Den omöjliga drömmen blev verklighet. Leicester vinner Premier League säsongen 2015-16 och därmed har vi bevittnat vad som bara kan beskrivas som fotbollhistoriens största överraskning. Om det är de allra flesta överens. Vad inte riktigt lika många kommer ihåg är att det på samma gång bara kan beskrivas som fotbollshistoriens största bragd.
Det har funnits små klubbar som har vunnit ligatitlar förut. Det har funnits helt otippade klubbar som till och med har vunnit Europacupen. I ett engelskt sammanhang nämns exempelvis ofta Nottingham Forest som den mest uppenbara referenspunkten. Men för alla dessa klubbar handlar det i stort sett alltid om betydligt mindre sammanhang, och en helt annan tid.
Det är ett återkommande tema under säsongen hur många väljer att betrakta Leicesters triumf enbart som en följd av toppklubbarnas underprestation och relativa misslyckande. Men toppklubbarnas misslyckande har inte fått Leicester att vinna 22 av 36 matcher hittills den här säsongen. Kanske är detta ett sätt att se på saken betingat av ett alltför vanligt storklubbsperspektiv – normen är att en storklubb ska vinna och när så inte sker är det storklubben som har gjort något fel. Kanske finns det sammanhang som gör sådana perspektiv oundvikliga.
Leicester har med sin fullständigt osannolika ligaseger vänt upp och ned på de här begreppen. De har förflyttat gränserna för vad som kommer att anses vara möjligt av de i sammanhanget något mindre klubbarna i om inte alla de stora ligorna, så åtminstone i Premier League. De har påmint oss alla om att det inte bara är tillåtet att drömma, utan om man vågar drömma så kommer dessa drömmar ibland bli till verklighet.
Det är inte säkert att Leicester någonsin, inom en i alla fall överskådlig framtid, kommer upprepa den här ligasegern. Men oavsett om så blir fallet eller ej så kommer detta Leicesters för evigt bestående arv vara just detta med allas drömmar och ambitioner.
Men hur kommer det sig då att Leicester kunde vinna Premier League på detta dramatiska och oväntade sätt? Utan att efter slutsignalen på White Hart Lane ha hunnit göra någon mer genomträngande analys av frågan så kan man ganska snabbt och spontant landa i åtminstone tio väldigt goda skäl, även om ingen hade kunnat peka på dem inför säsongen:
(11) Andy King
Det råder ingen tvekan om att Leicester har haft sin goda portion av tur under säsongen. Vissa personer för helt enkelt tur med sig och det verkar som om Andy King kan vara denne person för Leicester. Han blev ikväll den förste spelaren i historien som med en och samma klubb vann både League One, The Championship och Premier League.
(10) N’golo Kanté
Riyad Mahrez vann spelarnas utmärkelse som årets spelare. Jamie Vardy vann journalisternas utmärkelse som årets spelare. Men den som kanske i själva verket är årets spelare är Kanté. Årets absolut största fynd och med en sjukt hög lägstanivå i sitt mittfältsspel. Så otroligt viktig för Leicester. Franska fynd är ofta med rätta förtalade, men Kanté visar också på motsatsen.
(9) Scoutheder
Leicesters startelva beräknas vara inköpt till en total summa om £23m vilket, med en något elak jämförelse, motsvarar ganska exakt en halv Raheem Sterling. Utan att börja jämföra äpplen med päron så måste man ändå konstatera att ett av säsongens absoluta bragdguld måste delas ut till Steve Walsh, David Mills och Leicesters hela scoutingavdelning.
(8) Jamie Vardy
När Leicesters titelseger ska rapporteras, utvärderas och eulogiseras är det lätt hänt att så mycket av allt fokus kommer att ligga på slutspurten, i och med att det ligger närmast i tiden och därmed närmast i minnet. Men det fanns en höst den här säsongen också och väldigt mycket av Leicesters tidiga momentum var väldigt nära sammankopplat med Jamie Vardys osannolika och i slutänden framgångsrika jakt på Premier Leagues rekord för mål i flest matcher i rad. Här hittar vi mycket av Leicesters glädje som skulle visa sig aldrig ta slut.
