Det har varit en riktig skitsäsong för Chelsea, fylld av insatser bäst förpassade på glömskans skräphög. Samtidigt som Leicester står för den engelska fotbollshistoriens kanske största skräll så står, kanske något i skymundan, Chelsea för den engelska fotbollshistoriens förmodligen värsta titelförsvar, och har gjort en slät figur i cup efter cup.
Att byta ut José Mourinho visade sig inte hjälpa i någon större utsträckning för en spelartrupp präglad av dåligt självförtroende, trötthet, nonchalans och liknöjdhet. Guus Hiddink kallades in för att styra upp skeppet men lyckades som bäst med att förvandla några förluster till oavgjort, inte i närheten av hur han avslutade sin första period i klubben i triumf på Wembley.
En enda rolig sak, en enda möjlighet eller målsättning, återstår under den här säsongen för Chelsea, något som Chelseas supportrar har gjort väldigt klart för det egna laget vilket fått spelarna att mer eller mindre genuint plocka upp just samma tråd: Nämligen att kunna bli de som ser till att Tottenham absolut inte vinner Premier League!
Den möjligheten har nämligen uppenbarat sig sedan Leicester misslyckades med att vinna på Old Trafford under söndagen. Tottenham måste vinna på Stamford Bridge ikväll, annars är titelstriden över och Leicester kan börja fira på allvar.
De två spelare som kanske varit mest framträdande i sina förhoppningar att bli de som slår den sista spiken i Tottenhams titelkista är Cesc Fabregas och Eden Hazard. Man kan så klart tänka sig att det faller sig rätt naturligt för just Fabregas, en tidigare Arsenalspelare, att vilja besegra Tottenham. Hazard kanske mer framstår som en spelare som kanske mest säger vad han tror att fansen vill höra.
När man tänker på derbyn och rivaliteter i London är det naturligtvis i första hand Arsenal och Tottenham som sticker ut. Chelsea och West Ham är även det ett rivalmöte med bittra anor. Men i bakvattnet finns det också en tämligen stor fiendskap mellan just Chelsea och Tottenham.
Det är en rivalitet som tog sin början under 1960-talet. Jimmy Greaves och Terry Venables var två viktiga spelare i Chelsea som valde att flytta till Tottenham, något som skulle kulminera i FA-cupfinalen 1967 som Tottenham vann mot Chelsea med 2-1. När Chelsea åtta år senare åkte ur den engelska förstadivisionen var det Tottenham som till sist skickade ner dem.
Tottenham var hela tiden den mer glamourösa klubben i London. Allt detta skulle dock komma att förändras med Roman Abramovich och en period då Chelsea skulle plocka hem lika många titlar som Tottenham lyckats med under hela sin långa historia. När Chelsea 2012 till sist vann Champions League blev det hela desto sötare i och med att segern samtidigt innebar att Tottenham gick miste om sin plats i kommande säsongs Champions League.
”Premier League Champions – you’ll never sing that!” Räkna med att den ramsan regnar ned från Stamford Bridges läktare under matchen ikväll, om Chelsea ser ut att vinna matchen men förmodligen även om de inte gör det. En säsong utan några riktiga glädjemoment för Chelseas fans så kommer de helt säkert låta sig nöjas med skadeglädje.
Även om Chelsea skulle vinna kvällens match döljer det däremot inte att det handlar om två klubbar på olika kurvor i sin utveckling. Tottenham är ett lag på tydlig uppgång och som kommer vara en av de främsta titelkandidaterna också inför nästa säsong. Chelseas status är desto mer osäker, kapabla att utmana om titeln de med men i behov av en rejäl uppryckning.
Tottenham kan med glädje notera att Mauricio Pochettino har förlängt sitt avtal med klubben ytterligare fem år. Chelsea å sin sida hoppas att anställningen av Antonio Conte innebär samma uppryckning för dem som Conte innebar för Juventus, en klubb som alldeles nyligen säkrade sin femte raka Serie A-titel.
Någon enkel uppgift blir det dock inte. Chelsea kommer nästa säsong för första gången på närmare två årtionden inte vara kvalificerade för spel i någon av de europeiska cupturneringarna, och spelare som Thibaut Courtois, Willian och Eden Hazard har alla ryktats vara på väg att lämna klubben, samtidigt som John Terrys framtid i klubben är högst osäker.
Där finns även intern problematik. José Mourinhos relation med Michael Emenalo, Chelseas sportchef, surnade till rejält mot slutet vilket helt säkert var en tung faktor både i Chelseas katastrofala säsong och i att Chelsea och Mourinho till sist gick skilda vägar. Emenalos facit på transfermarknaden inför säsongen var att värva Papy Djilobodji och Michael Hector, med en total speltid i klubben under säsongen om två minuter.
Senare värvningar, som Alexandre Pato och Matt Miazga, har knappast varit mer övertygande. Michael Emenalos stora projekt har dock varit och är Chelseas ungdomsakademi. Ett projekt med stora framgångar på ungdomsnivå men som misslyckats kapitalt vad avser det som är varje akademis främsta syfte och funktion: Att producera spelare för a-laget.
Chelseas akademi producerar onekligen spelare, fast för andra klubbar. Bara den här säsongen har Romelu Lukaku varit Evertons och en av ligans allra bästa anfallare. Kevin De Bruyne är den superstar på Man Citys offensiva mittfält som Chelsea desperat har saknat under säsongen. Inför nästa säsong ryktas det om att André Schürrle även han ska göra comeback i Premier League.
Att Chelseas misslyckande att integrera talangerna från akademin i sitt a-lag är en öm punkt för Michael Emenalo blev inte minst tydligt när han kommenterade just Tottenhams framgångsrika arbete med att bygga sitt lag runt unga och egna spelare. Det var ju bara Harry Kane, menade han, som faktiskt rent formellt var en egen produkt där.
Det var lite gripandet efter det proverbiala halmstrået kan tyckas. Liksom något verklighetsfrånvänt i och med att det oavsett vilket knappast är att betrakta som så bara för ett Chelsea vars egen enda egna produkt i a-laget nu är 35 år gammal och möjligen på väg att lämna klubben. För Chelsea och för Michael Emenalo borde det vara att betrakta som ett stort framsteg om de ”bara” lyckades få fram en egen spelare från akademin i Chelsea.
Oavsett om Chelsea ikväll lyckas slå den sista spiken i Tottenhams titelkista eller ej, så kan Chelsea titta över på andra sidan mittlinjen och en klubb och ett lag som är vad de själva i hög utsträckning borde kunna vara. Ett kollektivt lag bestående av unga och hungriga spelare snarare än tjugotalet löst sammanhängande individer.
Och hur entusiastiskt Chelseafansens ramsor än kommer att ljuda från läktarna på Stamford Bridge ikväll, och hur sann skadeglädjen än kommer att kännas, så görs det med vetskapen att Tottenham har betydligt mycket mer att känna riktig glädje över än vad Chelsea själva har.