utd sitt Champions League-öde i sina egna händer inför de avslutande matcherna mot West Ham och Bournemouth.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Newcastle. Det är lite känslan av att allt hårt arbete de senaste veckorna slängdes på skräphögen med den här lama insatsen mot ett nedslaget och redan utslaget Aston Villa. Det var en match som behövde vinnas. Ett av de främsta tecknen på ett dysfunktionellt lag är när det inte lyckas mönstra någon energi ens med när de har kniven mot strupen. Något vi såg i veckan och som vi också såg på Villa Park med Newcastle.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Sam Allardyce. Han såg minst sagt lycklig och lättad ut efter segern mot Chelsea, Big Sam. Han anklagas ofta för att vara funktionalistisk förbi gränsen för tråkig men mot Chelsea släppte han på både hängslen och livrem och beordrade vad som kanske bäst kan beskrivas som torpedfotboll. Och vilket resultat det gav.

OMGÅNGENS MÅL

Wahbi Khazri, Sunderland 1-1, Chelsea (h). Ett mål med många konkurrenter den här omgången, då inte minst Modou Barrows och Kis mål för Swansea förtjänar ett särskilt omnämnande. Men det går inte att blunda för Khazris mål, om man inte vill missa det. Tekniskt väldigt svårt men utomordentligt utfört volleymål som om det hade fått fortsätta obehindrat förmodligen hade haffats i Finland för fortkörning.

:::

TRE PUNKTER

Bobby Sucks. Efter en bedrövlig insats förmådde inte ens Roberto Martinez hitta något positivt med Evertons insats. Eller så har han insett att det inte funkar att låta smultron och solsken längre om han ska behålla jobbet. Men värre är att laget inte längre ser ut att ens försöka spela för honom. På sina två senaste bortamatcher har Everton släppt till smått otroliga 70 skott mot mål, 42 av dessa har kommit inifrån straffområdet och motståndarna har tillåtits skapa i alla fall tio riktigt stora chanser.

JT. Utvisad i slutminuterna mot Sunderland vilket innebär två matchers avstängning för John Terry. Ett kanske typiskt men ändå rätt ovärdigt avslut på Terrys långa, illustra och väldigt framgångsrika Chelseakarriär. Om det nu alls är ett avslut? Mycket kommer handla om vad Antonio Conte vill med Terry får man förmoda. Det verkar i alla fall inte på Terry som att han har planer på att lägga av med fotbollen så det skulle ju kunna vara en mycket intressant värvning för egentligen vilket som helst annat engelskt lag.

Swansea. Har svarat för en rejäl uppryckning de senaste omgångarna efter att ett tag ha sett ut att ha klockat ut sig tidigt. Det var dock en väldigt imponerande insats de stod för mot West Ham. I och med att Francisco Guidolin bara har ett kontrakt över den här säsongen är det fortfarande uppe i luften vem som är lagets head coach nästa säsong. Ihärdiga rykten gör gällande att Brendan Rodgers ska göra comeback i klubben.

:::

FÖR ÖVRIGT

Fantastisk upplevelse att se Jermain Defoe i intervju efter matchen mot Chelsea. Han mer eller mindre gråter av lycka och lättnad. Apropå att spelare saknar känslor.

Omgångens Özil: Mesut Özil. Özil är Özil.

Framtidens fotboll på Carrow Road mellan Norwich och Man Utd. En fotboll där man artigt ger sin motståndare tid att hinna tillbaka till sina försvarspositioner och först därefter börjar sina anfall.

Sex matchers avstängning på Mousa Dembele för att ha försökt rensa lite grus ur Diego Costas ögon. Bonkers.

Det säger något om Europa Leagues status när UEFA bokar in finalen på en arena som tar 38,000. Det kommer förmodligen vara mer åskådare på National Leagues playoff-final på söndag.

Som något ljushuvud har schemalagt samtidigt som den sista omgången i Premier League spelas.

Jürgen Klopps förvarning att det kan komma 100,000 Liverpoolsupportrar till Basel påminner mig om det gamla telefonbuset med EU-rådgivningen från tidigt 1990-tal: ”HUNDRA TUSEN FULLA ENGELSMÄN???”

Vadslagningsfirmorna ojar sig över att ha förlorat miljoner på de som satsat på Leicester som ligavinnare, samtidigt som de så klart tjänar miljarder på alla de som satsat på något av de andra lagen.

Ofin avtackning av Manuel Pellegrini.

Det blev också en på sitt sätt avgörande match, men inte alls på det sätt någon av de båda klubbarna hade tänkt sig. Titelstriden är redan avgjord, igår lyfte Leicester bucklan under triumfatoriska och festliga former hemma på King Power Stadium. Matchen mellan Man City och Arsenal gäller istället Champions League.

Arsenal behöver så klart inte vinna den här matchen för att ta sig till Champions League. Det har de alla möjligheter att säkra på hemmaplan i sista omgången mot redan nedflyttningsklara Aston Villa. Vad Arsenal däremot kan åstadkomma genom att undvika förlust på Etihad ikväll är att ha tredjeplatsen i egna händer, och på så vis kunde undvika en kvalomgång i augusti.

Man City måste dock vinna om de vill behålla sitt Champions League-öde helt och hållet i egna händer. Enbart en poäng mot Arsenal ikväll ger Man Utd möjligheten att passera dem i tabellen genom att under veckan besegra West Ham på Upton Park. Något som skulle försätta Man City i ett mycket brydsamt läge både inför sista omgången och inför nästa säsong.

Det är alltså bara vinst som gäller för Man City. Ska de lyckas med uppgiften krävs dock att de så här på säsongens solnedgång lyckas skingra några av moln som förföljt dem under säsongen:

Skador på viktiga spelare. Vincent Kompany tvingades lämna matchen mot Real Madrid efter knappt tio minuter och missar nu EM. David Silva är skadad sedan tidigare och Yaya Touré är kanske oklar för spel. Det är viktiga pjäser vars ersättare i den här typen av matcher inte precis snyts fram ur näsan. Kan övriga spelare kliva fram?

Humöret har varit en öppen fråga för Man City egentligen ända sedan det blev klart att Manuel Pellegrini inte skulle vara kvar efter säsongen, även om det var en faktor redan innan. Kanske är det särskilt aktuellt just i nuläget dock då det bara gått några dagar sedan laget blivit utslaget för att inte säga avfärdat i Champions League av Real Madrid. Kommer det att påverka lagets insats positivt eller negativt i den här matchen?

Topplag har inte varit Man Citys kopp te den här säsongen. Man City har bara lyckats vinna ett av hittills 13 ligamöten mot något av lagen på de åtta översta platserna den här säsongen. Defensiven har exploaterats och Man Citys centrerade offensiv har inte orkat tränga igenom organiserade försvar. Kan Man City putsa till den statistiken mot Arsenal?

Både Man City och Arsenal har haft svaga säsonger. Man City kan så klart vara nöjda med sin europeiska cupprestation, i alla fall resan fram till semifinalen, men ligasäsongen har varit under all kritik sett både till spel och resultat. För Arsenal å sin sida handlar det om det alls är möjligt att lägga den här säsongens besvikelse bakom sig och börja blicka framåt igen.

Tottenham har möjligheten att säkra andraplatsen i ligan vid vinst hemma mot Southampton tidigare under dagen, och i så fall också att man för första gången under Arsene Wengers tid i Arsenal slutar före just Arsenal. Om Tottenham inte lyckas med det kan man tänka sig att Arsene Wenger gärna ser möjligheten att elda på sina spelare att ta chansen att knappa in på dem. Om de lyckas hämta in Tottenham, och i farten tar andraplatsen, mildras måhända missnöjet bland fansen en aning.

Om Tottenham ändå lyckas får man kanske förmoda att Arsene Wenger gärna tar tredjeplatsen. Dels för att inte behöva addera till kritiken att Arsenal inte gjort några framsteg med att man till och med har backat i tabellen den här säsongen. Dels för att tredjeplatsen innebär en automatiskt plats i Champions Leagues gruppspel.

Man kan så klart också tänka sig att Arsene Wenger väldigt gärna slutar före de båda Manchesterklubbarna i tabellen. I synnerhet då kanske just Man City som rent finansiellt är Arsenals och Arsene Wengers kanske främsta nemesis, vid sidan av Chelsea. Ideologi har länge styrt Wengers fotbollsfilosofi och han vill nog gärna kunna hålla fast vid att sparsamhet och långsiktighet alltjämt kan besegra en tilltagande sack and spend-kultur.

I någon mening är han kanske nu personligt investerad i den filosofin mer än vad han någonsin tidigare varit under sin tid i Arsenal.

Den här säsongens saga har utan tvekan varit Leicester. Utan att på något sätt jämföra klubbarna och dess olika förutsättningar hade jag ändå påstått att nästa säsongs förmodligen allra vackraste saga hade varit om Arsene Wenger red ut stormen, trotsade alla tvivlarna, fick ordning på laget och till sist tog hem den där ligatiteln – och fick möjligheten att avsluta på topp.

Alla sagor slutar inte lyckligt. Ändå kan jag tycka att Arsene Wengers saga förtjänar att få göra det.

Det har varit sju svåra år för Middlesbrough. Mer eller mindre varenda säsong har präglats av höga förväntningar på Middlesbroughs möjligheter att ta sig tillbaka till Premier League. Alltid bland förhandsfavoriterna. Aldrig kapabla att infria förväntningarna.

Kanske var det som allra tyngst förra säsongen. Middlesbrough såg länge ut att kunna bli automatiskt uppflyttade men föll mot slutet av säsongen tillbaka ned till playoff-platserna. Väl i playoff svarade man i finalen för säsongens kanske sämsta halvlek och det blev Norwich som tog steget upp i Premier League.

Det var naturligtvis en stor farhåga att något liknande skulle inträffa också den här säsongen. Middlesbrough har fått lite ryktet om sig att vara ett lag som har problem med nerverna. Och nerverna satt verkligen på utsidan av lagtröjorna inför dagens helt avgörande match mot Brighton.

Men Middlesbrough höll hela vägen den här gången. Även om det var med både möda och stort besvär. Ett tidigt ledningsmål såg ut svänga matchbilden helt till Middlesbroughs favör, men de lyckades trots mängder av bra lägen aldrig riktigt stänga matchen. Brighton kom in i den igen.

