Det börjar bli dags att kröna en riktig karnevalvecka i Leicester. Det har pratats om att det skulle ha varit häftigare att få säkra ligatiteln på hemmaplan, men frågan är om inte detta ändå var att föredra. Det har varit full fest i hela staden i en hel vecka, alla i väntan på dagens och kvällens match mot Everton. En sista hemmamatch som nu kan spelas helt och hållet med glädje, firandes på planen framför de egna fansen.
Det finns mängder med statistik som slängs fram för att på olika sätt beskriva hur enorm Leicesters ligaseger är. Givet min bakgrund är det kanske inte konstigt att några ekonomiska mått främst sticker ut. Runt 15 klubbar i Premier League har högre lönebudgetar än Leicester, under en tid när ingen klubb har vunnit Premier League utan att ha bland ligans fyra högsta lönebudgetar. På de senaste 15 åren har ingen klubb med Leicesters motsvarande lönebudget tagit mer än 60 poäng i ligan. Leicester är på väg mot 80 poäng. Det är en överprestation som saknar motsvarighet i Premier League-historien.
Den stora frågan är så klart: Kommer Leicester kunna upprepa bedriften? Man kan exempelvis fråga sig vilka förväntningar som är rimliga att ha på dem inför nästa säsong.
Varje lag som siktar på att upprepa framgång måste nödvändigtvis ställa sig självt frågan vilka faktorer som kommer vara omöjliga att upprepa. För Leicester handlar nog detta först och främst om lagkontinuitet. Leicester har varit det lag under den här säsongen som har kunnat spela en oförändrad startelva klart flest gånger. Leicester blev en väloljad maskin bestående av fem centrala komponenter: Wes Morgan-Robert Huth, Danny Drinkwater-N’golo Kanté, Christian Fuchs-Marc Albrighton, Danny Simpson-Riyad Mahrez, och Shinji Okazaki-Jamie Vardy.
Det kommer inte vara möjligt att bibehålla nästa säsong. Dels kommer Leicester naturligtvis ha Champions League på spelschemat utöver ligaspelet, till skillnad från den här säsongen. Dels har det genom Premier League-historien visat sig att lagkontinuitet ena säsongen mycket sällan följs upp av motsvarande lagkontinuitet nästa säsong.
Där finns några spektakulära exempel på detta. Förra säsongens mästare Chelsea spelade sin främsta startelva under 84% av ligasäsongen, att jämföra med endast 70% den här säsongen då man slutar som bäst nia. Hög lagkontinuitet ser ut att kunna fostra framgång under en säsong men följs nästan alltid av ett sammanbrott. Av de tolv Premier League-lag med högst lagkontinuitet under de senaste tio säsongerna gjorde nio av dem sina kanske bästa säsonger i ligan, bara för att helt falla samman säsongen därpå, och då med en väsentligt lägre lagkontinuitet.
Två av de tre övriga lagen på den topplistan är den här säsongens Leicester samt Tottenham.
Det går inte att förneka att lagkontinuitet är en viktig faktor. Man Utd är ett bra exempel på det under senare år. Under de tre senaste säsongerna har Man Utd haft överlägset lägst lagkontinuitet i hela ligan, spelandes sin primära startelva i endast 60-64% av alla dessa matcher. Händelsevis råkar detta sammanfalla med Man Utds tre absolut sämsta säsonger under Premier League-eran. Men det är heller inte hela sanningen.
Hela sanningen fordrar att man funderar över en faktor som förmodligen var helt instrumentell i hur Man Utd under Alex Ferguson kunde fortsätta vara framgångsrika, både i ligaspelet och i det europeiska cupspelet, säsong efter säsong, årtionde efter årtionde. Det var inte lagkontinuitet. Tvärtom var det så att Alex Ferguson i princip aldrig spelade samma startelva ens två matcher i rad. Den slutsats som ligger nära till hands är således att hög lagkontinuitet kan leda till framgång under en säsong eller begränsad tid.
Varaktig och bibehållen framgång förutsätter att där finns ett hållbart och sammanhängande taktiskt system där spelare på samtliga positioner kan bytas ut utan att det (alltför) negativt påverkar lagets kollektiva prestation. I själva verket var detta grundbulten i det framgångsrika rotationssystem som engelska klubbar måste börja behärska igen om de, vid sidan av en högintensiv inhemsk fotbollssäsong, ska ha någon som helst chans att på allvar kunna hävda sig i ett europeiskt cupspel.
