Leicesters seger är en seger för fotbollen. Den har återvunnit fotbollen från det ekonomins strypgrepp som under många år berövat den på syre och alltmer präglat den av cynism. Mjuka värden som taktik, lagsammanhållning och hårt arbete kan betyda lika mycket som omsättning, lönsamhet och lönebudget.
Ironiskt nog var det kanske bara i Premier League det kunde ske. Den liga som har anklagats för att sjunkit djupast ned i den globala fotbollskapitalismen visar istället att den ärliga och rättvisa kapitalismens implikation var att ge alla klubbar nödvändiga ekonomiska förutsättningar, inte bara några få.
Det förtar naturligtvis inte det överraskande och det oväntade i Leicesters ligaseger. Det kommer att tävlas i månader och kanske år om att förklara hur detta egentligen kunde ske, skälen bakom framgången. Redan igår kväll drog jag mitt strå till den stacken med elva skäl till Leicesters ligaseger.
Idag tänkte jag följa upp den bloggen med att fördjupa mig något i ett av dessa skäl, nämligen Leicesters taktiska dispositioner.
Att Leicester vinner ligan beror nämligen inte på att de har bättre spelare än merparten av sina konkurrenter. Tvärtom, de flesta av Leicesters konkurrenter har i grunden fler och bättre spelare. Det betyder inte att Leicester saknar bra spelare, men individuell världsklass är inte Leicesters komparativa fördel.
Låt oss börja med det uppenbara. Leicester är i grund och botten ett defensivt fotbollslag.
Laget försvarar sig ytterst djupt, med både backlinje och mittfält liggandes väldigt lågt. Försvarsspelet börjar dock redan med lagets offensiva spelare som arbetar otroligt hårt för att styra ut motståndarnas offensiv i förhållandevis ofarliga platser på planen.
Det är en defensiv strategi som ställer väldigt höga krav på disciplin och arbetsinsats för att kunna hålla under en hel match, desto mer att orka upprätthålla det över en hel säsong. Men mot löftet att i övrigt låta spelarna behålla sin frihet har Claudio Ranieri fått alla spelare att oförtrutet ta jobbet.
Och man kan bara säga att han har lyckats. Vad som exempelvis i slutet av säsongen har avgjort ligan har varit Leicesters förmåga att hålla sina ledningar, ofta uddamålsledningar. Jämfört med Tottenham, som ju alltså tappade chansen till ligasegern efter att ha tappat en ledning i två raka matcher.
Är det italienska idéer som ligger bakom Leicesters triumf? Det ligger nära till hands att tro det i och med att Claudio Ranieri kommer från Italien, vilket inte saknar betydelse. Men det finns heller inget med Leicesters defensiv som är direkt unikt italienskt, som vi inte sett i många andra lag även i England.
Leicester är självklart inte det första engelska laget att försvara sig djupt och centrerat. Långt därifrån. Det är i dessa tider inte särskilt mycket mer italienskt i någon större utsträckning än att italienska lag och tränare har varit historiska föregångare vad avser defensiv fotboll.
Defensiven är naturligtvis en viktig komponent för Leicester. Den har utgjort plattformen för Leicester, en nödvändig grund att stå på. Men det är samtidigt lagets offensiv och anfallsspel som inte bara har särskiljt dem under den här säsongen, utan också jämfört med tidigare säsongers motsvarigheter.
För att beskriva Leicesters offensiva grundidé anser jag en grafik vara särskilt belysande. Och det är värt att granska den bilden med vetskapen i bakhuvudet att Leicester samtidigt är ett av de lag i Premier League som också skapar flest målchanser.
![Passes]()
I en modern fotboll där bollinnehavet har blivit till en slags kvasireligion har Leicester alltså valt den rakt motsatta vägen. Leicester har tvärtom Premier Leagues lägsta siffror vad gäller eget bollinnehav. Men, som sagt, ändå är de ett av lagen som skapar flest målchanser.
Fart är nyckelkomponenten i detta.
Som grafen visar använder sig Leicester av lägst antal passningar för att ta sig fram till målchanser, endast Crystal Palace och Sunderland är där i närheten. Men den riktiga kickern är diagrammets vertikala axel – hur många meter i snitt varje passning tar Leicester framåt i planen.
Jämförelsen låter sig gärna göras grafiskt med fyra andra storklubbar som var och en kanske borde ha kunnat utmana Leicester om ligatiteln den här säsongen – Arsenal, Man Utd, Liverpool och Man City. Fyra lag vars akilleshäl ofta är en oförmåga att bryta ned djupt liggande motståndarförsvar.
Samtidigt är Leicester inte på något sätt ett tjångalånglag. Passningsspelet sitter normalt sett längs gräset men är snabbt och framför allt framåtriktat. En bra grafisk illustration är från Leicesters möte med Man City på Etihad, tillika kanske den här säsongens mest avgörande ögonblick:
![Leicester]()
Leicesters passningsmönster mot Man City avslöjar åtminstone två tämligen fundamentala saker. Dels hur Leicesters passningsspel är så konsekvent riktat framåt i planen, vilket om och om igen rev djupa sår i Man Citys försvar. Dels hur det knappt existerar något passningsspel i Leicesters backlinje.
Det är i själva verket en offensiv idé som sett till fart och intensitet är mycket engelsk till sin karaktär. Det är också så Claudio Ranieri själv har valt att beskriva det. Ett defensivt grundsystem, förmodligen inspirerat av ett italienskt idéarv, kompletterat med brittiska egenskaper i offensiven.
Den närmaste motsvarigheten som kanske går att hitta inom engelsk fotboll under Premier League-eran är Man Utds makalöst framgångsrika lagbygge mellan 2006 och 2009. Ett lag som innehöll samma grundläggande byggstenar med lågt välorganiserat försvar och blixtsnabbt framåtriktat anfallsspel. Även Arsenals Invincibles mellan 2002 och 2004 hade denna konstruktion.
Leicesters och Claudio Ranieris framgång är med andra ord en påminnelse om vad som är speciellt och bra med just engelsk fotboll, och som alltid har varit en grund i vad som har gjort engelska klubbar framgångsrika, inhemskt likaväl som i Europa. Detta i en tid när lite för många engelska storklubbar ser ut att ha glömt bort detta.
Det kanske mest genialiska i Leicesters taktiska system den här säsongen är dock hur lagets defensiva idé kopplar in i och ger förutsättningar för lagets offensiv. Genom att ligga lågt drar man motståndet till sig och skapar därmed yta och utrymme för sitt eget anfallsspel.
När din motståndare är starkare än du själv, dra honom intill dig och ta honom med överraskning. Han som är försiktig och inväntar sin motståndare som inte är det, kommer stå som segrare. Om Ranieri har läst Sun Tzu är svårt att säga, men han följer åtminstone flera av dennes mer grundläggande maximer.
Leicesters spel är uppbyggt kring en taktiskt sammanhängande helhet, som därtill är baserat i en rationell och realistisk strategisk analys av det egna lagets och de egna spelarnas förmågor och begränsningar, liksom motståndarnas styrkor och svagheter.
Det är grunden, och den huvudsakliga förklaringen, till Leicesters bragdartade ligaseger.