När slutsignalen ljöd genljöd Riverside av ett öronbedövande jubel. Men det gick också att ana en kollektiv pust av lättnad ögonblicket tidigare. Framgången är så viktig för folket i Middlesbrough, men Brighton var så nära att lyckas rycka den ur händerna på dem under matchens sista skälvande minuter.

Åtta skälvande, darrande, ångestfyllda tilläggsminuter.

Det har varit ett jobbigt år i Middlesbrough. Sportsligt och fotbollsmässigt efter den tragiska playoff-förlusten mot Norwich. En match i vilken Middlesbrough bisarrt nog fastnade i trafiken inför matchen, kom till Wembley en timme innan matchstart och därefter såg ut att komma minst en timme sent in i matchen dessutom.

Ekonomiskt och socialt sedan den lokala stålindustrin i området under hösten tvingades lägga ned och mer än 3,000 stålindustriarbetare blev arbetslösa. Det vore kanske förmätet att hävda att Middlesbrough i Premier League på något sätt vore en ersättning för detta, men det är tveklöst en stad och en region i behov av något som får dem att må bättre och se fram emot.

Middlesbrough FC är en viktig del av detta. Mer än många andra klubbar på den här nivån är Middlesbrough en del av sitt lokala samhälle. En klubb som svarar för många lokala samhällsinsatser. Ett flertal spelare som kommer från staden och som tagit flera personliga initiativ för att underlätta situationen det senaste året.

Den största insatsen gör de dock på fotbollsplanen. Det har varit sju svåra år för Middlesbrough i The Championship, bidragandes till en känsla av uppgivenhet i regionen. Visst hoppas Middlesbrough på en längre tid i Premier League, men förhoppningen bland folket, fansen och supportrarna måste ändå vara att de sju svåra åren nu följs av sju goda år på Riverside Stadium.

Middlesbrough är onekligen förberedda för uppgiften. De har den bästa truppen i The Championship och är förmodligen det på förhand bästa laget som kommit upp från The Championship på många år. Laget är taktiskt skickligt och truppen består av många skickliga spelare. Det är inga stora förändringar som behöver göras, utan mer koncentrera sig på spetskvalitet på ett fåtal viktiga positioner.

Det finns dock interna saker att reda ut. Aitor Karanka var snubblande nära att lämna Middlesbrough i mars, men blev till sist kvar. Helt säkert är det dock inte att han stannar kvar som manager. I bakgrunden verkar ligga oenighet kring vilka spelare som värvats till klubben. Jordan Rhodes var exempelvis inte den spelare Karanka helst ville ha, och något säger det om Stewart Downings plats i Karankas omdöme när han bänkas i en sådan match som den idag.

Sådana problem går att sopa under mattan mitt under brinnande säsong och uppflyttningsstrid. Men i den utsträckning detta är ett problem för Middlesbrough så är det något som kommer att behöva adresseras och åtgärdas under sommaren.

Men alla sådana problem blir ju betydligt lättare att ta itu med när Middlesbrough vet att de nästa säsong spelar i Premier League.

:::

PLAYOFF:
Sheffield Wednesday – Brighton (13 maj, 16 maj)
Derby – Hull (14 maj, 17 maj)

Det finns mängder med statistik som slängs fram för att på olika sätt beskriva hur enorm Leicesters ligaseger är. Givet min bakgrund är det kanske inte konstigt att några ekonomiska mått främst sticker ut. Runt 15 klubbar i Premier League har högre lönebudgetar än Leicester, under en tid när ingen klubb har vunnit Premier League utan att ha bland ligans fyra högsta lönebudgetar. På de senaste 15 åren har ingen klubb med Leicesters motsvarande lönebudget tagit mer än 60 poäng i ligan. Leicester är på väg mot 80 poäng. Det är en överprestation som saknar motsvarighet i Premier League-historien.

Den stora frågan är så klart: Kommer Leicester kunna upprepa bedriften? Man kan exempelvis fråga sig vilka förväntningar som är rimliga att ha på dem inför nästa säsong.

Varje lag som siktar på att upprepa framgång måste nödvändigtvis ställa sig självt frågan vilka faktorer som kommer vara omöjliga att upprepa. För Leicester handlar nog detta först och främst om lagkontinuitet. Leicester har varit det lag under den här säsongen som har kunnat spela en oförändrad startelva klart flest gånger. Leicester blev en väloljad maskin bestående av fem centrala komponenter: Wes Morgan-Robert Huth, Danny Drinkwater-N’golo Kanté, Christian Fuchs-Marc Albrighton, Danny Simpson-Riyad Mahrez, och Shinji Okazaki-Jamie Vardy.

Det kommer inte vara möjligt att bibehålla nästa säsong. Dels kommer Leicester naturligtvis ha Champions League på spelschemat utöver ligaspelet, till skillnad från den här säsongen. Dels har det genom Premier League-historien visat sig att lagkontinuitet ena säsongen mycket sällan följs upp av motsvarande lagkontinuitet nästa säsong.

Där finns några spektakulära exempel på detta. Förra säsongens mästare Chelsea spelade sin främsta startelva under 84% av ligasäsongen, att jämföra med endast 70% den här säsongen då man slutar som bäst nia. Hög lagkontinuitet ser ut att kunna fostra framgång under en säsong men följs nästan alltid av ett sammanbrott. Av de tolv Premier League-lag med högst lagkontinuitet under de senaste tio säsongerna gjorde nio av dem sina kanske bästa säsonger i ligan, bara för att helt falla samman säsongen därpå, och då med en väsentligt lägre lagkontinuitet.

Två av de tre övriga lagen på den topplistan är den här säsongens Leicester samt Tottenham.

Det går inte att förneka att lagkontinuitet är en viktig faktor. Man Utd är ett bra exempel på det under senare år. Under de tre senaste säsongerna har Man Utd haft överlägset lägst lagkontinuitet i hela ligan, spelandes sin primära startelva i endast 60-64% av alla dessa matcher. Händelsevis råkar detta sammanfalla med Man Utds tre absolut sämsta säsonger under Premier League-eran. Men det är heller inte hela sanningen.

Hela sanningen fordrar att man funderar över en faktor som förmodligen var helt instrumentell i hur Man Utd under Alex Ferguson kunde fortsätta vara framgångsrika, både i ligaspelet och i det europeiska cupspelet, säsong efter säsong, årtionde efter årtionde. Det var inte lagkontinuitet. Tvärtom var det så att Alex Ferguson i princip aldrig spelade samma startelva ens två matcher i rad. Den slutsats som ligger nära till hands är således att hög lagkontinuitet kan leda till framgång under en säsong eller begränsad tid.

Varaktig och bibehållen framgång förutsätter att där finns ett hållbart och sammanhängande taktiskt system där spelare på samtliga positioner kan bytas ut utan att det (alltför) negativt påverkar lagets kollektiva prestation. I själva verket var detta grundbulten i det framgångsrika rotationssystem som engelska klubbar måste börja behärska igen om de, vid sidan av en högintensiv inhemsk fotbollssäsong, ska ha någon som helst chans att på allvar kunna hävda sig i ett europeiskt cupspel.

Det är med andra ord fullt rimligt för Leicester att, när denna och kommande veckors ligafirande börjar närma sig sitt oundvikliga slut, börja fundera över hur nästa säsong egentligen kommer gestalta sig. Vad är egentligen nästa steg efter detta? Claudio Ranieri har tillsammans med Leicesters klubbledning flera viktiga och helt avgörande beslut framför sig, om inte nästa säsong ska riskera att bli denna säsongs totala antites.

Hur ska Leicester egentligen agera? Claudio Ranieri själv belyste något av det dilemma han står inför under veckans presskonferenser. Han är inte intresserad av att värva stora spelare säger han, väl medveten om att lagets unika gruppsammanhållning har varit väldigt betydelsefull. Leicester är inte en klubb som Liverpool, Man Utd, Arsenal eller Man City och kan inte värva spelare med riktigt samma utgångspunkt. Det är om möjligt ännu viktigare för dem att verkligen hitta de rätta karaktärerna, spelare som kan smälta in i Leicesters lagkultur, spelare som “know their roles and shut their mouths”.

Ändå måste spelare värvas. Även om Leicester lyckas behålla samtliga sina nyckelspelare åtminstone en säsong till, vilket de förmodligen har alla chanser att kunna göra. Det sätt Tottenham agerade sommaren 2012, efter en säsong då man slutat fyra och mer eller mindre kört sin startelva i botten (79%) och sedan sålde Luka Modric till Real Madrid, kan kanske fungera som förebild. Det var en sommar som Tottenham värvade fem-sex spelare som gav laget en större bredd på flera positioner, och säsongen därpå slutade Tottenham en poäng från Champions League-platserna.

Tottenham lyckades med framför allt två saker den sommaren. Dels att värva inte överdrivet högprofilerade spelare men väl kompetenta och viktiga rollspelare, tre av dem är alltjämt nyckelspelare i dagens Tottenham. Dels kunde Andre Villas-Boas på ett hyfsat effektivt sätt rotera sina spelare under säsongen och på så vis ge bra understöd till sin stjärnspelare, Gareth Bale. Om Claudio Ranieri kan hantera detta med samma skicklighet så bör Leicester kunna se fram emot nästa säsong med viss tillförsikt.

Risken, i ett sådant läge, är dock att Ranieris gamla personlighetsdrag som en Tinkerman börjar ge sig till känna. Alla managers har sina styrkor och sina svagheter, och att behöva pussla med olika alternativa uppställningar var aldrig en av Ranieris styrkor tidigare. Ett skäl till den här säsongens framgång kan mycket väl vara att han mycket sällan egentligen har behövt systematiskt ändra och justera. Något som i sin tur har gjort hans kommunikation med spelarna mycket enkel och okomplicerad.

Claudio Ranieri vill dock hellre beskriva sig själv som en Thinkerman. Och det kan helt säkert stämma, det vore om inte annat naivt att inte kunna tänka sig att Ranieri har lärt sig och utvecklats de senaste tio-tolv åren. Men rimligtvis är det heller inte antingen-eller, utan alla människor pendlar beroende på situation och sammanhang längs ett spektrum av olika egenskaper. Och det är kanske först från och med nästa säsong som Ranieri verkligen måste visa att pendeln lutar mer åt Thinkerman än Tinkerman.