Det är med andra ord fullt rimligt för Leicester att, när denna och kommande veckors ligafirande börjar närma sig sitt oundvikliga slut, börja fundera över hur nästa säsong egentligen kommer gestalta sig. Vad är egentligen nästa steg efter detta? Claudio Ranieri har tillsammans med Leicesters klubbledning flera viktiga och helt avgörande beslut framför sig, om inte nästa säsong ska riskera att bli denna säsongs totala antites.
Hur ska Leicester egentligen agera? Claudio Ranieri själv belyste något av det dilemma han står inför under veckans presskonferenser. Han är inte intresserad av att värva stora spelare säger han, väl medveten om att lagets unika gruppsammanhållning har varit väldigt betydelsefull. Leicester är inte en klubb som Liverpool, Man Utd, Arsenal eller Man City och kan inte värva spelare med riktigt samma utgångspunkt. Det är om möjligt ännu viktigare för dem att verkligen hitta de rätta karaktärerna, spelare som kan smälta in i Leicesters lagkultur, spelare som “know their roles and shut their mouths”.
Ändå måste spelare värvas. Även om Leicester lyckas behålla samtliga sina nyckelspelare åtminstone en säsong till, vilket de förmodligen har alla chanser att kunna göra. Det sätt Tottenham agerade sommaren 2012, efter en säsong då man slutat fyra och mer eller mindre kört sin startelva i botten (79%) och sedan sålde Luka Modric till Real Madrid, kan kanske fungera som förebild. Det var en sommar som Tottenham värvade fem-sex spelare som gav laget en större bredd på flera positioner, och säsongen därpå slutade Tottenham en poäng från Champions League-platserna.
Tottenham lyckades med framför allt två saker den sommaren. Dels att värva inte överdrivet högprofilerade spelare men väl kompetenta och viktiga rollspelare, tre av dem är alltjämt nyckelspelare i dagens Tottenham. Dels kunde Andre Villas-Boas på ett hyfsat effektivt sätt rotera sina spelare under säsongen och på så vis ge bra understöd till sin stjärnspelare, Gareth Bale. Om Claudio Ranieri kan hantera detta med samma skicklighet så bör Leicester kunna se fram emot nästa säsong med viss tillförsikt.
Risken, i ett sådant läge, är dock att Ranieris gamla personlighetsdrag som en Tinkerman börjar ge sig till känna. Alla managers har sina styrkor och sina svagheter, och att behöva pussla med olika alternativa uppställningar var aldrig en av Ranieris styrkor tidigare. Ett skäl till den här säsongens framgång kan mycket väl vara att han mycket sällan egentligen har behövt systematiskt ändra och justera. Något som i sin tur har gjort hans kommunikation med spelarna mycket enkel och okomplicerad.
Claudio Ranieri vill dock hellre beskriva sig själv som en Thinkerman. Och det kan helt säkert stämma, det vore om inte annat naivt att inte kunna tänka sig att Ranieri har lärt sig och utvecklats de senaste tio-tolv åren. Men rimligtvis är det heller inte antingen-eller, utan alla människor pendlar beroende på situation och sammanhang längs ett spektrum av olika egenskaper. Och det är kanske först från och med nästa säsong som Ranieri verkligen måste visa att pendeln lutar mer åt Thinkerman än Tinkerman.
Det blir en utmaning. Men både Leicester och Claudio Ranieri har visat den här säsongen att de inte räds utmaningar. Resten handlar bara om att vi och världen betraktar dem med rimliga förväntningar.
:::
Vilken dag för lagen i nordöstra England.
Newcastle och Sunderland i livsviktiga matcher i nedflyttningsstriden. Borta mot Aston Villa ska Newcastle försöka ta tre poäng i en miljö som kommer präglas av missnöje och protest. Sunderland ska å andra sidan försöka plocka tre poäng hemma mot ett halvengagerat Chelsea. Gäller att hålla koll på inte bara motståndarnas inställning utan inte minst sin egen.
Och så naturligtvis Middlesbrough som några timmar tidigare drar igång sin helt avgörande hemmamatch mot Brighton i The Championships toppstrid. Om Middlesbrough vinner, eller spelar oavgjort, är man i Premier League. Om å andra sidan Brighton vinner så spelar de i Premier League nästa säsong, och för Middlesbrough väntar i så fall ett ovisst playoff.
En match värd £200m. Och mängder av drömmar som inte går att värdera.