Det är en stor fördel i europeiskt cupspel att inte ha släppt in något mål på hemmaplan i det första mötet. Det såg vi inte minst igår när Atlético Madrid tog sig vidare till final i Champions League efter att ha lyckats göra ett direkt avgörande bortamål i München.
Nu hade förvisso Atlético Madrid också den fördelen att de faktiskt lyckades göra mål på hemmaplan, och gick in i matchen mot Bayern München med en 1-0-ledning. Man City å sin sida lyckades inte göra något mål mål alls mot Real Madrid i Manchester, det slutade alltså 0-0.
Så långt allt enligt plan. För både Man City och Real Madrid. Helt säkert hade Manuel Pellegrini helst sett att Man City lyckades göra ett mål på hemmaplan, men det var helt uppenbart att hans främsta prioritet i det första mötet var att hålla nollan.
Ännu en gång hamnar bortamålsregeln i fokus. Den infördes för cirka 30 år sedan eftersom bortalagen i europeiska cuper spelade så otroligt defensivt. Det åtgärdade man möjligen men orsakade på samma gång att det istället blev hemmalagen som blev desto mer defensivt inriktade.
Förutsättningarna är hur som helst enkla inför kvällen. Real Madrid måste vinna matchen. För Man City räcker det med att inte förlora den. Manuel Pellegrinis ”höga spel” i det första mötet var att det var en uppgift Man City skulle kunna klara av.
När jag vädrade den teorin för en vecka sedan bemöttes den med retoriska frågor om när i hela friden Real Madrid senast inte vann en hemmamatch i Champions League?! Svaret är så klart för precis ett år sedan, i returmötet i den säsongens semifinal.
Eller, om man ser sig om efter andra exempel, förra gången de stötte på ett lag från Manchester. Eller, med en blick bakåt i historien, samma säsong som Man Utd efter 3-3 på Santiago Bernabeu gick vidare och blev den första engelska klubben att vinna Europacupen.
Intressanta omen för Man City och för Manuel Pellegrini med andra ord, som alltså alltjämt har chansen att skriva in sig själva i historieböckerna och ta Man City till sin allra första Champions League-final, ett steg närmare sin allra första Champions League-seger.
Och vilken söt triumf vore inte det för Pellegrini? Ceremoniellt avrättad på Pep Guardiolas offeraltare kan han alltså avsluta sin tid i Man City med att ta klubben till den Champions League-final som Guardiola själv precis för tredje säsongen i rad har misslyckats med att ta Bayern till.
På gott och på ont kommer det att bli en helt annan matchbild den här matchen än förra veckan i Manchester. Real Madrid måste nu spela för att vinna matchen, då spelade Real Madrid för att inte förlora och inte släppa in något mål.
Vilket de för övrigt gjorde riktigt bra. Men med ett imperativ både från resultattavlan och från läktarna att spela betydligt mer offensivt i Madrid så kommer de ofrånkomligen inte kunna ligga lika lågt och lika tätt i defensiven som de gjorde i Manchester. Därmed ges Man City större ytor.
Myntets onda sida är så klart att Real Madrid kan vara formidabla i sitt anfallsspel och den här gången verkar det bli så att Man City dessutom tvingas försöka hantera Cristiano Ronaldo, som ju var borta på grund av skada i det första mötet.
Samma frågeställning gäller dessutom ikväll som inför första mötet. Real Madrid är rutinerade från sådana här sammanhang. Man City är helt färska i dessa sammanhang. Det såg ut att spela roll i Manchester och det måste rimligen spela roll i en både främmande och skrämmande miljö på Bernabeu.
Manuel Pellegrini å sin sida är övertygad om att hans lag har vad som krävs och föredrar att påminna oss om tidigare viktiga resultat på bortaplan i Champions League under hans tid i klubben: Roma, Bayern München, Sevilla och, nu senast, PSG.
Pellegrinis strategi inför matchen i Manchester var att inte släppa in något mål. För att den strategin ska bli framgångsrik måste dock Man City, med allra största sannolikhet, göra mål. Det var samma strategi som Atlético Madrid lyckades med mot Bayern München, men de har Antoine Griezmann.
Man City har Sergio Aguero, som bara har gjort två mål i Champions League den här säsongen och under de fyra senaste matcherna inte fått ett enda skott på mål. Det är i sådana här matcher världsanfallare måste visa vad de går för, så Aguero måste växa med tillfället.
I en eventuell final väntar Atlético Madrid. Tänk om Champions League-finalen kommer att spelas mellan två klubbar som aldrig förut har vunnit turneringen. Det vore kanske på sitt sätt typiskt för en säsong där det typiska inte riktigt verkar vilja inträffa.