Det blir en utmaning. Men både Leicester och Claudio Ranieri har visat den här säsongen att de inte räds utmaningar. Resten handlar bara om att vi och världen betraktar dem med rimliga förväntningar.

:::

Vilken dag för lagen i nordöstra England.

Newcastle och Sunderland i livsviktiga matcher i nedflyttningsstriden. Borta mot Aston Villa ska Newcastle försöka ta tre poäng i en miljö som kommer präglas av missnöje och protest. Sunderland ska å andra sidan försöka plocka tre poäng hemma mot ett halvengagerat Chelsea. Gäller att hålla koll på inte bara motståndarnas inställning utan inte minst sin egen.

Och så naturligtvis Middlesbrough som några timmar tidigare drar igång sin helt avgörande hemmamatch mot Brighton i The Championships toppstrid. Om Middlesbrough vinner, eller spelar oavgjort, är man i Premier League. Om å andra sidan Brighton vinner så spelar de i Premier League nästa säsong, och för Middlesbrough väntar i så fall ett ovisst playoff.

En match värd £200m. Och mängder av drömmar som inte går att värdera.

Innan vi tittar på vad som väntar i helgens omgång, säsongens sista, vill jag snabbt gå igenom alla lag som redan är klara för ned-, upp-, eller playoff-flyttning.

CHAMPIONSHIP

Burnley är klara för uppflyttning tillbaka till Premier League.  Det är samma lag som senast spelade i Premier League men med ett starkare innermittfält tack vare Joey Barton. Andre Gray är en bättre målskytt men sämre allroundspelare än Danny Ings. Sam Vokes är tillbaka från skada och leder ligan i vunna höjddueller, och de har föryngrat backlinjen med Michael Keane (med i säsongens PFA-lag).

Hull, Derby, och Sheffield Wednesday är klara för playoff. Mer om dem nästa vecka.

Charlton försökte efterlikna Watford men de saknade Udineses fenomenala scoutingnätverk och förutom briljanta Johann Berg Gudmundsson (elva assists) har deras kontinentala budgetvärvningar varit besvikelser. Om de kan få behålla sin egna produkter (Ademola Lookman framförallt) kan man dock bli ett sevärt lag i League One nästa säsong.

Milton Keynes är klara för nedflyttning tillbaka ner till League One. De var sedda som en stark nykomling men de gjorde ett undermåligt jobb med att ersätta Will Grigg och Dele Alli. Förövrigt är det ändå underligt att ingen verkar våga att hylla MK:s akademi trots Dele Allis enorma framgångar och både Galloway i Everton och Sheyi Ojo i Liverpool har gjort ett par fina framträdanden.

Bolton har inte gått i konkurs och deras lilla bollgeni Zach Clough har inte lämnat dem ännu. De har en ny ägargrupp och kanske kan åstadkomma något i League One nästa säsong om de gör sig av med många spelare och fortsätter ge sina unga spelare chansen.

LEAGUE ONE

Wigan är klara för uppflyttning med Gary Caldwell som mästartränare. Fyra av hans värvningar (Wabara, Morgan, Wildschut, Grigg) röstades in i säsongens PFA-lag och hans taktik har varit imponerande flexibel och offensiv. De var obesegrade från 19 december till 16 april.

Bradford och Millwall är klara för playoff. Mer om dem nästa vecka.

Doncaster kan klara sig kvar men behöver ta in tre poäng och tio mål på Blackpool. Darren Ferguson tog över efter Paul Dickov i oktober men har knappast förbättrat dem.

I flera år mediokra Colchester äntligen nedflyttade efter ännu en säsong där de sparkat en okänd manager. Deras senaste manager som inte var en glorifierad ungdomstränare var John Ward för fyra år sedan. De har dock gott om unga talanger som fått speltid på sistone.

Apropå unga talanger slutade Crewe jumbo i League One. Deras senaste skörd av egna produkter verkar inte  leva upp till de tidigares årgångar. Deras senaste diamant Ryan Colclough flyttade med sina överstegsfinter till Wigan i januari.

LEAGUE TWO

Northampton är klara överlägsna seriesegrare. Mer om dem i förra månadens alster.

Portsmouth, Plymouth, och Wimbledon är klara för playoff. Mer om dem nästa vecka.

Dagenham & Redbridge åker ner i Conference (som nu är National League) efter nästan tio år i Football League. De har dock klubbens fader John Still tillbaka som manager och han har redan börjat göra vad han är bäst på – värva amatörspelare från Fakkington-upon-Trent som visar sig vara fullgoda League One-spelare eller bättre.

York slutade jumbo. Antagligen är det karma-vedergällning för att man planerar att flytta från fina klassiska Bootham Crescent till nya tråkiga York Community Stadium. Bradley Fewster var bra iallafall, inlånad från Middlesbrough.

:::

CHAMPIONSHIP: Nord mot Syd i avgörande match om uppflyttning

Middlesbrough-Brighton spelar kl 13:30 svensk tid på lördag och det är nästan som en tidig playoff-final. Vinnaren följer med Burnley upp till Premier League och ifall det slutar oavgjort vinner Middlesbrough.

För nästan exakt tio år sedan (10 maj, 2006) spelade Middlesbrough Uefacup-final. För ungefär ett år sedan spelade man playoff-final mot Norwich. Middlesbrough förlorade båda. Middlesbrough har storsatsat denna säsongen med drygt £25m på nya spelare. Säkra kort som hemmasonen Stewart Downing, inbetweener-David Nugent, och Jordan Rhodes värvades in för att tillföra offensiv spetskvalité till ligans tätaste defensiv. Försvaret fortsatte imponera: blott 30 mål insläppta på 45 matcher och de höll nollan i åtta raka ligamatcher under vintern.

Offensivt har man varit mindre imponerande. Jordan Rhodes sex mål på tretton starter döljer att han hade det tungt tidigt, petades, och fem av de målen kom i april. Det verkar också som att Aitor Karanka efter sin frånvaro och beryktade sparkning har hittat rätt elva.

Downing och Adomah är på varsin kant uppbackade av offensiva ytterbackar (Nsue har imponerat). Januarivärvningen Gaston Ramirez verkar vara den nr 10-spelare Karanka letat länge efter. Max Clayton-Grant Leadbitter är fortsatt en stark mittfältsbas och den här säsongen har Clayton fått mer uppmärksamhet.

Brighton har varit mer av ett överraskningspaket. De var inte långt ifrån nedflyttning ifjol. Det var dock tydligt att de hörde hemma högre upp bara de kunde få in någon inte-värdelös målskytt. Den målskytten har varit Tomer Hemed. 17 ligamål och ett halvdussin assist på det. Han kan dock vara lagets nästbästa israel bakom Beram Kayal som blandar tuffa tacklingar med assists på centralt mittfält.

Brighton såg ett tag ut att tappa sin topplacering. Solly March gick förlorad (skada, inte död), Jamie Murphy har tappat (skotska) landslagsformen, och svackor händer. Hughton har dock lyckats väldigt bra med att förstärka laget i januari. Anthony Knockaert ser lättare ut och har visat varför han var Riyad Mahrez i Leicester innan Mahrez kom till England. Och på andra kanten har väldigt nyligen Jiri Skalek slagit sig in i laget med sex assist och två mål på åtta matcher ifrån start.

Brighton har dock ett rejält problem. Deras bästa mittback Lewis Dunk blev utvisad (två gula) i senaste ligamatchen mot Derby och missar därmed denna match. Hans ersättare blir antagligen före detta lagkaptenen Gordon Greer som är minst 35 år gammal tillsammans med unge Connor Goldson som visserligen tog gamle Greers plats tidigare under säsongen men som likväl gör sin första säsong i Championship efter några säsonger i League One och League Two. Högerbacken Bruno (också 35 år gammal) framröstades dock till ligans bästa högerback.

LEAGUE ONE: Walsalls sista vals, Gills playoff eller är det bara Barnsley-igt?, och nedflyttningsderby på Fylde-halvön

Om Walsall vinner och Burton förlorar på lördag kan Walsall gå om Burton på målskillnad och ta den andra uppflyttningsplatsen. Burton förlorade sin manager Jimmy Floyd Hasselbaink till QPR tidigare under säsongen och ersatte honom med sin förra manager Nigel Clough vars pappa det har skrivits ändlöst med böcker om (jag har fyra av dem) och som själv har en ganska gedigen managerkarriär som nästan tog honom till Premier League med Derby.

Walsall tappade också sin manager, Dean Smith, till en Championshipklubb i västra london, Brentford, men deras ersättare är inte lika känd. Hans första ersättare var faktiskt min favoritmanager Sean O’Driscoll men han blev inte långvarig. Den senaste och än så länge tillfälliga Walsall-managern är någon som heter Jon Whitney. Hans pappa var inte Brian Clough men hans svärfar var begravningsentrepenör och efter sin spelarkarriär jobbade Whitney med att gräva gravar vid sidan om sin utbildning till fysterapeut.

Det var som physio Whitney kom till Walsall för nästan 13 år sedan. På hans dåligt uppdaterade wikipedia-sida står det att han under säsongen 2010-11 skulle ta över som Dean Smiths assisterande manager och dessutom fortsätta som physio säsongen ut. Kollar man upp honom på Walsalls hemsida är det bara en kort inledande mening som gör det klart att han inte längre är klubbläkare.

Kan han bli en ny Nigel Adkins? Who needs Mourinho, we got our Physio!

Barnsley, Scunthorpe, och Gillingham har alla chans på den sista playoffplatsen i League One.

Det är rätt otroligt om man kollar tillbaka till i vintras. Den 16 januari 2016 förlorade Scunthorpe med 5-0 mot Blackpool och kort tid senare fick deras manager Mark Robins sparken. Scunthorpe låg på 16:e plats. Sedan dess hjälpte Andy Dawson (Michaels bror) och Nick Daws Scunthorpe upp i tabellen och på allra senaste tiden (åtta matcherna) har de styrts av evighetsmaskinen Graham Alexander som vann sex av åtta matcher som ny manager.