(7) Målfokus
Inget spel i Europa under säsongen. Tidigt utslagna i Ligacupen. Tidigt utslagna i FA-cupen. Det kommer pratas mycket om detta inför nästa säsong naturligtvis men visst ligger det en stor sanning i att Leicester har varit behjälpta av att dels ha kunnat fokusera helt och enbart på ligaspelet, och dessutom haft längre perioder av vila mellan sina matcher.
(6) Kontinuitet
Förhållandevis få matcher och därför också förhållandevis pigga och friska spelare, utan några större skadebesvär. Därmed har Leicester varit den klubb i Premier League som har kunnat ställa upp med en och samma startelva i flest matcher den här säsongen. Naturligtvis är det en omständighet som har bidragit till Leicesters jämna och höga kvalitet i sina prestationer.
(5) Riyad Mahrez
Tittar vi tillbaka på alla de lag som har vunnit Premier League genom åren så finns där ofta den där talismaniske offensive spelaren. Sergio Agüero, Eden Hazard, Cristiano Ronaldo, Didier Drogba, Thierry Henry, Eric Cantona, Alan Shearer, Ruud van Nistelrooy och så vidare. Mahrez har varit Leicesters kreativa kraft och är den som har gett motståndarlagen skrämselhicka.
(4) It’s the tactics, stupid!
Den spelaren håller inte Premier League-klass! Man kan inte vinna Premier League med en sådan spelare! Det var korkade påståenden redan innan men Leicesters ligaseger har satt dem alla på skam för all evighet. Leicester vinner inte ligan för att de har de bästa spelarna. Leicester vinner ligan för att de tillämpar en taktik som maximalt vet att utnyttja de egna spelarnas styrkor respektive svagheter, snarare än att ägna sig åt förbannade filosofier. Och Leicester vinner ligan för att de bäst av alla har förstått vad offensiv fotboll i Premier League måste gå ut på – det vill säga att skapa målchanser, inte bollinnehav.
(3) Family values
Vilket kamratgäng och vilken sammanhållning. När till och med lagets ”stjärnor” pratar med sådan innerlig värme om sina lagkamrater så vet man att man ser något speciellt. Leicester är laget med ligans absolut främsta arbetskapacitet och den är verkligen präglad av ett ”en för alla, alla för en”-tänk. Det är en märklig blandning av den engelska och europeiska fotbollens misfits och slaggprodukter som har hamnat i Leicester och bildat sin alldeles egna lilla fotbollsfamilj.
(2) Starka i motgång
Fyra matcher i rad utan vinst runt årsskiftet och alla förväntade sig att Leicester skulle bryta samman. Förlusten i slutminuten mot Arsenal på Emirates och alla förväntade sig att Leicester skulle tappa, istället har man gått obesegrade sedan dess och vunnit sju av tio matcher. Tappad match i slutet mot West Ham, men en viktig kvittering. Det kommer i efterhand att pratas om ett lag i medvind, men en aspekt av Leicesters seger är också förmågan att kunna hantera och fortsätta prestera i motgång.
(1) Claudio Ranieri
Ett mellanmjölksalternativ var vad jag avfärdade den här anställningen som inför säsongen. Herregud så fel man kan ha. Ranieris genialitet har inte varit att ha gjort så många briljanta saker, utan snarare ha haft det briljanta modet och insikten att veta vad han inte behöver göra. Han har fostrat den kultur och miljö av glädje, lugn, harmoni och familjesammanhållning som har tagit Leicester hela vägen till drömmarnas land. På vägen har han lärt oss alla att ingen människa enbart är summan av sina tidigare upplevelser. Ranieri alltså, nu är han köng!