Barnsley låg på 22:a plats i november. Sedan startade dåvarande managern Lee Johnson en vinstsvit som varade i sju matcher och tog dem till en playoff-plats i början på mars då nuvarande managern Paul Heckingbottom tog över. Sam Winnall gör alla målen och Conor Hourihane blev återigen nobbad från årets lag trots en till säsong med över tio assists och över tio mål.

Gillingham har tvärtom fallit i tabellen. Före nyår förlorade man bara fem ligamatcher och låg som ni förstår i toppen av tabellen. Efter nyår har man bara vunnit fem matcher och bara gjort 24 mål jämfört med 46 mål före nyår. Ett roligt sammanträffande är att deras bästa spelare (och en av League Ones tre bästa den här säsongen) Bradley Dack fyllde 22 år på nyårsafton, precis som jag. Att Dack, tillsammans med stjärnmittbacken John Egan, haft skadeproblem har varit ett betydande problem under våren.

Barnsley möter ligaledarna Wigan på bortaplan, Scunthorpe möter Sheffield United hemma och måste göra två mål mer än Barnsley, Gillingham möter Millwall och hoppas de andra två förlorar.

Allra längst väst och norrut i Lancashire och England överhuvudtaget ligger Fyldehalvön. Där ligger Blackpool framför allt men också lilla Fleetwood. De är rivaler. Historiskt sett är Fleetwood ett amatörlag och Blackpool har trots allt kunnat skryta om Stanley Matthews även om man främst spelat i de lägre divisionerna. Inför sista omgången ligger de på varsin sida om nedflyttningstrecket i League One. Fleetwood med 48 poäng och klart bättre målskillnad och Blackpool därunder med 46 poäng.

Blackpool måste hoppas att de slår Peterborough (även utan Fergie Jr är de målrika åt båda håll) medan Fleetwood måste förlora mot redan nedflyttningsklara jumbon Crewe.

Annars åker Blackpool ner till League Two, några få säsonger sedan de låg i Premier League.

LEAGUE TWO: Stanley, ett universitet, och en gaspirat går in i en uppflyttningstrid

Bakom överlägsna Northampton är det öppet om vilka andra två som ska upp till League One.

Accrington som förlorade sin managerlegendar John Coleman efter 13 år i januari 2012. Säsongen efter att de åkte ut i playoff-semi mot Stevenage. Sedan dess har de slutat långt ner nära nedflyttningstrecket och försökt med James Beattie som manager. Men så kom John Coleman tillbaka tidigt under förra säsongen och nu är de tillbaka i toppen av League Two. En sak han gjort är att värva in Billy Kee som var på lån i klubben 2009-10. Kee har denna säsongen gjort 17 mål och tolv assists.

Accrington har 84 poäng, +26 i målskillnad, möter Stevenage på hemmaplan

Oxford som haft en supersäsong ledda av ligan bästa spelare Kemar Roofe men efter bland annat en bra match mot Swansea har de tappat sin närmast självklara andraplats. Jag är inte Michael “Skeletor” Appletons största fan och nu blir det upp till bevis. Roofe är fantastisk och lär få bud från klubbar hela vägen upp till nedre halvan i PL och Sercombe kan hoppas på Championship men gör de ingen bra sista match kan Oxford bli kvar i League Two, åtminstone till och med playoff.

Oxford har 83 poäng, +40 i målskillnad, möter Wycombe på hemmaplan

Bristol Rovers är nykomlingar och är den här säsongens bevis på att nykomlingar från Conference/National League är stärkta av ligans närmast darwinska uppflyttningsbrist. Laget är fullt av Football League-veteraner (Liam Lawrence! Jermaine Easter!) men de som verkligen klivit fram är unga försvarare som Lee Brown och yngre mittbacken Tyler Lockyer men allra främst Matty Taylor som leder hela ligans skytteliga med 27 mål. Taylor som för fem år sedan spelade för North Leigh i åttonde divisionen (sydvästra-södra).

Bristol Rovers har 82 poäng, +30 poäng, möter nedflyttningsklara Dag & Red på hemmaplan.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter

Det hade så klart varit tramsigt. Alla vet naturligtvis att allt annat än en seger för Liverpool mot Villarreal hade varit att betrakta som en missräkning.

Det gör dock inte sättet på vilket Liverpool tog sig an uppgiften på något sätt mindre imponerande. De hade försatt sig själva i ett besvärligt läge genom det onödiga koncentrationstappet i bortamatchens slutminut. Hemma på Anfield hanterade de dock detta besvärliga läge på bästa möjliga sätt.

Det var en röd storm som reste sig så fort domaren visslade i pipan. När pipan visslade för sista gången var det en torpederad gul ubåt som gnisslade i dödsångest på havsbotten.

Nu vankas det final för Liverpool den 18 maj i Basel. Och det blir på alla sätt en drömfinal mellan Sevilla och Liverpool, de båda klubbar med främst tradition och meriter i just Europa League. Ingen av klubbarna har hittills förlorat en final i turneringen.

Jürgen Klopp kommer med rätta att hyllas. Det är lätt att göra pantomim på personkulten, i just den här matchen handlar det mest om att han till ett hundra procent satte det taktiska. För allt tjafs om stimmung och kroppsspråk så är det till sist det viktigaste.

I ett avseende har dock Jürgen Klopp aldrig riktigt lyckats förvandla vatten till vin, nämligen i cupfinaler. Där har han hittills spelat fyra stycken i olika klubbar men bara lyckats vinna en enda. Räknar man in den tyska supercupen blir det tre segrar på åtta försök.

Han har redan förlorat en cupfinal med Liverpool den här säsongen. Nu har han chansen att avsluta sin första säsong i klubben med att vinna en betydligt större cupfinal, och med ett betydligt större pris.

Det är ju mycket som står på spel. För Sevilla kan det nog vara så att själva Europa League-bucklan i sig är relativt sett mer betydelsefull. Den skulle så klart inte vara oviktig för Liverpool heller, men det pris de helt klart värderar högre vore den Champions League-plats som följer med.

I ett större engelskt perspektiv är Liverpools framgångar så klart värdefulla för hur engelska klubbar värderar Europa League, allra helst om de faktiskt lyckas vinna finalen. Då är det inte längre bara teoretiskt, utan påtagligt konkret, att Europa League faktiskt är en fullt möjlig väg till Champions League.

Beroende på hur säsongen till sist slutar för Man Utd kan man till exempel tänka sig att de tar sig an Europa League nästa säsong med Liverpools bedrift i bakhuvudet. Även klubbar som West Ham, Southampton, Everton med flera kan börja omvärdera.

Och då har man kommit ett långt steg på vägen mot att göra Europa League till mer än en ren B-turnering. Allra helst om man eliminerar ofoget att göra det till en tröstturnering för Champions Leagues grupplosers.

Nu är så klart inte Villareal något Atlético Madrid, som för närvarande måste beskrivas som världens bästa defensiva fotbollslag. Ändå har Villareal ändå visat i samtliga matcher i Europa League att försvarsspel är något även de behärskar mycket bra och, som Liverpool smärtsamt fick erfara på Madrigal, de kan konsten att kontra.

Problemet är så klart att Liverpool inte heller är något Bayern München. De besitter inte samma förmåga att bryta ned ett samlat motståndarförsvar, de har inte lika många vapen i sin arsenal. Ändå skulle man kunna tänka sig att Liverpool och Jürgen Klopp tittar på Bayern Münchens match mot Atlético Madrid som en slags vägkarta inför kvällens match.

Vilka punkter plitar i så fall Jürgen Klopp ned i sitt taktiska anteckningsblock?

En punkt är vikten av att variera inspelen i straffområdet. De spanska lagen är väldigt väldrillade när det kommer till att försvara sig mot spel runt det egna straffområdet och försök till instick. Bayern München visade dock att när de började med tidiga inspel i Atléticos straffområde, och varierade höjdbollar med markbollar, så fick Atlético svårt att hänga med.

En annan punkt måste vara att bevaka ytan bakom den egna backlinjen. Det stod skrivet i stjärnorna att Atlético vid något tillfälle under matchen skulle komma att utnyttja den 60 meter tomma yta som uppstod mellan Bayerns backlinje och deras mål. Den ytan kommer Villareal obönhörligen sikta på att komma fram till också mot Liverpool.

Både Man City och Liverpool gjorde förmodligen misstaget i sina första matcher att vara alltför passiva. För Man City innebar det ett alltför tufft utgångsläge i returmötet på bortaplan. Jürgen Klopp var uppenbart inriktad på att få med sig ett bra resultat till Anfield. En viss passivitet gjorde dock att man aldrig fick något bortamål, utan tvärtom ett mål i baken i slutminuten.

Noll-noll hade varit ett svårt utgångsläge för Liverpool. 0-1 är dock ett läge som gör situationen direkt besvärlig. Det kommer bli viktigt för Liverpool att skapa och behålla ett tryck mot Villareals backlinje och straffområde, utan att för den sakens skull bli alltför stressade. Villareal kommer ligga lågt och spela avvaktande i väntan på läget, det finns inga anledningar för Liverpool under matchens första timme att chansa och riskera att gå bort sig.

Daniel Sturridges plats i startelvan är den osäkra variabeln. Jürgen Klopp har i de viktigaste matcherna, framför allt då i Europa League, inte alltid ansett sig ha en plats för Sturridge i sin taktiska uppställning. Mot Villareal förra veckan var det uppenbart att Klopp hellre letade anfallaralternativ som jobbade hårt och kunde pressa motståndarna.

Finns det större utrymme för Daniel Sturridge på planen ikväll? Ja, förmodligen, inte minst eftersom Sturridge är den kanske ende hela och friska spelartyp i Liverpool som kan hitta de alternativa vägarna framåt mot djupt liggande motståndarförsvar. Bakom honom kan Jürgen Klopp fortfarande ställa upp en trio med hårt pressande offensiva spelare.

På sätt och vis var kanske baklängesmålet i slutminuten på Madrigal en behövlig väckarklocka för Liverpool. Det kan finnas uppenbara fördelar för Liverpool, för spelarnas inställning och koncentration, och för atmosfären på läktarna, att gå in i den här matchen som ett lag på jakt. Vilket kanske inte hade varit fallet om utgångsläget var 0-0.

Villareal är villebrådet. För Liverpool handlar det så klart också om att definiera den här säsongen. Åker man ut ur Europa League ikväll är säsongen i allt väsentligt över och slutar om inte i besvikelse så åtminstone på ett ganska tråkigt sätt. I den andra änden av regnbågen väntar dock en Europa League-final den 18 maj och en möjlig plats i Champions League nästa säsong.

Det är himmelriket som Liverpool söker efter på Anfield ikväll. Och vad skulle väl passa bättre än att Liverpool färdas till sitt himmelrike just på samma dag som en religiös kille enligt sägnen för en herrans massa år sedan färdades upp till sitt himmelrike. Liverpool har väl dessutom länge varit en klubb med ett tämligen väl utvecklat messiaskomplex.

Och Jürgen Klopp ska ju vara frälsaren till jorden kommen.

Nu hade förvisso Atlético Madrid också den fördelen att de faktiskt lyckades göra mål på hemmaplan, och gick in i matchen mot Bayern München med en 1-0-ledning. Man City å sin sida lyckades inte göra något mål mål alls mot Real Madrid i Manchester, det slutade alltså 0-0.

Så långt allt enligt plan. För både Man City och Real Madrid. Helt säkert hade Manuel Pellegrini helst sett att Man City lyckades göra ett mål på hemmaplan, men det var helt uppenbart att hans främsta prioritet i det första mötet var att hålla nollan.

Ännu en gång hamnar bortamålsregeln i fokus. Den infördes för cirka 30 år sedan eftersom bortalagen i europeiska cuper spelade så otroligt defensivt. Det åtgärdade man möjligen men orsakade på samma gång att det istället blev hemmalagen som blev desto mer defensivt inriktade.

Förutsättningarna är hur som helst enkla inför kvällen. Real Madrid måste vinna matchen. För Man City räcker det med att inte förlora den. Manuel Pellegrinis ”höga spel” i det första mötet var att det var en uppgift Man City skulle kunna klara av.

När jag vädrade den teorin för en vecka sedan bemöttes den med retoriska frågor om när i hela friden Real Madrid senast inte vann en hemmamatch i Champions League?! Svaret är så klart för precis ett år sedan, i returmötet i den säsongens semifinal.

Eller, om man ser sig om efter andra exempel, förra gången de stötte på ett lag från Manchester. Eller, med en blick bakåt i historien, samma säsong som Man Utd efter 3-3 på Santiago Bernabeu gick vidare och blev den första engelska klubben att vinna Europacupen.

Intressanta omen för Man City och för Manuel Pellegrini med andra ord, som alltså alltjämt har chansen att skriva in sig själva i historieböckerna och ta Man City till sin allra första Champions League-final, ett steg närmare sin allra första Champions League-seger.

Och vilken söt triumf vore inte det för Pellegrini? Ceremoniellt avrättad på Pep Guardiolas offeraltare kan han alltså avsluta sin tid i Man City med att ta klubben till den Champions League-final som Guardiola själv precis för tredje säsongen i rad har misslyckats med att ta Bayern till.

På gott och på ont kommer det att bli en helt annan matchbild den här matchen än förra veckan i Manchester. Real Madrid måste nu spela för att vinna matchen, då spelade Real Madrid för att inte förlora och inte släppa in något mål.

Vilket de för övrigt gjorde riktigt bra. Men med ett imperativ både från resultattavlan och från läktarna att spela betydligt mer offensivt i Madrid så kommer de ofrånkomligen inte kunna ligga lika lågt och lika tätt i defensiven som de gjorde i Manchester. Därmed ges Man City större ytor.

Myntets onda sida är så klart att Real Madrid kan vara formidabla i sitt anfallsspel och den här gången verkar det bli så att Man City dessutom tvingas försöka hantera Cristiano Ronaldo, som ju var borta på grund av skada i det första mötet.

Samma frågeställning gäller dessutom ikväll som inför första mötet. Real Madrid är rutinerade från sådana här sammanhang. Man City är helt färska i dessa sammanhang. Det såg ut att spela roll i Manchester och det måste rimligen spela roll i en både främmande och skrämmande miljö på Bernabeu.

Manuel Pellegrini å sin sida är övertygad om att hans lag har vad som krävs och föredrar att påminna oss om tidigare viktiga resultat på bortaplan i Champions League under hans tid i klubben: Roma, Bayern München, Sevilla och, nu senast, PSG.

Pellegrinis strategi inför matchen i Manchester var att inte släppa in något mål. För att den strategin ska bli framgångsrik måste dock Man City, med allra största sannolikhet, göra mål. Det var samma strategi som Atlético Madrid lyckades med mot Bayern München, men de har Antoine Griezmann.

Man City har Sergio Aguero, som bara har gjort två mål i Champions League den här säsongen och under de fyra senaste matcherna inte fått ett enda skott på mål. Det är i sådana här matcher världsanfallare måste visa vad de går för, så Aguero måste växa med tillfället.

I en eventuell final väntar Atlético Madrid. Tänk om Champions League-finalen kommer att spelas mellan två klubbar som aldrig förut har vunnit turneringen. Det vore kanske på sitt sätt typiskt för en säsong där det typiska inte riktigt verkar vilja inträffa.

Leicesters seger är en seger för fotbollen. Den har återvunnit fotbollen från det ekonomins strypgrepp som under många år berövat den på syre och alltmer präglat den av cynism. Mjuka värden som taktik, lagsammanhållning och hårt arbete kan betyda lika mycket som omsättning, lönsamhet och lönebudget.

Ironiskt nog var det kanske bara i Premier League det kunde ske. Den liga som har anklagats för att sjunkit djupast ned i den globala fotbollskapitalismen visar istället att den ärliga och rättvisa kapitalismens implikation var att ge alla klubbar nödvändiga ekonomiska förutsättningar, inte bara några få.

Det förtar naturligtvis inte det överraskande och det oväntade i Leicesters ligaseger. Det kommer att tävlas i månader och kanske år om att förklara hur detta egentligen kunde ske, skälen bakom framgången. Redan igår kväll drog jag mitt strå till den stacken med elva skäl till Leicesters ligaseger.

Idag tänkte jag följa upp den bloggen med att fördjupa mig något i ett av dessa skäl, nämligen Leicesters taktiska dispositioner.

Att Leicester vinner ligan beror nämligen inte på att de har bättre spelare än merparten av sina konkurrenter. Tvärtom, de flesta av Leicesters konkurrenter har i grunden fler och bättre spelare. Det betyder inte att Leicester saknar bra spelare, men individuell världsklass är inte Leicesters komparativa fördel.

Låt oss börja med det uppenbara. Leicester är i grund och botten ett defensivt fotbollslag.

Laget försvarar sig ytterst djupt, med både backlinje och mittfält liggandes väldigt lågt. Försvarsspelet börjar dock redan med lagets offensiva spelare som arbetar otroligt hårt för att styra ut motståndarnas offensiv i förhållandevis ofarliga platser på planen.

Det är en defensiv strategi som ställer väldigt höga krav på disciplin och arbetsinsats för att kunna hålla under en hel match, desto mer att orka upprätthålla det över en hel säsong. Men mot löftet att i övrigt låta spelarna behålla sin frihet har Claudio Ranieri fått alla spelare att oförtrutet ta jobbet.

Och man kan bara säga att han har lyckats. Vad som exempelvis i slutet av säsongen har avgjort ligan har varit Leicesters förmåga att hålla sina ledningar, ofta uddamålsledningar. Jämfört med Tottenham, som ju alltså tappade chansen till ligasegern efter att ha tappat en ledning i två raka matcher.

Är det italienska idéer som ligger bakom Leicesters triumf? Det ligger nära till hands att tro det i och med att Claudio Ranieri kommer från Italien, vilket inte saknar betydelse. Men det finns heller inget med Leicesters defensiv som är direkt unikt italienskt, som vi inte sett i många andra lag även i England.

Leicester är självklart inte det första engelska laget att försvara sig djupt och centrerat. Långt därifrån. Det är i dessa tider inte särskilt mycket mer italienskt i någon större utsträckning än att italienska lag och tränare har varit historiska föregångare vad avser defensiv fotboll.

Defensiven är naturligtvis en viktig komponent för Leicester. Den har utgjort plattformen för Leicester, en nödvändig grund att stå på. Men det är samtidigt lagets offensiv och anfallsspel som inte bara har särskiljt dem under den här säsongen, utan också jämfört med tidigare säsongers motsvarigheter.

För att beskriva Leicesters offensiva grundidé anser jag en grafik vara särskilt belysande. Och det är värt att granska den bilden med vetskapen i bakhuvudet att Leicester samtidigt är ett av de lag i Premier League som också skapar flest målchanser.

I en modern fotboll där bollinnehavet har blivit till en slags kvasireligion har Leicester alltså valt den rakt motsatta vägen. Leicester har tvärtom Premier Leagues lägsta siffror vad gäller eget bollinnehav. Men, som sagt, ändå är de ett av lagen som skapar flest målchanser.

Fart är nyckelkomponenten i detta.

Som grafen visar använder sig Leicester av lägst antal passningar för att ta sig fram till målchanser, endast Crystal Palace och Sunderland är där i närheten. Men den riktiga kickern är diagrammets vertikala axel – hur många meter i snitt varje passning tar Leicester framåt i planen.

Jämförelsen låter sig gärna göras grafiskt med fyra andra storklubbar som var och en kanske borde ha kunnat utmana Leicester om ligatiteln den här säsongen – Arsenal, Man Utd, Liverpool och Man City. Fyra lag vars akilleshäl ofta är en oförmåga att bryta ned djupt liggande motståndarförsvar.

Samtidigt är Leicester inte på något sätt ett tjångalånglag. Passningsspelet sitter normalt sett längs gräset men är snabbt och framför allt framåtriktat. En bra grafisk illustration är från Leicesters möte med Man City på Etihad, tillika kanske den här säsongens mest avgörande ögonblick:

Leicesters passningsmönster mot Man City avslöjar åtminstone två tämligen fundamentala saker. Dels hur Leicesters passningsspel är så konsekvent riktat framåt i planen, vilket om och om igen rev djupa sår i Man Citys försvar. Dels hur det knappt existerar något passningsspel i Leicesters backlinje.

Det är i själva verket en offensiv idé som sett till fart och intensitet är mycket engelsk till sin karaktär. Det är också så Claudio Ranieri själv har valt att beskriva det. Ett defensivt grundsystem, förmodligen inspirerat av ett italienskt idéarv, kompletterat med brittiska egenskaper i offensiven.

Den närmaste motsvarigheten som kanske går att hitta inom engelsk fotboll under Premier League-eran är Man Utds makalöst framgångsrika lagbygge mellan 2006 och 2009. Ett lag som innehöll samma grundläggande byggstenar med lågt välorganiserat försvar och blixtsnabbt framåtriktat anfallsspel. Även Arsenals Invincibles mellan 2002 och 2004 hade denna konstruktion.

Leicesters och Claudio Ranieris framgång är med andra ord en påminnelse om vad som är speciellt och bra med just engelsk fotboll, och som alltid har varit en grund i vad som har gjort engelska klubbar framgångsrika, inhemskt likaväl som i Europa. Detta i en tid när lite för många engelska storklubbar ser ut att ha glömt bort detta.

Det kanske mest genialiska i Leicesters taktiska system den här säsongen är dock hur lagets defensiva idé kopplar in i och ger förutsättningar för lagets offensiv. Genom att ligga lågt drar man motståndet till sig och skapar därmed yta och utrymme för sitt eget anfallsspel.

När din motståndare är starkare än du själv, dra honom intill dig och ta honom med överraskning. Han som är försiktig och inväntar sin motståndare som inte är det, kommer stå som segrare. Om Ranieri har läst Sun Tzu är svårt att säga, men han följer åtminstone flera av dennes mer grundläggande maximer.

Leicesters spel är uppbyggt kring en taktiskt sammanhängande helhet, som därtill är baserat i en rationell och realistisk strategisk analys av det egna lagets och de egna spelarnas förmågor och begränsningar, liksom motståndarnas styrkor och svagheter.

Det är grunden, och den huvudsakliga förklaringen, till Leicesters bragdartade ligaseger.

Det har funnits små klubbar som har vunnit ligatitlar förut. Det har funnits helt otippade klubbar som till och med har vunnit Europacupen. I ett engelskt sammanhang nämns exempelvis ofta Nottingham Forest som den mest uppenbara referenspunkten. Men för alla dessa klubbar handlar det i stort sett alltid om betydligt mindre sammanhang, och en helt annan tid.

Det är ett återkommande tema under säsongen hur många väljer att betrakta Leicesters triumf enbart som en följd av toppklubbarnas underprestation och relativa misslyckande. Men toppklubbarnas misslyckande har inte fått Leicester att vinna 22 av 36 matcher hittills den här säsongen. Kanske är detta ett sätt att se på saken betingat av ett alltför vanligt storklubbsperspektiv – normen är att en storklubb ska vinna och när så inte sker är det storklubben som har gjort något fel. Kanske finns det sammanhang som gör sådana perspektiv oundvikliga.

Leicester har med sin fullständigt osannolika ligaseger vänt upp och ned på de här begreppen. De har förflyttat gränserna för vad som kommer att anses vara möjligt av de i sammanhanget något mindre klubbarna i om inte alla de stora ligorna, så åtminstone i Premier League. De har påmint oss alla om att det inte bara är tillåtet att drömma, utan om man vågar drömma så kommer dessa drömmar ibland bli till verklighet.

Det är inte säkert att Leicester någonsin, inom en i alla fall överskådlig framtid, kommer upprepa den här ligasegern. Men oavsett om så blir fallet eller ej så kommer detta Leicesters för evigt bestående arv vara just detta med allas drömmar och ambitioner.

Men hur kommer det sig då att Leicester kunde vinna Premier League på detta dramatiska och oväntade sätt? Utan att efter slutsignalen på White Hart Lane ha hunnit göra någon mer genomträngande analys av frågan så kan man ganska snabbt och spontant landa i åtminstone tio väldigt goda skäl, även om ingen hade kunnat peka på dem inför säsongen:

(11) Andy King

Det råder ingen tvekan om att Leicester har haft sin goda portion av tur under säsongen. Vissa personer för helt enkelt tur med sig och det verkar som om Andy King kan vara denne person för Leicester. Han blev ikväll den förste spelaren i historien som med en och samma klubb vann både League One, The Championship och Premier League.

(10) N’golo Kanté

Riyad Mahrez vann spelarnas utmärkelse som årets spelare. Jamie Vardy vann journalisternas utmärkelse som årets spelare. Men den som kanske i själva verket är årets spelare är Kanté. Årets absolut största fynd och med en sjukt hög lägstanivå i sitt mittfältsspel. Så otroligt viktig för Leicester. Franska fynd är ofta med rätta förtalade, men Kanté visar också på motsatsen.

(9) Scoutheder

Leicesters startelva beräknas vara inköpt till en total summa om £23m vilket, med en något elak jämförelse, motsvarar ganska exakt en halv Raheem Sterling. Utan att börja jämföra äpplen med päron så måste man ändå konstatera att ett av säsongens absoluta bragdguld måste delas ut till Steve Walsh, David Mills och Leicesters hela scoutingavdelning.

(8) Jamie Vardy

När Leicesters titelseger ska rapporteras, utvärderas och eulogiseras är det lätt hänt att så mycket av allt fokus kommer att ligga på slutspurten, i och med att det ligger närmast i tiden och därmed närmast i minnet. Men det fanns en höst den här säsongen också och väldigt mycket av Leicesters tidiga momentum var väldigt nära sammankopplat med Jamie Vardys osannolika och i slutänden framgångsrika jakt på Premier Leagues rekord för mål i flest matcher i rad. Här hittar vi mycket av Leicesters glädje som skulle visa sig aldrig ta slut.

(7) Målfokus

Inget spel i Europa under säsongen. Tidigt utslagna i Ligacupen. Tidigt utslagna i FA-cupen. Det kommer pratas mycket om detta inför nästa säsong naturligtvis men visst ligger det en stor sanning i att Leicester har varit behjälpta av att dels ha kunnat fokusera helt och enbart på ligaspelet, och dessutom haft längre perioder av vila mellan sina matcher.

(6) Kontinuitet

Förhållandevis få matcher och därför också förhållandevis pigga och friska spelare, utan några större skadebesvär. Därmed har Leicester varit den klubb i Premier League som har kunnat ställa upp med en och samma startelva i flest matcher den här säsongen. Naturligtvis är det en omständighet som har bidragit till Leicesters jämna och höga kvalitet i sina prestationer.

(5) Riyad Mahrez

Tittar vi tillbaka på alla de lag som har vunnit Premier League genom åren så finns där ofta den där talismaniske offensive spelaren. Sergio Agüero, Eden Hazard, Cristiano Ronaldo, Didier Drogba, Thierry Henry, Eric Cantona, Alan Shearer, Ruud van Nistelrooy och så vidare. Mahrez har varit Leicesters kreativa kraft och är den som har gett motståndarlagen skrämselhicka.

(4) It’s the tactics, stupid!

Den spelaren håller inte Premier League-klass! Man kan inte vinna Premier League med en sådan spelare! Det var korkade påståenden redan innan men Leicesters ligaseger har satt dem alla på skam för all evighet. Leicester vinner inte ligan för att de har de bästa spelarna. Leicester vinner ligan för att de tillämpar en taktik som maximalt vet att utnyttja de egna spelarnas styrkor respektive svagheter, snarare än att ägna sig åt förbannade filosofier. Och Leicester vinner ligan för att de bäst av alla har förstått vad offensiv fotboll i Premier League måste gå ut på – det vill säga att skapa målchanser, inte bollinnehav.

(3) Family values

Vilket kamratgäng och vilken sammanhållning. När till och med lagets ”stjärnor” pratar med sådan innerlig värme om sina lagkamrater så vet man att man ser något speciellt. Leicester är laget med ligans absolut främsta arbetskapacitet och den är verkligen präglad av ett ”en för alla, alla för en”-tänk. Det är en märklig blandning av den engelska och europeiska fotbollens misfits och slaggprodukter som har hamnat i Leicester och bildat sin alldeles egna lilla fotbollsfamilj.

(2) Starka i motgång

Fyra matcher i rad utan vinst runt årsskiftet och alla förväntade sig att Leicester skulle bryta samman. Förlusten i slutminuten mot Arsenal på Emirates och alla förväntade sig att Leicester skulle tappa, istället har man gått obesegrade sedan dess och vunnit sju av tio matcher. Tappad match i slutet mot West Ham, men en viktig kvittering. Det kommer i efterhand att pratas om ett lag i medvind, men en aspekt av Leicesters seger är också förmågan att kunna hantera och fortsätta prestera i motgång.

(1) Claudio Ranieri

Ett mellanmjölksalternativ var vad jag avfärdade den här anställningen som inför säsongen. Herregud så fel man kan ha. Ranieris genialitet har inte varit att ha gjort så många briljanta saker, utan snarare ha haft det briljanta modet och insikten att veta vad han inte behöver göra. Han har fostrat den kultur och miljö av glädje, lugn, harmoni och familjesammanhållning som har tagit Leicester hela vägen till drömmarnas land. På vägen har han lärt oss alla att ingen människa enbart är summan av sina tidigare upplevelser. Ranieri alltså, nu är han köng!

Sam Vokes blev hjälten när han nickade in en frispark i mitten av den andra halvleken. Därefter blev det att hålla andan för samtliga närvarande på en av Englands allra äldsta och mest anrika arenor innan den förlösade slutsignalen ljöd på Turf Moor.

Obesegrade i ligaspelet sedan annandag jul. Burnleys marsch uppåt i tabellen har varit närmast obeveklig i sin maskinmässighet. Det har varit en parad av sena mål, sena avgöranden, och bestämda insatser som hade fått Brendan Rodgers att med ståpäls prata om karaktär med till och med för honom ovanligt rullande r.

Burnleys triumf är samtidigt en kontinuitetens triumf. Det är inte första gången Sean Dyche tar Burnley upp i Premier League, han genomförde samma bravad redan 2013-14. Men Burnley lyckades inte hålla sig kvar i Premier League förra säsongen utan åkte ur lika snabbt igen. Men inte under den säsongen, eller efter säsongen, valde Burnley att försöka lösa problemen genom att byta ut Dyche.

Vi har sett otaliga exempel genom åren på uppflyttade klubbar som har valt att agera på helt motsatt sätt. Ibland med framgång. Desto oftare utan att det har gjort någon som helst nytta.

Klubbar som åker ur Premier League förväntas ofta vara aktuella för omedelbar återuppflyttning. En halvt dold sanning är dock att det normalt sett bara är klubbar som förmår behålla ett visst mått av kontinuitet och stabilitet i klubben som faktiskt lyckas. The Championship är en oförlåtande liga i vilken svagheter utnyttjas brutalt.

Burnley började med att hålla fast vid Sean Dyche. Redan där garanterade man stabilitet på toppen. Och den stabiliteten spred sig som ringar på vattnet nedåt i spelartruppen. Det skapade en miljö i vilken Burnley kunde tappa både sin bästa ytterback i Kieran Trippier, och sin främsta målskytt i Danny Ings, utan att det inverkade särskilt negativt på laget. Matt Lowton gick in och ersatte Trippier och Andre Gray har varit seriens bästa anfallare och målskytt under säsongen.

Sean Dyche kunde istället välja att uppdatera mittförsvaret, vilket inför säsongen var i äldsta laget. Jason Shackell ersattes med Michael Keane från Man Utd, och James Tarkowski ses allmänt som en långsiktig ersättare till Michael Duff samtidigt som Ben Mee ofta vikarierat som mittback. Ändå är det kanske först och främst mittförsvaret som Burnley kommer försöka förstärka inför nästkommande säsong.

Sam Vokes var väldigt skadedrabbad under Burnleys säsong i Premier League men har den här säsongen varit en väldigt viktig del i Burnleys offensiv och ett bra komplement till Andre Gray. Vokes kompletterar ett ramstarkt och rutinerat mittfält med för Burnley viktiga spelare som George Boyd, David Jones och Scott Arfield.

Sedan fick så klart Sean Dyche den synnerligen goda idén att tillföra ett element av attityd och inspiration till sitt mittfält. Joey Barton förföljs allt som oftast av ett rykte som inte gör hans kvaliteter som fotbollsspelare det minsta rättvisa, och det har Burnley kunnat dra nytta av den här säsongen. Barton har med marginal varit The Championships bästa tvåvägsspelare och en omistlig del i en framgångsrik uppflyttningskampanj.

Burnley är inte den spektakulära fotbollsklubben. Det blev inga stora reformer förra gången Burnley gick upp i Premier League, lika lite som det blev några stora reformer när man därefter åkte ur Premier League och skulle förbereda sig för en ny säsong i The Championship. Alltså ska vi inte förvänta oss några stora reformer i Burnley inför nästa säsong.

Många skulle kanske se det som en av Burnleys begränsningar. Den här säsongen har dock visat att det samtidigt är en av Burnleys styrkor. Och tack vare denna styrka spelar Burnley i Premier League 2016-17.

För Brighton och Middlesbrough går kampen vidare. Båda lagens oavgjorda resultat i den nyss avslutade omgången gör att de båda alltså möts i en helt avgörande match i Middlesbrough i sista omgången. Middlesbrough är seriens bästa hemmalag, Brighton är seriens bästa bortalag. Vinner Middlesbrough eller spelar oavgjort är de klara för Premier League. Vinner Brighton är det istället de som går upp.

Laget som går förlorande ut ur den kampen får en andra chans i playoff, där Sheffield Wednesday väntar i semifinalen. I den andra semifinalen står det klart att Hull möter Derby.

Att byta ut José Mourinho visade sig inte hjälpa i någon större utsträckning för en spelartrupp präglad av dåligt självförtroende, trötthet, nonchalans och liknöjdhet. Guus Hiddink kallades in för att styra upp skeppet men lyckades som bäst med att förvandla några förluster till oavgjort, inte i närheten av hur han avslutade sin första period i klubben i triumf på Wembley.

En enda rolig sak, en enda möjlighet eller målsättning, återstår under den här säsongen för Chelsea, något som Chelseas supportrar har gjort väldigt klart för det egna laget vilket fått spelarna att mer eller mindre genuint plocka upp just samma tråd: Nämligen att kunna bli de som ser till att Tottenham absolut inte vinner Premier League!

Den möjligheten har nämligen uppenbarat sig sedan Leicester misslyckades med att vinna på Old Trafford under söndagen. Tottenham måste vinna på Stamford Bridge ikväll, annars är titelstriden över och Leicester kan börja fira på allvar.

De två spelare som kanske varit mest framträdande i sina förhoppningar att bli de som slår den sista spiken i Tottenhams titelkista är Cesc Fabregas och Eden Hazard. Man kan så klart tänka sig att det faller sig rätt naturligt för just Fabregas, en tidigare Arsenalspelare, att vilja besegra Tottenham. Hazard kanske mer framstår som en spelare som kanske mest säger vad han tror att fansen vill höra.

När man tänker på derbyn och rivaliteter i London är det naturligtvis i första hand Arsenal och Tottenham som sticker ut. Chelsea och West Ham är även det ett rivalmöte med bittra anor. Men i bakvattnet finns det också en tämligen stor fiendskap mellan just Chelsea och Tottenham.

Det är en rivalitet som tog sin början under 1960-talet. Jimmy Greaves och Terry Venables var två viktiga spelare i Chelsea som valde att flytta till Tottenham, något som skulle kulminera i FA-cupfinalen 1967 som Tottenham vann mot Chelsea med 2-1. När Chelsea åtta år senare åkte ur den engelska förstadivisionen var det Tottenham som till sist skickade ner dem.

Tottenham var hela tiden den mer glamourösa klubben i London. Allt detta skulle dock komma att förändras med Roman Abramovich och en period då Chelsea skulle plocka hem lika många titlar som Tottenham lyckats med under hela sin långa historia. När Chelsea 2012 till sist vann Champions League blev det hela desto sötare i och med att segern samtidigt innebar att Tottenham gick miste om sin plats i kommande säsongs Champions League.

”Premier League Champions – you’ll never sing that!” Räkna med att den ramsan regnar ned från Stamford Bridges läktare under matchen ikväll, om Chelsea ser ut att vinna matchen men förmodligen även om de inte gör det. En säsong utan några riktiga glädjemoment för Chelseas fans så kommer de helt säkert låta sig nöjas med skadeglädje.

Även om Chelsea skulle vinna kvällens match döljer det däremot inte att det handlar om två klubbar på olika kurvor i sin utveckling. Tottenham är ett lag på tydlig uppgång och som kommer vara en av de främsta titelkandidaterna också inför nästa säsong. Chelseas status är desto mer osäker, kapabla att utmana om titeln de med men i behov av en rejäl uppryckning.

Tottenham kan med glädje notera att Mauricio Pochettino har förlängt sitt avtal med klubben ytterligare fem år. Chelsea å sin sida hoppas att anställningen av Antonio Conte innebär samma uppryckning för dem som Conte innebar för Juventus, en klubb som alldeles nyligen säkrade sin femte raka Serie A-titel.

Någon enkel uppgift blir det dock inte. Chelsea kommer nästa säsong för första gången på närmare två årtionden inte vara kvalificerade för spel i någon av de europeiska cupturneringarna, och spelare som Thibaut Courtois, Willian och Eden Hazard har alla ryktats vara på väg att lämna klubben, samtidigt som John Terrys framtid i klubben är högst osäker.

Där finns även intern problematik. José Mourinhos relation med Michael Emenalo, Chelseas sportchef, surnade till rejält mot slutet vilket helt säkert var en tung faktor både i Chelseas katastrofala säsong och i att Chelsea och Mourinho till sist gick skilda vägar. Emenalos facit på transfermarknaden inför säsongen var att värva Papy Djilobodji och Michael Hector, med en total speltid i klubben under säsongen om två minuter.

Senare värvningar, som Alexandre Pato och Matt Miazga, har knappast varit mer övertygande. Michael Emenalos stora projekt har dock varit och är Chelseas ungdomsakademi. Ett projekt med stora framgångar på ungdomsnivå men som misslyckats kapitalt vad avser det som är varje akademis främsta syfte och funktion: Att producera spelare för a-laget.

Chelseas akademi producerar onekligen spelare, fast för andra klubbar. Bara den här säsongen har Romelu Lukaku varit Evertons och en av ligans allra bästa anfallare. Kevin De Bruyne är den superstar på Man Citys offensiva mittfält som Chelsea desperat har saknat under säsongen. Inför nästa säsong ryktas det om att André Schürrle även han ska göra comeback i Premier League.

Att Chelseas misslyckande att integrera talangerna från akademin i sitt a-lag är en öm punkt för Michael Emenalo blev inte minst tydligt när han kommenterade just Tottenhams framgångsrika arbete med att bygga sitt lag runt unga och egna spelare. Det var ju bara Harry Kane, menade han, som faktiskt rent formellt var en egen produkt där.

Det var lite gripandet efter det proverbiala halmstrået kan tyckas. Liksom något verklighetsfrånvänt i och med att det oavsett vilket knappast är att betrakta som så bara för ett Chelsea vars egen enda egna produkt i a-laget nu är 35 år gammal och möjligen på väg att lämna klubben. För Chelsea och för Michael Emenalo borde det vara att betrakta som ett stort framsteg om de ”bara” lyckades få fram en egen spelare från akademin i Chelsea.

Oavsett om Chelsea ikväll lyckas slå den sista spiken i Tottenhams titelkista eller ej, så kan Chelsea titta över på andra sidan mittlinjen och en klubb och ett lag som är vad de själva i hög utsträckning borde kunna vara. Ett kollektivt lag bestående av unga och hungriga spelare snarare än tjugotalet löst sammanhängande individer.

Och hur entusiastiskt Chelseafansens ramsor än kommer att ljuda från läktarna på Stamford Bridge ikväll, och hur sann skadeglädjen än kommer att kännas, så görs det med vetskapen att Tottenham har betydligt mycket mer att känna riktig glädje över än vad Chelsea själva har.

Bubblare:

Karl Darlow, Newcastle
Russell Martin, Norwich
Patrick van Aanholt, Sunderland
Cheickhou Kouyate, West Ham
Ross Barkley, Everton
Nathan Redmond, Norwich
Troy Deeney, Watford

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Newcastle. Tre gigantiska poäng hemma på St James’ Park för Newcastle i en tät och rafflande nedflyttningsstrid. Samtidigt som Sunderland bara fick en poäng borta mot Stoke och Norwich inte fick någon med sig mot Arsenal. En blek första halvlek förbyttes i en väsentligt bättre andra halvlek av Newcastle, där Andros Townsend har varit både väldigt viktig och avgörande för Newcastle de senaste tre-fyra omgångarna.

Arsenal. Bra omgång till sist för Arsenal. Kanske inte spelmässigt men väl resultatmässigt. Med segern mot Norwich, samtidigt som resultaten gick deras väg i övriga matcher så har de nu garanterat att de bara behöver vinna hemma mot ett redan nedflyttningsklart Aston Villa i sista omgången för att kunna vara helt säkra på Champions League nästa säsong. Undviker de förlust mot Man City i näst sista omgången slipper de dessutom playoff.

Leicester. Okej, det blev ingen hollywoodavslutning genom att säkra ligatiteln på Old Trafford. Men det var en bra poäng de ändå tog, en poäng som betyder att Tottenham måste vinna borta mot Chelsea under måndagskvällen för att inte ligatiteln ska bli formellt säkrad för Leicesters räkning. Och skulle Tottenham vinna mot Chelsea så har Leicester nu möjligheten att avgöra ligan på hemmaplan mot Everton.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Aston Villa. Hur sammanfattar man bäst Aston Villas säsong på tre minuter? Jo, man slänger en titt på de sista minuterna mot Watford. Aston Villa i ledning 2-1 och på väg mot i alla fall en hedersam vinst som synes, innan laget fullständigt faller ihop i slutminuterna. Troy Deeney, med förflutet i Birmingham av alla ställen, dubbelmålar och vinsten blev till förlust.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Rafa Benitez. Tveklöst har Benitez lyckats göra Newcastle betydligt bättre än vad de var förut. Frågan är dock om han har tid på sig för att det ska hinna ge önskat resultat. Starkt både att få Newcastle att både lyfta sig i andra halvlek men också hålla emot under Crystal Palaces anstormning mot slutet.

OMGÅNGENS MÅL

Jack Cork, Swansea 2-0, Liverpool (h). Förvisso fick Jack Cork all tid och allt utrymme i hela världen på sig att sikta in sig, men för att vara första målet för säsongen så här i början av maj så var det ju ett minst sagt rasande tjusigt skott från distans.

:::

TRE PUNKTER

Time For Change. Det var minst sagt lite splittrat på Emirates när vissa mindre grupperingar valde att manifestera sin protest mot Arsene Wenger och sin egen klubbledning. Det var hemmaprintade pappersark med lite olika budskap, som bland annat att det var ”time for change”. Ett tag liknade Emirates mest ett amerikanskt partikonvent med change som ett ständigt slagord. Change we can believe in. Yes, we can!

LVG. Det såg riktigt bra ut under första kvarten. Sedan började Man Utds anfallsspel påminna väsentligt mycket mer om vad vi har sett under stora delar av säsongen. När väldigt få bra målchanser faktiskt skapas av ett långsamt och omständligt Man Utd blir det väldigt märkligt att efter matchen höra av Louis van Gaal att Man Utd skapade ”so many chances”. Problemet är inte bara att Man Utd skapar väldigt få målchanser. Problemet är framför allt att van Gaal inte ens verkar se problemet.

Högt spel. Man City kom till Southampton med huvudena redan incheckade på hotellet i Madrid och i matchen mot Real Madrid i veckan. Därmed förlorade man också matchen. Högt spelat igen av Manuel Pellegrini, för om nu Man Utd besegrar Norwich på lördag så måste Man City besegra Arsenal i näst sista omgången om de inte vill lämna över sitt framtida Champions League-öde i andra klubbars händer. “Moral hazard”, ekonomiskt begrepp som signalerar ett tillstånd där den anställde chefen har möjlighet att fatta för organisationen riskfyllda beslut utan att själv behöva stå för eventuella konsekvenser.

:::

FÖR ÖVRIGT

För att vara en person som enligt egen utsaga aldrig ”pratar om domaren” så har Claudio Ranieri haft ovanligt mycket att säga om specifika domslut på senaste tiden.

Omgångens Özil: Mesut Özil. Özil är Özil.

Hur sugen var egentligen Yohan Cabaye att sätta den där straffen för Crystal Palace mot sin gamla klubb?

Det ansågs mer sannolikt inför säsongen att du skulle hitta Loch Ness-monstret än att Leicester skulle vinna Premier League.

Väldigt billig straff för Sunderland i slutminuterna mot Stoke. Typiskt, bottenlag får alltid de här domsluten med sig.

Leicesters alla supportrar, alla människor som bor i Leicester, har under längre tid vågat hoppas på den här ligatiteln, kanske till och med tro på den. Men i och med Tottenhams botch job mot West Brom i måndags har tron övergått i säkerhet. Det går att ta på hur mycket det här betyder för Leicester som samhälle, och hur älskad och uppskattad Claudio Ranieri är bland dessa människor.

En arbetarklasshjälte är något att vara.

Det är en ligatitel som Leicester dessutom inte behöver be om ursäkt för. Det är ett populärt tema att hävda att Leicester bara vinner ligan för att de vanliga storklubbarna underpresterar. Men storklubbarnas påstådda underprestation har inte fått Leicester att vinna 22 av 35 matcher hittills under säsongen, eller endast förlora tre matcher.

Om Leicester idag gör det till 23 vinster på 36 matcher så har de alltså säkrat ligatiteln. Old Trafford är naturligtvis väldigt vant vid att ligatitlar presenteras framför dem. Det är dock mer ovanligt att det är bortalaget som vinner ligan på den arenan. Senast det hände, när Arsenal vann med 1-0 våren 2002, fick det David Dein, då Arsenals vice ordförande, att exalterat utbrista att den engelska fotbollen stod inför en ny världsordning.

Det gjorde den förvisso, men det skulle inte vara Arsenal som tog ledningen i den utvecklingen. Istället tog Chelsea över taktpinnen och förändrade det engelska fotbollslandskapet för alltid. En seger för Leicester skulle möjligen inte föranleda någon ny världsordning men väl höja ribban rejält för vad som kan anses vara möjligt också för mindre och medelstora engelska klubbar med mer begränsade resurser.

Det har pratats om Hollywoodfilmatiseringar av Leicesters saga den här säsongen. Och det är klart, söker man ett särskilt dramatiskt och symboliskt slut på en sådan hjältesaga så finns kanske inte en bättre arena för själva slutscenen än just Old Trafford.

Kanske är det mer känsloladdat för vissa spelare. Alla spelare i Leicester kommer självklart vara medvetna om det stora som kan ske på Old Trafford. Men för två spelare som Danny Simpson och Danny Drinkwater betyder det förmodligen ännu lite mer, inte enbart en kollektiv ligatriumf utan också en triumf med en för dem mycket personlig dimension.

Båda två är nämligen produkter från Man Utds akademi och hade naturligtvis sina drömmar om att slå igenom på Old Trafford, som så många före dem. Danny Simpson hann faktiskt med att göra åtta starter för Man Utd i olika sammanhang, bland annat med tre matcher i Champions League samma säsong som Man Utd vann turneringen för tredje gången.

Men alla drömmar kan inte bli verklighet. Både Simpson och Drinkwater snurrade runt på lånekarusellen några år innan de till sist drabbades av vad Alex Ferguson i sin bok Leading beskriver som den svåraste uppgiften han hade som manager för Man Utd – att förklara för unga spelare, och kanske även deras föräldrar, att de inte anses ha vad som krävs, att deras drömmar om att spela för Man Utd inte kommer bli verklighet.

Vissa spelare bryter säkert ihop av sådana besked. Andra spelare ruskar det av sig och går vidare i livet. Men längst inne i ryggmärgen gnager säkert en känsla av förorättelse hos tävlingsmänniskor av att bli förkastade på det viset, en helt mänsklig önskan att visa de som inte trodde på dem att de minsann hade fel. För de flesta spelare blir inte möjligheten särskilt mycket större än att kanske göra mål eller vinna mot sin gamla klubb.

Danny Drinkwater och Danny Simpson har alltså möjligheten att gå ut på Old Trafford, under en säsong när frustrationen på läktarna där är större än kanske någonsin tidigare med det egna lagets spel och resultat, och spela hem en otroligt otrolig ligatitel. En personlig upprättelse kan knappast bli så mycket större än så.

Det måste så klart också vara en stor och stolt dag för Kasper Schmeichel. Som sexåring och äldre gick han omkring på Old Traffords gräsmatta, poserade tillsammans med sin pappa Peters mängder av ligatitlar och andra troféer. I ett avseende är Old Trafford helt säkert ett slags hem också för honom, han drömde helt säkert också han om att en gång följa i sin legendariske fars fotspår och vinna ligatitlar på Old Trafford.

Idag har han möjligheten. Även om det är en möjlighet han av förståeliga skäl inte verkar tycka så mycket om att prata om.

På något sätt finns det en lärdom i detta. Ofta finns det en uppfattning om spelare som avyttras från storklubbarnas överbefolkade akademier att det är spelare som inte räcker till, det är något som hålls emot dem. Vad spelare som Simpson, Drinkwater och Schmeichel visar är att ge dessa spelare rätt och bra sammanhang och de räcker till mer än väl, inte bara för att spela i Premier League utan till och med vinna Premier League.

Just den 1 maj ligger det kanske särskilt nära till hands att tänka sådana tankar om betydelsen av det kollektiva och det sociala sammanhanget. Runtom i världen, inte minst i Sverige, är det de röda fanorna som höjs och svajas med. Men i Premier League och i Leicester går fanorna för dagen och för säsongen i blått, och kommer så fortsätta göra resten av säsongen och sommaren.

Inte minst den här dagen, när rävarna från Leicester beger sig in i det hönshus som den här säsongen är Old Trafford och Man Utd, med vittring på ett riktigt saftigt byte.